Good enough parent
Jag har mer än en gång hört uttrycket “Good enough parent” och känt att det har varit något som tilltalat mig i uttrycket men samtidigt fått mig att rysa lite. Jag har även själv använt uttrycket och känt att det fått föräldrar att känna sig avslappnade. Skönt att det räcker att bara vara och göra så gott vi kan.
Jag gillar att känna att det är skönt att bara vara. Att vara här och nu och inte i vare sig dåtiden eller framtiden. Varje sekund har jag möjlighet att påverka mitt liv. Men samtidigt som det känns befriande att kunna påverka mitt liv känns det också lite belastande. Mitt liv ligger i mina händer och jag kan påverka det. Min potential kan bara blomma om jag väljer att ge den näring.
Vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Något jag brukar ha i åtanke oavsett vem det är som gör något. Var och en gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag skulle kunna luta mig tillbaka och tänka att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar. Men det tänker jag faktiskt inte göra. För jag har insett vart jag skulle ha varit och vart mina barn skulle ha varit om jag valt att tänka “Good enough parent” för x antal år sedan. Jag är stolt över att jag vågade se på mig själv och vilka områden jag skulle kunna utvecklas inom. Det här med uppmuntran istället för beröm. Det här med mina och barnet behov och känslor istället för logiska förklaringar utan lyssnandet. Det här med att se misstag som lärtillfällen. Det här med att ta ansvar och säga förlåt har gett mig så otroligt mycket. Det har berikat mitt liv men också min mans och mina barns liv. De viktigaste personerna i mitt liv.
Jag kan känna större kärlek till min mamma när jag tänker att hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Det betyder inte att jag inte önskat att hon gjort vissa saker annorlunda. Jag önskar verkligen att hon haft mod att möta mina känslor även när känslorna var sorgsen, ledsen, arg och besviken. Jag förstår att hon inte själv haft möjlighet att leva ut dessa känslor och därför inte riktigt visste hur hon skulle möta dem. Jag önskar att hon för min skull men också för sin egen skull hade vågat möta dessa känslor även om hon inte hade förutsättningarna för dem. Tänk vilken rik värld som hade kunnat öppna sig för henne och för mig.
Jag skulle kunna välja att fortsätta i dessa hjulspår. Jag skulle kunna välja att möta dessa känslor och mina barns vilja på samma sätt som min mamma och pappa gjorde men jag väljer att ta mod till mig och våga möta det okända. Inte bara för mina barns skull utan också för min egen. Genom att utforska det okända kan jag utvecklas och skapa möjlighet för min hela potential att blomstra.
Det som är mest intressant när vi pratar om “Good enough parent” är något som jag tidigare skrivit om. Det faktum att många av oss har rätt höga krav på hur vi vill att våra barn ska vara och hur våra barn ska agera. Om vi ska fortsätta luta oss tillbaka mot “Good enough parent” ska vi också låta våra barn luta sig tillbaka och tänka “Good enough kid”. Sluta förvänta dig att barnet alltid ska vara rätt och göra rätt! Sluta förvänta dig att barnet aldrig ska göra fel!
Jag tycker nog att våra barn ska få känna “Good enough kid” men det betyder inte att de ska sluta utvecklas. Utvecklas är något som är berikande och som får vår potential att växa.
Jag tycker att vi inte ska underskatta vare sig oss själva eller våra barn. Att utvecklas är fantastiskt berikande och ett av våra grundläggande behov. Så tänk gärna “Good enough parent” och “Good enough kid” men luta dig inte tillbaka och nöj dig där du är. Att utvecklas är en del av livet och kan tillföra både dig själv och dina närmaste en fantastisk möjlighet att frigöra just er potential.
