Är mitt barn intelligent?

Jag tittade idag på en intervju med Sanna Nova Emilia om barns värde och skolan. Hur lätt barn tappar bort sig själva i systemet. Jag hämtar en bok som fascinerar mig mycket. Janusz Korczaks bok “Hur man älskar ett barn” och öppnar upp den för att läsa lite av hans kloka ord. Tänk att han hade de åsikter han hade redan då på 40-talet. Barnen är enligt Korczak “den enda möjliga vägen till en bättre värld?
Korszak arbetade under andra världskriget i ett “barnhem” och när dessa barn skulle tas till ett förintelseläger valde han att följa med dem för att de inte skulle behöva möta gaskammaren själva.
I hans bok “Hur man älskar ett barn” finner jag detta:
Är mitt barn intelligent? Moderns till en början oroliga frågor förvandlas snart till krav.
-Ät, även om du inte är hungrig, även om det smakar illa. Gå och lägg di även om du gråter, äveno om du ligger vaken i en timme. För du måste det. Jag kräver att du skall vara pigg och kry.
Lek inte i sanden, ta på dig finbyxorna, rufsa inte till håret, jag vill att du skall se fin ut.
“Han har inte börjat tala än… Trots att han är äldre än … ändå kan han ännu inte … Han är dålig i skolan …”
Istället för att noggrant studera sitt barn för att förstå varför, plockar man fram första bästa exempel på ett “duktigt barn” och ställer krav på sitt eget: här är en förebild som du skall sträva efter att likna.
För rika föräldrar är föreställningen om att deras barn ska kunna bli hantverkare en förfärande tanke. De får hellre växa upp till olyckliga och demoraliserade människor. Detta är inte kärlek till barnet utan själviskhet från föräldrarnas sida; inte för individens bästa utan för den egna kretsens ambitioner; inte ett sökande efter den rätta vägen utan efter den sociala konvenansens hjulspår.
Det finns personligheter som är aktiva och passiva, livliga och apatiska, ståndaktiga och likriktande, lysande sakliga och abstrakta, realistiska och poetiska. Minnet kan vara utmärkt och dåligt. Det finns skicklighet att utnyttja förvärvade kunskaper och ärlighet i tvivlet. Det finns medfödda despotism och reflektionsförmåga och kritisk inställning. Det finns tidig och sen utveckling, ensidiga eller mångsidiga intresseinriktningar.
Men finn det verkligen någon som bryr sig om allt detta?
“Bara han på något sätt klarar sig igenom skolan är det bra,” säger den resignerade föräldern.
Jag har en känsla av att praktiskt arbete kommer att få en renässans och jag tror att det i framtiden kommer att få utövare från alla samhällsklasser. Men för närvarande ser vi hur föräldrar och skola kämpar mot varje ovanlig och speciell, svag eller ensidig begåvning.
Frågan gäller inte: Är han intelligent? utan Hurdan är hans intelligens?
En naiv vädjan till familjen: att frivillig avstå från sina ambitioner. Intelligens- och begåvningstester kommer att effektivt sätta stopp för själviska drömmar. Men så långt har vi ännu inte kommit. Slutcitat sidan 38-39