Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Respektera varandras gränser börjar i familjen

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Det är otroligt viktiga behov som vi alla behöver tillgodose för att vi ska uppleva oss hela.
Bild1Jag vill att mina barn ska känna att deras vilja har betydelse. Att deras känsla är rätt. Att deras kropp är deras kropp och att de alltid är de som ska bestämma över sin kropp. Att deras behov är viktiga. Att deras önskningar är betydelsefulla.
Jag vill också att mina barn respekterar andras vilja. Att andras känslor är rätt. Att andras kroppar är andras kroppar och att andras behov och önskemål är viktiga.
Jag behöver som förälder vara ärlig med vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar samtidigt som jag är intresserad av vad barnet tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Jag tror i grund och botten att vi alla föds med denna inbyggda respekt för varandra. Jag tror att vi alla har ett grundläggande behov av att bidra till andra. Vi vill samarbeta med andra människor. Vi vill behandla varandra med respekt men någonstans på vägen händer något som gör att vissa människor inte längre respekterar andras gränser. De sätter sig inte in i den andras situation utan agerar utifrån sin egen vilja utan att vara nyfiken på den andras vilja.
När det gäller närhet och så småningom sex är det otroligt viktigt att båda partnerna vill dela denna närhet. Jag har här skrivit om att respektera barns vilja att kramas eller inte kramas. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/jag-vill-inte-ar-ocksa-ett-nej/
Sedan tror jag att vi behöver tänka till som föräldrar när det gäller kram som förlåt. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/kram-som-forlat/ vi förmedlar att det är ok att först slå någon och sedan kramas man oavsett om båda parter vill eller inte. Respekten för den andras gräns finns inte i denna konstruktion av oss vuxna.
Vi behöver i familjen fundera på hur vi kan hjälpa våra barn att både förmedla sina egna gränser men också att respektera andras gränser.
Det handlar inte bara om att förmedla betydelsen av att tjejer och killar säger NEJ om de inte vill, det handlar också om att förmedla till både tjejer och killar att vara uppmärksam och respektera andras NEJ. Det är till och med så att vi behöver förmedla att de ska sätter sig in i den andras situation och fundera på om det verkligen är rimligt att den personen vill. Att gå in i ett rum som är låst och mörkt och ha samlag med en 15-årig flicka som inte har möjlighet att lämna rummet och visar att hon inte vill skulle i så fall solklart väljas bort.
Jag tror att när barn blir bemötta med respekt, respekterar de andra. Det är ett samspel som startar i familjen. Sedan har både förskola och skola en viktig uppgift att fortsätta upprätthålla denna respekt.
Minns när vi berättade att för förskolepersonalen att vår dotter hade fått skaftet på en träslev uppstoppad i slidan på förskolan. De svarade att de inte kunde göra något eftersom kompisarna skulle förstå att flickan hade skvallrat. Samma svar fick den förälder vars barn hade blivit utsatt för ett strypgrepp som gjorde det svårt att ropa efter hjälp.
Jag minns också när min dotter älskade att kramas och det skapades en kramlek på skolan. När något barn upplevde denna lek obehaglig förbjöds kramar istället för att de fick lära sig att uttrycka och respektera varandras JA eller NEJ. Kramar är ju mysiga så länge de delas i ömsesidig respekt. Då tänker jag på Stefan Einhorns variant gör mot andra så som de vill att du gör.
Även om att respektera varandras gränser ska börja i familjen är det minst lika viktigt att det fortsätter i förskolan och skolan. Pedagoger, ta barns kroppar och deras gränser på allvar. Sluta tvinga barn att kramas förlåt.

Ett "problem"- en lösning?

Jag älskar verkligen att möta föräldrar och få äran att vara med på deras resa. Att få se vad som händer när föräldrar utvecklar sig själva och sitt föräldraskap och hur de många gånger även utvecklas i sitt arbetsliv är otroligt tillfredsställande. Att få höra en förälder berätta hur deras morgnar har förändras från kaos till harmoni bara genom att förändra några minuter av morgonrutinerna, det ger mig en otrolig kraft att fortsätta arbeta med familjeutveckling.
Det som jag själv har insett på vägen är att det inte finns en lösning på ett specifikt “problem”. Det finns otroligt många olika lösningar på varje problem och det gäller för varje förälder att hitta just sin lösning. Det ska passa dem själva och det ska passa deras barn.

Det finns några saker som jag tycker är viktiga att tänka på när jag som förälder upplever ett “problem”.

  • Situationen: Hur ser situationen ut? Vilka är delaktiga i situationen? När uppstår det? Var uppstår det? Vilken tid uppstår det? Hur kan jag förändra situationen så att “problemet” inte upplevs.
  • Föräldern: Vad ser jag? Vad hör jag? Vad känner jag?  Hur förmedlar jag mina känslor? Vilka behov har jag? Hur förmedlar jag mina behov? Hur agerar jag? Hur påverkar det situationen, mig själv och mitt barn? Vad önskar jag? Hur förmedlar jag det? Vad kan jag göra som gör att jag får mitt behov tillfredsställt?
  • Barnet: Vad ser barnet? Vad hör barnet? Vad känner barnet? Hur förmedlar barnet känslan? Vilka behov har barnet? Hur förmedlar barnet behovet? Hur agerar barnet? Hur påverkar barnet situationen och mig som förälder? Vad önskar barnet? Hur förmedla barnet önskemålet? Vad kan jag göra för att hjälpa mitt barn att få behovet tillfredsställt?

