Snälla ÄT!

Har du någon gång satt dig vid ett bord med mat och allas blickar har varit riktade på dig? Känn ingen press men dina tuggor kommer att betyda mycket för de som tittar på dig. Du kommer att bedömas utifrån hur mycket du äter och hur du beter dig vid bordet. Sitter du med rak rygg? Håller du armbågarna borta från bordsskivan? Visar du tacksamhet för att du får mat även idag? Tar du för dig av alla nyttigheter som serveras? Äter du med stängd mun? Är du bättre eller sämre på att äta än ditt syskon? Kommer du att få höra att du är duktig när du går emot dig själv och äter fast du inte vill äta? Känns det som om du blir sugen på att äta mat eller upplever du krav och prestationer som sänker din matlust?

Jag tror tyvärr att matsituationen för många barn har börjat handla mer om krav och prestation än om att njuta av mat och trevligt sällskap. Barn bedöms som duktiga när de äter så mycket som vi vill.

Det finns så många regler att följa och det är någon annan än de själva som avgör hur mycket och vad de ska äta. De känner inte längre lust att komma till bordet då risken är stor att de inte kommer att kunna leva upp till alla kraven.

Självklart vill vi vuxna våra barn väl. Vi vill att de ska få i sig näring och växa normalt. Vi vill att de ska få erfara alla goda smaker och njuta av maten men ibland blir det tvärtom. Matsituationen blir den stund som de bävar för och inte känner någon lust inför.

De vuxna känner oro inför matsituationen och det kan jag lova att även barnen gör i det fall mat har blivit ett problem. Eller rättare sagt ätandet har blivit ett problem.

Det finns några saker som barn kämpar för att behålla makten över.

  • Vad det stoppar in i sin mun, väljer att tugga och svälja.
  • Vad de låter lämna sin mun oavsett om det är ord eller spott eller mat.
  • Vad de väljer att släppa ut från sin kropp. Barn kan hålla avföring länge om de vill.
  • När de väljer att sluta sina ögon och somna.

Så frågan är hur kan vi låta barnen känna att de har makt över sina kroppar och vad de stoppar i dem och vad de väljer att släppa från sig? Vi kan starta med att släppa makten när det gäller mat.

  • Låt barnet få en tom tallrik framför sig som det själv får fylla med den mat som de själv väljer från matbordet. Om barnet inte kan ta själv får det berätta för dig vad det vill ha. (Tillägg den 7 april: Självklart ska man följa de råd man får av professionella när det gäller mängd mat och vilken mat barnet ska äta.)
  • Låt barnet välja själv hur mycket av maten de vill äta upp. Lita på att barnet kan känna när det är hungrigt och när det är mätt. Gör inte ätandet till en prestation och skuldbeläggning. Du kan väl äta fem tuggor för mamma, handlar mer om makt och kontroll än matglädje. Titta inte på barnet. Bedöm inte mängden. (Tillägg den 7 april: Självklart ska man följa de råd man får av professionella när det gäller mängd mat och vilken mat barnet ska äta.)
  • Låt barnet få ha en egen åsikt om maten. Vad tycker barnet ser gott ut? Vad tycker barnet luktar gott? Vad tycker barnet smakar gott? Vad tycker barnet smakar annorlunda? Hur smakar det? Hur känns olika mat i munnen? Var nyfiken på barnets upplevelse.
  • Berätta vad du själv tycker om maten och var noga med att man inte behöver tycka lika. Smaken är som baken, delad.
  • Låt barnet vara med i förberedelsen av måltiden. Kanske kan de skära gurka eller något liknande. (Tillägg den 7 april: Om man är rädd att barnet ska göra sig illa med en vass kniv kan man använda en gaffel för att hålla gurkan stilla och en vanlig bordskniv för att skära.)
  • Välj att titta på hur ni sitter runt matbordet. Hur tror ni var och en upplever sin position? Känner de sig inkluderade i samtalen? Ändra om positioner runt bordet vid behov.
  • Servera efterrätt till alla oavsett hur mycket de har ätit. Om du upplever att barnet endast äter efterrätter kanske ni ska sluta med efterrätt under en period istället för att ha det som muta för att äta maten. (Tillägg den 7 april: Självklart ska man följa de råd man får av professionella när det gäller intag av efterrätt. Personligen äter vi endast efterrätt när vi har besök. Det viktigaste tycker jag är att inte ha efterrätt som belöning för att de har ätit mat.)

Bild1Tänk på att inte värdera barnets varande utifrån hur mycket det äter. Använd inte uttryck som “Ät nu är du snäll” eller “Vad duktig du är”. Det viktiga är inte att de äter för vår skull utan att de känner sig trygg i att vi litar på att de själva kan känna om de är hungriga eller inte och vilken mat de gillar och inte.

Här finns lite fler tips som jag hittade på Metros hemsida.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om när mattanten tyckte det var tur att hon inte var mamma till min unge samt ett inlägg om hur tvång skapar olust.

(Tillägg den 7 april: Detta inlägg var riktat till de som upplever att barnet inte äter. Andra barn känner inte mättnadskänsla och kan därför äta alldeles för mycket. Det är naturligtvis viktigt sådana gånger att man tar hjälp av professionella och sedan följer deras råd.)

Jag föreläser i Linköping den 12 april för de som träffar eller bor med tonåringar (eller yngre barn)  “Du fattar ju ingenting – att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt” Det är Ostgotacare som är arrangör. Biljetten kostar 250 kr och om ni går fyra stycken betalar ni för tre om ni uppger rabattkoden 4 för 3 Anmäl dig gärna här.