“Det finns ingen annan som är precis som du” “Du är unik”
Att våga se mig själv i spegeln och fundera på mitt föräldraskap kräver en hel del mod. Jag hittar saker som jag skulle vilja gjort annorlunda. Den enda som kan se till att jag möter nästa liknande situation annorlunda är jag själv. Det ligger på mitt ansvar. Så nästa gång min son inser att matchen han har sett fram emot inte blev som han hade tänkt tänker jag bekräfta honom ännu mer. Jag tänker inte tänka på vad andra föräldrar tänker om jag faktiskt bekräftar att han blev fälld och att när domaren har blåst spelar det ingen roll om någon slår pucken ur plocken och gör mål så blir det inte mål. Barnen är inte så stora än så alla kan inte alla regler men de som kan reglerna blir förstås frustrerade när domaren inte dömer utifrån reglerna. Den frustrationen tänker jag bekräfta nästa gång. Det kan jag titta mig i spegeln och lova.
Tack för ett intressant blogginlägg. Själv har jag aldrig tidigare stött på begreppet good enough parent, men men däremot begreppet good enough i andra sammanhang. Där innebär det att göra bara det man “måste” för att det ska bli godkänt, att anstränga sig så lite som möjligt men ändå klara sig. Därför känner jag inte spontant att jag vill vara en good enough förälder!
Jag tycker inte att det nödvändigtvis ligger ett motsatsförhållande mellan att göra så gott man kan och att vara i nuet och att hela tiden vilja göra saker bättre. Problemet är att vi så ofta hamnar i ångest över det vi gjort sämre än vad vi ville, och att stanna i ältande över det. Om vi kan vara mer tillåtande mot oss själva och välkomna våra misstag som läromästare skulle vi kunna komma hur långt som helst.
Varsågod! Jag håller med dig Lisa. Att göra så gott man kan och leva i nuet är verkligen inte motsatser till varandra. Det är väl när “Jag gör så gott jag kan” används som ett försvar som jag tycker att det finns risk att vi slutar utvecklas. Jag tror alla människor gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har däremot är jag övertygad om att vi alla har potentialer inom oss som vi kan frigöra och därmed utvecklas vidare. Jag tror att det du skriver om att fastna i ältande över sådant som inte blev bra är det som ibland stoppar upp oss. I det läget är vår förmåga att förlåta väldigt kopplad till att inse att vi faktiskt gjorde så gott vi kunde utifrån våra förutsättningar. Allt jag gör, gör jag för att tillgodose ett eller flera behov. När jag vågar se och möta dessa behov då kommer jag också att kunna förlåta och gå vidare. Men att förlåta både sig själv och andra har för mig varit en utmaning eftersom jag har upplevt att när jag säger förlåt så har det inneburit att jag inte bara gjort fel utan att jag också varit “fel”. Numera kan jag reflektera och be om ursäkt utan att jag behöver känna att jag är dålig.Att vara mer tillåtande med mig själva och välkomna mina misstag som lärtillfällen har varit en av de stora genombrotten för mig. Både i min relation till mig själv men också i min relation till andra. Jag har förstått hur viktigt det är att jag visar mina barn att det är mänskligt att göra fel men också att vi tar ansvar för det som blir fel och åtgärdar det om vi kan. Det här får mig att tänka på när jag senast satt med ett av mina barn och sa: Du vet ju att även mammor kan göra fel. Mitt barn svarade: men visst är det konstigt att när jag gör fel då blir det ett väldans liv.
Varje sådan lärdom som mina barn ger mig växer jag och utvecklas som människa. Även om det är lite tufft ibland.
Maria, Du sätter ord på något som jag kännt väldigt länge. Jag har kännt rysningar när jag hör ordet “good enough parent”. Jag har inte reflekterat så mycket över varför jag känner rysningingar men du sätter ord på mycket av det jag känner. Vi har en förmåga att hitta olika försvar och ursäkter när vi känner att det börjar “brännas” och då är “good enough parent” ett väldigt effektivt sätt att få oss att må bra som vi är. Avsikten är ju väldigt god, precis som avsikten med beröm och annat utifrån och in men vad blir konsekvensen? Det är ju det som är intressant. Risken är att det ger oss en ursäkt att förtsätta göra som vi alltid har gjort och att det bara hamnar på ytan.