Jag vill också ha i åtanke tre tankar som hjälpt mig i mitt liv:

  1. Barn har ett egenvärde bara genom att finnas.
  2. Jag vill behandla mitt barn som jag själv vill bli behandlad/som barnet vill bli behandlad. Ömsesidig respekt i fokus.
  3. Jag vill att både jag och mitt barn får behålla värdigheten. Att en metod fungerar betyder inte att den behåller värdigheten så det gäller att tänka till.

Som ni ser finns det många frågor att ställa och svaren på frågorna kan därför skifta enormt mycket. Därför finns det inte ett enkelt svar på en komplicerad fråga. För att kunna ge en lösning behöver man ha hela bilden klart för sig. Vi är alla människor och inte maskiner därför går det inte att hitta ett verktyg som löser problemet.

Ett “problem”- en lösning?

Jag älskar verkligen att möta föräldrar och få äran att vara med på deras resa. Att få se vad som händer när föräldrar utvecklar sig själva och sitt föräldraskap och hur de många gånger även utvecklas i sitt arbetsliv är otroligt tillfredsställande. Att få höra en förälder berätta hur deras morgnar har förändras från kaos till harmoni bara genom att förändra två minuter av morgonrutinerna, det ger mig en otrolig kraft att fortsätta arbeta med familjeutveckling.

Det som jag själv har insett på vägen är att det inte finns en lösning på ett specifikt “problem”. Det finns otroligt många olika lösningar på varje problem och det gäller för varje förälder att hitta just sin lösning. Det ska passa dem själva och det ska passa deras barn.

Det finns några saker som jag tycker är viktiga att tänka på när jag som förälder upplever ett “problem”.

  • Situationen: Hur ser situationen ut? Vilka är delaktiga i situationen? När uppstår det? Var uppstår det? Vilken tid uppstår det? Hur kan jag förändra situationen så att “problemet” inte upplevs.
  • Föräldern: Vad ser jag? Vad hör jag? Vad känner jag?  Hur förmedlar jag mina känslor? Vilka behov har jag? Hur förmedlar jag mina behov? Hur agerar jag? Hur påverkar det situationen, mig själv och mitt barn? Vad önskar jag? Hur förmedlar jag det? Vad kan jag göra som gör att jag får mitt behov tillfredsställt?
  • Barnet: Vad ser barnet? Vad hör barnet? Vad känner barnet? Hur förmedlar barnet känslan? Vilka behov har barnet? Hur förmedlar barnet behovet? Hur agerar barnet? Hur påverkar barnet situationen och mig som förälder? Vad önskar barnet? Hur förmedla barnet önskemålet? Vad kan jag göra för att hjälpa mitt barn att få behovet tillfredsställt?

Jag vill också ha i åtanke tre tankar som hjälpt mig i mitt liv:

  1. Barn har ett egenvärde bara genom att finnas.
  2. Jag vill behandla mitt barn som jag själv vill bli behandlad/som barnet vill bli behandlad. Ömsesidig respekt i fokus.
  3. Jag vill att både jag och mitt barn får behålla värdigheten. Att en metod fungerar betyder inte att den behåller värdigheten så det gäller att tänka till.

Som ni ser finns det många frågor att ställa och svaren på frågorna kan därför skifta enormt mycket. Därför finns det inte ett enkelt svar på en komplicerad fråga. För att kunna ge en lösning behöver man ha hela bilden klart för sig. Vi är alla människor och inte maskiner därför går det inte att hitta ett verktyg som löser problemet.

Mamma, du gör min hjärna så liten.

När jag växte upp var det viktigt att inte plaska för mycket i badkaret och inte busa inomhus. Även om jag minns hur roligt det var att vara hos grannen där det inte fanns några sådana regler tog jag ändå med mig dessa regler i mitt föräldraskap. Efter några år kände jag att jag skulle lätta upp lite. Jag lät barnen springa och hoppa upp i en bäddsoffa i vardagsrummet. Kändes bra att låta dem busa inomhus men jag ville ändå komma med några uppmaningar.

-Ta det lugnt så ni inte gör illa er. Detta fick jag säga några gånger under lekstunden. Plötsligt levde barnen upp till vad jag förväntade mig. Storebror hoppade upp på bäddsoffan när lillasyster låg där. Och alla vet vi hur mycket ett lillasyskon kan skrika när deras storasyskon gjort dem illa. Snabbt som ögat var jag på plats och pekar finger till storebror. -Jag sa ju att ni skulle ta det lugnt -Du som är större borde veta bättre -Nog ska ni väl kunna leka utan att det behöver bli någon olycka osv. Idag minns jag inte alla meningar men jag minns att min son, då ca sex år,  förflyttade sig i huset (bättre fly än illa fäkta, för fäkta var inte lönt) Tillslut var vi inne i badrummet. Det fanns ingen utväg för min son. Jag stod mellan honom och dörren.

Då sparkade han mig på smalbenet. Jag blev chockad, eftersom han sällan gjorde något sådant med vilja (skulle kanske ha tänkt på det när hans armbåge hamnade i syrrans ansikte) Jag satte mig ner på toalettstolen och tittade på honom och sa det där orden som sällan brukar leda till något svar. -Varför gjorde du så där?

Den här gången fick jag ett svar.

-Mamma, du gör min hjärna så liten.

Alla vi som har blivit utskälld av en auktoritet vet hur det känns. När vi inte får en syl i vädret. När våra ord inte är “goda” nog. Vårt ordförråd räcker inte till. Vi känner oss dåliga helt enkelt.

Som förälder är mitt mål verkligen inte att göra mina barns hjärnor mindre. Jag vill ju skapa förutsättningen för att deras hjärnor ska få nå sin fulla potential. Jag vill också att deras hjärtan ska fyllas av så mycket kärlek som möjligt.