Jag föreläser i Västerås den 13 april och Stockholm den 14 april. Det är Medalgon som är arrangör och det blir föreläsningen “Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn” som riktar sig framförallt till föräldrar med yngre barn men allt som förmedlas går att använda i alla relationer. Anmäl dig gärna här. Ni kan gå två för 500 kr om ni väljer parpris.

 

 

 

Föreläsning om barns och föräldrars självkänsla

Jag är övertygad om att vi får näring till vår självkänsla när vi blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar av de människor som betyder mest för oss. När vi känner att vi bidrar till dem och att de bidrar till oss. Det får oss känna att vi är värdefulla precis som vi är. Vi är tillräckliga. Det är då vi kan mötas utifrån ömsesidig respekt.

Bild1Min föreläsning “Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn” genomsyras av självkänsla även om jag inte lagt in självkänsla i titeln.

Jag tror att vi gör det vi gör för att vi försöker tillgodose våra behov. Precis på samma sätt tror jag att barn gör det de gör för att tillgodose sina behov. När jag känner glädje, tacksamhet och liknande känslor vet jag att jag har fått behov tillgodosedda. När jag känner ilska, frustration och liknande känslor vet jag att jag har behov som inte blivit tillgodosedda. Känslor ger mig signal på om behov blir tillgodosedda eller inte.

När vi kan identifiera behoven hos oss själva och våra barn kan vi tillsammans hitta lösningar som kan tillgodose allas behov. Det är en utmaning men också en fantastisk möjlighet

När jag insåg hur mina tankar påverkar hur jag känner och väljer att agera blev det spännande att utforska mig själv och inse att jag har möjlighet att påverka relationerna till mina barn men också till min partner och övrig omgivning. Jag kan ta ansvar, reflektera och göra annorlunda.

Då jag vet att det är fantastiskt roligt att dela en föreläsning tillsammans med vän eller partner har jag skapat rabatter som uppmuntrar till detta. Beställ 2 biljetter och ange rabattkod partner så får ni 100 kr i rabatt. Beställ 4 biljetter och ange rabattkod kompis så får ni 250 kr i rabatt.

Jag hoppas att du finner det jag skrivit intressant och väljer att komma på en av mina föreläsningar. Jag kommer till Linköping den 23 november (boka din plats här) , Göteborg den 24 november (boka din plats här) och Stockholm den 9 december (boka din plats här).

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november:  “Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden (3 timmar, mitt tillägg) tog vägen!? Kändes inte det minsta långrandigt utan en bra balans mellan det du sa och att vi fick lite övningar.”

 

