Att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt

När våra barn närmar sig tonåren testas våran relation ordentligt. “Tonåringen går igenom en period av kroppslig förändring men också en fullständig “ommöblering” av hjärnan. Det är som Lars H Gustafsson skriver i sin nya bok “Relationsrevolutionen” att det är lätt att vi underskattar betydelsen av den hormonstorm som tonåringens inre kommer att vara med om. Deras sexualitet väcks på allvar till liv men deras känsloliv kommer också i svängning. De blir både hatiska och förälskade, både arga och kärleksfulla och svängningarna mellan ytterligheterna går snabbt.

Jag tänker att tonåringen går igenom en stor förändring både kroppsligt och mentalt. Vi föräldrar kanske inte känner igen dem och uttrycker detta vilket skapar ytterligare frustration för tonåringen som ställer sig frågor:  Vem är jag? Vad är meningen med livet? Är jag värdig kärlek? Är jag tillräcklig?

Tonåringen kan känna sig ensam i en värld som inte förstår de utmaningar som de ställs inför. De kanske möts av kommentarer som: Det finns de som har de värre. Själv minns jag “Tänk på barnen i Afrika” som kastades på oss när vi klagade som ungdomar.

Precis som i andra utmaningar när det gäller föräldraskapet tänker jag att fokus för min del ligger på att underhålla relationen och inte låta något eller någon komma i mellan.

Hur kan jag berika vår relation? Hur möter jag min tonåring på morgonen? Hur möter jag min tonåring efter skola och jobb? Vad kan jag som förälder göra för att fortsätta ha kontakten? Jag vill vara tydlig med att jag värnar relationen till min tonåring men det innebär inte att jag skulle släppa på mitt föräldraansvar. Jag är fortfarande ansvarig för att fatta “obekväma” beslut som tonåringen ännu inte är mogen att fatta själv.

Jag tänker också att vi kan få lite vägledning om vi funderar på vad vi själv behövde när vi var tonåringar. Vad gjorde våra föräldrar som var bra? Vad hade de kunnat gjort annorlunda? Om vi idag skulle gå igenom samma förändring som våra tonåringar vad skulle vi ha önskat? Kanske lite omtanke och kärlek.

Precis som i alla relationer är det viktigt med NÄT.

  • Nyfiken på vad den andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Ärlig med vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Tillsammans hitta lösningar som tillgodoser både den andras men också mina egna behov.

Men vi föräldrar är ju inte heller mer än människor och kan behöva lite kärlek och omtanke. Det är inte alltid våra tonåringar kan ge oss detta då de är fullt upptagen med sitt eget kaos. Men vi kan alltid ge oss själva lite självmedkänsla. Att inse att jag inte är ensam om mina upplevelser. Det finns fler tonårsföräldrar som är med om liknande saker. Jag kan omfamna mig själv och visa mig medkänsla på samma sätt som jag kan visa min tonåring medkänsla. Jag är tillräcklig och värd att älskas. Jag kan sätta ord på mina känslor och behov och förmedla dem till min omgivning.

Ingen är tankeläsare och få är minnesmästare

Vi kan behöva upprepa våra önskemål.

…………………

Bild1Jag kommer att föreläsa i Linköping den 12 april och önskar att ni berättar det för alla tonårsföräldrar (som har barn från 10 år och uppåt) som ni känner i och omkring Linköping. Det finns ett event på Facebook som ni gärna får dela. “Du fattar ju ingenting” Tack på förhand!

Eller så delar ni denna länk för anmälan och information: https://simplesignup.se/event/73747-du-fattar-ju-ingenting-att-vara-tonaarsfoeraelder-aer-inte-alltid-saa-laett

Den 21 maj är det dags för mig att åka till Nyhamn söder om Skellefteå för att tillsammans med andra föräldrar reflektera och utveckla våra relationer med tonåringar.

Anmälan: https://simplesignup.se/event/76395-du-fattar-ju-ingenting-att-foerstaa-tonaaringen-och-skapa-kontakt

 

Du fattar ju ingenting!!! Snart i Linköping

En frustrerad tonåring kommer hem och hinner knappt innanför dörren. Förälderns och tonåringens tankar syns inom parenteserna.

Tonåringen: Jag hatar skolan.

Förälder: Hatar är ett starkt ord. Man använder inte det i onödan. (Detta är inte ett sådant nödvändigt tillfälle. Dina känslor är överdrivna)

T: Ja, men det är så jag känner och jag kommer aldrig gå dit igen. (Om hon bara visste vad som händer i skolan, varför vill hon inte veta? Varför är mina känslor inte viktiga?)

F: Fast du vet ju att man måste gå i skolan. Det är skolplikt i Sverige och om du inte går till skolan kan vi bli anmälda. (Vad ska folk säga om mitt barn inte går i skolan? De kommer lägga skulden på mig. Att jag har misslyckats som förälder. Klart att mitt barn ska gå i skolan. Det är ju lag på det.)

T: Men jag vill inte dit. Min lärare är en idiot. (Kanske förstår hon om jag berättar vem som är orsaken till att jag inte vill till skolan.)

F: I vår familj kallar vi ingen för idiot. (Det är ju fult att kalla andra människor för idioter. Det säger mer om den som säger det än om den som man svartmålar. Mitt barn ska verkligen inte använda sådana ord för vad säger det om mig som har uppfostrat hen.)

T: Men han ger oss läxor hela tiden och verkar fullständigt skita i att vi har annat för oss än att gå i skolan. (Jag vet att mamma inte gillar läxor så kanske väljer hon att lyssna om jag tar upp just läxorna även om det inte är det som är största problemet.)

F: Men snälla x, du måste ju förstå att han inte kan hålla koll på alla elevers fritidsaktiviteter. (Egentligen håller jag med om att det inte borde finnas läxor men jag måste ju försvara den stackars läraren. De har ju det nog jobbigt inom skolvärlden med alla Björklunds märkliga förslag. Det är inte lätt att vara lärare idag.)

T: Men när ni vuxna slutar jobbet då behöver ju inte ni ta med er jobbet hem. Det är orättvist. (Nä, det är nog ingen idé. Hon vill nog inte veta)

F: Sant, men livet är faktiskt inte rättvist. Jag tycker du ska vara tacksam att du har det så bra som du har det. Tänk på barnen i Afrika (De förstår verkligen inte hur bra det har det och det är verkligen inte lätt att vara arbetare heller för den delen.)

