Föräldrar ska inte vara kompisar med sina barn?

bloggkompisarEn fras som jag hört av och till genom åren och som jag inte riktigt har förstått. Jag antar att de som säger detta tänker att om man är kompis med sitt barn då har barnet inte någon förälder. För man kan ju inte vara både vän och förälder, eller?
För mig är en vän en person som jag bryr mig väldigt mycket om. En person som jag vågar vara sårbar tillsammans med. En person som får tillgång till hela mig, både mina styrkor men också mina svagheter. En person som jag vill dela mina drömmar med. En person som vågar vara sårbar i mötet med mig. En person som vågar dela både styrkor och svagheter med mig. En person som jag kan dela mina drömmar med och som vill dela sina drömmar med mig. En person som ser mig som den unika person som jag är och som jag ser som den unika person som den är. En person som jag är intresserad av och som är intresserad av mig. En person som vågar vara ärlig med hur de jag säger och gör påverkar den. En vän är en person som berikar mitt liv.
Det som skiljer vänskapen till mina barn ifrån vänskapen till andra vuxna och barn är att jag har ett större ansvar för att vår vänskap är långsiktigt hållbar. Jag har ett större ansvar för att kvalitén i vår relation bevaras. Mina andra vänner kan välja att avsluta vår vänskapsrelation om den inte berikar dem medan det för mina barn inte är lika lätt. De är ju beroende av mig. Och jag har ett ansvar att behandla mina barn som mina allra bästa vänner även om de inte vill vara min vän. Att aldrig ge upp på den relation som vi har. Att vara den som ser till att vår relation är i fokus resten av livet.
Där kommer vi till min roll som förälder. Att jag alltid finns vid deras sida i med-och motgångar. Att jag är den ledare som mina barn vill slå följe med. Att jag som förälder tror på barnets potential och låter dem växa och utvecklas. Att jag skapar utrymme för dem att kontinuerligt bli oberoende av mig. Barnen behöver mig som förälder, som vägledare. Det är mitt ansvar att se till att de har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Det är mitt ansvar att vägleda dem i barndomen och vara en förebild. Det är mitt ansvar att begränsa mängden socker i deras kost även när de blir arga på mig. Det är mitt ansvar att vara tydlig med mina gränser även när dessa gränser inte är uppskattade. Det är mitt ansvar att reflektera över hur jag ser på världen och människor och hur jag väljer att kommunicera eftersom detta kommer att påverka deras bild på världen och människor. Det sätt som jag väljer att använda min auktoritet på kommer att påverka dem. Det är ett stort ansvar men också en fantastisk möjlighet att lägga grunden för en livslång relation.
Min önskan är att mina barn ska bli ledare i sina egna liv och att de alltid vet att jag är en vän som alltid finns vid deras sida. Därför finns det inte antingen eller utan både och. Jag kan och vill vara både en förälder och en vän.
När jag idag fick en inbjudan till en föreläsning med buffé och jag fick ta med mig en väninna så visste jag direkt vem jag helst bjöd med. Min vuxna dotter, Emelie. Jag ser fram emot att ta del av en föreläsning om självkänsla tillsammans med den person som bidragit till de flesta av mina anekdoter om självkänsla. Emelie är en av mina allra bästa vänner. Jag älskar henne oändligt både som vän och som mitt barn. Jag kommer att göra allt jag kan för att den vänskapen ska hålla för evigt.
Om du gillar det jag skriver får du gärna prenumerera på mina inlägg och dela dem vidare. Ta hand om relationen till dina barn, det är både du och dina barn värda.
 

Tips till par som vill utveckla parrelationen!