Syskonkärlek-syskonbråk

BildsyskonDet är något alldeles speciellt med syskonkärlek och med syskonbråk. De käraste vi har, våra barn, kommer ena dagen överens med varandra för att nästa dag se varandra som fiender. De har inga problem med att dela på ett par hörlurar (som på bilden) för att i nästa sekund bråka om vems tur det är att ha dem. Ena stunden älskar de varandras närvaro för att i nästa stund önska att de inte bodde under samma tak. Jag tänker att det är lite som i vilka relationer som helst.
I en parrelation kan vi reflektera över hur balansen ser ut mellan det vi ger och det vi får tillbaka. Vi kan välja att vara ärliga med vem vi är och nyfikna på vem den andra är. Vi kan anpassa oss till varandra men också välja att gå undan och få egen tid för reflektion. Om vi inte längre mår bra i vår relation kan vi söka hjälp och i värsta fall välja att avbryta relationen. När det gäller syskon är det inte lika enkelt. Våra barn är fast med sina syskon oavsett om de vill eller inte. De kan ibland känna att de inte har någon väg ut. Ingen möjlighet att ta avstånd och få vara sig själva utan rollen som syskon.
När jag har hållit mina kurser har det här med syskonbråk ofta kommit upp. Många föräldrar vill att syskonen jämt ska vara vänner och inse vilken fantastisk tillgång syskon är. Det är lätt att ta syskonens bråk personligt och att känslorna tar över. Förväntningarna på sina barns syskonskap kan vara svåra för barnen att leva upp till. Jag tror inte det finns något mirakelknep för att få syskon att njuta av varandra mer än att avsky varandra men jag tänkte reflektera lite omkring det här med syskon utifrån mina egna erfarenheter.
Jag tänker att det är en ganska stor sak att bli storasyskon så vi behöver se, höra, bekräfta, respektera och ta storasyskonet på allvar. Sätta ord på det syskonet upplever, känner och behöver. Låta barnet få känna som det känner och finnas där för det. Jag har skrivit om att vänta syskon här. Tänk på att det kan vara skönt för det äldre barnet att få bekräftat att det kan vara jobbigt med småsyskon och att vi kan behöva visa att vi värnar om deras integritet.
Se syskonkonflikter som en fantastisk möjlighet för barnen att träna sig i konflikthantering. Att se saker ur olika perspektiv och försöka hitta lösningar som tillgodoser allas behov. I dessa konflikter kan det vara viktigt att finnas till hands och vägleda vid behov. Jag tycker det är givande att låta var och en få beskriva sin “karta” på verkligheten utan att vi föräldrar väljer sida, värderar eller dömer. När vi lyssnar på varje persons karta blir den också tydligare för de övriga i konflikten.
Låt barnen själva hitta lösningen som passar dem båda efter att de har hört var och ens karta.
Se syskonkonflikter som en fantastisk möjlighet att träna dig själv i att sätta ord på dina känslor och behov och möta dem utan att styra barnen.
Var uppmärksam på om bråken ökar vid tex skoldagar. En del barn utsätter sina egna syskon för samma behandling som de själva får i t ex skolan. Så istället för tillrättavisning kanske nyfikenhet för barnets upplevelser under dagen kan visa vägen.
Värna barnens integritet och låt dem få vara egna individer utan krav på att hela tiden finnas till hands för sina syskon. Låt dem ha sina kompisar och lekar ifred. Självklart kan det finnas tillfällen när de äldre kan “låta” de yngre vara med och tvärtom men låt de vara undantag. Det är klart att syskon blir ledsen och besvikna av att inte få vara med men om vi ska vara ärliga så blir syskon också ledsna och besvikna av att inte få vara ifred också. Det är inte farligt med känslor. Vi kan finnas där för barnet med deras känslor istället för att de ska ansvara för varandras. Att få vara med bara för att föräldrarna sagt så är inte det samma som att faktiskt få vara med. Barnet kommer att känna att det egentligen inte är välkommet. Syskonet som tvingas bjuda in kan känna bitterhet och avsky och det kan visas på alla möjliga subtila sätt.
Det är lätt hänt att vi tycker att det äldre syskonet kan offra sig lite för det yngre. Ni vet, släppa leksaken som småsyskonet vill ha för att behålla lugnet och så vidare. Jag tror inte det här är någon bra idé. När jag läste delar av It´s OK not to share kände jag igen mina tankar. Jag tror det är viktigt att varje barn är lika viktigt oavsett ålder. Om storasyskonet leker med en bil så är det klart att den bilen är mer attraktiv än en bil som står stilla men det betyder inte att storasyskonet ska behöva lämna ifrån sig den. Småsyskonet kan få träna tålamod att vänta eller hitta en annan bil helt enkelt. Genom att vi visar att storasyskonet är värd att ha sin leksak i fred brukar det inte vara helt ovanligt att det lämnar ifrån sig den till småsyskonet eller hittar en annan lika attraktiv att ge istället. När de gör detta är det av ren vilja och inte på grund av tvång.
Om barnen väljer att leka med varandra låt dem tillsammans komma fram till vilken lek de ska leka. Kräv inte att den ena ska spela intresserad av en lek som hen inte gillar.
Tänk på att varje syskon upplever sin uppväxt på sitt unika sätt. En av anledningarna kan vara vilken roll de får i familjen och det ansvar som följer med den rollen. En annan anledning kan vara att vi behandlar våra barn olika. En tredje kan helt enkelt ha att göra med att de är just olika personer och därför upplever situationer olika.
När barn har konflikter är det viktigt att fundera på hur vi får dem att sluta. Ibland kanske vi föräldrar väljer en väg som skapar mer avstånd än kontakt mellan våra barn. Jag vet att bestraffningsmetoderna jag skriver om i inlägget Vidriga konsekvenser vid syskonbråk hör till undantagen men det kanske ändå kan bidra till någon.
Självklart är det lika viktigt att behandla sina syskon med respekt som det är att behandla andra med respekt. (Edit: Det är fruktansvärt att vissa växer upp med syskonmisshandel och det ämnen är det viktigt att vi pratar om. Helén tar upp syskonmisshandel på sin sida med samma namn.)
Ja, det är otroligt skönt när syskon är sams och älskar varandra men vill vi verkligen att de ska hålla inne sina egna tankar, känslor, behov och önskemål för att tillfredsställa oss och våra känslor? Är det inte bättre att de vågar vara sig själva i familjen och värna om sin integritet även om det innebär att det blir känslor av besvikelse hos ett syskon och lite mer “jobb” för oss föräldrar?
När jag har berättat för människor att vi har fem barn och sagt deras ålder har jag ofta mötts av.
-Då har ni haft hjälp av de stora barnen med de små.
Nä, vi bestämde oss väldigt tidigt för att våra barn inte skulle behöva ta ansvar för vårt val att ha fem barn. Vi har inte valt att utnyttja deras släktskap för att underlätta vår vardag. Vi får ta fullt ut ansvar för vårt val att ha många barn. Självklart frågar vi ibland om ett äldre barn vill passa ett yngre barn men det är ett önskemål och inte ett krav. Då vi inte frågar så ofta upplever jag att de få gånger vi frågar brukar barnen välja att svara ja.
Jag har upplevt att ju mer vi värnar varje barns integritet desto mer bjuder de frivilligt in sina syskon i diverse lekar och de delar gärna med sig av sina hörlurar bara för att de vill. När det är ok att säga nej blir viljan större att säga ja.
Glömde en viktig sak. Ibland är syskonbråk fjärrkontroll till föräldrarna. Vi springer aldrig så snabbt som när våra barn bråkar. Om det är vår kontakt de vill ha så behöver vi fundera på hur vi kan tillgodose denna kontakt i större utsträckning. Kanske tillsammans med barnen komma fram till andra “strategier” för att berätta att de vill umgås med oss.
Nu när det är semestertider och det blir mycket tid tillsammans med familjen kan det vara extra viktigt att låta barnen hålla på med sin hobby för att få tillgodose så många behov som möjligt. Det som barn tycker är roligt att göra fyller dem med positiv energi som de kan behöva i alla möten med människor som de kanske inte alltid kommer överens med. Oavsett om hobbyn är att spela fotboll, hänga med kompisar, spela tv-spel, spela datorspel och så vidare. Läs gärna mitt inlägg om Datorförbud i sex veckor.
Vi kommer att ladda för fullt med sysselsättning för varje barns behov när vi åker iväg på bilsemester. Om det ändå uppkommer konflikter i bilen under resans gång brukar jag parkera bilen och låta barnen lösa sin konflikt innan jag kör vidare. Det är ju trots allt svårt att inte bli påverkad och just när jag kör bil (och månar om allas säkerhet) är det inte bästa tillfället att öva. För öva det behöver jag och det börjar med att jag skriver detta inlägg. För som alltid så skriver jag lika mycket till mig själv som till andra.
Höll på att glömma bort en otroligt viktigt sak som jag gärna delar med mig av. Låt syskon vara syskon och inte föräldrar till varandra. När något av barnen börjar agera “förälder” till sitt syskon brukar vi frigöra dem från den uppgiften genom att säga att de har glädjen att vara varandras syskon och att vi tar ansvaret att vara förälder.
Om du gillar mitt inlägg får du gärna prenumerera på mina inlägg och för kontinuerliga inspirationsinlägg rekommenderar jag min Facebookssida Familjecoachen.
 