Bild1Tänk vad mycket fokus man kan lägga på att uppfostra men också på att tänka på vad alla andra kommer att säga. När det gäller relationen till våra tonåringar som i första hand borde vara i fokus så kan vi ju fundera på vad som händer om vi möter dem med uppfostran istället för att faktiskt lyssna. Jag tror att vi bygger en mur mellan oss som hindrar kommunikation och gör att tonåringarna väljer att hålla inne med starka upplevelser och känslor och en dag då exploderar dem som Zandra Lundberg beskriver i Aftonbladet. Det kan också bli så att tonåringen för att bli lyssnad på tar till ännu hårdare ord för att nå fram.

T: Jag hatar dig. Du är världens sämsta mamma/pappa.

Jag tror att vi väljer att öppna oss för de människor som vi känner oss trygga med. Att då bli mött på ett sätt som gör att vi inte känner oss lyssnade på sårar oss. När vi blir sårade är det allt för vanligt att vi hämnas genom att såra tillbaka. Det är då vi kallar varandra för saker som vi egentligen inte vill säga. Alternativet till att hämnas är att antingen försöka förstå den andra personen genom empati eller vara ärlig och berätta vad jag själv upplever utan att använda skuld, skam eller rädsla. Det senare handlar om att berätta vad jag själv observerar, känner, behöver och önskar. Vart min gräns går helt enkelt. I många fall är det allra bäst att först försöka förstå för att sedan berätta vad jag själv upplever.

Jag tror att det är viktigt att tänka på några saker:

För det första tror jag att det är viktigt att förstå att tonåringar är väldigt styrda av sina känslor. Deras konsekvenstänkande är inte fullt så utvecklat ännu. Hormonerna spelar dem ett spratt och de glömmer bort sådant som var självklara att de kom ihåg tidigare. Det är också viktigt att vi väljer att våga se alla de känslor som väller upp för dem. Det är genom att se och sätta ord på känslorna som de kan hantera dem bättre och bättre.

För det andra tror jag att tonåringar precis som förskolebarn kan anstränga sig för att hålla inne en hel del känslor när de är i skolan och sedan när de möter sina föräldrar då kommer alla känslorna på en och samma gång. Det är som om allt brister. Jag tror det är viktigt att tonåringar har någon som lyssnar på dem. Jag minns starkt en undersökning som gjordes i skolan där det kom fram att fjortonåringarna mådde dåligt men framförallt så hade de ingen att gå till och prata med. Var stolt att de är trygg med dig och det är därför du får veta sanningen.

För det tredje tycker jag att vi ska tänka på att det finns andra tillfällen att prata med våra tonåringar om vad som är rätt och fel än när de är upprörda. Många reagerar när jag säger att vi inte ska haka upp oss på tonåringens ordval. Jag är helt övertygad om att det är bättre att samtala om ordval och liknande när tonåringen inte är i affekt. De behöver oss som lyssnare och inte som uppfostrar när de upplever kaos. På det sättet underhåller vi den viktiga relationen som både vi och tonåringarna berikas av. Betyder det att vi ska acceptera att de kallar oss för namn vi aldrig skulle tillåta från någon annan? Jag tror att de använder sårande ord när de själva har blivit sårade. Antingen av oss eller av någon annan. När de inte är i affekt kan vi prata om hur dessa ord påverkar oss. Min erfarenhet är att ju mer vi väljer att lyssna desto mindre kommer de att använda sårande ord.

För det fjärde önskar jag att vi valde att lyssna eftersom det är genom vårt lyssnande som vi kan få reda på vad som ligger bakom de kraftfulla orden. Vilka behov är det som tonåringen försöker värna om? Vilka känslor är det som dessa otillfredsställda behov väcker? Genom att sätta ord på dessa känner sig tonåringen sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Vilket leder oss till det femte.

För det femte så tror jag att när tonåringen känner sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar så öppnas möjligheten att tillsammans med en vägledande förälder hitta en lämplig lösning. Jag brukar tänka på alla deras idéer till lösningar som grenar på ett träd. Låt dem fritt få komma med många förslag för att sedan välja en som passar. Vi kan hjälpa dem med konsekvenstänkandet genom att säga: Vad tror du händer om du gör så? För att öka antalet lösningar kan vi säga: Finns det något mer du kan göra?

Skapa en miljö byggd på tillit och förtroende. Det kommer att berika både din tonårings liv men också ditt eget.

Vilka behov och känslor tror du döljer sig bakom tonåringens ord?

……………………..

Föreläsningen “Du fattar ju ingenting – att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt” kommer till Linköping den 12 april. Biljetter går att köpa här.

Vem är familjecoachen egentligen?

Jag är förvånad över att jag inte oftare får frågan angående vem jag är och vad jag har för utbildning och erfarenhet för att få kalla mig Familjecoach. Jag vill börja med att säga att vem som helst får kalla sig familjecoach då coach inte är skyddat, på gott och ont. Min tanke när jag startade företaget Familjecoachen i Norr var att alla föräldrar kan bli sina familjers coacher och det tror jag fortfarande. För mig är en coach, en person som tror på alla människors lika värde och som tror på varje människas potential. Att varje person är en hjälte i sitt liv och har sina egna drömmar och egna lösningar på sina egna problem. Jag vill att alla människor ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla ska få nå sina drömmar. Att alla ska få behoven av ömsesidig respekt, likvärdighet, integritet, samhörighet, ärlighet, empati, kompetens, autonomi och samhörighet tillgodosedda och naturligtvis alla andra behov också.

Nu får jag ju genast erkänna att jag inte alltid agerar som en coach för ibland så ger jag ju faktiskt råd. Mitt förhållningssätt som jag vill förmedla grundar sig i ömsesidig respekt och därför förmedlar jag inte några råd om belöningssystem eller bestraffningar utan mina råd är tänkt som inspiration för att komma bort från dessa system som jag inte upplever berikar mig som förälder eller mina barn.

Men vad har jag för bakgrund?

