Curlade barn kontra fattiga barn
Jag läste igår Underbara Claras blogg om “Problemet är inte barn som curlas-utan barn som aldrig curlas” och jag förstår inte riktigt vad hon menar. Jag tror att hon blandar ihop omtanke och kärlek med att curla barn. För mig är det inte riktigt samma sak därför skrev jag en kommentar som du kan läsa nedan:
Jag kan hålla med om att alla barn borde få uppleva att vuxna lyssnar färdigt, går på föräldramöten, är klassförälder, skjutsar och hämtar från aktiviteter (som de inte kan ta sig själva till) och finns där när barnen kommer hem på natten. Dessa saker hör till föräldraansvaret.
Att packa matsäck, göra läxor och ställa fram frukost tror jag många barn kan klara alldeles själv och mår bra av att få göra själv och vid behov med stöd från oss. Att vi vuxna tror på deras förmåga och sakta men säkert låter de göra mer och mer själva gör att de växer.
Curlingförälder är för mig en förälder som gör för mycket saker som barnet skulle kunna göra själv. En förälder som inte vill att barnet ska möta några motgångar och som räddar barnet när det väl hamnat i konflikt eller liknande. De gör allt för deras barn ska få nå framgång utan att det ska finnas några hinder. Problemet är att det är så mycket mer givande och utvecklande att själv som barn/tonåring få nå sina mål men att de blir berövade denna möjlighet. Barn behöver få känna att föräldern tror på deras förmåga att klara av hinder även om de för att nå sina mål kommer att bli frustrerade. Frustrationen gör att de envist försöker igen och när de lyckas så kommer de att vara de själva som tagit sig dit.
Barn har lust till mycket men de har inte koll på vad de egentligen har behov av. Det är där vi som föräldrar spelar en avgörande roll. Vi kan se, höra, bekräfta, respektera och ta deras lust på allvar men vi ska inte ge dem allt de vill ha. Allt för många barn får det de har lust till men inte det de behöver. Barn har behov av kärlek, trygghet och andra basala behov men de har också behov av kompetens (jag klarar), autonomi (självständighet, att jag har möjlighet att påverka mitt liv) samt samhörighet (vi hör samman och behöver varandra) tillgodosedda. Problemet idag är att materiella ting avgör status och curlingföräldrar vill att deras barn ska ha hög status, därför köper de allt barnen pekar på (och därför de inte vill att barnet ska bli ledsen och besviken). De berövar sina barn möjligheten att lära sig hantera frustration och känslor som ledsen och besviken. De berövar barnen möjligheten att få längta efter något och kanske själva spara ihop till det de vill ha. Föräldrarna går också in och löser konflikter som barnen skulle må mycket bättre av att lösa själva. Jag tror att den curling jag beskriver ovan gör mer skada än nytta. Detta ger inte näring till varken självkänsla, självförtroende, mod eller ansvarskänslan. Och om barnets behov alltid kommer först tror jag också de kan hämma dem när det gäller empati och samarbete.
När det gäller medelklassbarnen tror jag att endel saknar det som barn i familjer med sämre ekonomi har mer av. Närvarande föräldrar som lyssnar och inte sitter ockuperade vid sina smartphones. De känner mer samhörighet med sina föräldrar än de barn som har sju aktiviteter i veckan som de ska hinna på. Barn vars föräldrar har sämre ställt tror jag tidigt lär sig att alla i familjen hjälps åt och tar hand om varandra. Vi ska inte utgå ifrån att pengar är allt. Jag tror att barn till föräldrar som har det knapert får med sig mycket av det som curlade barn missar. Sedan finns det också barn som växer upp i familjer där droger, kriminalitet och annat står i vägen för att de ska få sina behov tillgodosedda och där saknas naturligtvis mycket av det jag beskrev ovan. Vill tillägga att det naturligtvis även kan vara andra faktorer så som arbetslöshet, sjukskrivningar och annat som kan förhindra att barn inte får sina grundläggande behov tillgodosedda.
Självklart är min önskan att alla barn ska ha råd att delta i sportaktiviteter, alltid vara mätta och ha kläder som är hela och få sina grundläggande behov tillgodosedda. Barn ska inte behöva oroa sig för pengar.
Jag tror att vi alla ska stanna upp och fundera på vad vi kan göra som kan bidra till en annan familj.
När det gäller Eberhard finns det mycket jag vill säga om hans nyaste bok. Den är otroligt svart och vit och saknar helt nyanser. Här kan du läsa mer om mina tankar om hans bok. Jag tycker att både föräldrars och barns behov är viktiga. Det handlar inte om antingen eller. Däremot tycker jag att vi alltid innan vi sätter ett barn till världen ska tänka på att vi faktiskt behöver sätta våra egna behov åt sidan ibland.
PS! Många familjer som lever i fattigdom har naturligtvis det hemskt och barnens behov blir inte tillgodosedda. Kampen för att få mat på bordet och kläder på kroppen sliter hårt på alla i familjen. Detta är naturligtvis viktigare att lägga fokus på än de barn som curlas. Vi behöver göra allt vi kan för att inget barn ska behöva leva i fattigdom.