 
 
 

Tips till par som vill utveckla parrelationen!

bloggparFör att dansa pardans krävs det att båda parterna rör på fötterna och gärna i samma takt. Om inte detta samspel finns så blir det att den ena får slitsamt och gnälligt släppa runt sin partner som gör allt den kan för att inte anpassa sig. Det gnälls och det skälls och anklagelser och beskyllningar haglar tills ingen orkar försöka dansa längre. Att leva ihop med en annan vuxen förutsätter lite taktkänsla och lust att både leda och bli ledd. När vi som par dessutom har barn tillsammans eller till och med har barn var för sig och slutligen ska leva tillsammans som en familj då krävs det ännu mer av båda parter. Jag tänkte skriva lite omkring några ord och meningar som jag tror har stor betydelse i våra relationer och i detta fall relationen till vår partner men också till oss själva.
Kärlek: Jag tror att var och en av oss har den allra bästa definitionen på ordet kärlek men i detta inlägg blir det så klart min definition. För mig är kärlek den sköna känsla som infinner sig när jag tänker på Peter och den kärleksfulla relation jag har med honom. Den sköna känslan växer ännu mer när jag tänker på de fina relationer som Peter har till våra barn. Att sitta i en solstol på stranden och se honom leka med våra barn är bland det vackraste jag vet. Under våra 26 år tillsammans har även kärleken till mig själv växt och det härliga är att den kärleken inte är beroende av att Peter älskar mig men självklart njuter jag mer i mitt varande när jag har honom vid min sida. Denna kärlek behöver underhållas och där har de dagliga kontakterna betydelse. Skicka små meddelanden, möt varandra i dörren när den andra kommer hem (inte med påminnelse om att hänga upp jackan utan med glädje av att ses). Ge varandra en kram när ni passerar varandra i köket och så vidare.
Modet att vara sårbar: För att uppleva stark kärlek tror jag att vi behöver ha modet att vara sårbar. Att våga vara öppen med vem vi är men också ha modet att älska utan att vara säkra på att bli älskade tillbaka. Det finns ju inga garantier men om vi inte vågar visa att vi älskar utan låter rädslan av att bli avvisad vinna då riskerar vi ju att inte få uppleva den äkta kärleken. I det här ingår också att våga vara icke-perfekt både inför min partner men också inför mig själv.
Vilja att förändras: Vi kan inte förändra någon annan än oss själva så det är hos oss själva den önskade förändringen finns. Att våga reflektera över det jag gör och faktiskt göra annorlunda om jag vill ha ett annat resultat. Att våga inse när jag har gjort något fel och faktiskt be om ursäkt men också förändra till en annan gång. När vi förändras, förändras vår omgivning. Är det något som alltid är sant så är det att livet förändras hela tiden. Det är lite häftigt att titta sig själv i spegeln och inse att för ett år sedan såg jag inte likadan ut och jag var inte samma person som jag är idag. Jag har förändrats!
Ärlighet: Att vara ärlig med vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar är en förutsättning för att kärleken ska upplevas som något som bidrar till mig. Att vara den jag är och inte den jag tror att min partner vill ha. Ärlighet inför mig själv och min partner.
Empati och nyfikenhet: Att visa min partner att jag finns där för honom/henne. Att jag är intresserad och nyfiken på vad han/hon tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Att min partner i vår relation ska få vara den han/hon är och inte behöva vara någon annan. Tänk på att var och en av oss har vår egen karta på verkligheten. Var nyfiken på den andras karta, det är så vi lär känna varandra på djupet. Var öppen för att det din partner känner är “rätt” känsla för hen.
Kärleksspråk: I Gary Chapmans bok Kärlekens lösningar finner jag fem olika sätt att kommunicera kärlek till din partner. Ta reda på vilket språk du själv uppskattar och vilket språk din partner uppskattar. Komplimanger, kvalitetstid, gåvor, tjänster eller fysisk beröring.
Ömsesidig respekt: Att behandla partnern så som jag själv vill bli behandlad och allra helst så som min partner vill bli behandlad. Inse att vi inte är samma person utan att vi faktiskt är olika personer och uppfattar olika saker på olika sätt. Genom ärlighet och empati kan vi tillsammans hitta vår ömsesidiga respekt.
Få är tankeläsare: Det här är något jag mer och mer förstått betydelsen av. Att jag inte ska utgå ifrån att min partner vet hur jag vill ha det eller vet hur jag mår eller vet … Om jag önskar något är det min uppgift att berätta det för min partner.
Få är minnesmästare: När jag väl har önskat något eller berättat hur jag vill ha det så kan jag inte räkna med att alla mina önskningar lagrats i min partners hjärna. Istället för att reta mig på att han inte minns kan jag vänligt uttrycka min önskning om och om igen.
Behov: I grunden tror jag att ju mer vi lär oss våra egna och vår partners behov desto mer kärlek kommer vi att uppleva. Konflikter uppstår oftast för att något/några behov inte blir tillgodosedda. När ett behov inte blir tillgodosett upplever vi känslor som arg, ledsen, sorgsen och så vidare och dessa känslor brukar allt för ofta komma fram som anklagelser, etiketter och liknande riktade mot de som vi älskar allra mest. Att försöka förmedla sina önskningar till rätt person, på rätt plats och i rätt tid är en konst men ju mer vi tränar desto bättre går det. Låt inte problem på jobbet gå ut över de ni älskar allra mest.
Ledarskap: När vi har barn tillsammans blir vårt sätt att leda våra barn betydelsefullt. Det finns en risk att vi kompenserar varandras ledarstil. Ju mer auktoritär den ena blir desto mer eftergiven blir den andra och tvärtom. Jag tror inte det är viktigt att vi leder våra barn på exakt samma sätt men jag tror det är viktigt att vi pratar med varandra om vårt förhållningssätt så att vi inte fortsätter att kompensera varandras stil och reta oss mer och mer på varandra. Att gå föräldrakurs kan vara en lösning. Mitt tips är att gå i varsin grupp om ni inte kan låta bli att korrigera varandra under träffarna. Annars finns en risk att ni inte vågar vara er själva. Om ni vågar vara sårbara i varandras sällskap och inte korrigerar varandra så är det naturligtvis mest givande att gå tillsammans.
10 minuter per dag: Vi har 1440 minuter varje dygn och om vi väljer att ägna tio minuter per dag (mindre än en procent av dygnets minuter) åt att verkligen möta varandra öga mot öga då tror jag att vi berikar våra liv ordentligt.  Var ärlig med hur du mår och vad du har på hjärtat och var nyfiken på din partners mående och vad hen har på hjärtat. På ett år har vi då ägnat 60 timmar åt en otroligt betydelsefull relation både för oss själva men också för våra barn. Självklart ska vi ägna minst 10 minuter per dag åt var och en av våra barn också 😉
Drömmar: Att både ge näring till mina drömmar men också min partners. Här är den ömsesidiga respekten A och O.
Oavsett om du är den som drar din partner i denna dans eller om du är den som släppas runt. Vi lever bara en gång. Ta tag i relationen så att ni kan dansa tillsammans det är så mycket roligare. Och om ni känner att ni behöver hjälp för att bana ny väg så våga ta det steget. Alternativet att fortsätta i samma gamla spår kommer ju ge samma resultat som tidigare. Kommunerna har ofta familjerådgivning till en låg avgift. Annars finns det privata alternativ. Jag har bidragit till flera pars utveckling och jag känner även till andra som jag kan rekommendera. Det finns också böcker man kan ta hjälp av. Även om jag inte gillar Dr.Phil i alla lägen så har han skrivit en bok som heter Relationsakuten som jag vet har bidragit till par. Även John Gottman har skrivit en bok om relationer som jag en gång i tiden har läst. Det viktigaste är inte vad för bok eller hjälp man väljer utan att man faktiskt väljer att förändra det som inte fungerar. Lycka till!
Om mina inlägg inspirerar dig så kan du följa mig här på bloggen eller på Facebook. Om du tror att andra kan berikas av mitt inlägg får du gärna dela vidare. Tack!
 