Glad att kunna sätta ord på något som jag själv också känt att jag inte riktigt förstått mig på. A-ha upplevelser är fantastiska och bidrar till vår ständiga utveckling om vi är modiga nog att ta till oss dem. Jag är otroligt glad att jag inte valde att luta mig tillbaka och tänka att jag är “Good enough parent” när jag väl gick Aktivt föräldraskap hösten 2007. Jag hade ju trots allt lagt mig på rygg och valt att tänka till när jag läste “Ditt kompetenta barn” 1995, det borde ju ha räckt kunde jag ha tänkt.
Min öppenhet har gett mig så mycket och det är både jag, min man och mina barn tacksamma över.
Livet är ständig rörelse. Att “stå still” är att gå tillbaka. Med öppenhet får rörelsen utrymme och vi utvecklas ständigt.
Så sant. Livet är en ständig rörelse och med öppenhet får rörelsen utrymme och vi får möjlighet att utvecklas.
Jag menar inte att vi ska sträva efter att vara Perfekta föräldrar. Jag vill verkligen inte att barn ska växa upp med en känsla av att deras föräldrar är perfekta och aldrig kan göra något fel. Tänk er själv hur det skulle vara att leva i en sådan familj. Nä, jag är ute efter det mänskliga inte det omänskliga. Jag tycker det är viktigt att kunna känna att jag försöker och gör mitt bästa, om någon kallar det att vara Good enough så fine. Det jag försöker förmedla är när jag som förälder slutar ta ansvar för min egen utveckling. När jag skyller alla händelser på att jag i allafall var “Good enough”. För mig handlar inlägget om modet och viljan att utvecklas. Det handlar inte om att aldrig vara nöjd med mina insatser.
Som jag har förstått begreppet så handlar det väl egentligen mer om att inte försöka leva upp till alla ideal och att kunna vara trygg i att så länge man gör “rätt” största delen av tiden klarar barn även att man gör fel. Det tycker jag är väldigt befriande i mitt föräldraskap, attdet är okej att inte vara perfekt hela tiden. Särskilt eftersom jag, i mitt arbete som specialpedagog, vet hur jag tycker att jag borde vara och göra, men inte alltid lever upp till det hemma eftersom jag inte är mer än människa.
Däremot håller jag med om att man aldrig ska nöja sig, varken som pedagog, förälder eller människa, man kan alltid utvecklas och reflektion över sina egna handlingar är ju grunden till det. I mitt arbete jobbar jag just nu med Ross Greene och hans utgängspunkt är att alla såväl vuxna som barn alltid vill göra rätt, men att man inte alltid har förutsättningarna. Det tycker jag är en väldigt fin utgångspunkt
Ja, hans bok “vilse i skolan” och “explosiva barn” är lärorika.
Håller med dig. Alla försöker göra “rätt” men alla har inte förutsättningarna att “lyckas”. Precis som jag tror att alla, både vuxna och barn, vill samarbeta men att det inte alltid blir på det sätt vi har tänkt.
Pingback: Världens bästa mamma | Maria Kleins blogg
Så intressant inlägg! Jag håller helt med att vi inte ska luta oss tillbaka och inte anstränga oss för att vi är “good enough”. Men just det uttrycket har hjälpt mig att bli en bättre mamma. Istället för att bara se mina tillkortakommanden har jag genom åren kunnat känna att det räcker att jag gör mitt allra bästa som mamma, styvmamma, sambo, vän osv… För mig innebär det att försöka inse att 100% räcker även för mig. Jag behöver inte ge mer och duger ändå…
När det gäller högpresterare tror jag också det är viktigt att tänka “Good enough” istället för att aldrig vara nöjd. Det är helt klart en balansgång.