Jag hade som barn en dröm om att äga min egen häst. Den drömmen gjorde att jag började jobba tidigt för att tjäna ihop pengar till denna häst. Jag sålde DN och jultidningar, satt barnvakt och började tidigt arbeta som diskare på en restaurang och hade tillslut en riktigt bra summa på banken. Det blev ingen häst men det blev en lägenhet till mig och min partner. Under ungdomsåren engagerade jag mig i olika föreningar och hade även uppdrag i styrelser.

Jag ville bilda familj redan när jag var 20 så vårt första barn kom 1991. Sedan kom nästa barn 1994. Att vara förälder var inte lika lätt som jag hade trott så jag fick försöka läsa böcker för att hitta ett föräldraskap som jag kände var bra både för mig, min man och våra barn. Växa med ansvar, skriven av Barbara Coloroso, Ditt kompetenta barn av Jesper Juul var några av de böcker jag upplevde fick mig sugen på att utvecklas ytterligare som förälder. 1997 började jag på universitetet där jag läste Service Management som är en ekonomiutbildning med fokus på att leda tjänsteföretag. Det var en bred utbildning som innehöll ekonomi, marknadsföring, organisation, lärande organisationer, framgångsrikt ledarskap, psykologi och design. Ju mer jag läste om framgångsrikt ledarskap och psykologi desto mer valde jag att koppla kunskaperna till mitt eget föräldraskap. Jag minns hur en kurskamrat ifrågasatte mig för att jag tyckte det var viktigt att lyssna på barnen och föra en dialog. Hon tyckte att det var alldeles för tidskrävande. Om hon visste hur mycket tid och fördjupad relation jag har tjänat.

2000 åkte vi ett år till England och bodde där medan min man arbetade och våra barn gick i engelsk skola. Jag lånade mängder av böcker om föräldraskap och förvånades över hur mycket maktutövning dessa böcker förmedlade. Jag fick också under denna period uppleva barnaga på nära håll. Jag började skriva på en egen bok om föräldraskap. Samlade alla mina tankar i ett kuvert. Använde mycket ledarskapsteorier om att få medarbetare att växa för att finna inspiration omkring hur man kan få barn att växa. När jag kom tillbaka till Sverige 2001 skrev jag min C-uppsats om Ledarskap i skolans värld-rektorsrollen. Sedan valde jag att läsa Arbets- och organisationspsykologi under 1,5 år för att avsluta med att läsa psykologi på D-nivå. Det blev en C-uppsats inom inriktningen Service Management, en C-uppsats inom inriktningen Arbets-och organisationspsykologi samt en D-uppsats inom inriktningen Psykologi.

Under dessa sista år på universitetet fick jag barn nummer tre 2002 och fyra 2005. Efter några år hemma med barnen valde jag att utbilda mig till gruppledare för ett föräldrastödsprogram. 2007 startade jag Familjecoachen i Norr och 2008 kom jag igång med mina första föräldragrupper. Jag höll åtta föräldraskapskurser och valde också att under en helg gå en grundkurs i NVC, non violent communication innan jag 2009 blev gravid för femte gången och valde att under graviditeten utbilda mig till coach. Jag gick en ackrediterad coachutbildning genom Shift education. Jag var under ett år associerad coach i det företaget och fick därmed fortbildning som coach. Jag har under åren kompletterat min coachutbildning med Maria Nemeths kurser Managing Lifes Energies och Empowering Lifes Energies. Jag startade ett lyckosamt samarbete med projektet Familjepeppen under hösten 2011 och höll sammanlagt 29 föräldragrupper för föräldrar till småbarn, 3-12 år samt tonåringar innan projektet avslutades december 2013. Stora delar av mina deltagare deltog i det forskningsprojektet som var kopplat till projektet. Deras svar på de olika frågorna visade att kurserna hade berikat dem på flera sätt. Inom projektet höll jag även ett antal föreläsningar och workshops.

Under 2014 föreläste jag i en föreläsningsserie tillsammans med Lars H Gustafsson och Petra Krantz Lindgren. Om du är intresserad av att anlita mig kan jag ordna med referenser kopplade till olika samarbeten.

Från januari 2014 till mars 2016 svarade jag på föräldrars frågor i tidningen Skolfamiljen under rubriken “Coachen svarar”.

Under 2015 gick jag medlingskurs i NVC som hölls av Friare liv.

Under 2016 köpte Umeå Kommun in ytterligare två föräldrakurser av mig.

Förutom föräldrakurser har jag hållit i studiedagar, föreläst och erbjudit enskilda och par vägledande samtal samt skrivit material och en bok.

Jag har genom åren valt att engagera mig i de föreningar som mina barn idrottar i. Jag har förstått betydelsen av att ge barn en trygg grund att stå på och att vi alltid kan nå tre mål. Kämpa, spela som ett lag och att ha kul.

Åren går fort och nu när det är 2019 är vårt äldsta barn, 28 år, och bor med sin fästmö i Umeå samtidigt som han jobbar i Stockholm. Vårt näst äldsta barn, 25 år, bor med sin partner och jobbar i Umeå. Vårt tredje barn går andra året i gymnasiet och vårt fjärde barn går i årskurs åtta. Vårt femte barn går i fyran och är nio år. Jag lever tillsammans med deras pappa, min livspartner, i ett hus i utkanten av Umeå. När jag har hört andra beskriva mig är det några ord som ofta förekommer: Barnens advokat, ärlig, kärleksfull, omtänksam, vis och inspirerande. De som känner mig lite närmare skulle säkert lägga till envis och lite besvärlig 😉

Min önskan med mina texter är inte att du som läsare ska svälja allt jag skriver som sanning. Jag tror på din förmåga att smaka på det jag skriver och själv välja det som passar dig och sedan spotta ut det som inte intresserar dig. Kanske kan du någon gång bli nyfiken på att smaka igen och då är du välkommen att göra det. Det jag skriver om är det som jag själv vill utveckla i mitt föräldraskap. Jag vill bli ännu mer intresserad av mina barn och jag vill bli ännu mer ärlig med vem jag är. Jag vill uppleva ömsesidig respekt tillsammans med mina barn men också med min man. Jag vill att alla ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Jag tror att när vi kan leda oss själva och vi kan leda våra barn att slutligen leda sig själva då kan vi fixa det mesta. Jag vill uppnå det här utan belönings-och bestraffningssystem. Det är svårt och jag misslyckas konstant när det gäller den ömsesidiga respekten. Jag låter ibland mot mina barn som jag inte skulle låta mot någon annan eller skulle önska att någon lät mot mig. Jag är medveten om det och det är första steget till förändring. Att våga se min roll och ta ansvar för att det ligger hos mig. Det är jag som behöver förändras. Utmanande men det skapar samtidigt så många möjligheter.