bloggparFör att dansa pardans krävs det att båda parterna rör på fötterna och gärna i samma takt. Om inte detta samspel finns så blir det att den ena får slitsamt och gnälligt släppa runt sin partner som gör allt den kan för att inte anpassa sig. Det gnälls och det skälls och anklagelser och beskyllningar haglar tills ingen orkar försöka dansa längre. Att leva ihop med en annan vuxen förutsätter lite taktkänsla och lust att både leda och bli ledd. När vi som par dessutom har barn tillsammans eller till och med har barn var för sig och slutligen ska leva tillsammans som en familj då krävs det ännu mer av båda parter. Jag tänkte skriva lite omkring några ord och meningar som jag tror har stor betydelse i våra relationer och i detta fall relationen till vår partner men också till oss själva.
Kärlek: Jag tror att var och en av oss har den allra bästa definitionen på ordet kärlek men i detta inlägg blir det så klart min definition. För mig är kärlek den sköna känsla som infinner sig när jag tänker på Peter och den kärleksfulla relation jag har med honom. Den sköna känslan växer ännu mer när jag tänker på de fina relationer som Peter har till våra barn. Att sitta i en solstol på stranden och se honom leka med våra barn är bland det vackraste jag vet. Under våra 26 år tillsammans har även kärleken till mig själv växt och det härliga är att den kärleken inte är beroende av att Peter älskar mig men självklart njuter jag mer i mitt varande när jag har honom vid min sida. Denna kärlek behöver underhållas och där har de dagliga kontakterna betydelse. Skicka små meddelanden, möt varandra i dörren när den andra kommer hem (inte med påminnelse om att hänga upp jackan utan med glädje av att ses). Ge varandra en kram när ni passerar varandra i köket och så vidare.
Modet att vara sårbar: För att uppleva stark kärlek tror jag att vi behöver ha modet att vara sårbar. Att våga vara öppen med vem vi är men också ha modet att älska utan att vara säkra på att bli älskade tillbaka. Det finns ju inga garantier men om vi inte vågar visa att vi älskar utan låter rädslan av att bli avvisad vinna då riskerar vi ju att inte få uppleva den äkta kärleken. I det här ingår också att våga vara icke-perfekt både inför min partner men också inför mig själv.
Vilja att förändras: Vi kan inte förändra någon annan än oss själva så det är hos oss själva den önskade förändringen finns. Att våga reflektera över det jag gör och faktiskt göra annorlunda om jag vill ha ett annat resultat. Att våga inse när jag har gjort något fel och faktiskt be om ursäkt men också förändra till en annan gång. När vi förändras, förändras vår omgivning. Är det något som alltid är sant så är det att livet förändras hela tiden. Det är lite häftigt att titta sig själv i spegeln och inse att för ett år sedan såg jag inte likadan ut och jag var inte samma person som jag är idag. Jag har förändrats!
Ärlighet: Att vara ärlig med vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar är en förutsättning för att kärleken ska upplevas som något som bidrar till mig. Att vara den jag är och inte den jag tror att min partner vill ha. Ärlighet inför mig själv och min partner.
Empati och nyfikenhet: Att visa min partner att jag finns där för honom/henne. Att jag är intresserad och nyfiken på vad han/hon tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Att min partner i vår relation ska få vara den han/hon är och inte behöva vara någon annan. Tänk på att var och en av oss har vår egen karta på verkligheten. Var nyfiken på den andras karta, det är så vi lär känna varandra på djupet. Var öppen för att det din partner känner är “rätt” känsla för hen.
Kärleksspråk: I Gary Chapmans bok Kärlekens lösningar finner jag fem olika sätt att kommunicera kärlek till din partner. Ta reda på vilket språk du själv uppskattar och vilket språk din partner uppskattar. Komplimanger, kvalitetstid, gåvor, tjänster eller fysisk beröring.
Ömsesidig respekt: Att behandla partnern så som jag själv vill bli behandlad och allra helst så som min partner vill bli behandlad. Inse att vi inte är samma person utan att vi faktiskt är olika personer och uppfattar olika saker på olika sätt. Genom ärlighet och empati kan vi tillsammans hitta vår ömsesidiga respekt.
Få är tankeläsare: Det här är något jag mer och mer förstått betydelsen av. Att jag inte ska utgå ifrån att min partner vet hur jag vill ha det eller vet hur jag mår eller vet … Om jag önskar något är det min uppgift att berätta det för min partner.
Få är minnesmästare: När jag väl har önskat något eller berättat hur jag vill ha det så kan jag inte räkna med att alla mina önskningar lagrats i min partners hjärna. Istället för att reta mig på att han inte minns kan jag vänligt uttrycka min önskning om och om igen.
Behov: I grunden tror jag att ju mer vi lär oss våra egna och vår partners behov desto mer kärlek kommer vi att uppleva. Konflikter uppstår oftast för att något/några behov inte blir tillgodosedda. När ett behov inte blir tillgodosett upplever vi känslor som arg, ledsen, sorgsen och så vidare och dessa känslor brukar allt för ofta komma fram som anklagelser, etiketter och liknande riktade mot de som vi älskar allra mest. Att försöka förmedla sina önskningar till rätt person, på rätt plats och i rätt tid är en konst men ju mer vi tränar desto bättre går det. Låt inte problem på jobbet gå ut över de ni älskar allra mest.
Ledarskap: När vi har barn tillsammans blir vårt sätt att leda våra barn betydelsefullt. Det finns en risk att vi kompenserar varandras ledarstil. Ju mer auktoritär den ena blir desto mer eftergiven blir den andra och tvärtom. Jag tror inte det är viktigt att vi leder våra barn på exakt samma sätt men jag tror det är viktigt att vi pratar med varandra om vårt förhållningssätt så att vi inte fortsätter att kompensera varandras stil och reta oss mer och mer på varandra. Att gå föräldrakurs kan vara en lösning. Mitt tips är att gå i varsin grupp om ni inte kan låta bli att korrigera varandra under träffarna. Annars finns en risk att ni inte vågar vara er själva. Om ni vågar vara sårbara i varandras sällskap och inte korrigerar varandra så är det naturligtvis mest givande att gå tillsammans.
10 minuter per dag: Vi har 1440 minuter varje dygn och om vi väljer att ägna tio minuter per dag (mindre än en procent av dygnets minuter) åt att verkligen möta varandra öga mot öga då tror jag att vi berikar våra liv ordentligt.  Var ärlig med hur du mår och vad du har på hjärtat och var nyfiken på din partners mående och vad hen har på hjärtat. På ett år har vi då ägnat 60 timmar åt en otroligt betydelsefull relation både för oss själva men också för våra barn. Självklart ska vi ägna minst 10 minuter per dag åt var och en av våra barn också 😉
Drömmar: Att både ge näring till mina drömmar men också min partners. Här är den ömsesidiga respekten A och O.
Oavsett om du är den som drar din partner i denna dans eller om du är den som släppas runt. Vi lever bara en gång. Ta tag i relationen så att ni kan dansa tillsammans det är så mycket roligare. Och om ni känner att ni behöver hjälp för att bana ny väg så våga ta det steget. Alternativet att fortsätta i samma gamla spår kommer ju ge samma resultat som tidigare. Kommunerna har ofta familjerådgivning till en låg avgift. Annars finns det privata alternativ. Jag har bidragit till flera pars utveckling och jag känner även till andra som jag kan rekommendera. Det finns också böcker man kan ta hjälp av. Även om jag inte gillar Dr.Phil i alla lägen så har han skrivit en bok som heter Relationsakuten som jag vet har bidragit till par. Även John Gottman har skrivit en bok om relationer som jag en gång i tiden har läst. Det viktigaste är inte vad för bok eller hjälp man väljer utan att man faktiskt väljer att förändra det som inte fungerar. Lycka till!
Om mina inlägg inspirerar dig så kan du följa mig här på bloggen eller på Facebook. Om du tror att andra kan berikas av mitt inlägg får du gärna dela vidare. Tack!
 
