fbpx

Känslomässig symbios

Jag har genom åren mött många föräldrar som beskriver hur deras barn kan vara och agera på olika sätt med de olika föräldrarna. Hur de kan vara modiga och fulla av energi när de är med den ena föräldern och missmodiga och tömda på energi när de är med den andra föräldern. Hur kommer det sig?
Bild1Jag är så tacksam att jag under mina universitetsstudier kom i kontakt med modellen av ledare (förälder) , följare (barnet) och situation och hur dessa interagerar med varandra. Att vi inte är enskilda bitar som inte påverkar varandra. När vi möts så påverkar vi varandra på gott och ont. Jag har skrivit mer om den här modellen i mitt inlägg: Det är något fel på mitt barn. För mig har det blivit mer och mer självklart att det inte är barnet som ska förändras utan det är upp till mig som förälder att förändra mig och förändra situationen så att dessa två skapar bästa möjliga förutsättningarna för mitt barn. Sedan gäller det att vara öppen för vad mitt barn kan lära mig. Jag har tidigare skrivit om hur vi får gåvor av våra barn som om vi är villiga att ta emot kan utveckla oss ordentligt. Ofta är det de egenskaper som vi själva har starkt eller som vi försöker gömma som “triggar”oss mest. I mitt inlägg En gåva till mig beskriver jag hur en egenskap som inte var så populär att jag hade som barn och som jag reagerat mycket på hos mina barn är otroligt hjälpsam i många situationer. Om jag inte hade haft så mycket tjurighet och envishet i mig hade jag till exempel lagt ner mitt företag för länge sedan.
Nu till dagens ämne: Känslomässig symbios. Endel föräldrar kan känna av detta mer än andra. Barn som agerar och är olika med olika föräldrar. Jag tror att dessa barn är extra känsliga när det gäller att känna av omgivningen. De känner att något inte stämmer och försöker på alla sätt och vis uttrycka det. Ibland tror jag att det kan vara att föräldern försöker dölja hur den mår för att barnet inte ska belastas men istället hamnar barnet i en avancerad roll där barnet ska försöka lista ut vad som är fel. Jag tror att det är otroligt viktigt att vara närvarande och autentisk. Att vi berättar för barnet hur vi mår istället för att barnet ska försöka lista ut hur vi mår och kanske försöker spegla hur de tror att vi mår. Barn har rätt att få lära känna oss föräldrar och då menar jag hela oss, både de sidor som vi är stolta över men också de sidor som vi ständigt kämpar med. När vi kan visa våra barn att vi är värdefulla precis som vi är då kan även barnet känna att det är värdefullt precis som det är oavsett vem de är och oavsett vad de klarar eller inte. Min pappa som inte längre lever lämnade flera gåvor till mig och den mest betydelsefulla gåvan var att barn har rätt att lära känna sin förälder. I inlägget Det spelar ingen roll! Jo, det spelar roll vad du tycker berättar jag mer om den gåvan.
Slutligen kommer vi till vårt eget sätt att bemöta barnets känslor och varande. Betydelsen av att kunna visa empati utan att själv gå in i barnets känsla och göra det svårt för barnet att våga visa sina känslor med risk att vi blir ledsna och så vidare. När vårt barn kommer hem och säger att de blivit retade är det otroligt avgörande för dem hur vi möter detta. Om vi går in i våra egna känslor och med kroppsspråk och ord uttrycker hur hemskt det är då finns det en risk att barnet i framtiden kommer att förskona oss från dessa berättelser. Andas och lyssna istället för att gå in i känslan och ge barnet ansvar att ta hand om även våra känslor. Eller när jag som förälder istället för att lyssna på känslan går direkt till problemlösningen. I Det känns inte bra när du inte lyssnar och stärka barn vid problemlösning kan du läsa lite mer om det. Eller när vi tror att vi vet vad barnet känner. Barn känner det de känner och de vet bäst vad de känner. Om vi pratar med barnet om dennes känslor är det viktigt att behålla intresset och nyfikenhet för vad just barnet faktiskt känner inte fokusera på hur barnet borde känna. Därför blir det ständigt gissningar snarare en konstateranden.
#blogg100

0 reaktioner på ”Känslomässig symbios”

  1. Pingback: Rädslan som gör att auktoritärt föräldraskap går i arv | Maria Kleins blogg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.