Jag har äntligen blivit klar med min bok “Se och bli sedd – Ömsesidig respekt i mötet med barn”. Den går att köpa från min hemsida. Då får du den signerad, om du vill, samt ett bokmärke som förmedlar några viktiga ord för ömsesidig respekt. Här kan du beställa ditt eget exemplar. Du kan också önska boken på ditt bibliotek. De kan beställa boken via Adlibris. Boken finns också på Bokus.

Jag kommer under hösten 2019 föreläsa runt om i Sverige. Platser och datum presenteras allt eftersom. Följande är redan inplanerade: Lidingö den 23 september, Sollentuna den 24 september, Övik den 1 oktober, Mölnlycke den 8 oktober, Falkenberg den 9 oktober, Lund den 10 oktober, Piteå den 22 oktober, Gällivare den 23 oktober, Nyköping den 12 november, Norrköping den 13 november, Jönköping den 14 november, Falun den 26 november, Kristinehamn den 27 november och Västerås den 28 november. Om du har önskemål om ort är det bara att meddela mig. Bäst är ifall en skola, förskola, kommun, idrottsförening, kyrka eller liknande arrangerar. Men jag kan också lösa det på egen hand.

För att förstå vem jag är och vad jag har passion för tror jag det bästa är att läsa vilka böcker som faller mig i smaken. Jag har genom åren fastnat speciellt vid några böcker som jag radar upp nedan.

Du är varmt välkommen att följa mig på facebook.com/familjecoachen för inspiration omkring föräldraskap. Vill du ha ett mail varje gång jag bloggar kan du fylla i din mailadress längst ner på sidan.

Du kanske undrar vad jag heter: Jag heter Maria Klein och bor i Umeå

Inspirationslitteratur:
Brené Browns Mod att vara sårbar
Barbara Colorosos Växa med ansvar
Edvard L. Deci och Richard M. Ryans SDT – Self Determination Theory
Ross W. Greene Explosiva barn
Thomas Gordons Aktivt föräldraskap
Lars H. Gustafssons Växa- inte lyda
Bo Hejlskov Elvén och Tina Wimans Barn som bråkar: att hantera känslostarka barn
Jesper Juuls Ditt kompetenta barn och Här är jag, Vem är du?
Petra Krantz Lindgrens Med känsla för barns självkänsla
Agnetha Lagercrantzs Självmedkänsla: hur du kan stoppa självkritik och förbättra relationen till dig själv och andra
Marshall B. Rosenbergs Nonviolent Communication: ett språk för livet
Stefan Söderfjälls Behovsanpassat ledarskap

 

Känna sig älskad, tillräcklig och värdig tillhörighet

Jag har den senaste veckan upplevt euforiska toppar men också djupa dalar när det gäller min yrkesroll. Stunder av fantastisk stolthet men också stunder av skam. Känslan av att ha gett till andra som kan bidra i deras liv och känslan av att ha misslyckas och en undran vad det ska tro om mig. Stunder där jag lyckas möta människor med ömsesidig respekt där nyfikenhet och ärlighet är i fokus. Där det finns val med olika konsekvenser och det är värt att fundera på vad vill uppnå med våra val. Sedan finns det stunder där jag genom min önskan att väcka tankar och förändring missar den ömsesidiga respekten eller där jag glömmer bort att pausa, reflektera och göra omtag.

Bild1Vi alla önskar att bli älskade, känna oss tillräckliga och värdiga tillhörighet. Vi alla kan hamna i stunder av tvivel. Då är våra närmaste otroligt betydelsefulla. Vi kan alltid hitta en famn att krypa upp i och få känna oss sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Precis det jag själv har, önskar jag andra. Både föräldrar och barn. Ibland kan vi behöva något extra som bär oss och jag tänker idag tillbaka på gåvor som jag genom åren fått av mina barn. Det är saker de gjort på slöjden i form av grytlappar, tofflor, hjärtan och annat som skapats av kärlek. De är handlingar som förgyllt min vardag och det är kramar som värmer oavsett hur kallt det är. Det är tid som de gett av sig själva för att möta mig. Det är deras förmåga att vara förlåtande när jag reflekterat och tagit ansvar för mina handlingar. Det är ord som de uttalat som landat i mitt hjärta. Tänker tillbaka på morsdagskortet som jag fick 2009 och som värmde gott i hjärtat. Att Emelie idag går manusutbildningen förvånar mig inte. Hon har en fantastisk förmåga att uttrycka sig med ord och beröra på djupet.

Jag är också glad över förmågan till reflektion. Vi kommer alla göra misstag i livet. Vi kan lära oss av dem och inse att vi inte är våra misstag. Vi kan misslyckas men vi är inte misslyckade. Vi har känslor som vi kan välja att försöka blunda för eller omfamna och utvecklas vidare. Vi har ständigt val med olika konsekvenser. Det är vi som väljer. Vi är ledare i våra egna liv precis som vi vill att våra barn ska bli ledare i sina liv.

Lycka är verkligen att ha en familj som ser en för den man är och som finns där i både med-och motgång. Lycka är att få möjligheten att lära känna så otroligt olika individer och inse att den kärlek jag känner till dem är så otroligt stark. Lycka är att få öppna mitt hjärta för dem och få möjlighet att besöka deras hjärta. Jag är lycklig och jag har modet att vara sårbar och önskar er detsamma.

Ha en magisk dag!

 

 

När hjärtan möts är ålder irrelevant

Jag vill att vi i en familj lär känna varandra hela vägen in i hjärtat. Att vi är nyfikna på varandra. Att vi är ärliga med vem vi är. Att vi försöker tillgodose allas behov. Att vi möts utifrån ömsesidig respekt. För mig handlar det om ett förhållningssätt som inte är begränsat till en viss ålder utan när hjärtan möts är ålder irrelevant.