 

En förbannad mamma får ett oväntat svar

Det är verkligen inte lätt att förändra sitt beteende och många gånger är jag tacksam över att mina barn genom sin ärlighet ökar min medvetenhet. Den här gången fick jag ett svar som följt med mig och drivit min förändring.
När jag växte upp var det viktigt att inte plaska för mycket i badkaret och inte busa inomhus. Även om jag minns hur roligt det var att vara hos grannen där det inte fanns några sådana regler tog jag ändå med mig dessa regler i mitt föräldraskap. Efter några år kände jag att jag skulle lätta upp lite. Jag lät barnen springa och hoppa upp i en bäddsoffa i vardagsrummet. Kändes bra att låta dem busa inomhus men jag ville ändå komma med några uppmaningar.
-Ta det lugnt så ni inte gör illa er. (Jag använde mig mycket av oros/försiktighetsprincipen)
Detta fick jag säga några gånger under lekstunden och sakta men säkert började mitt tålamod ta slut. Min förväntning att någon skulle göra illa sig skulle snart infrias. Jag skulle snart få “rätt”, precis som vi oftast får när vi förväntar oss något.
Storebror landade på lillasyster som skrek till och började gråta. Snabbt som ögat var jag på plats och alla vet vi vem som fick en rejäl utskällning. Storebror så klart. Jag sprang dit med fingret pekandes på storebror. Orden sprutade ur min mun. Jag var som en kulspruta, där kulorna var mina ord. Jag lät så där som jag lovat mig själv att aldrig låta.  -Jag sa ju att ni skulle ta det lugnt -Du som är större borde veta bättre -Nog ska ni väl kunna leka utan att det behöver bli någon olycka osv.
Idag minns jag inte alla meningar men jag minns att min son inte fick en syl i vädret. Jag hade en hel arsenal med ord som sprutade ur min mun.
När vi blir angripna på det sätt som min son blev finns tre val. Att fly, fäkta eller spela död. Min son insåg nog att det inte var någon idé att spela död så han började fly. Och vart i ett hus kan man alltid räkna med att få vara själv? I badrummet/toaletten tänker ni säkert.
Det trodde min son också men jag var inte klar med min utskällning så jag följde efter. Väl inne i badrummet kunde inte sonen fly längre eftersom jag stod mellan honom och dörren. Då försökte han istället fäkta för att få slut på angreppet. Han sparkade mig på smalbenet. Jag blev chockad då han aldrig hade slagit mig tidigare. Jag satte mig ner på toalettstolen och tittade på honom och sa det där orden som sällan brukar leda till något svar.
-Varför gjorde du så där?
Men den här gången fick jag ett svar.
-Mamma, du gör min hjärna så liten.
Alla vi som har blivit utskälld av en auktoritet vet hur det känns. När vi inte får en syl i vädret. När våra ord inte är “goda” nog. Vårt ordförråd räcker inte till. Vi känner oss dåliga helt enkelt. Som förälder är mitt mål verkligen inte att göra mina barns hjärnor mindre. Jag vill ju skapa förutsättningen för att deras hjärnor ska få nå sin fulla potential. Jag vill också att deras hjärtan ska fyllas av så mycket kärlek som möjligt.
Den här meningen har följt mig och hjälpt mig att utvecklas som förälder. Dessa ord är en av anledningarna till att jag i dag ägnar mig åt ledarskaps-och kommunikationsutveckling för föräldrar. Jag håller föreläsningar, kurser och samtal med föräldrar som vill utvecklas. Här är ett smakprov på en föreläsning för ett år sedan, har efter det utvecklat den ytterligare. Jag vill fortsätta utveckla min förmåga att lyssna på barnet och visa hänsyn till deras integritet samtidigt som jag vill bli mer ärlig med vem jag är och förmedla det på ett respektfullt sätt. Att både mina och barnets behov och gränser är viktiga. Att vi når kontakt genom ömsesidig respekt. Jag utvecklas hela tiden och vill gärna dela med mig av en situation när jag faktiskt agerade annorlunda. Att sörja lingondricka tillsammans. Förändring tar tid så jag har även flera exempel i min blogg där jag agerat precis så där som jag lovat att aldrig göra. Jag är säker på att det kommer att bli många fler exempel i framtiden.
Om inlägget har bidragit till dig får du gärna dela det vidare och välj att följa mig antingen på facebook eller denna blogg.

