Felicia, Anna Wahlgrens dotter – vilken modig kvinna
Min äldsta son ropade på mig från vardagsrummet och på hans röst kunde jag känna att nu är det något viktigt han vill säga. Jag går i rask takt till honom och han berättar om följande artikel i Aftonbladet.
Medan han pratar känner jag hur jag får gåshud på hela kroppen. Äntligen bekräftas det jag har känt under 20 års tid. Att den uppfostran som Anna Wahlgren förmedlar i sin “Barnabok” inte är hela sanningen. Att boken är mer en bok för att föräldrar ska få det så lätt som möjligt och inte en bok som är skriven för barnens skull. Den känsla som jag har haft varje gång jag har slagit upp denna bok och försökt förstå varför så otroligt många föräldrar har haft den som sin bibel bekräftas. En känsla av olust och förvirring.
Jag började ganska tidigt diskutera föräldraskap på sidan Föräldranätet som numera heter Alltförföräldrar, förvånades jag över att Anna fick vara expert på den sidan. Att hon fick ge råd som att man skulle tvätta svärande barns mun med tvål och vatten. Där hon beskrev att hon gjort på detta sätt och det fungerat. När hon sedan blev anmäld svarade hon att hon bara skojade. Jag har upplevt att hon ofta tagit hjälp av humor för att komma undan väldigt mycket.
Jag ser på hennes dotter och tänker på vilka effekter hennes bok kommer att få. Hur kommer hennes mamma att möta henne i det här?
Ju mer jag tänker på det, desto mer modig tycker jag att hon är. Tack Felicia för att du har modet att berätta hur det verkligen var att växa upp med Barnaboksmodern.
Nu är det säkert någon som säger att det här är ju bara hennes upplevelse och vad är det som säger att hon talar sanning. Ja, vad är sanningen? Jag ser det som att alla människor har sin sanning av verkligheten och för min del bekräftar hennes historia det jag alltid har känt inombords.
Nu är det här ett av hennes barn som har beskrivit sin upplevelse av barndomen. Jag vet mycket väl att syskon kan uppleva sin barndom på helt olika sätt beroende på vilken roll de har haft i familjen. Jag vet också att väldigt många barn är otroligt lojala mot sina föräldrar och skulle aldrig välja att offentligt berätta om negativa upplevelser. Så varför väljer Felicia att offentligt beskriva sin barndom på ett sätt som inte överensstämmer med den uppfostringsbok som hennes mor har skrivit? Om hennes barndom inte hade bestått av det hon beskriver, skulle hon då välja att offentligt hänga ut sin egen mamma?
Boken går att köpa här.
Medialänkar: Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten
Svårt att avgöra när två träter. Ta exemplet i Karlskrona om Triss lotten bara.
Med hennes råd att tvätta barnens mun med tvål och vatten Har jag väntat på att få höra om det finns fler sådana metoder. Ingen rök utan eld.
Till Roggan.. Fast i det här fallet skulle jag inte vilja använda uttrycket “svårt att avgör när två träter” AW använder sig av metoder som enligt svensk lag klassas som barnmisshandel, hun har ingen som helst utbildning och ändå vidhåller hon att hon är “barnexpert.” Hon riktar sig till många förstagångsföräldrar som är rädda för att göra fel, som inte kan stå emot råd som går emot den naturliga föräldrainstinkten, trots allt så är det ju en “expert” om talar.. Nä fy fan för AW säger jag. Jag ser fram emot att läsa boken . – det gör jag verkligen..
Hej, hade en föreläsning om att plugga och ha barn här i Umeå under hösten. När jag läser på din blogg inser jag att du har erfarenhet av att studera och få barn under studietiden. Det är den grupp studenter som är mest effektiva ;o) hittade också ett härligt sätt att sammanställa året på din blogg. Jag ska också svara på de frågorna. Såg också att du fick barn i jan 2010 precis som jag. Kul att du hittat till min sida.
Jag minns den diskussionen på Föräldranätet! Våren 2002. Hade glömt, men – wow – vilken flashback. Då var det drag i snackgrupperna! 🙂
Minns nu också hur jag reagerade på att AW nappade på varje kritik med sådant aggressivt försvar. Hur hon liksom behövde ha sista ordet och komma “on top”, inte sällan genom att smäda sin kritiker. Det fick mig att stänga Barnaboken för gott.