Bild1Självklart är det så att barn inte har alla färdigheter och förmågor när de är små men jag kan fortfarande möta dem med samma nyfikenhet och intresse som jag möter en person med livslång erfarenhet.

När jag ställer krav och har förväntningar på barn är det naturligtvis viktigt att anpassa dessa utifrån ålder och mognad.

När vi tillsammans vill lösa problem kommer mitt stöd vara större ju yngre de är men detta kommer att anpassas mer utifrån person än ålder. Precis på samma sätt blir det med barnets förmåga att uttrycka sina känslor och behov. Från början behöver de hjälp att sätta ord på känslor och behov men med tiden kommer de att behöva mindre och mindre stöd.  Men än en gång det handlar mer om personen och vanan än om åldern.

Jag kan vara lika nyfiken och intresserad av det lilla barnets karta som det stora barnets som en vuxens. Jag kan vara lika ärlig med vem jag är till det lilla som det stora barnet som till en vuxen.

Oavsett ålder lär vi känna varandras gränser genom nyfikenhet och ärlighet. Precis som den vänstra bilden visar. Två hjärtan som känner på varandra. När vi är trygga och känner förtroende och tillit samt har modet att vara sårbara då kan vi släppa in varandra i hjärtat precis som den högra bilden visar.

Det finns några skillnader mellan möten vuxen-vuxen och vuxen-barn som kan vara värda att tänka på och det är följande:

När jag möter ett barn har jag ett ännu större ansvar för att faktiskt äga mina egna känslor och ta ansvar för mina tankar, känslor och handlingar, annars kommer barnet att ta på sig det ansvaret eftersom de inte kan välja bort mig. Detta är lika oavsett barnets ålder.

När jag möter ett barn har jag ett ännu större ansvar för att jag är öppen för de signaler som barnet förmedlar till mig. Om barnet mår dåligt är det mitt ansvar att fortsätta söka den lösning som behövs tills barnet mår bättre. Detta är lika oavsett barnets ålder.

När jag möter ett barn möter jag en person som fortfarande är väldigt äkta i sina reaktioner. Om jag är öppen för att reflektera vad dessa signaler betyder kan jag utveckla både mig och mitt barn. Varje barn kommer till oss med en gåva. Något vi behöver lära oss om oss själva. Detta är lika oavsett ålder.

Om jag möter mitt barns ärliga signaler med bestraffningar och belöningar för att få den att anpassa sig till det barn jag vill att det ska vara kan jag gå miste om att på djupet lära känna barnet och barnet kan förlora sitt autentiska jag. Ett barn har benägenhet att envist vilja förmedla sitt autentiska jag och ta reda på mitt autentiska jag. Därför kan de enträget fortsätta försöka förmedla sitt budskap även om det för deras del kommer att göra ont. Ett barn kan med tiden välja att stänga av för att de hellre vill värna relationen till mig än att vara sig själv. Om jag möter en vuxen på samma sätt kan den välja att lämna mig.

Så det finns skillnader mellan möten med barn och vuxna men det är inte någon skillnad utifrån barnets ålder.

Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva.

Att vi ska möta barn olika när de är spädbarn, förskolebarn, skolbarn och tonåringar känns otroligt avlägset för min del. Är det något som förändras så är det möjlighet att vi mer och mer behöver låta barnet bli oberoende av oss. En utveckling som många gånger sker naturligt.

Det jag har skrivit under bilden är essensen i min föreläsning “Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn” Lite komiskt är förstås att jag lagt till “med barn” i slutet för att människor ska förstå att det handlar om relationen vuxen-barn men egentligen skulle det kunna gälla vilka relationer som helst.

Tänk om vi behandlade våra barn som om de vore vår bästa vän. Tänk om vi behandlade oss själva som om vi vore vår bästa vän. Då skulle familjer må väldigt bra tror jag. Ömsesidig respekt är ett sätt att möta varandra som inte är kopplat till ålder.

Tidigare inlägg om att vara kompis med vårt barn:

Respektera varandras gränser börjar i familjen

Bidrog mitt inlägg till dig? Dela det gärna vidare. Följ mig gärna på Facebook. Familjecoachen

…………………..

Under våren kommer jag att föreläsa på följande orter med Medalgon som arrangör:

Göteborg den 14 mars

Uppsala den 15 mars

Västerås den 13 april

Stockholm den 14 april

 

 

 

 

 

Föreläsning om barns och föräldrars självkänsla

Jag är övertygad om att vi får näring till vår självkänsla när vi blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar av de människor som betyder mest för oss. När vi känner att vi bidrar till dem och att de bidrar till oss. Det får oss känna att vi är värdefulla precis som vi är. Vi är tillräckliga. Det är då vi kan mötas utifrån ömsesidig respekt.

Bild1Min föreläsning “Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn” genomsyras av självkänsla även om jag inte lagt in självkänsla i titeln.

Jag tror att vi gör det vi gör för att vi försöker tillgodose våra behov. Precis på samma sätt tror jag att barn gör det de gör för att tillgodose sina behov. När jag känner glädje, tacksamhet och liknande känslor vet jag att jag har fått behov tillgodosedda. När jag känner ilska, frustration och liknande känslor vet jag att jag har behov som inte blivit tillgodosedda. Känslor ger mig signal på om behov blir tillgodosedda eller inte.

När vi kan identifiera behoven hos oss själva och våra barn kan vi tillsammans hitta lösningar som kan tillgodose allas behov. Det är en utmaning men också en fantastisk möjlighet

När jag insåg hur mina tankar påverkar hur jag känner och väljer att agera blev det spännande att utforska mig själv och inse att jag har möjlighet att påverka relationerna till mina barn men också till min partner och övrig omgivning. Jag kan ta ansvar, reflektera och göra annorlunda.

Då jag vet att det är fantastiskt roligt att dela en föreläsning tillsammans med vän eller partner har jag skapat rabatter som uppmuntrar till detta. Beställ 2 biljetter och ange rabattkod partner så får ni 100 kr i rabatt. Beställ 4 biljetter och ange rabattkod kompis så får ni 250 kr i rabatt.

Jag hoppas att du finner det jag skrivit intressant och väljer att komma på en av mina föreläsningar. Jag kommer till Linköping den 23 november (boka din plats här) , Göteborg den 24 november (boka din plats här) och Stockholm den 9 december (boka din plats här).