Vem är familjecoachen?

Jag är förvånad över att jag inte oftare får frågan angående vem jag är och vad jag har för utbildning och erfarenhet för att få kalla mig Familjecoach. Jag vill börja med att säga att vem som helst får kalla sig familjecoach då coach inte är skyddat, på gott och ont. Min tanke när jag startade företaget Familjecoachen i Norr var att alla föräldrar kan bli sina familjers coacher och det tror jag fortfarande. För mig är en coach, en person som tror på alla människors lika värde och som tror på varje människas potential. Att bildMariafacebookvarje person är en hjälte i sitt liv och har sina egna drömmar och egna lösningar på sina egna problem. Jag vill att alla människor ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla ska få nå sina drömmar. Att alla ska få behoven av ömsesidig respekt, likvärdighet, integritet, samhörighet, ärlighet, empati, kompetens, autonomi och samhörighet tillgodosedda och naturligtvis alla andra behov också.
Nu får jag ju genast erkänna att jag inte alltid agerar som en coach för ibland så ger jag ju faktiskt råd. Mitt förhållningssätt som jag vill förmedla grundar sig i ömsesidig respekt och därför förmedlar jag inte några råd om belöningssystem eller bestraffningar utan mina råd är tänkt som inspiration för att komma bort från dessa system som jag inte upplever berikar mig som förälder eller mina barn.
Men vad har jag för bakgrund?
Jag hade som barn en dröm om att äga min egen häst. Den drömmen gjorde att jag började jobba tidigt för att tjäna ihop pengar till denna häst. Jag sålde DN och jultidningar, satt barnvakt och började tidigt arbeta som diskare på en restaurang och hade tillslut en riktigt bra summa på banken. Det blev ingen häst men det blev en lägenhet till mig och min partner. Under ungdomsåren engagerade jag mig i olika föreningar och hade även uppdrag i styrelser.
Jag ville bilda familj redan när jag var 20 så vårt första barn kom 1991. Sedan kom nästa barn 1994. Att vara förälder var inte lika lätt som hade trott så jag fick försöka läsa böcker för att hitta ett föräldraskap som jag kände var bra både för mig, min man och våra barn. Växa med ansvar, skriven av Barbara Coloroso, Ditt kompetenta barn av Jesper Juul var några av de böcker jag upplevde fick mig sugen på att utvecklas ytterligare som förälder. 1997 började jag på universitetet där jag läste Service Management som är en ekonomiutbildning med fokus på att leda inom tjänsteföretag. Ju mer jag läste om ledarskap och psykologi desto mer valde jag att koppla kunskapen till mitt eget föräldraskap. Jag minns hur en kurskamrat ifrågasatte mig för att jag tyckte det var viktigt att lyssna på barnen och föra en dialog. Hon tyckte att det var alldeles för tidskrävande. Om hon visste hur mycket tid och fördjupad relation jag har tjänat.
2000 åkte vi ett år till England och bodde där medan min man arbetade och våra barn gick i engelsk skola. Jag lånade mängder av böcker om föräldraskap och förvånades över hur mycket maktutövning dessa böcker förmedlade. Jag fick också under denna period uppleva barnaga på nära håll. Jag började skriva på en egen bok om föräldraskap. Samlade alla mina tankar i ett kuvert. Använde mycket ledarskapsteorier om att få medarbetare att växa för att finna inspiration omkring hur man kan få barn att växa. När jag kom tillbaka till Sverige 2001 skrev jag min C-uppsats om Ledarskap i skolans värld-rektorsrollen. Sedan valde jag att läsa Arbets-och organisationspsykologi under 1,5 år för att avsluta med att läsa psykologi på D-nivå. Det blev en C-uppsats inom inriktningen Service Management, en C-uppsats inom inriktningen Arbets-och organisationspsykologi samt en D-uppsats inom inriktningen Psykologi.
Under dessa sista år på universitetet fick jag barn nummer tre 2002 och fyra 2005. Efter några år hemma med barnen valde jag att utbilda mig till gruppledare inom Active Parenting, det föräldrastödsprogram som mest liknar det föräldraskap jag själv ville utöva. När jag dessutom såg en av mina stora inspirationskällor, Lars H Gustafsson, föreläsa under en utvecklingsdag kändes valet av föräldraprogram rätt självklart. 2007 startade jag Familjecoachen i Norr och 2008 kom jag igång med mina första föräldragrupper. Jag höll ett antal kurser (ca 8) i Aktivt föräldraskap 2-12 år och valde också att under en helg gå en grundkurs i NVC, non violent communication innan jag 2009 blev gravid för femte gången och valde att under graviditeten utbilda mig till coach. Jag gick en ackrediterad coachutbildning genom Shift education. Jag var under ett år associerad coach i det företaget och fick därmed fortbildning som coach. Jag startade ett lyckosamt samarbete med projektet Familjepeppen under hösten 2011 och höll sammanlagt 29 föräldragrupper (Aktivt föräldraskap småbarn, 5-12 år samt tonårs) innan projektet avslutades december 2013. Stora delar av mina deltagare deltog i det forskningsprojektet som var kopplat till projektet. De delresultat som jag tagit del av har varit positiva men än så länge har inget slutresultat presenterats av universitetet. Studien visar än så länge inget som talar emot goda resultat för föräldrarnas tillfredsställelse, kompetens, stress och generell hälsa och barnens välmående.
