Att växa upp med en förälder som inte bryr sig (Del 3)

#blogg100 Tanken var att jag skulle publicera ett inlägg om “måste” idag men jag ändrar mig och vill istället skriva ett inlägg kopplat till ledarstilar.
Bild1Jag vill skriva om den andra typen av eftergiven förälder. När föräldern inte tar ledarskapet och istället “lämnar” barnet att ta hand om sig själv. Det tror jag är väldigt tufft. Jag tror också att barn ibland kan uppleva samma sak när deras föräldrar väljer att skilja sig eller när föräldrarna mister någon betydelsefull person. Det är så otroligt viktigt att barn får ta del av händelser men att de får göra det på sitt eget sätt. Tyvärr kan barnet glömmas bort när föräldrarna genomgår en kris och är upptagna med sina egna känslor. När föräldrar inte förmå att se barnet och dess tankar och känslor utan är fullt upptagna med sina egna tankar och känslor. Ett barn som lever i det här kan känna sig värdelös och betydelselös. Kanske väljer barnet att rymma hemifrån för att kanske äntligen bli sedd när föräldrarna söker och hittar det.
Den sorg som sedan infinner sig när barnet inser att föräldern inte kommer och söker tror jag inte går att sätta sig in i om man inte varit med om det. Jag minns när en mamma, som godkänt att jag berättar vidare, berättade för mig hur hon som barn sprang ut och gömde sig i närheten av hemmet. Hon väntade och väntade men ingen kom. När lamporna i huset släcktes visste hon att de inte skulle söka rätt på henne. Kanske var det då som hennes överlevnadsinstinkt slog in. Att hennes överlevnad hängde på henne. Hon valde att gå sin egen väg och “fixa själv”. Jag minns också hur hon berättade att hon inte drack alkohol som tonåring eftersom hon visste att ingen skulle söka rätt på henne om hon drack så att hon slogs ut och behövde hämtas. Hon beskrev hur hon tidigt tvingades in i en självständighet för att överleva. Hon hade en säng att sova i och mat att äta men i övrigt var det upp till henne att överleva.
Många föräldrar har berikat mig genom åren. Denna fantastiska mamma som har delat med sig av sina erfarenheter som barn skriver så här som förälder:
“Tänker att våra barn ofta ger oss möjlighet flera gånger, att hjälpa upp det som blivit fel. Det är dock upp till oss att vara öppna för att se möjligheten. Om våra egna känslor och tankar tar över vår hela existens så är det ju inte så lätt att se någon annans. Att bara ge barnet en stund av sin fulla uppmärksamhet varje dag är ju så viktig. Det är så lätt att allt annat tar över. Ofta säger vi att tiden inte räcker till och att den bara rusar fram och vi inte riktigt hänger med. I ett barns värld ser det ju ganska annorlunda ut eftersom dom lever just nu och inte lite senare. Så jag tänker att jag ska försöka ta lärdom av detta om det så är bara för 10 minuter varje dag så ska jag försöka att just då också vara precis i nuet tillsammans med mitt barn. Man får helt enkelt passa på tex transporten från förskolan, stunden då vi alla sitter vid matbordet, läggningen på kvällen, myset i sängen på morgonen etc.  Det är så lätt att tanken flyger iväg och börjar planera framtid eller tänker på saker som hänt istället för att man stannar upp och lyssnar.
Att sen inte alltid ge råd utan bara bekräfta det man hör är ju en utmaning i sig. Tycker själv att man ofta när man berättar något  för någon får goda råd och tips, men även om råden är goda så kanske det inte alltid är just det man vill ha. Kanske har man själv redan en lösning men man behöver bara bli bekräftad i sin egen tanke och tänk hur mycket man då kan bidra till barnets egen utveckling. Något som jag ofta tänker att vi glömmer bort.”
#blogg100