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november:  “Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden (3 timmar, mitt tillägg) tog vägen!? Kändes inte det minsta långrandigt utan en bra balans mellan det du sa och att vi fick lite övningar.”

 

Föreläsningar i Linköping, Göteborg och Stockholm

Föräldraskapet kan vara utmanande men det finns också otroligt många möjligheter till glädje och utveckling tillsammans med våra barn. Jag vill förmedla ett förhållningssätt som grundar sig på ömsesidig respekt där vår nyfikenhet för vårt barn och vår ärlighet till vår omgivning visar vägen. Mitt mål med föreläsningen är att både barn och förälder ska känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar genom ömsesidig respekt. Det krävs mod att förändras som förälder. Jag delar på ett öppenhjärligt sätt med mig av mina egna “misstag” och insikter.
Bild1OBS! 2016 Linköping den 23 november mellan 18.00-21.00 med paus för fika. Boka här.
Göteborg den 24 november mellan 18.30-20.30. Kaffe/thé och liten kaka mellan 18.00-18.30. Boka här.
Stockholm den 9 december mellan 18.30-20.30. Kaffe/thé och liten kaka serveras mellan 18.00-18.30. Boka här.
Då jag själv älskar att dela utmaningar och möjligheter tillsammans med andra vill jag även skapa den förutsättningen för mina deltagare. Om du väljer att ta med din partner ger jag er parrabatt, ni betalar 400 kr för två biljetter. Ni fyller i 2 biljetter och anger rabattkod partner. Om du väljer att ta med dig ett kompisgäng så går ni 4 st för priset av 3. Ni fyller i 4 biljetter och anger rabattkod kompis.
Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”
Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden (3 timmar, mitt tillägg) tog vägen!? Kändes inte det minsta långrandigt utan en bra balans mellan det du sa och att vi fick lite övningar.”
Hör av dig om du undrar över något eller vill betala via faktura eller swish (fixar en faktura). info@mariaklein.se
Vill du bli inspirerad i ditt föräldraskap och inte kan delta på någon av föreläsningarna? Följ mig gärna på Facebook.com/familjecoachen

Föreläsningar i Stockholm, Göteborg och Linköping

Jag har länge drömt om att föreläsa i Stockholm, Göteborg eller Linköping och det har varit ett mål för 2015. Då jag har varit fullt upptagen med att skriva klart mitt bokmanus trodde jag att jag skulle få flytta fram detta mål till 2016 men plötsligt har jag föreläsning bokad i alla tre städerna. Det började med en framgångsrik kontakt med Agneta Björck som bokade in mig för en föreläsning i Linköping. Vårt samarbete fick mig att fyllas av energi så under några intensiva veckor skrev jag klart manuset och kontaktade även ett bokförlag. Jag tog äntligen mod till mig och lyssnade på min man, som är mitt största fan. Han har i år sagt att det är självklart att jag ska föreläsa i Stockholm och andra städer men själv har jag haft lite för många apor som tjattrat i mitt öra.
Nu när det efter nästan 50 föreläsningar på hemmaplan i Umeå med omnejd äntligen är dags att pröva mina vingar känns det både spännande och lite skrämmande men mest av allt helt fantastiskt. Det gäller ju faktiskt att ha modet att vara på arenan, det är ju där det händer.
För mig handlar föräldraskapet om både utmaningar och fantastiska möjligheter. Möjlighet att lära känna mig själv men också flera unika individer. Under kvällen kommer jag ge personliga exempel på både utmaningar och möjligheter genom en blandning av allvar och skratt. Målet med föreläsningen är att både förälder och barn ska bli mer sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar genom ömsesidig respekt.
Jag ser fram emot att presentera “Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn” på följande orter och tider:
BildföreläsningarnovemberLinköping den 23 november mellan 18.00-21.00 med paus för fika. Boka här.
Göteborg den 24 november mellan 18.30-20.30. Kaffe/thé och liten kaka mellan 18.00-18.30. Boka här.
Stockholm den 9 december mellan 18.30-20.30. Kaffe/thé och liten kaka serveras mellan 18.00-18.30. Boka här.
Då jag själv älskar att dela utmaningar och möjligheter tillsammans med andra vill jag även skapa den förutsättningen för mina deltagare. Om du väljer att ta med din partner ger jag er parrabatt, ni betalar 400 kr för två biljetter. Ni fyller i 2 biljetter och anger rabattkod partner. Om du väljer att ta med dig ett kompisgäng så går ni 4 st för priset av 3. Ni fyller i 4 biljetter och anger rabattkod kompis.
Jag är tacksam för att jag kommer att samarbeta med Agneta Björck (Björkhälsan) och bo hos Mia och Lars  i Linköping. I Göteborg får jag hjälp av Linda Rydén och får bo hos Amanda och i Stockholm får jag hjälp av och bo hos Nick och Yvonne. Känner mig lyckligt lottad att ha så många som firar dessa steg tillsammans med mig.
Vill du bli inspirerad i ditt föräldraskap och inte kan delta på någon av föreläsningarna? Följ mig gärna på Facebook.com/familjecoachen

Datorförbud i sex veckor!