 

En förbannad mamma får ett oväntat svar

Det är verkligen inte lätt att förändra sitt beteende och många gånger är jag tacksam över att mina barn genom sin ärlighet ökar min medvetenhet. Den här gången fick jag ett svar som följt med mig och drivit min förändring.
När jag växte upp var det viktigt att inte plaska för mycket i badkaret och inte busa inomhus. Även om jag minns hur roligt det var att vara hos grannen där det inte fanns några sådana regler tog jag ändå med mig dessa regler i mitt föräldraskap. Efter några år kände jag att jag skulle lätta upp lite. Jag lät barnen springa och hoppa upp i en bäddsoffa i vardagsrummet. Kändes bra att låta dem busa inomhus men jag ville ändå komma med några uppmaningar.
-Ta det lugnt så ni inte gör illa er. (Jag använde mig mycket av oros/försiktighetsprincipen)
Detta fick jag säga några gånger under lekstunden och sakta men säkert började mitt tålamod ta slut. Min förväntning att någon skulle göra illa sig skulle snart infrias. Jag skulle snart få “rätt”, precis som vi oftast får när vi förväntar oss något.
Storebror landade på lillasyster som skrek till och började gråta. Snabbt som ögat var jag på plats och alla vet vi vem som fick en rejäl utskällning. Storebror så klart. Jag sprang dit med fingret pekandes på storebror. Orden sprutade ur min mun. Jag var som en kulspruta, där kulorna var mina ord. Jag lät så där som jag lovat mig själv att aldrig låta.  -Jag sa ju att ni skulle ta det lugnt -Du som är större borde veta bättre -Nog ska ni väl kunna leka utan att det behöver bli någon olycka osv.
Idag minns jag inte alla meningar men jag minns att min son inte fick en syl i vädret. Jag hade en hel arsenal med ord som sprutade ur min mun.
När vi blir angripna på det sätt som min son blev finns tre val. Att fly, fäkta eller spela död. Min son insåg nog att det inte var någon idé att spela död så han började fly. Och vart i ett hus kan man alltid räkna med att få vara själv? I badrummet/toaletten tänker ni säkert.
Det trodde min son också men jag var inte klar med min utskällning så jag följde efter. Väl inne i badrummet kunde inte sonen fly längre eftersom jag stod mellan honom och dörren. Då försökte han istället fäkta för att få slut på angreppet. Han sparkade mig på smalbenet. Jag blev chockad då han aldrig hade slagit mig tidigare. Jag satte mig ner på toalettstolen och tittade på honom och sa det där orden som sällan brukar leda till något svar.
-Varför gjorde du så där?
Men den här gången fick jag ett svar.
-Mamma, du gör min hjärna så liten.
Alla vi som har blivit utskälld av en auktoritet vet hur det känns. När vi inte får en syl i vädret. När våra ord inte är “goda” nog. Vårt ordförråd räcker inte till. Vi känner oss dåliga helt enkelt. Som förälder är mitt mål verkligen inte att göra mina barns hjärnor mindre. Jag vill ju skapa förutsättningen för att deras hjärnor ska få nå sin fulla potential. Jag vill också att deras hjärtan ska fyllas av så mycket kärlek som möjligt.
Den här meningen har följt mig och hjälpt mig att utvecklas som förälder. Dessa ord är en av anledningarna till att jag i dag ägnar mig åt ledarskaps-och kommunikationsutveckling för föräldrar. Jag håller föreläsningar, kurser och samtal med föräldrar som vill utvecklas. Här är ett smakprov på en föreläsning för ett år sedan, har efter det utvecklat den ytterligare. Jag vill fortsätta utveckla min förmåga att lyssna på barnet och visa hänsyn till deras integritet samtidigt som jag vill bli mer ärlig med vem jag är och förmedla det på ett respektfullt sätt. Att både mina och barnets behov och gränser är viktiga. Att vi når kontakt genom ömsesidig respekt. Jag utvecklas hela tiden och vill gärna dela med mig av en situation när jag faktiskt agerade annorlunda. Att sörja lingondricka tillsammans. Förändring tar tid så jag har även flera exempel i min blogg där jag agerat precis så där som jag lovat att aldrig göra. Jag är säker på att det kommer att bli många fler exempel i framtiden.
Om inlägget har bidragit till dig får du gärna dela det vidare och välj att följa mig antingen på facebook eller denna blogg.

