Belöningar, ja tack?

Det är klart att vi tycker om belöningar. Vi har ju till och med ett belöningssystem i hjärnan.

Frågan är väl snarast när, var och hur ska vi tillfredsställa vårt behov av belöningar. Och vem avgör när vi är förtjänt av en belöning?

Varje gång vi använder vår föräldramakt för att få som vi vill gör vi ett val. Vi väljer att använda vår makt för att barnen ska foga sig till det vi bestämmer. På kortsikt kanske det ”fungerar” men på långsikt spelar vi ett högt spel. Barn är extremt lojala och vill verkligen vara oss till lags så varje gång vi kränker deras integritet blir de lite mindre sig själva. De försöker anpassa sig till den vi vill ha istället för att utveckla sig själva till just den person de är. Jag brukar ibland tänka på följande uttalande som jag inte minns vem som sa men det finns inom mig. ”Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva.”

Belöningar “fungerar” kan någon säga. Då tänker jag att även “Time-out” “fungerar”. Det betyder ju inte att det är det bästa för barnet. Här vill jag hänvisa till följande klipp:

När jag för några år sedan pratade med en kvinna som förespråkade COPE sa hon: “Men Maria en Time-outstol får ju faktiskt en storebror att sluta slå sin lillasyster. Det skulle inte din “metod” lyckas med.” Det är alldeles sant om det gäller att få storebror att sluta slå lillasyster så snabbt som möjligt. Men med Time-outstol eller belöningssystem är det inte säkert att jag får reda på grundorsaken till att storebror slår lillasyster och det är inte heller säkert att han inte väljer att slå henne när jag inte ser på. Vad är det för känsla som får honom att slå henne? Vad är det han försöker förmedla?

Jag vill ju att storebror och lillasyster ska bygga upp en relation som räcker livet ut. En relation där både storebrors och lillasysters behov blir tillgodosedda. Där bådas tankar, tyckande, känslor, behov och önskemål blir respekterade. Där de väljer att samarbeta inte för att de måste utan för att de vill.

Jag brukar ställa mig följande två frågor (hämtade från Marshall Rosenberg) när jag vill att barnet ska göra något:

1. Vad vill jag att barnet ska göra?

2. Vad vill jag att orsaken till att de gör det ska vara?

Vill jag att orsaken ska vara för att jag säger så? För att det då får en belöning, för att det då inte får ett straff eller för att det väljer att göra det? För sin egen skull eller för att bidra till någon annan.

Vad finns det egentligen för risker med belöningar?

Den största risken är att barnet inte lär känna sig själv, vad det vill, tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Den inre motivationen att göra på ett sätt som känns bra för dem själva och som kommer utifrån egna viljan blir åsidosatt. Det har ju visat sig i studier på vuxna att den bästa motivationen uppnås när medarbetare känner självständighet, att de känner att de utvecklas (mästerskap) och de känner att det de gör är meningsfullt. Morot och piska (yttre motivation)  är för länge sedan förkastat som bra motivationsfaktorer. Detta hörde jag senast när jag lyssnade på Janne Paulsson. Jag tänkte dela med mig av hans tips lite senare i inlägget.

En annan risk är att barnet tränas i att bli styrd av andra. Den som har makten och har möjlighet att belöna eller bestraffa bestämmer. Vad händer när de bildas gäng i skolan och ledaren avgör vad som krävs för att få vara med. Ledaren kan erbjuda belöningar och ta bort förmåner precis som barnet  har lärt sig att ledare gör.

En tredje risk är att barnet blir beroende av bekräftelser av andra. Att andra bestämmer vad som är värt något och inte. Barnet vill få höra att det är duktigt och gör “rätt”. Om barnet gör något som det tycker ska belönas för och belöningen utgår kanske barnet väljer att inte göra det igen. Det kan vara att barnet gör något för någon annan men inte får den bekräftelse som den förväntat sig. Att bara känna själv att de gjort något bra duger liksom inte.

En fjärde risk är att barnet börjar tänka på handlingar som något som alltid ska ersättas. Frågan: Vad får jag för det? blir vardagsmat. Om du ska börja “avlöna” dina barn får du räkna med tuffa “löneförhandlingar”. Smartare “medarbetare” får du söka efter. Jag minns när jag tänkte vara smart och slå två flugor i en smäll. Vi hade pappersinsamling och drack otroligt mycket läsk under en period, vilket resulterade i ett stort antal 1,5 liters flaskor. Jag sa till min tolvåring att om han tog med en påse pappersinsamling och en påse flaskor till affären 250 meter bort så fick han panten. Han gick iväg och kom tillbaka efter en stund. -Jag har räknat på det där och det lönar sig inte. Efter det har vi aldrig använt belöningar men fått väldigt mycket hjälp med diverse saker i hemmet.

När jag var på föreläsning med Janne Paulsson rekommenderade han följande för ledare:

Lyssna

Uppskatta

Vilja att ta fram det bästa hos medarbetarna

Mod att lita på medarbetarna

Avstå från att värdera och kontrollera

Skapa positiva miljöer

Jag tycker att detsamma gäller för oss föräldrar. Att värdera och kontrollera genom belöningssystem skapar inte självständiga barn som stärker sin självkänsla.

Men ska man aldrig tillfredsställa sitt belöningssystem? Jo, det är jag övertygad om att vi gör när vi känner oss tillfreds med något. Jag tror att vi känner av belöningar när vi lär oss något nytt, när vi bidrar till andra osv. Jag tror att vår inre motivation ger oss ständiga belöningar. Jag tänker också på det  Lars H Gustafssons skriver i Växa- inte lyda. Att det är viktigt att ibland FIRA.

Jag gillar Petra Krantz Lindgrens beskrivning angående “rätt” eller “fel”: ” … tror inte att det finns ett “rätt” tillvägagångssätt och ett “fel”.  Det finns alltid olika handlingsalternativ som ger olika konsekvenser. När man väljer alternativ handlar det också om att väga konsekvenser – både positiva och negativa.”

Jag vill förtydliga att det finns tillfällen när föräldrar väljer att använda belöningssystem för att barnet ska få bästa möjliga utveckling utifrån barnets förutsättningar. Orsaken kan vara en diagnos som gör att inre motivationen inte fungerar som det gör hos de flesta barnen.

Jag vill också lägga till att jag inte använder belöningssystem men och andra sidan har jag inte så höga krav på mina barn. Det finns inte en hel lista med saker som de ska göra varje dag. Om jag hade krav på att de varje dag skulle ha välstädat rum, ordning i garderoben, inte låta för mycket, klä på sig det jag vill, städa mer än sitt rum, gå ut med soporna, tömma och fylla diskmaskinen, tömma och fylla tvättmaskinen, passa sina syskon, klippa gräset, skotta snö, laga mat osv. kanske jag skulle få lov att använda ett belöningssystem för att få allt gjort. Men idag är jag väldigt nöjd med att om jag säger: Jag skulle vilja/önska … så får jag oftast ett OK. De samarbetar för att de vill och inte för att de måste.