För en tid sedan satt jag på en föreläsning om barn och ungdomars trygghet på nätet. En vuxen räckte upp handen och förfärades över hur många timmar barn i genomsnitt ägnar sig åt nätet och kände oro inför eftersatt skolarbete. Jag kunde som vanligt inte vara tyst så jag räckte upp handen och sa: När jag var tolv år ägnade jag flera timmar per dag på stallet och då var det ingen som klagade.
Jag tror att det går att ha ett brinnande intresse för något och samtidigt klara skolgången. Det ena utesluter inte det andra.
För mig var hästar mitt stora intresse och för mina barn är det nu Fifa-15, imagewii-spel och olika youtubefilmer som är deras intresse. Är det rimligt att förbjuda dem att spela under semestern?
Jag funderar på hur jag skulle ha reagerat ifall mina föräldrar hade sagt att jag hade hästförbud under vardagarna och framförallt under sommaren. Jag tror att jag skulle ha blivit väldigt ledsen och undrat varför de hatade mig. De skulle haft svårt att få mig att tro att de gav mig hästförbud för att de älskade mig så mycket. De om någon borde ju vetat att jag älskar hästar och om de älskade mig skulle de väl stödja mitt intresse. Jag tänker tillbaka på vad hästarna betydde för mig. Det var de som fick mig att längta till nästa dag och som motiverade mig att sitta barnvakt, sälja DN och jultidningar. Min dröm var en egen häst och nu ville de ta mina hästar ifrån mig.
Om mina föräldrar hade gett mig hästförbud hade jag upplevt det som ett smärtsamt straff. Det hade känts hela vägen in i hjärtat. Jag hade blivit ledsen, arg och bitter. Jag antar att barnen skulle känna liknande om jag införde datorförbud.
Datorer, mobiler och spelkonsoler är här för att stanna. Det gäller att hitta lösningar som tillgodoser både barnets och våra behov. Det är en utmaning och samtidigt en möjlighet.
Jag får erkänna att vi inte ger barnen fri tillgång till dator, mobiler och tv då det finns fler behov som de behöver få tillgodosedda men de ägnar ändå rätt många timmar om dagen åt detta intresse. Jag förstår att de njuter av dessa stunder och att de gillar detta på samma sätt som jag gillade hästar. Och ska sanningen fram gillar jag själv att sysselsätta mig vid en dator eller mobil så jag kan förstå dem bättre än vad mina föräldrar kanske kunde förstå mitt hästintresse.
Jag förstår hur mycket wii-spel betyder för vår femåring när han blev helt förkrossad när han trodde att han aldrig skulle få spela mer. Han gick och la sig i sängen, drog täcket över huvudet och grät. Det var svårt för mig att få kontakt med honom men när jag väl förstod vad han trodde kunde jag förstå hans reaktion. Jag bekräftade hans känslor och kunde tillslut få kontakt med honom igen. Jag berättade för honom att jag vet att han tycker det är väldigt roligt att spela wii och att jag aldrig skulle ta ifrån honom hans intresse.
Barn anpassar sig till de beslut vi genomdriver som tex datorförbud, men det betyder inte att det inte påverkar vår relation negativt.
Självklart vill jag slå ett slag för tid tillsammans när vi har semester men det ena behöver inte utesluta det andra. Vi kan umgås och berika varandras liv och hinna ägna lite tid åt det som just nu är vårt intresse.
Jag ryser när jag tänker på Dr Phil och hans: “Know your child´s currency” och använd det för att styra barnets beteende. Tänk om vår partner använde sådana styrmedel på oss. Inte trevligt.
Vill du att jag ska komma till er kommun och inspirera föräldrar och pedagoger om likvärdiga relationer där både vuxna och barn blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar? Jag kan komma till förskolor och skolor eller om någon vill arrangera en öppen föreläsning. Jag erbjuder också studiedagar. Skicka en adress till mig så skickar jag min folder med mina aktuella föreläsningar. info@mariaklein.se
Om mitt inlägg bidrar till dig får du gärna dela det vidare, prenumerera på inläggen eller följa mig på Facebook, Familjecoachen, för inspiration när det gäller relationer.
 
 