Jag har också inom projektet hållit ett antal föreläsningar och workshops. Jag tror att de tillsammans med övriga uppdragsgivare är ca 50 st. Jag kommer bland annat att ha en föreläsning den 23 november i Linköping. Tidigare i år fick jag äran att föreläsa i en föreläsningsserie tillsammans med Lars H Gustafsson och Petra Krantz Lindgren. Om du är intresserad av att anlita mig kan jag ordna med referenser kopplade till olika samarbeten.
Jag har sedan januari 2014 äran att svara på föräldrars frågor i Skolfamiljen under rubriken “Coachen svarar”.
Jag har genom åren valt att engagera mig i de föreningar som mina barn idrottar i. Jag har förstått betydelsen av att ge barn en trygg grund att stå på och att vi alltid kan nå tre mål. Kämpa, spela som ett lag och att ha kul.
Åren går fort.vårt äldsta barn, 24 år, bor sedan några år i Göteborg men pluggar just nu i Umeå. Vårt näst äldsta barn, 21 år, pluggar i Umeå och bor med sin pojkvän. Vårt tredje barn går i årskurs sju och vårt fjärde barn går i årskurs fyra. Vårt femte barn går i förskola och är fem år. Jag lever tillsammans med deras pappa i ett hus i utkanten av Umeå. När jag har hört andra beskriva mig är det några ord som ofta förekommer: Barnens advokat, ärlig, kärleksfull, omtänksam, vis och inspirerande. De som känner mig lite närmare skulle säkert lägga till envis och lite besvärlig 😉
Min önskan med mina texter är inte att du som läsare ska svälja allt jag skriver som sanning. Jag tror på din förmåga att själv välja det som passar dig och sedan spotta ut det som inte intresserar dig. Kanske kan du någon gång bli nyfiken på att smaka igen och då är du välkommen att göra det. Det jag skriver om är det som jag själv vill utveckla i mitt föräldraskap. Jag vill bli ännu mer intresserad av mina barn och jag vill bli ännu mer ärlig med vem jag är. Jag vill uppleva ömsesidig respekt tillsammans med mina barn men också med min man. Jag vill att alla ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Jag tror att när vi kan leda oss själva och vi kan leda våra barn att slutligen leda sig själva då kan vi fixa det mesta. Jag vill uppnå det här utan belönings-och bestraffningssystem. Det är svårt och jag misslyckas konstant när det gäller den ömsesidiga respekten. Jag låter ibland mot mina barn som jag inte skulle låta mot någon annan eller skulle önska att någon lät mot mig. Jag är medveten om det och det är första steget till förändring. Att våga se min roll och ta ansvar för att det ligger hos mig. Det är jag som behöver förändras. Utmanande men det skapar samtidigt så många möjligheter.
För att förstå vem jag är och vad jag har passion för tror jag det bästa är att läsa vilka böcker som faller mig i smaken. Jag har genom åren fastnat speciellt vid några böcker som jag här har markerat lite extra med fet stil. Det senaste tillskottet i denna lista är naturligtvis Petras bok, som jag varmt rekommenderar.
Du är varmt välkommen att följa mig på facebook.com/familjecoachen för inspiration omkring föräldraskap. Vill du ha ett mail varje gång jag bloggar kan du fylla i din mailadress längst ner på sidan.
Lars H Gustafssons Lotsa barn, Växa inte lyda, Barnapappa, Leka för livet
Stefan Einhorn Konsten att vara snäll
Ingegerd Gavelins Lita på din tonåring, Att möta sitt barn – och sig själv
Jesper Juuls Ditt kompetenta barn, Livet i familjen, Här är jag vem är du?
Anna Kåver, Åsa Nilsonnes Tillsammans
Inbal Kashtan Föräldraskap från hjärtat
Janusz Korczaks Hur man älskar ett barn
John Gottmans EQ för föräldrar
Daniel Sterns Ett litet barns dagbok
Randi B Noyes Konsten att leda sig själv
Heather Welfords Hjälp ditt barn att sova bättre
Elizabeth Pantleys Somna utan gråt
Barbara Colorosos Växa med ansvar (Kids are worth it)
Marianne Brodin, Ingrid Hylanders Själv-känsla, att förstå sig själv och andra
Sura Hart and Victoria Kindle Hudsons Respectful Parents, respectful kids
Liv Larssons Lilla känsloboken
Stefan Söderfjells Behovsanpassat ledarskap
Sanna Nova Emilias Att lära med hjärtat-när kunskap och värde blir ett
Petra Krantz Lindgrens succebok Med känsla för barns självkänsla
 