Mål med föräldraskapet del 2, 6/100

Bild2I går skrev jag om rötter och jag kommer att fortsätta med det idag. Jag tänker gå tillbaka till våra egna rötter igen. Vad har vi med oss från vår ursprungsfamilj. Vilket ledarskap hade våra föräldrar? Det här är något som jag känner har stor betydelse för hur vi sedan leder våra barn. Vi kan kopiera våra föräldrars ledarskap, vi kan göra raka motsatsen eller hitta vår egen väg.
Vi kan dela in ledarskap i tre olika ledarstilar som jag kommer att generalisera nedan:
Auktoritära ledarstilen som i Växa med ansvar kallas för murfamiljen. Föräldern har absolut makt och använder sig av maktmedel. Det finns många och stränga regler. Det är viktigt med punktlighet, renlighet och ordning. Använder rädsla och straff för att få som hen vill. Väldigt många gränser och inte så mycket frihet. Jag tror att barn som växer upp ledd av en auktoritär ledare antingen väljer att foga sig eller kämpa emot. Hur kommer barnet att agera i andra grupper? Väljer det att leda andra på samma sätt eller själva bli ledda av andra?
Eftergivna ledarstilen som i Växa med ansvar kallas för gelefamiljen. I Växa med ansvar delar de upp dessa i två olika typer. Den ena är föräldrar som själva har växt upp med en murfamilj och inte vill göra likadant men då de saknar ryggrad vet de inte hur de ska skapa struktur, konsekvens och trygga gränser i sin egen familj. Min pappa är ett tydligt  exempel på denna ledarstil. Jag beskriver här hur det gjorde att jag inte lärde känna min pappa som barn. Dessa föräldrar kan också kallas för låt-gå eller dörrmattan. Den andra typen är föräldrar som överger sina barn och låter dem klara sig själva bäst de kan. Kännetecken för eftergiven ledarstil är att anarki och kaos råder. Ingen tydlig struktur, inga riktlinjer eller regler. Straff och belöningar utges väldigt godtyckligt. Många hot och mutor. Väldigt känslostyrt. Mycket frihet och lite gränser. Jag tror att barn som växer upp utan en förälder som leder kan uppleva sig vilsen eller har vant sig att leda andra utan så stor hänsyn till andras behov. Den andra typen tror jag kan påverka barnen väldigt negativt. De växer upp och får sköta sig själv och kanske också sina föräldrar.Ett ansvar som de inte ska behöva ta som barn. Kan tänka mig att de kan känna sig väldigt oälskade och övergivna.
Aktiva ledarstilen som i Växa med ansvar kallas för ryggradsfamiljen. Denna ledarstil handlar om att bygga relationer. Att leda sig själv men också att leda andra. Det aktiva ledarskapet bygger på likvärdighet och ömsesidig respekt. Jag är viktig och du är viktig. Jag är ok och du är ok. Det finns inga belönings-eller bestraffningssystem. Men, finns det inget negativt med denna ledarstil. Jo, det är lite jobbigt att gå in i sig själv och ta reda på vem jag verkligen är. Det är också jobbigt ibland att barnen inte bara lyder. Det finns gott om frihet men inom rimliga gränser. Dessa gränser expanderar allt eftersom barnet mognar. Jag tror att barn som växer upp i en familj där ömsesidig respekt är i fokus och där allas behov tas i beaktan lär sig att värna både om sig själv och andra. De lär sig successivt att leda sig själv.
Vart hör curlingföräldrar hemma? Jag tänker att de kan finnas i flera olika ledarstilar. Det som kännetecknar en curlingförälder är att de inte vill att barnen ska uppleva några obehag så de sopar banan för dem. De tar dock ifrån barnen möjlighet att själva utvecklas till självständiga individer. De blir beroende av att någon ska hjälpa dem i alla lägen. Här kan du läsa mer om mina tankar omkring curlingföräldrar.

Vilken ledarstil hade dina föräldrar och vilken har du valt?

Allt handlar om val som får olika konsekvenser. För mig är ett viktigt mål med mitt föräldraskap att barnen upplever sig likvärdiga med mig och att de känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.  Att respektera varandras gränser det börjar i familjen.

Jag vill precis som Barbara Coloroso fostra barn med stark känsla av inre disciplin. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Jag vill att mina barn uppträder på ett ansvarsfullt och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så utan för att de känner inom sig att ”Det är det rätta”.

I grund och botten tror jag att det är viktigt att vi har ett personligt ledarskap. Att vi är ärliga med vem vi är, vad vi tycker, vad vi tänker, vad vi känner, vad vi behöver och vad vi önskar. Att vi tar ansvar för våra liv och delar med oss av våra drömmar och vår längtan. Att vi är öppna för att lära känna människor omkring oss. Att vi är öppna för att lära känna våra barn.
Viktigast av allt är naturligtvis vår ovillkorliga kärlek. Barn precis som vi har ett stort behov av anknytning och det är A och O att vi tillgodoser det behovet. Jag kommer att återkomma till detta när vi närmar oss inlägget om “vingar”

Jag gillar Astrid Lindgrens citat: “Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

I morgon fortsätter jag att skriva om Mål med föräldraskapet men fördjupar mig då i att ta ansvar. Det blir i del 3.
Hoppas att du hänger med. #blogg100
Bidrog mitt inlägg till dig? Om ja, skriv gärna en kommentar och dela inlägget vidare i ditt nätverk. Det skulle bidra till mig. Om nej, skriv gärna en kommentar så får jag ett nytt perspektiv på det jag skrivit. Det skulle bidra till mig.