Ja, det var verkligen drag i snackgrupperna. Minns att jag brukade vara i en grupp som hette “hantera ilska” eller liknande. Otroligt lärorik period i mitt föräldraskap. Det aggressiva försvaret minns jag också som något som inte kändes barn. Att ha förmågan att lyssna och bekräfta är en konst som få bemästrar.
Blir alltid lika förvånad när jag läser att folk blir upprörda över Barnaboken. Jag tycker självklart inte att man behöver hålla med om allt Wahlgren skriver, det gör inte jag heller. Men efter att ha läst boken från pärm till pärm är det framförallt hennes kärlek till och fokus på barnet, som jag tar till mig. Hon tycker t ex inte att barnen ska sova hela natten för föräldrarna skull, utan för barnets eget sömnbehovs skull. Och hon pratar väldigt mycket om mötet, att lyssna på barnet osv osv osv. Precis som man kan läsa på din och andras bloggar. Och det där “ingen rök utan eld” vete sjutton. Känns som skvallerblaskorna bevisar motsatsen gång på gång.
Tack för trevlig läsning!
Jag förstår att du blir förvånad när du läser att folk blir upprörda över Barnaboken. Jag skulle också bli det om någon upprördes över en bok som jag själv tycker om. Jag reagerar mot ganska mycket i hennes böcker som jag inte kan koppla till de tre tankarna som jag försöker ha i bakhuvudet när jag möter mina barn.
1. Barn har ett egenvärde bara genom att finnas.
2. Behandla barn som du själv vill bli behandlad eller ännu hellre som de vill bli behandlade.
3. När du väljer metod, tänk på om det behåller värdigheten hos dig och ditt barn.
Mina fem barn har fått sova när de är trötta men jag har inte bestämt när de ska sova. Jag skulle aldrig hålla dem nedtryckt för att de ska somna. Det går emot alla de tre tankarna ovan.
Jag skulle aldrig tvinga mina barn att kramas efter en konflikt. Kramar är något vi ska ge för att vi vill inte för att vi måste. Om barnen inte omfamnar varandra ska man göra det åt dem enda upp i tonåren. De går emot alla tre tankarna ovan.
Jag skulle aldrig tvätta mina barns mun med tvål och vatten. Jag skulle heller inte agera på ett sätt som jag inte vill att de ska göra. Dvs jag skulle inte skrika och svära åt min man, ignorera när mina barn protestera mot mitt beteende. Detta går emot mina tre tankar.
Jag tycker hon är väldigt skicklig när hon får det att låta som om det är för barnens skull som de ska somna exakt när föräldern vill det. Med fem olika barn kan jag lugnt säga att alla har olika stort sömnbehov och alla fem har olika önskemål om hur de helst somnar. Jag skulle aldrig välja att bestämma när de behöver sova, de visar det ju så tydligt själva. Alla barn är inte lika därför ska man vara försiktig med att ge generella råd som kan kränka barn.
Anna har även varit emot “sjalbärare” och detta är helt otroligt. Jag har själv burit några av mina barn (de som har trivts med det). De har blivit otroligt snabbt självständiga. Det är som om de fyller på förrådet av närhet och sedan känner sig nöjda. Det har varit ett fantastiskt sätt att knyta an till barnen. De som inte har blivit burna har fått sina behov av kontakt fyllda även de men på andra sätt.
När jag läste Mommo blev jag ännu mer övertygad om att jag inte har så mycket gemensamt med Anna. Hur hon lurar sin exman på arvet är utstuderat och osmakligt. Att både göra det och sedan skriva om det. Jag förstår att Felicia känner sig kränkt eftersom det även står om hennes pappa i den.
Jag tackar så mycket för dina reflektioner och förstår verkligen hur sårande det kan vara att läsa att jag kritiserar en författare som du tycker om. Tack för att du läser min blogg.
Jag glömde fylla i rutan som gör att jag får veta om du kommenterar igen, så jag gör det nu.
Pingback: Felicia försvann men är tillbaka « Maria Kleins blogg