Tro alltid barnet om gott! del 3 #blogg100

“Slåss inte”, “Lägg av” och andra ord som kommer ut ur vår mun när våra barn gör saker som vi inte vill att de ska göra. Förstår inte barnet att det inte ska slåss? Vad ska jag göra för att det ska sluta?
Bild1Jag minns hur frustrerad jag var när min son var strax under två år och slog sitt storasyskon. Det skedde allt oftare och jag försökte verkligen på alla sätt och vis att få han att sluta. Jag var tillslut så desperat att jag skrev ett mail till Lars H Gustafsson. Jag förstår ju att trots att jag verkligen försökte att inte döma mitt barn lyckades jag ju si så där. Hur min son upplevde mig och min kärlek vid dessa tillfällen beskrivs i inlägget Jag älskar dig-men inte när du är dum? Lars råd handlade om tålamod och lugn och fick mig att känna att det inte var något fel på varken mig eller min son fick mig att känna mig trygg. Den tryggheten tog jag med mig när jag nu fick ytterligare ett barn som kommunicerat mycket med sin fysiska förmåga. Jag berättade om hur jag hjälpt honom vid olika situationer under punkt fem i inlägget Tro alltid barnet om gott del 2. Jag önskar så att föräldrar som har barn som puttas och slåss när de är små skulle veta det jag vet. Att dessa handlingar långt ifrån definierar vem de är. Om vi nu inte som vuxna väljer att definiera dem som elaka förstås. Jag minns en pojke som många hade definierat som elak. När jag såg honom på förskolegården, cykla runt ett barn istället för på barnet tänkte jag att nu ska jag passa på och istället observera när han gör något snällt så jag sa: Vad bra att du cyklar runt barnet. Han tittade besviket på mig och cyklade iväg i en rasande fart och jag som inte brukar bedöma barn kände ändå att jag ville säga något positivt så jag så: Och snabbt kan du cykla också. Han cyklade ett varv och passerade mig utan att se på mig. Efter några meter vänder han sig om och säger: Jag vill inte att du säger så där. Det kändes i hjärtat. Han ville inte att jag skulle se att han inte var som andra definierat honom. Han var ju den “elaka” pojken.
Jag tror att hur vi väljer att se på barn och deras handlande avgör också hur vi agerar.
Om jag ser barnets beteende som uträknat, målmedvetet och framförallt viljestyrt då kanske jag beskriver mitt barn som manipulativt, krävande, tjurigt, envist, kontrollerande, trotsigt och uppmärksamhetssökande. När jag väljer att sätta sådana etiketter på mitt barn då kan jag lova att de kommer att leva upp till dem. För jag som förälder kommer ständigt att söka bevis på att jag har rätt och jag kommer att hitta dessa bevis. Mitt barn är verkligen det jag säger att det är, för jag  har ju rätt.
När jag ser på mitt barn på det här sättet då upplever jag att mitt barn försöker bestämma över mig och utmanar min auktoritet. Jag behöver visa vem det är som bestämmer. Jag kanske tänker att om mitt barn inte lyder nu, hur kommer det då att gå i skolan osv. Kanske funderar jag även på vad det är för fel på mitt barn.
När vi känner så här är det lätt hänt att vi tar till metoder som ska få våra barn lydiga. Vi hör att om vi ignorerar våra barn när de gör saker vi inte gillar då kommer de att sluta. Om vi sätter dem i time-out då kommer de att bättra sig. Forskning visar ju att time-out fungerar, alltså måste det vara bra och det är lika effektivt som att stänga in barn i en garderob. I detta klipp diskuterar Lars H Gustafsson omkring detta.
Barn har otroligt svårt att skilja på person och beteende. Så jag tror att när de sitter på time-outstolen känner de att de själva är fel. Framförallt känner de att de inte blir sedda, hörda, respekterade och tagna på allvar. Som vid all bestraffning tror jag att barn med tiden känner bitterhet gentemot sina föräldrar. De slutar respektera sina föräldrar. Men i första hand tror jag att det Jesper Juul brukar säga: “Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva” . Det märks framförallt när vuxna försvarar sina föräldrars beteende. Jag förtjänade den behandlingen.
Varför inte time-out?
Jag tror att vi berövar våra barn möjligheten att få tycka som de vill, att få känna alla känslor, att få tillgodose sina behov. Att få känna sig sedd, hörd, bekräftad och tagen på allvar. Att få känna ovillkorlig kärlek. Vi lär dem att när de visar oss vem de är då vill vi inte ha dem. Vi lär dem att stänga av. Vi lär dem att när de inte gör som vi säger, är som vi vill att de ska vara då avvisas dem från gemenskapen. Att bli avvisad är en av våra starkaste rädslor. Det är också därför jag tror att time-out är så effektiv. Barnet lär sig att den inte får höra till, inte får vara en del av gemenskapen och väljer så småningom att anpassa sig för att passa in.
Jag tror att barnen kan anpassa sig till vad som helst för att höra till. Men jag tror att alla dessa känslor som de lär sig att stänga av finns kvar och kommer att komma till uttryck på andra sätt. Antingen fysisk smärta, agg mot andra eller agg mot sig själv. Kanske kan barnet hålla igen ända till tonåren men när hormoner och annat spökar då kommer allt på en och samma gång. Då när kompisarna blir viktigare än föräldrarna, då kanske allting kommer ut som raseri mot just föräldrarna.
Jag tror att vi föräldrar många gånger använder sådana här metoder eftersom vi själva inte vet hur vi ska möta alla känslor och behov. Vi har inte med oss den kunskapen från vår uppväxt och då är det svårt att möta det som vuxen. Att börja med att fundera på våra egna känslor och behov är ett första steg.
“My child is not giving me a hard time, my child is having a hard time.”
Om vi väljer att tänka på barnets beteende som oplanerat och oavsiktligt och att det speglar att de ännu inte utvecklat förmågan att förmedla vad de tycker tänker, känner, behöver och önskar. Att de inte utvecklat förmågan till flexibilitet och frustrationstolerans.
Att de försöker kommunicera ”jag är hungrig”, ”jag är trött”, ”jag är förvirrad”, ”jag vet inte hur jag ska hantera det här problemet”. “Jag tycker att allt har förändrats sedan lillebror kom och jag vill att det ska bli som förut igen” Om vi tänker att barnet har så mycket själv men blir så frustrerade när de inte klarar av allt.
När jag tänker så då händer något inom mig.
Jag känner omtanke och kärlek. Jag blir nyfiken på vad barnet försöker förmedla. Jag vill berätta att jag ser och hör. Jag vill bekräfta och respektera och ta mitt barn på allvar. Jag vill hjälpa mitt barn genom vägledning för att det så småningom ska kunna hantera frustration och omställningar bättre.
Det är viktigt att tänka på att barn utvecklas och att de faktiskt inte är färdiga med alla kunskaper när de kommer till oss. Att de behöver få göra misstag och lära sig på vägen. Om vi straffar dem när de försöker lära sig då finns risken att vi sänker deras självkänsla och deras självförtroende. Vi lär dem att välja rädsla istället för mod. Vi lär dem att inte ta ansvar, för om de gör det då får de ett straff. Vi lär dem att samarbeta inte för att de vill utan för att de måste. De är inte heller så att våra barn är oskrivna blad som vi ska fylla utan varje barn är unikt och det är vår uppgift att nyfiket ta reda på vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar så att de kan vara den de är.
Att låta barn uttrycka vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar betyder inte att de alltid får som de vill. De betyder att de får vara den de är och tycka som de vill och att vi är villiga att lyssna på dem. Att de får känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
Jag tänker också i längre perspektiv. Vill vi att våra barn ska vara lydiga när en ledare säger åt dem vad de ska göra eller vill vi att de ska ifrågasätta och känna inåt vad de vill?
–>> Om vi utgår ifrån barnet försöker så gott det går utifrån sin förmåga. Men det räcker inte till. De vill kommunicera att de har behov av utrymme och lugn när lillasyskonet kommer in i rummet men det vet inte hur de ska förmedla det så det puttar ut lillasyskonet. Jag som förälder blir arg eftersom jag sagt upprepade gånger att han/hon inte får puttas. Vi ser beteendet men inte behovet bakom. Här kan du läsa ett inspirerande inlägg om att se behovet bakom beteendet.
Här kan ni se en intressant föreläsning om skam och där Jojo även pratar om bla Time-out. Strax efter 16 minuter berättar hon om Kalle som kastar puzzel och berättar om vit och röd skam. Jojo kommer in på vad som händer när vi använder oss av Time-out.
Känner du igen en del av texten? Jag har hittat inspiration från Dr Greenes bok Explosiva barn. Jag har också tidigare publicerat delar av texten i ett inlägg om Time-out.
#blogg100
………………………………………….
Under våren 2016 föreläser jag på följande orter:
Övik, Göteborg, Uppsala, Linköping, Västerås, Stockholm
För ytterligare information gå in på mariaklein.se eller följ mig på Facebook.com/familjecoachen.
 