En harmonisk morgon

En harmonisk morgon är grunden till en berikande dag men ändå är många familjers morgnar långt ifrån harmoniska. De fylls av stress, måsten, krav, tjat, hot och mutor. Senaste tiden har jag fått endel mail och meddelanden som handlat om just detta. När föräldrar och barn äntligen kommer iväg på morgonen är de sena och alla är på dåligt humör. Att starta arbetsdagen eller skoldagen med olösta konflikter i bakhuvudet hjälper naturligtvis varken barn eller vuxna.
bloggmorgonPrecis som jag tror att det viktigaste i föräldraskapet är att bygga en trygg relation tror jag att en positiv morgon lägger grunden för alla familjemedlemmars dag. Ansvaret för att det här blir gjort ligger på oss föräldrar. Vi har ansvaret för att titta på oss själva och fundera på vad vi kan göra för att skapa en harmonisk morgon. Vad kan vi göra annorlunda? Hur kan vi förändra situationen?
Börja med att titta på hur era morgnar ser ut. Vad är bra och vad skulle kunna bli bättre?
Försök minska antalet uppgifter på morgonen till så få som möjligt (bädda sängen är kanske inte det allra viktigaste). Om läxorna inte är gjorda är det ingen idé att göra dem på morgonen.
Förbered morgonen så gott det går kvällen innan. Låt barnen packa skolväskan och lägga fram sina kläder på en stol, gärna köksstolen dit de ändå ska bege sig på morgonen.
Minska tjatet genom att tillsammans med barnen skapa en skylt med bilder eller text på det som ska göras. Då kan de själva kontrollera istället för att du tjatar.
Behöver du väcka ditt barn x antal gånger på morgonen? Kanske är det barnets behov av kontakt som gör att de uppskattar att du kommer in x antal gånger på morgonen eller som gör att morgonen fylls av bråk mellan syskon eller med föräldrarna. Fundera på hur du kan tillgodose det behovet på ett mer positivt sätt.
Jag ger er ett exempel: En familj hade två lite äldre barn som retades och bråkade varje morgon samt åt frukosten i slowmotion. Ju mer föräldrarna tjatade desto mer bråkade dem och desto långsammare åt dem. Efter att pappan i familjen valt att vid väckning brottas med barnen så slutade bråken och barnen åt frukost i snabbare takt. Deras behov av kontakt blev tillgodosett genom positiv närkontakt istället för negativ.
I vår familj fylls inte behovet av kontakt och närhet med brottning utan med kramar. När jag gör min hästvissling¹ kommer barnen och min man springandes och vi kramas i vår stora 2,40:s familjesäng. När magarna kurrar går vi upp och tillsammans gör iordning frukosten (om inte min man som är uppe tidigare har hunnit göra det).
Ibland är det barnets behov av autonomi som inte blir tillgodosett när vi varje morgon väcker dem, då kanske det är dags att köpa in en väckaklocka och låta barnet/tonåringen ta över ansvaret för väckningen.
Ser barnen på TV eller spelar dator på morgonen? Fundera på hur det påverkar morgonen. Min erfarenhet är att det skapar mer bråk än vad som behöver vara nödvändigt. Endel barn vaknar ovanligt tidigt eftersom de tänker på att se på TV istället för att somna om. När vi slutade med TV på morgonen sov barnen längre och det blev mer harmoniskt på morgonen. Andra barn har svårt att bearbeta det de har sett samtidigt som de ska göra sig i ordning för att gå hemifrån. De flesta barn har svårt att lämna ett program som de har börjat se så om man ska se på TV gäller det att ha koll på hur långt programmet är eller låta barnen se något inspelat.
Tandborstningen blir roligare om någon får ansvaret över att göra i ordning tandborstarna och alla borstar samtidigt. En bonus är då att barnen borstar tillräckligt länge när de borstar lika länge som oss.
Tänk på att dina förväntningar oftast uppfylls. Vi gillar ju att ha rätt. Så om du förväntar dig kaos kommer du garanterat att lyckas uppnå den förväntningen. Sätt dig ner tillsammans med dina barn/tonåringar och kom gemensamt överens om hur er morgon ska se ut. Låt det bli era nya morgnar. Kom ihåg att gör en uppföljning för att se vad ni kan förbättra.
Nu till dina egna förväntningar på din arbetsdag. Att du ”vill” gå till jobbet påverkar familjen mer positivt än när du utstrålar att du ”måste” gå till jobbet. Jag tror att vi alla vill rädda den som ”måste” att få slippa. Det kan göras genom att se till att den som måste aldrig får komma iväg, dvs barnet släpper inte taget om föräldern vid lämning på förskolan. Kanske tänker barnet: Du som pratar så varmt om hur fantastisk förskolan är, stanna här istället för att fara på ett arbete som tynger dig.
Ett extra tips till förskoleföräldrar som bråkar med barn som inte vill byta från pyjamas till dagens kläder. Låt barnet klä sig i den tröja de tänker ha på dagen kvällen innan (om de inte svettas för då kan de ju sova utan).
Känner du igen det du just läst? Grattis, då prenumererar du nog på Skolfamiljen. En liknande text hade jag med på min sida: “Coachen svarar” i början av 2014.
Har du några ytterligare tips? Lägg gärna in dem i kommentarerna nedan.
PS! Reklamen som dyker upp då och då på min blogg är ingen reklam som jag har tackat JA till. Jag har i dags läget tackat NEJ till alla som vill annonsera på min blogg.
¹hästvissling-en vissling jag använde när jag höll på med hästar. När jag visslade kom “mina” hästar galopperande till mig. Numera är det mina barn som “galopperar” till mig 😉