Jag kan hålla med om att alla barn borde få uppleva att vuxna lyssnar färdigt, går på föräldramöten, är klassförälder, skjutsar och hämtar från aktiviteter (som de inte kan ta sig själva till) och finns där när barnen kommer hem på natten. Dessa saker hör till föräldraansvaret.
Att packa matsäck, göra läxor och ställa fram frukost tror jag många barn kan klara alldeles själv och mår bra av att få göra själv och vid behov med stöd från oss. Att vi vuxna tror på deras förmåga och sakta men säkert låter de göra mer och mer själva gör att de växer.
Curlingförälder är för mig en förälder som gör för mycket saker som barnet skulle kunna göra själv. En förälder som inte vill att barnet ska möta några motgångar och som räddar barnet när det väl hamnat i konflikt eller liknande. De gör allt för deras barn ska få nå framgång utan att det ska finnas några hinder. Problemet är att det är så mycket mer givande och utvecklande att själv som barn/tonåring få nå sina mål men att de blir berövade denna möjlighet. Barn behöver få känna att föräldern tror på deras förmåga att klara av hinder även om de för att nå sina mål kommer att bli frustrerade. Frustrationen gör att de envist försöker igen och när de lyckas så kommer de att vara de själva som tagit sig dit.
Barn har lust till mycket men de har inte koll på vad de egentligen har behov av. Det är där vi som föräldrar spelar en avgörande roll. Vi kan se, höra, bekräfta, respektera och ta deras lust på allvar men vi ska inte ge dem allt de vill ha. Allt för många barn får det de har lust till men inte det de behöver. Barn har behov av kärlek, trygghet och andra basala behov men de har också behov av kompetens (jag klarar), autonomi (självständighet, att jag har möjlighet att påverka mitt liv) samt samhörighet (vi hör samman och behöver varandra) tillgodosedda. Problemet idag är att materiella ting avgör status och curlingföräldrar vill att deras barn ska ha hög status, därför köper de allt barnen pekar på (och därför de inte vill att barnet ska bli ledsen och besviken). De berövar sina barn möjligheten att lära sig hantera frustration och känslor som ledsen och besviken. De berövar barnen möjligheten att få längta efter något och kanske själva spara ihop till det de vill ha. Föräldrarna går också in och löser konflikter som barnen skulle må mycket bättre av att lösa själva. Jag tror att den curling jag beskriver ovan gör mer skada än nytta. Detta ger inte näring till varken självkänsla, självförtroende, mod eller ansvarskänslan. Och om barnets behov alltid kommer först tror jag också de kan hämma dem när det gäller empati och samarbete.
När det gäller medelklassbarnen tror jag att endel saknar det som barn i familjer med sämre ekonomi har mer av. Närvarande föräldrar som lyssnar och inte sitter ockuperade vid sina smartphones. De känner mer samhörighet med sina föräldrar än de barn som har sju aktiviteter i veckan som de ska hinna på. Barn vars föräldrar har sämre ställt tror jag tidigt lär sig att alla i familjen hjälps åt och tar hand om varandra. Vi ska inte utgå ifrån att pengar är allt. Jag tror att barn till föräldrar som har det knapert får med sig mycket av det som curlade barn missar. Sedan finns det också barn som växer upp i familjer där droger, kriminalitet och annat står i vägen för att de ska få sina behov tillgodosedda och där saknas naturligtvis mycket av det jag beskrev ovan. Vill tillägga att det naturligtvis även kan vara andra faktorer så som arbetslöshet, sjukskrivningar och annat som kan förhindra att barn inte får sina grundläggande behov tillgodosedda.
Självklart är min önskan att alla barn ska ha råd att delta i sportaktiviteter, alltid vara mätta och ha kläder som är hela och få sina grundläggande behov tillgodosedda. Barn ska inte behöva oroa sig för pengar.
Jag tror att vi alla ska stanna upp och fundera på vad vi kan göra som kan bidra till en annan familj.
När det gäller Eberhard finns det mycket jag vill säga om hans nyaste bok. Den är otroligt svart och vit och saknar helt nyanser. Här kan du läsa mer om mina tankar om hans bok. Jag tycker att både föräldrars och barns behov är viktiga. Det handlar inte om antingen eller. Däremot tycker jag att vi alltid innan vi sätter ett barn till världen ska tänka på att vi faktiskt behöver sätta våra egna behov åt sidan ibland.
PS! Många familjer som lever i fattigdom har naturligtvis det hemskt och barnens behov blir inte tillgodosedda. Kampen för att få mat på bordet och kläder på kroppen sliter hårt på alla i familjen. Detta är naturligtvis viktigare att lägga fokus på än de barn som curlas. Vi behöver göra allt vi kan för att inget barn ska behöva leva i fattigdom.
Åååå vad vi rullar på samma tåg i den här frågan!! Tack för att Du kan skriva och ge!!
Tack!