Jag kräver en semla!

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i att vi ibland lyckas måla in oss i ett hörn. Ni vet när vi sakta men säkert känner att det blir svårare och svårare att rätta till det som blivit fel.
I dag är det fettisdag och jag drar mig till minnes hur det var för två år sedan.
Jag har själv aldrig varit särskilt förtjust i semlor så det är inte alltid så att jag har köpt hem semlor. Det är alltså inte någon tradition som har varit viktig för mig.
Den här morgonen för två år sedan säger ett av mina barn som vi kallar för X: Jag kräver en semla idag.
Ordet “kräver” får mig att känna mig obekväm och inte så sugen på att köpa semlor. Plötsligt har något som hade kunnat varit ett rimligt önskemål från mitt barn blivit starten på en kamp. Djupt i mig känner jag frågan: Vem ska vinna?
Jag brukar säga att vi ska passa oss för att säga att vi ska “välja våra strider”, just därför att ordet strider faktiskt får oss att tänka på en kamp och där finns oftast två förlorare istället för två vinnare. Att konflikter inte behöver vara en kamp är som bortblåst för mig.
Jag är nu i en kamp.
X tar till det hårda kavalleriet.
-Alla andra får semlor idag. De som går i fritids och de som går hem.
Jag försöker beskriva hur det känns:
-Det känns inte trevligt att du “kräver” en semla.
X fortsätter:
-dessutom fick alla andra gelehjärtan på allahjärtansdag, vi fick bara tre ynkliga godisar.
Nu börjar det kännas riktigt jobbigt att vara jag. Och jag lyckas sjunka ännu lägre i mig själv. Plötsligt är jag den där mamman som skapar mer distans än kontakt. Jag känner det så tydligt och ändå är det så svårt att göra det “rätta”. Hur svårt ska det vara att lyssna? Varför kan jag inte bara möta x där x är? Varför kan jag inte tänka empati och agera utifrån det? Varför funderar jag på att använda X krav som en ursäkt för att slippa införskaffa semlor? Jo, för att jag just då inte var så sugen på att ta ansvar. Ta ansvar för att jag hade missat att köpa semlor trots att jag visste att hen ville ha det. Ta ansvar för det som händer i mig.
Tillägg november 2015: När jag står i en sådan här situation kan jag tydligt se två vägar framför mig. Den ena vägen leder till kontakt eftersom jag där kan välja att möta barnet med empati och nyfikenhet. Jag sätter ord på barnets upplevelse, dess känslor och behov. Sedan berättar jag om min upplevelse, känslor och behov. Vi möts i kärlek och kan tillsammans hitta en lösning. Den andra vägen leder till avstånd men det bryr jag mig inte så mycket om. Mitt ego är i fokus och jag vill försvara mig allt jag kan. För jag älskar att ha “rätt”. Jag har minsann inte gjort något fel. Det är barnet som använder fel ord och kräver saker som det inte har “rätt” att kräva. Jag inser att det är lite så här barnet känner när jag ställer krav eller på något sätt förmedlar att det gjort fel och därmed omedvetet förmedlar att de är fel. Tänk vad mycket vi kan lära oss om våra barn och deras reaktion om vi väljer att lyssna in oss själva och reflektera. Vi människor gillar inte att andra kräver saker av oss, då väcks vårt försvar och vi vill absolut inte “förlora”. I engelskan kallas detta för Counterwill.