Att utvecklas tillsammans vid problemlösning

Att vara förälder innebär både knepiga utmaningar och fantastiska möjligheter. Den ena dagen är inte den andra lik. Det lilla barnet vill inte gå till förskolan. Det lite större barnet har problem med klasskompisar. Tonåringen vet inte hur den ska göra med festen där det ska serveras alkohol.
Det är lätt att som förälder vilja hjälpa barnet i varje läge och helst komma med den absolut bästa lösningen men …
vad händer om vi väljer att lyssna mer och prata mindre? Jo, jag kan lära mig mer om mina barn/tonåringar och mina barn/tonåringar får lära sig mer om sig själv och finna att dess lösningar finns inom dem själva. En bonus är att jag även lär mig mer om mig själv och blir berikad av barnets lösningar.
Jag ser fram emot att än en gång få föreläsa med Rädda barnen som arrangör. Denna gång blir det i den lokal som under min uppväxt var Ungdomsgård. Tillbaka till mina rötter, helt enkelt. Tänk att både jag och vår äldsta son har gått i högstadiet i huset bredvid.
Bor du i närheten av Umeå så är du hjärtligt välkommen till Klossen på Ålidhem.
PS! det är kostnadsfritt att delta.
Föreläsning28augusti

Den magiska frågan: Vems är ansvaret?

Jag gillar att bli tillfrågad om vad jag tycker och känner mig naturligtvis extra hedrad när min tidigare “mentor” Pernilla ställer frågor. Pernilla har läst Boisens krönika  Lär barn det magiska: Eget ansvar. Jag kommer att reflektera över krönikan innan jag svarar på Pernillas frågor:

Vad säger Familjecoachen Maria Klein om detta, hur lär man barn på bästa sätt att ta eget ansvar? Upplever att många vuxna känner sig väldigt osäkra och curlandet blir ett slags icke ställningstagande. “Barn gör som vuxna gör och inte som de säger” brukar det sägas. Betyder det att vi har en helt förtappad generation vuxna som inte visar respekt och inte tar eget ansvar?