Syskonkärlek-syskonbråk

BildsyskonDet är något alldeles speciellt med syskonkärlek och med syskonbråk. De käraste vi har, våra barn, kommer ena dagen överens med varandra för att nästa dag se varandra som fiender. De har inga problem med att dela på ett par hörlurar (som på bilden) för att i nästa sekund bråka om vems tur det är att ha dem. Ena stunden älskar de varandras närvaro för att i nästa stund önska att de inte bodde under samma tak. Jag tänker att det är lite som i vilka relationer som helst.
I en parrelation kan vi reflektera över hur balansen ser ut mellan det vi ger och det vi får tillbaka. Vi kan välja att vara ärliga med vem vi är och nyfikna på vem den andra är. Vi kan anpassa oss till varandra men också välja att gå undan och få egen tid för reflektion. Om vi inte längre mår bra i vår relation kan vi söka hjälp och i värsta fall välja att avbryta relationen. När det gäller syskon är det inte lika enkelt. Våra barn är fast med sina syskon oavsett om de vill eller inte. De kan ibland känna att de inte har någon väg ut. Ingen möjlighet att ta avstånd och få vara sig själva utan rollen som syskon.
När jag har hållit mina kurser har det här med syskonbråk ofta kommit upp. Många föräldrar vill att syskonen jämt ska vara vänner och inse vilken fantastisk tillgång syskon är. Det är lätt att ta syskonens bråk personligt och att känslorna tar över. Förväntningarna på sina barns syskonskap kan vara svåra för barnen att leva upp till. Jag tror inte det finns något mirakelknep för att få syskon att njuta av varandra mer än att avsky varandra men jag tänkte reflektera lite omkring det här med syskon utifrån mina egna erfarenheter.
Jag tänker att det är en ganska stor sak att bli storasyskon så vi behöver se, höra, bekräfta, respektera och ta storasyskonet på allvar. Sätta ord på det syskonet upplever, känner och behöver. Låta barnet få känna som det känner och finnas där för det. Jag har skrivit om att vänta syskon här. Tänk på att det kan vara skönt för det äldre barnet att få bekräftat att det kan vara jobbigt med småsyskon och att vi kan behöva visa att vi värnar om deras integritet.
Se syskonkonflikter som en fantastisk möjlighet för barnen att träna sig i konflikthantering. Att se saker ur olika perspektiv och försöka hitta lösningar som tillgodoser allas behov. I dessa konflikter kan det vara viktigt att finnas till hands och vägleda vid behov. Jag tycker det är givande att låta var och en få beskriva sin “karta” på verkligheten utan att vi föräldrar väljer sida, värderar eller dömer. När vi lyssnar på varje persons karta blir den också tydligare för de övriga i konflikten.
Låt barnen själva hitta lösningen som passar dem båda efter att de har hört var och ens karta.
Se syskonkonflikter som en fantastisk möjlighet att träna dig själv i att sätta ord på dina känslor och behov och möta dem utan att styra barnen.
Var uppmärksam på om bråken ökar vid tex skoldagar. En del barn utsätter sina egna syskon för samma behandling som de själva får i t ex skolan. Så istället för tillrättavisning kanske nyfikenhet för barnets upplevelser under dagen kan visa vägen.
Värna barnens integritet och låt dem få vara egna individer utan krav på att hela tiden finnas till hands för sina syskon. Låt dem ha sina kompisar och lekar ifred. Självklart kan det finnas tillfällen när de äldre kan “låta” de yngre vara med och tvärtom men låt de vara undantag. Det är klart att syskon blir ledsen och besvikna av att inte få vara med men om vi ska vara ärliga så blir syskon också ledsna och besvikna av att inte få vara ifred också. Det är inte farligt med känslor. Vi kan finnas där för barnet med deras känslor istället för att de ska ansvara för varandras. Att få vara med bara för att föräldrarna sagt så är inte det samma som att faktiskt få vara med. Barnet kommer att känna att det egentligen inte är välkommet. Syskonet som tvingas bjuda in kan känna bitterhet och avsky och det kan visas på alla möjliga subtila sätt.
Det är lätt hänt att vi tycker att det äldre syskonet kan offra sig lite för det yngre. Ni vet, släppa leksaken som småsyskonet vill ha för att behålla lugnet och så vidare. Jag tror inte det här är någon bra idé. När jag läste delar av It´s OK not to share kände jag igen mina tankar. Jag tror det är viktigt att varje barn är lika viktigt oavsett ålder. Om storasyskonet leker med en bil så är det klart att den bilen är mer attraktiv än en bil som står stilla men det betyder inte att storasyskonet ska behöva lämna ifrån sig den. Småsyskonet kan få träna tålamod att vänta eller hitta en annan bil helt enkelt. Genom att vi visar att storasyskonet är värd att ha sin leksak i fred brukar det inte vara helt ovanligt att det lämnar ifrån sig den till småsyskonet eller hittar en annan lika attraktiv att ge istället. När de gör detta är det av ren vilja och inte på grund av tvång.
Om barnen väljer att leka med varandra låt dem tillsammans komma fram till vilken lek de ska leka. Kräv inte att den ena ska spela intresserad av en lek som hen inte gillar.
Tänk på att varje syskon upplever sin uppväxt på sitt unika sätt. En av anledningarna kan vara vilken roll de får i familjen och det ansvar som följer med den rollen. En annan anledning kan vara att vi behandlar våra barn olika. En tredje kan helt enkelt ha att göra med att de är just olika personer och därför upplever situationer olika.
När barn har konflikter är det viktigt att fundera på hur vi får dem att sluta. Ibland kanske vi föräldrar väljer en väg som skapar mer avstånd än kontakt mellan våra barn. Jag vet att bestraffningsmetoderna jag skriver om i inlägget Vidriga konsekvenser vid syskonbråk hör till undantagen men det kanske ändå kan bidra till någon.
Självklart är det lika viktigt att behandla sina syskon med respekt som det är att behandla andra med respekt. (Edit: Det är fruktansvärt att vissa växer upp med syskonmisshandel och det ämnen är det viktigt att vi pratar om. Helén tar upp syskonmisshandel på sin sida med samma namn.)
Ja, det är otroligt skönt när syskon är sams och älskar varandra men vill vi verkligen att de ska hålla inne sina egna tankar, känslor, behov och önskemål för att tillfredsställa oss och våra känslor? Är det inte bättre att de vågar vara sig själva i familjen och värna om sin integritet även om det innebär att det blir känslor av besvikelse hos ett syskon och lite mer “jobb” för oss föräldrar?
När jag har berättat för människor att vi har fem barn och sagt deras ålder har jag ofta mötts av.
-Då har ni haft hjälp av de stora barnen med de små.
Nä, vi bestämde oss väldigt tidigt för att våra barn inte skulle behöva ta ansvar för vårt val att ha fem barn. Vi har inte valt att utnyttja deras släktskap för att underlätta vår vardag. Vi får ta fullt ut ansvar för vårt val att ha många barn. Självklart frågar vi ibland om ett äldre barn vill passa ett yngre barn men det är ett önskemål och inte ett krav. Då vi inte frågar så ofta upplever jag att de få gånger vi frågar brukar barnen välja att svara ja.
Jag har upplevt att ju mer vi värnar varje barns integritet desto mer bjuder de frivilligt in sina syskon i diverse lekar och de delar gärna med sig av sina hörlurar bara för att de vill. När det är ok att säga nej blir viljan större att säga ja.
Glömde en viktig sak. Ibland är syskonbråk fjärrkontroll till föräldrarna. Vi springer aldrig så snabbt som när våra barn bråkar. Om det är vår kontakt de vill ha så behöver vi fundera på hur vi kan tillgodose denna kontakt i större utsträckning. Kanske tillsammans med barnen komma fram till andra “strategier” för att berätta att de vill umgås med oss.
Nu när det är semestertider och det blir mycket tid tillsammans med familjen kan det vara extra viktigt att låta barnen hålla på med sin hobby för att få tillgodose så många behov som möjligt. Det som barn tycker är roligt att göra fyller dem med positiv energi som de kan behöva i alla möten med människor som de kanske inte alltid kommer överens med. Oavsett om hobbyn är att spela fotboll, hänga med kompisar, spela tv-spel, spela datorspel och så vidare. Läs gärna mitt inlägg om Datorförbud i sex veckor.
Vi kommer att ladda för fullt med sysselsättning för varje barns behov när vi åker iväg på bilsemester. Om det ändå uppkommer konflikter i bilen under resans gång brukar jag parkera bilen och låta barnen lösa sin konflikt innan jag kör vidare. Det är ju trots allt svårt att inte bli påverkad och just när jag kör bil (och månar om allas säkerhet) är det inte bästa tillfället att öva. För öva det behöver jag och det börjar med att jag skriver detta inlägg. För som alltid så skriver jag lika mycket till mig själv som till andra.
Höll på att glömma bort en otroligt viktigt sak som jag gärna delar med mig av. Låt syskon vara syskon och inte föräldrar till varandra. När något av barnen börjar agera “förälder” till sitt syskon brukar vi frigöra dem från den uppgiften genom att säga att de har glädjen att vara varandras syskon och att vi tar ansvaret att vara förälder.
Om du gillar mitt inlägg får du gärna prenumerera på mina inlägg och för kontinuerliga inspirationsinlägg rekommenderar jag min Facebookssida Familjecoachen.