Accepterad femminutersmetod?
I min roll som familjecoach möter jag sällan föräldrar som förespråkar femminutersmetoden där föräldern lämnar barnet skrikande i spjälsängen när det ska sova. Det är ganska uppenbart numera att det inte är ett naturligt sätt att förhålla sig till att skapa trygghet när barnet ska sova. De flesta förstår att skrika sig till sömns i ensamhet inte är skönt varken för vuxna eller barn. Sömn är något som vi alla har behov av och därför är det viktigt att skapa positiva sömnupplevelser helt enkelt. När barnet ropar efter kontakt i sängen ger de flesta vuxna barnet kontakt. De plockar upp barnet när det är ledset. De kanske lägger sig med barnet tills det har somnat. De låter barnet somna i famnen. De sätter sig bredvid spjälsängen och håller barnet sällskap efter att det har tröstat barnet.
Jag upplever att det istället blivit ännu mer vanligt med en “accepterad femminutersmetod” som kan pågå betydligt längre än fem minuter. Fler föräldrar än tidigare söver sina barn skrikandes i vagnen istället. Dag ut och dag in lägger de sina barn i vagnar och går på sovpromenader eller skrika-sig-till-sömns promenader. Jag tänker att detta inte heller skapar direkt positiva sömnupplevelser. Det är dessutom värre än femminutersmetoden enligt min åsikt. För här ser barnet föräldern ignorera dem trots att det skriker. I den gamla traditionella metoden ser ju inte barnet att föräldern är där och faktiskt ignorerar deras skrik.
Jag har också förstått att en del föräldrar tror att barnet kommer att sova hemma på samma sätt som de sover på förskolan. Både när det gäller tid att somna och längd att sova. Många barn somnar relativt snabbt och sover relativt länge på förskolan för att de faktiskt är trötta efter en förmiddag i en barngrupp. När de är hemma är de inte lika trötta. Ju äldre barnet blir desto mindre sömn verkar de dessutom behöva. Ibland kan det vara svårt för oss vuxna och anpassa oss till att barnet är vaken mer än tidigare.
Att barn sover mer på förskolan än hemma ställer också till det när det gäller längden som vuxna tycker är barnet ska sova. Allt för ofta kräver föräldrar att förskolepersonalen ska väcka barnet efter tex 30 minuter. Kanske går det bra när barnet sover hemma men när personalen försöker väcka ett trött barn efter 30 minuter är det nästan omöjligt.
När det gäller barn som sover i vagn såg jag för en tid sedan en vagn med en 1,5-åring i som skrek. Vagnen var ställd en bit ifrån en innebandymatch. Jag tänkte att någon kanske missat att han hade vaknat. Jag frågade en vuxen som stod fem meter ifrån ifall den visste vems barn det var. Den svarade: Det är mitt barn, låt han vara. Barnet skrek betydligt längre än fem minuter.
Det här inlägget får mig att fundera mycket. Jag har en 1,5-åring som ibland inte vill sova trots att jag märker att han börjar bli eller är trött. Det är som att han inte vill avsluta med den roliga dagen och han blir ledsen när jag tar mes honom till sängen (vi samsover). Ofta funderar det med att prata om vad vi har gjort under dagen, ibland kanske även om vad vi ska göra under morgondagen. Men ibland bara vill han ändå inte och då gråter han av och till och försöker klättra ur sängen. Får han fortsätta leka blir han snabbt så trött så han bara gråter, trillar och slår sig och gråter ännu mer. Alltså brukar jag lyfta tillbaks honom till mig i sängen. Klappa honom om han vill det, sjunga, prata, ligga bredvid. Till slut kommer han till ro och somnar bredvid mig. Samma sak kan ibland hända i vagnen, att han är trött men har svårt att komma till ro. Då brukar jag prata och sjunga och då somnar han ofta ganska snabbt.. Om inte tar jag upp honom. Både hemma och i vagnen säger jag att jag ser att han vill leka mer men också att jag ser att han är trött och begöver vila/sova. Att vi leker mer när hsn vaknar. Ibland känns det ändå i mig som om jag låter honom skrika sig till sömns men jag vet inte hur jag ska göra annorlunda. Har du några tankar?
Tack för din kommentar Anna! Jag vet att det är svårt för en del barn att gå från det roliga till det mindre roliga som tex sova. En sak som jag har insett att det är väldigt få barn som vill gå och lägga sig för att sova men däremot kan de vilja gå och lägga sig för att mysa, läsa en bok, sjunga, ligga och småprata. Det kan ibland hjälpa att sluta säga att de ska sova och istället prata om något annat som är mer lockande. Att göra den sista stunden på dagen till något mysigt och kravlöst. Det låter på din text som om ni har det väldigt mysigt tillsammans och du erbjuder din kontakt. Något som jag märkt gör stor skillnad är att tillgodose barnets behov av rörelse innan det är läggdags. Gå ut och spela lite fotboll, göra springlekar och så vidare någon timme innan sängdags. Släcka ner och se till att ha en riktigt bra mörkläggningsgardin. Temperaturen i rummet kan också ha betydelse. Att inte klä barnet för varmt kan också hjälpa. Att själv visa att en är trött och att låta ögonlocken bli tyngre och tyngre medan en sjunger eller pratar mer och mer långsamt kan skapa den sköna miljö som en vill slumra i.
Hej och tack för snabbt svar. Vi brukar göra ungefär det du skriver och för det mesta fungerar det ju bra. Ska testa att plocka bort ordet “sova”.
Jag skulle själv ha svårt att somna om någon sa åt mig att jag skulle sova 😉 Varför vill personen att jag ska sova? Vad är det personen tänkt hitta på när jag somnat? Vad kommer att hända när jag sover? Slutligen Jag bestämmer minsann själv om jag vill sova eller inte. Nu är jag ju inget barn men mina tankar gick igång. Jag kommer också ihåg när jag skulle söva ett antal nioåringar när de för första gången var på cup. Du kan gärna läsa om detta här. https://wp.me/pagDvN-tY