fbpx

Bekräfta istället för förklara

Läser “Själv-känsla – att förstå sig själv och andra”, ytterligare en bra bok om självkänsla. Hittar på en sida en så bra beskrivning av hur vi kan nå barnet mer med bekräftelse än med förklaringar.

“En 5-årig flicka som är ny i gruppen har svårt att skiljas från sin mamma på morgnarna. Under hela dagen dyker längtan efter mamman upp då och då och tårarna kommer. Veckorna går, pedagogerna kämpar med att hitta sådant som skulle kunna intressera och roa flickan, när längtan efter mamman blir för svår. Flickans förtvivlan gör de vuxna alltmer förtvivlade. “Du behöver inte gråta, du vet ju att mamma kommer efter mellanmålet”, säger de till flickan, som svarar med mera gråt. Till slut bestämmer de sig för att “ge upp” och acceptera att hon är ledsen. Åsa går och sätter sig bredvid den ledsna flickan och säger: “Ja, du är ledsen, du längtar efter mamma. “Då tittar flickan påÅsa under lugg och torka tårarna. När de småpratat en stund, vill hon gärna göra det som Åsa föreslå.”

Det är lätt hänt att vi vuxna försöker “bli av med” gråten genom att förklara varför vi inte tycker att barnet ska gråta. När vi väljer att bekräfta känslan och acceptera då känns det genast lättare. Det är ju viktigt att vi får visa våra känslor och att vi får känna att det går över. Risken när vi inte väljer att möta barnet där det befinner sig är att: Antingen lär sig barnet att svälja gråten eller så blir gråten ännu mer utdragen tills någon förstår.

1 reaktion på ”Bekräfta istället för förklara”

  1. Ett till exempel: “En 5-årig flicka som har svårt att få kamrater hamnar lätt i konflikter, blir arg och slår. Åsa ändrar medvetet förhållningssätt och bekräftar hennes ilska istället för att ingripa med egen ilska och förmana henne. Hon upptäcker då att hennes eget förhållningssätt påverkar flickans reaktion. “När jag blir arg och förmanar henne, stänger hon av kontakten, men när jag säger: ‘Jag förstår verkligen att du blev arg’, vaknar hon liksom upp och tittar på mig, så att jag kan fortsätta att prata med henne om att man inte kan göra så även om man blir arg.”

    “Gränser och bestämda tillsägelser kan behövas, men det skapar skam hos barnet och den positiva relationen med den vuxne bryts tillfälligtvis. Är man själv arg kan man inte samtidigt förstå och bekräfta barnets ilska eftersom den egna känslan tar över, men när de egna ilskan ebbat ut kan man återknyta kontakten och prata om det som hände.”

    “När barnet varken är argt eller skamset, utan känner sig förstått av den vuxne, kan det gå att resonera om vad som är tillåtet att göra när man blir arg.” Hämtat ur “Självkänsla – att förstå sig själv och andra” av Marianne Brodin och Ingrid Hylander.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.