fbpx

Att växa upp med en förälder som inte bryr sig (Del 3)

#blogg100 Tanken var att jag skulle publicera ett inlägg om “måste” idag men jag ändrar mig och vill istället skriva ett inlägg kopplat till ledarstilar.
Bild1Jag vill skriva om den andra typen av eftergiven förälder. När föräldern inte tar ledarskapet och istället “lämnar” barnet att ta hand om sig själv. Det tror jag är väldigt tufft. Jag tror också att barn ibland kan uppleva samma sak när deras föräldrar väljer att skilja sig eller när föräldrarna mister någon betydelsefull person. Det är så otroligt viktigt att barn får ta del av händelser men att de får göra det på sitt eget sätt. Tyvärr kan barnet glömmas bort när föräldrarna genomgår en kris och är upptagna med sina egna känslor. När föräldrar inte förmå att se barnet och dess tankar och känslor utan är fullt upptagna med sina egna tankar och känslor. Ett barn som lever i det här kan känna sig värdelös och betydelselös. Kanske väljer barnet att rymma hemifrån för att kanske äntligen bli sedd när föräldrarna söker och hittar det.
Den sorg som sedan infinner sig när barnet inser att föräldern inte kommer och söker tror jag inte går att sätta sig in i om man inte varit med om det. Jag minns när en mamma, som godkänt att jag berättar vidare, berättade för mig hur hon som barn sprang ut och gömde sig i närheten av hemmet. Hon väntade och väntade men ingen kom. När lamporna i huset släcktes visste hon att de inte skulle söka rätt på henne. Kanske var det då som hennes överlevnadsinstinkt slog in. Att hennes överlevnad hängde på henne. Hon valde att gå sin egen väg och “fixa själv”. Jag minns också hur hon berättade att hon inte drack alkohol som tonåring eftersom hon visste att ingen skulle söka rätt på henne om hon drack så att hon slogs ut och behövde hämtas. Hon beskrev hur hon tidigt tvingades in i en självständighet för att överleva. Hon hade en säng att sova i och mat att äta men i övrigt var det upp till henne att överleva.
Många föräldrar har berikat mig genom åren. Denna fantastiska mamma som har delat med sig av sina erfarenheter som barn skriver så här som förälder:
“Tänker att våra barn ofta ger oss möjlighet flera gånger, att hjälpa upp det som blivit fel. Det är dock upp till oss att vara öppna för att se möjligheten. Om våra egna känslor och tankar tar över vår hela existens så är det ju inte så lätt att se någon annans. Att bara ge barnet en stund av sin fulla uppmärksamhet varje dag är ju så viktig. Det är så lätt att allt annat tar över. Ofta säger vi att tiden inte räcker till och att den bara rusar fram och vi inte riktigt hänger med. I ett barns värld ser det ju ganska annorlunda ut eftersom dom lever just nu och inte lite senare. Så jag tänker att jag ska försöka ta lärdom av detta om det så är bara för 10 minuter varje dag så ska jag försöka att just då också vara precis i nuet tillsammans med mitt barn. Man får helt enkelt passa på tex transporten från förskolan, stunden då vi alla sitter vid matbordet, läggningen på kvällen, myset i sängen på morgonen etc.  Det är så lätt att tanken flyger iväg och börjar planera framtid eller tänker på saker som hänt istället för att man stannar upp och lyssnar.
Att sen inte alltid ge råd utan bara bekräfta det man hör är ju en utmaning i sig. Tycker själv att man ofta när man berättar något  för någon får goda råd och tips, men även om råden är goda så kanske det inte alltid är just det man vill ha. Kanske har man själv redan en lösning men man behöver bara bli bekräftad i sin egen tanke och tänk hur mycket man då kan bidra till barnets egen utveckling. Något som jag ofta tänker att vi glömmer bort.”
#blogg100

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.