fbpx

Att fylla behov istället för belöningar och bestraffningar

Men vad ska jag göra om jag inte ska belöna och bestraffa? Den frågan får jag ofta och jag upplever att det kan vara svårt att på ett enkelt sätt svara på den frågan därför var det extra roligt att läsa min sons svar på en fråga på hans facebookssida om min artikel om belöningssystem i Skolfamiljen. (Självklart har jag frågat honom om jag fick kopiera hans svar.)
bildbelöningSvaret på hur man kan göra utan att använda belöningar och bestraffningar är ju inte helt enkelt eftersom jag inte förespråkar några enkla metoder som fungerar i alla sammanhang. Det förhållningssätt som jag vill förmedla handlar om ömsesidig respekt. Att bygga relationer som håller livet ut tar tid, hela ens livstid. De kurser jag håller i startar en process som sedan behöver underhållas. Därför brukar jag rekommendera att båda föräldrarna går kursen så att de sedan kan utvecklas tillsammans.
Varför är alternativet till belöningar och bestraffningar mer komplicerat än att det går att svara på ett enkelt sätt. Jo, för det handlar om att lära känna både mig själv och mitt barn. Jag behöver vara ärlig med vem jag är, vad jag känner, vad jag har för behov, vilka önskningar jag har, vilka drömmar jag har samtidigt som jag behöver vara intresserad av vem barnet är, vad det känner, vad det har för behov, vilka önskningar det har och vilka drömmar det har.
Jag tycker att min son fick fram båda sidorna i sitt svar. Betydelsen av att berätta vem jag är och vad jag vill samtidigt som det är så otroligt viktigt att vi som föräldrar försöker se förbi beteendet och se behovet bakom.

“Jag-budskap” är ett knep som jag vet att min mamma har kört med. “Jag skulle vilja bli klar med det här så att vi kan mysa i soffan sen, kan du hjälpa mig?” eller “jag tycker inte att det är trevligt när du slår din lillebror och han ser inte heller ut att tycka om det.”
 
Denna öppenhet, ärlighet och tydlighet är ett bra första steg, men det räcker inte alltid hela vägen.
 
Viktigt är också att se att beteenden ofta är medel för att uppnå ett mål. Barnet kanske är för hungrigt, trött eller leksuget för att städa just nu. Eller så är barnets enda sätt att få uppmärksamhet från sin förälder (som kanske är klistrad vid sin telefon, TV eller annat) att retas med sin lillebror. Att hitta och hjälpa till att uppfylla dessa behov kan skapa en mycket mer givande relation än vad belöningar och bestraffningar någonsin kan göra.

Det var några år sedan vår son bodde hemma och var ett barn i vår familj så vårt förhållningssätt har utvecklats lite sedan dess. Vi har i högre grad insett att allt vi människor gör, gör vi för att försöka tillgodose våra behov, så bakom varje beteende döljer sig ett behov och våra känslor berättar något för oss om våra behov. Så numera är jag och Peter bättre på att uttrycka våra egna behov och inte bara vad vi vill och att tillsammans försöka tillgodose både våra och barnens behov i större utsträckning, även om vi inte alltid gör det på det sätt vi skulle önska att vi gjorde det. Det är väl det som är så härligt med utveckling-att man hela tiden utvecklas.
När det gäller belöningar, bestraffningar och behov så upplever jag att det finns en stor risk att vi missar att tillgodose det grundläggande behoven när vi väljer att belöna och bestraffa. Vi kan få barnet att sluta tex slå genom att tex sätta barnet i time-out, men det betyder inte att det som gjorde att barnet slog har försvunnit. Barnet har bara lärt sig att inte uttrycka det när vi ser på.
Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer. Jag anordnar också kurser i Stockholm vid intresse. info@mariaklein.se
#blogg100

0 reaktioner på ”Att fylla behov istället för belöningar och bestraffningar”

  1. Hej Maria!
    Frågan är , vad man ska kunna göra utan belöning.
    En av mina elever tog inte med sig sina läxor i flera veckor trots mina påminnelser. En gång när jag skulle lämna läxan till eleven sa jag till honom ” Om du lämnar tillbaka dina läxor nästa vecka får du ett klistermärke av mig.” Han svarade att han skulle ta med sig alla sina gamla läxor också.
    Vad kan man göra i så fall om man inte belönar?
    Med denna elev fungerade det aldrig med påminnelse till både föräldrar och barn men det fungerade med belöning.

    1. Jag vill börja med att säga att jag beundrar alla engagerade pedagoger. Ni bidrar verkligen till barns liv på väldigt många sätt. Jag läser just nu om anknytning och hur betydelsefullt det även är i skolans värld. När elev och lärare har anknytning blir allt så mycket lättare. Då vill båda parterna varandra väl. Det blir ett ömsesidigt utbyte och beroende. Att idag ha tid att bygga dessa relationer är en rejäl utmaning men jag tror många gånger det är det som är nyckeln. Att jag som vuxen (förälder och pedagog) genuint bryr mig om eleven och är intresserad av elevens utveckling och att fokus inte ligger på vad som är “rätt” och “fel” utan att eleven upplever bland annat behov som kompetens, autonomi och samhörighet tillgodosedda. Vilket behov tror du pojken får tillgodosett med tjat? Vilket behov tror du pojken får tillgodosett med ett klistermärke? Hur kan det behovet bli tillgodosett på annat sätt? Hur kan man tillsammans med pojken få det att bli för pojkens skull läxorna lämnas in? Hur kan vi vuxna ge barnet möjlighet att tillsammans med oss tillgodose sina behov? Jag tror ibland att vi känner att vårt tjat inte fungerar och då testar vi belöning. En metod som kanske kan fungera på kort sikt men som på lång sikt berövar barnet möjlighet att ta ledningen i sitt eget liv och göra saker för sin skull istället för för andras skull. Det finns fler sätt än tjat och belöningar. Nu är ju inte jag pedagog men om jag var det så skulle jag fundera på det här med behov och ta ett samtal med eleven och visa att jag är intresserad av att hjälpa barnet uppfylla dessa behov. Jag skulle fråga eleven vad eleven kan göra och vad han önskar att jag ska göra. Ju äldre barn blir desto mindre kommer tjat och belöningar att fungera. De vill ju själva ta ledarrollen, de söker autonomi. Om de känner sig styrda så gör de allt de kan för att inte bli styrda. Hur kan förälder och lärare förmedla att de är intresserade av utvecklingen utan att ta över? Tack Maryam för att du är en engagerad pedagog och berikar dina elevers liv genom att själv söka fler lösningar.

  2. Pingback: Att se behoven bakom beteendet #blogg100 | Maria Kleins blogg

  3. Pingback: Om du inte kommer nu så lämnar jag dig! | Maria Kleins blogg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.