bilddenmagiskaNär det gäller krönikan tänker jag att den handlar mer om vuxenansvar än om barnansvar. Om ett barn skulle klättra på mitt säte och jag inte gillade det skulle jag inte lita på att föräldern eller barnet kan läsa mina tankar genom att möta min blick utan jag skulle ta ansvar och förmedla vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det är mitt ansvar. Jag skulle säga till barnet hur jag upplever hens handling. Det är vårt ansvar som vuxna att berätta vart våra gränser går. Om jag sa till redan när barnet försökte få kontakt genom att klättra tror jag inte att barnet valt att dra mig i håret. Om föräldern skulle reagera med att säga “Men han är ju bara ett barn” Då skulle jag erbjuda föräldern att byta plats med mig så kan barnet klättra och dra hen i håret istället. Om det var mitt barn som klättrade skulle jag nog personligen sätta gränsen åt mitt eget barn och berätta hur jag tror att den som sitter framför upplever handlingarna ifall inte den själv reagerar. Jag skulle sedan hitta ett annat sätt för barnet att tillgodose det behov som barnet har. Om det är kontakt med främlingen skulle jag hjälpa mitt barn att ta kontakt på annat sätt som inte väcker obehag. Om behovet är något annat så är det mitt ansvar som förälder att hjälpa mitt barn att tillgodose det behovet på ett sätt som än en gång inte ger obehag för andra. När barnet är tre år handlar det mer om vuxenansvar än om barnansvar.
När det gäller exemplet hon ger från skolan så kan jag känna att alla nioåringar inte vet vad hora är och kanske använder det ordet utan att förstå vad det faktiskt betyder. Om barnet efter vuxenkontakt får hjälpa att förstå vad det gjort, tar ansvar för handlingen och sedan slutar göra det tycker jag att problemet är löst och då behöver inte föräldern ringa den andra föräldern. När min dotter blev kallad hora i den åldern svarade hon med en fråga som ställde pojken i en problematisk sits. Han hade nog egentligen ingen koll på vad han sa men hennes respons gjorde att han nog inte sa det igen. Barn kan ta hand om rätt mycket på egen hand (eget ansvar) om de har fått träna tidigt på att hantera olika situationer. Att några barn som beskrevs i krönikan tog till fysiskt våld är naturligtvis inte något som ska tas lätt utan där krävs tydliga gränser. Jag uppfattade det som om skolan hanterade situationen och barnet i frågan erkände och var ångerfull. I det läget förstår jag inte varför Frida inte litade på skolan och eleverna. Om det hade upprepats hade naturligtvis nya åtgärder behövt sättas in. Det är inte ovanligt att föräldrar inte tror att deras barn gjort det de gjort och därför är det många gånger bättre att låta skolans personal sköta dessa kontakter. Självklart är det viktigt att agera på många fronter ifall ett beteende inte upphör men i det fall hon beskriver verkade det som om det var engångs företeelser. Självklart är det svårare för barn att ta ansvar om deras egna föräldrar inte tar ansvar.
När det gäller curlandet tror jag att det är en av de största björntjänster vi gör som föräldrar. Att vi väljer att inte tro på barnets förmåga att klara olika situationer eller att ta ansvar gör att barnen tyvärr i högre grad förlorar förmågan. Om inte ens mina föräldrar tror att jag kan klara det här då klarar jag nog inte av det. Jag tycker det är otroligt viktigt att barn får växa med ansvar. Att successivt utifrån ålder och mognad mer och mer få ta ansvar är avgörande för att de ska kunna klara sig utan oss i framtiden. Barnen ska ju gå från att vara beroende till att bli oberoende. Om vi inte låter dem växa med ansvar då hindrar vi deras utveckling.  Det är vårt ansvar att vi tar ansvar men det är också vårt ansvar att våra barn allt eftersom tar mer och mer ansvar för sig själva och andra. Jag har skrivit om processen att gå från att barn är beroende till oberoende i detta inlägg och om att lära barn att fiska istället för att ge dem en fisk här.  När det gäller curlingföräldrar så har jag skrivit en del om det i detta inlägg. Tillbaka till Fridas krönika. Jag kanske sticker ut hakan nu men jag tycker att hon faktiskt curlade lite när hon besökte klassen. Hon visade inte tillit till varken skolans personal eller sin dotter. Jag tror att hon hade kunnat avvakta och sett om de insatser som gjort räckte eller inte. Jag får erkänna att jag själv agerat på liknande sätt men insett att det är viktigt att låta de som har ansvaret, skolan och barnen faktiskt får möjlighet att hantera situationer på egen hand i första hand. Jag skulle idag kontaktat personal och frågat hur det gått och om de behövt min hjälp självklart agerat.
När det gäller Pernillas sista fråga så tror jag inte vi har en förtappad generation som inte visar respekt eller tar eget ansvar. Jag tror att vi oavsett generation behöver fundera på hur vi visar andra respekt och att vi i högre grad väljer att ta ansvar, både för våra egna gränser men också för våra känslor. Bakom varje känsla finns ett otillfredsställt behov. Om detta handlar min senaste kurs 😉
PS! Minns att jag någon gång läst om en man som klev på tunnelbanan med sina tre “stökiga” barn och en person valde att inte kommentera de stökiga barnen och under resan fick hen reda på att mannen precis mist sin fru och var på väg hem från sjukhuset.

Att sörja lingondricka tillsammans

Förra veckan hade jag det stressigt när jag skulle förbereda föreläsningarna.

Sonen, 6 år, var sjuk och hemma. Vid lunchtid tänkte jag göra gröt för att det skulle gå snabbt.

Sonen frågar om han kan hjälpa till. Ja, du kan ta fram mjölk och lingondricka (den goda som min mamma gör varje höst, den utan så mycket socker ;o))

Han tänkte både mjölk och lingondricka när han öppnade kylen och greppade ett mjölkpaket med ena handen och en stor tillbringare med oblandad lingondricka med den andra. Han tappar den tunga lingondrickan och den sprider sin röda färg både i kylen och på stora delar av golvet. (Svårt för en sexåring att räkna ut hur tungt det skulle bli).

 

Med mitt eget föreläsningsmaterial i huvudet vänder jag mig om och ser vad som har hänt utan att reagera så kraftigt.

 

Jag säger: Oj, sen säger jag: Jag måste bara få sörja en stund sen ska jag hämta trasor.

 

Sonen säger: Ja, den är väldigt god den där drickan.

 

Jag säger: Ja, det är den verkligen.

 

Sonen börjar gråta. Jag tröstar och sörjer tillsammans med honom medan jag berättar att det naturligtvis inte gör något. Vi kan fixa ny lingondricka. Han frågar om han kan hjälpa till men för ovanlighetens skull säger jag, tack men nej tack, för jag inser att jag inte är upplagd för en gemensam upptorkning av lingondricka som jag snabbt inser kommer att sugas in i vårt trägolv. Jag säger att han gärna få gå och leka en stund så ropar jag när det är

klart.

 

Efteråt tittar vi på varandra och konstaterar att vi har lärt oss något nytt. Det är alldeles för svårt att ta en tung sak i varje hand. Och jag lärde mig att vi ska ha den “dyrbara” lingondricka i en flaska med kork.

 

När jag senare under dagen pratar med min man i telefonen och lägger på säger min son: Du glömde att berätta om lingondrickan. (jag har sedan en händelse för länge sedan slutat att skvallra om barnen i telefonen till min man) Jag frågade sonen om han ville att jag skulle berätta det. Han sa JA och jag fick ringa upp och berätta för min man. Sonen hör sin pappa säga: Det är sånt som händer.

 

Den här händelsen hade sett helt annorlunda ut om jag inte reflekterat över hur jag reagerar när barnen “misslyckas” och valt att ändra mitt beteende.