Första gången jag läste hennes text gick mina tankar också likt dina. Nu har jag läst den en andra gång och jag tolkar hennes text annorlunda denna gång. Nu tolkar jag att Clara menar att vi i samhället diskuterar curlade barn så mycket att vi missat ett mycket större samhällsproblem, nämligen de barn som lever under familjeförhållanden där de ständigt saknar stöd, inte bli sedda av sina föräldrar, inte får den närhet de längtar efter osv. Alltså inte att detta skulle vara lika med curling utan att det är ett helt annat samhällsproblem som hamnar i skymundan när debatten om de curlade barnen återigen blossar upp. Sedan tar hon ytterligare ett steg och önskar att dessa barn faktiskt kunde få uppleva lite curlande någongång i sitt liv – därav valet av rubrik skulle jag gissa. Det var min tolkning av texten i alla fall.
Lite som det du skriver i ditt sista stycke, att vi behöver fokusera mer på de barn som lever under fattiga förhållanden (främst behovsmässig) istället för att lägga så mycket fokus på de curlade barnen.
Vad tänker du om det?
Jag tänker att alla barn behöver få sina behov tillgodosedda men att curla dem enligt min definition av curla inte tillgodoser barns behov. Däremot tror jag att om vi väljer att definiera curla så som Clara beskrev ordet tror jag att alla barn behöver curlas. Dvs alla barn behöver någon som lyssnar på dem, leker med dem, intresserar sig för deras aktiviteter, umgås med dem, ser till att de kommer hem och ger dem kärlek och omtanke. Alla barn borde också ha rätt till mat, kläder och andra basala behov.
Fast jag tror inte riktigt att hon menar så. Jag tolkar det som att det inte alls handlar om curling. Utan om att diskussionen om curling tar upp all plats i många debatter på bekostnad av något som Clara tycker är ett viktigare problem att lyfta fram, nämligen de barn som är fattiga, inte har föräldrar som finns nära, som saknar stöd osv. Och i den gruppen kan det finnas barn som curlas och barn som inte curlas. Tankar på det?
/Karolina
Precis Karolina, det hon skriver om är egentligen inte curlande och därför är det synd hon använder det begreppet. Det hon beskriver är föräldrar som ger sina barn det som alla barn behöver så som omtanke, kärlek och andra grundläggande behov. Att vi i första hand ska se till att alla barn ska få sina grundläggande behov tillgodosedda ska absolut vara i fokus. Det jag försöker få fram är att det dessa barn behöver är inte curlande (utifrån min definition) föräldrar, eftersom jag tror att det inte stärker barns självkänsla, självförtroende, mod och ansvarskänsla. Det dessa barn behöver är precis det som andra barn behöver dvs mycket omtanke, kärlek och så vidare (Claras definition av curlande) men också möjlighet att precis som andra barn få förutsättningarna att tillgodose sina behov av kompetens, autonomi och samhörighet. Då dessa inte blir tillgodosedda med curlande (utifrån min definition och det jag egentligen tror att “experterna” menar med curlande) tycker jag det är synd att säga att det är det de fattiga barnen behöver. Jag får dock erkänna att jag tolkar det som om Eberhard inte skiljer curlande föräldrar ifrån föräldrar som vill stärka sina barns möjligheter att tillgodose behoven av kompetens, autonomi och samhörighet genom att låta barnen vara delaktiga i vissa beslut eller som väljer att lyssna på barnen även om de inte alltid låter barnen få som de vill. Han har valt klumpa ihop dessa föräldrar vilket är otroligt synd. Jag har allt för ofta sett barn som blivit curlade förlora kompisar eftersom kompisar inte fixar att alltid bli utskällda av det curlande barnets föräldrar. Det curlande barnet får inte ta ansvar för sitt handlande men det får alltid kompisarna. Eberhard tar upp om kompisars betydelse och även om jag inte som Eberhard tror att kompisar är viktigare än föräldrar från tre års ålder så tror jag att kompisar är väldigt betydelsefulla och viktiga för barns utveckling. När föräldrar sopar banan åt sina barn förlorar barnen möjlighet att själva lösa sina problem och växa. Jag håller med Clara att barn som är fattiga många gånger saknar stöd och inte har föräldrar som är föräldrar med det ansvar det innebär. Frågan blir vad kan vi göra för att lyfta detta? Personligen har jag haft förmånen att under två och ett halvt år (tack vare ett projekt som nu tagit slut) hålla föräldragrupper för alla oavsett ekonomiska förutsättningar. Det har varit underbart att inte ekonomi har fått styra om man har möjlighet att utveckla sitt föräldraskap eller inte. Jag kommer att få fundera på hur jag kan i fortsättningen erbjuda denna möjlighet för de som behöver men inte har möjlighet att betala för tjänsten. Jag ska hitta något sätt. Vad mer kan vi göra för de barn som inte har föräldrar som kan ge dem det stöd de behöver?
Pingback: Mål med föräldraskapet del 2, 6/100 | Maria Kleins blogg
Pingback: Ge barnet en fisk eller lär det att fiska? | Maria Kleins blogg