“Counterwill” is the name for the natural human resistance to being controlled. Although adults experience this phenomenon, we seem to be surprised when we encounter it in young people. Counterwill is the most misunderstood and misinterpreted dynamic in teacher-student relationships.
This instinctive resistance can take many forms—refusal to do what is asked, resistance when told, disobedience or defiance, and lack of motivation. Counterwill can manifest itself in procrastination or in doing the opposite of what is expected. It can be expressed as passivity, negativity, or argumentativeness and is such a universal phenomenon at certain stages of development that it has given rise to the term “rebellious teens.”

Läs gärna mer om detta här.
bildhjärtanihopTillägg november 2015: Jag uppskattar att det finns möjlighet att genom “reflektionstid” ta hand om mina val. Ta ansvar för mina handlingar och välja att gå den väg som leder till mer kontakt. Jag kan i efterhand berätta för mitt barn om mina tankar, känslor och handlingar. Här är utmaningen att inte ge barnet skulden för mitt handlade utan att ta ansvar. Nu har jag också möjlighet att fullt ut lyssna på barnet och dennes upplevelse, känslor och handlingar. Då kan vi mötas i ömsesidig respekt. 
Det gäller att se att små, små steg också kommer att ge ringar på vattnet. Vi kommer att mötas mer och mer hjärta till hjärta genom att vi föräldrar visar att vi är mänskliga och att vi alla kan lära oss mer genom våra misstag. 
Bidrog mitt inlägg till dig får du gärna dela det vidare.
Jag föreläser i Stockholm den 6 december 2017. Hör av dig om du är intresserad att inspireras i ditt föräldraskap. info@mariaklein.se eller pm till Familjecoachen på Facebook.
 

Att sörja lingondricka tillsammans

Förra veckan hade jag det stressigt när jag skulle förbereda föreläsningarna.

Sonen, 6 år, var sjuk och hemma. Vid lunchtid tänkte jag göra gröt för att det skulle gå snabbt.

Sonen frågar om han kan hjälpa till. Ja, du kan ta fram mjölk och lingondricka (den goda som min mamma gör varje höst, den utan så mycket socker ;o))

Han tänkte både mjölk och lingondricka när han öppnade kylen och greppade ett mjölkpaket med ena handen och en stor tillbringare med oblandad lingondricka med den andra. Han tappar den tunga lingondrickan och den sprider sin röda färg både i kylen och på stora delar av golvet. (Svårt för en sexåring att räkna ut hur tungt det skulle bli).

 

Med mitt eget föreläsningsmaterial i huvudet vänder jag mig om och ser vad som har hänt utan att reagera så kraftigt.

 

Jag säger: Oj, sen säger jag: Jag måste bara få sörja en stund sen ska jag hämta trasor.

 

Sonen säger: Ja, den är väldigt god den där drickan.

 

Jag säger: Ja, det är den verkligen.

 

Sonen börjar gråta. Jag tröstar och sörjer tillsammans med honom medan jag berättar att det naturligtvis inte gör något. Vi kan fixa ny lingondricka. Han frågar om han kan hjälpa till men för ovanlighetens skull säger jag, tack men nej tack, för jag inser att jag inte är upplagd för en gemensam upptorkning av lingondricka som jag snabbt inser kommer att sugas in i vårt trägolv. Jag säger att han gärna få gå och leka en stund så ropar jag när det är

klart.

 

Efteråt tittar vi på varandra och konstaterar att vi har lärt oss något nytt. Det är alldeles för svårt att ta en tung sak i varje hand. Och jag lärde mig att vi ska ha den “dyrbara” lingondricka i en flaska med kork.

 

När jag senare under dagen pratar med min man i telefonen och lägger på säger min son: Du glömde att berätta om lingondrickan. (jag har sedan en händelse för länge sedan slutat att skvallra om barnen i telefonen till min man) Jag frågade sonen om han ville att jag skulle berätta det. Han sa JA och jag fick ringa upp och berätta för min man. Sonen hör sin pappa säga: Det är sånt som händer.

 

Den här händelsen hade sett helt annorlunda ut om jag inte reflekterat över hur jag reagerar när barnen “misslyckas” och valt att ändra mitt beteende.