Boken “Se och bli sedd” snart i en brevlåda nära dig.

Se och bli sedd - ömsesidig respekt i mötet med barn
Se och bli sedd – ömsesidig respekt i mötet med barn av Maria Klein

Jag har svårt att riktigt förstå att boken är klar. Det är över fyra år sedan jag bestämde mig för att faktiskt göra slag i saken och skriva en bok. Jag tänkte att du kanske vill ha en inblick i bokens innehåll innan du bestämmer om du vill beställa eller inte.

Det fina bokomslaget har Mia Fallby formgivit och med Nina Petterssons hjälp blev baksidestexten så här:

 

”Mamma, du gör min hjärna så liten.”

Jag minns hur de orden fick mig att stanna upp. Jag ville ju möta våra barn utifrån ömsesidig respekt. Jag ville möta dem på det sätt som jag själv ville bli mött, eller ännu hellre på det sätt som de ville bli mötta.

Det kan vara utmanande att möta ett frustrerat barn. Om du utgår från att barnet behöver förändras ligger det nära till hands att locka, hota och ta hjälp av guldstjärnor och timeout-stolar. När du istället utgår från att barnet gör så gott det kan för att tillgodose sina behov finns andra lösningar där båda parter känner sig sedda och tagna på allvar.

I boken delar familjecoachen Maria Klein med sig av sin erfarenhet som föreläsare, kursledare, coach och mamma. Hon berättar med både humor och allvar om egna och andras utmaningar, framgångar och bakslag. Du uppmuntras att utforska och lita på din egen inre kompass.

En liten inblick i vad som tas upp i boken:

Att möta barn utifrån ömsesidig respekt handlar mycket om dig och din förmåga till reflektion, mod, sårbarhet och ansvar. Du kommer att få utforska dig själv, dina tankar, känslor och reaktioner när det gäller vem du är men också ditt föräldraskap (eller ledarskap inom förskola/skola). Du får sedan tips på hur du på ett ärligt sätt kan låta barnet du möter få lära känna dig. När du möter barn är det avgörande hur du väljer att se på barnet och hur du väljer att använda den makt som du som förälder har. För att nå kontakt och samarbete tror jag det är viktigt att du är nyfiken på barnets tankar, känslor, behov och önskemål. En relation som grundar sig i ömsesidig respekt (där båda blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar) berikar alla inblandade. Avslutningsvis knyts säcken ihop när du tillsammans med barnet hittar lösningar på de problem som ni upplever.

Jag hoppas att du upplever detta spännande och väljer att beställa en av mina första böcker.  Det blir en mjuk bok på 272 sidor i storleken 135*210 mm. Cityprint i Norr AB kommer att trycka böckerna här i Umeå.

Kom ihåg att meddela om du vill ha boken signerad och ifall det finns önskemål på vad det ska stå. Gör din beställning av boken här.

 

Uppmuntranskalender

Vi har under några år köpt legokalendrar till barnen som adventkalendrar. I vårt konsumtionssamhälle känner jag att det inte känns rätt att göra det då barnen faktiskt inte leker med dessa legokonstruktioner sedan.
Alternativ två är ju chokladkalendrar men då känner jag att det bara uppmuntrar till sötsaker i överflöd. Alternativ tre är det vi gjort de senaste åren och som uppskattats av barnen.
Vi har skapat uppmuntranskalendrar till våra barn. I år satte sig MN, elva år ner och började på en kalender till G, åtta år. Hon kom inte riktigt igång men viljan fanns där. Nu har jag kommit på hur vi kan förgylla årets uppmuntranskalender. Vi kan ta med barnen i hela processen. De kan få vara med och skriva ner uppmuntran till varandra. Tidigare år har det varit jag och Peter som skrivit 24 uppmuntran till var och en. Vi har lagt lapparna i en skål åt dem var och sedan har de fått dra en lapp per dag.
I år tror jag den kommer att bli ännu mer uppskattad när de själva får vara med i processen.
På lapparna skriver man saker som:
bilduppmuntranJag gillar att prata med dig om din skoldag. Tänk vad roligt vi hade när vi … Jag tycker om när du säger vad du tycker. Jag uppskattar att du delar med dig av dina känslor. Tack för att jag får lära känna dig. Du betyder mycket för mig. Jag gläds med dig när du … Jag gillar att se på film tillsammans med dig. Jag tycker om att … med dig. Tack för att du är tydlig med dina gränser.
Som ni ser så fokuserar vår uppmuntran mer på barnets varande än deras görande. Självklart skriver jag till exempel Jag gläds med dig när du har kul på fotbollsträningen. Men jag skriver inte Du är så duktig på att spela fotboll. Jag skulle kunna skriva: Du ser ut att ha otroligt roligt på dina fotbollsträningar. Fast hur ni väljer att göra är ju upp till er.
Det här är en kalender som berikar både den som skriver och den som läser.
Inser att vi ska göra en till min man, deras pappa, också. Jag vet att barnen har massor som de gillar att göra med Peter och jag vet ju hur mycket jag och de älskar honom.
Jag gillar att uppdatera denna kalender. Senast kom Linda med förslag på aktiviteter man kan göra med barnet den dagen de öppnar lappen. Det kan vara “Jag ser fram emot att se på Luciafirandet på TV:n tillsammans med dig i morgon”. Det enda som jag behöver förändra för att göra detta är att sätta siffran 12 på just den lappen så att den öppnas rätt dag. Likadant får jag göra på andra specifika dagar. I övrigt kan de ta lapparna ur skålen.
Lycka till!
Gillar du det du läst här får du gärna dela vidare. Då bidrar du till min dröm om att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
………..
Mina föreläsningar inspirerar och bjuder på både allvar och skratt. Varmt välkommen!
Linköping den 23 november boka din plats här.
Göteborg den 24 november boka din plats här.
Stockholm den 9 december boka din plats här.

Värt att tänka på vid beslut om föräldrastöd

Tänk om de som beslutar om föräldrastöd i landets kommuner kunde vara öppna för det Håkan Stattin sa på Slutkonferensen för projektet Familjepeppen i Umeå den 19/11. Jag kommer presentera det han sa senare i inlägget.
I dag finns belöningssystem i både hem och skola. Många tycker att det är ett enkelt sätt att få barn att göra som vi säger och prestera mera. Vi antar att barnen själva inte har någon motivation utan att de behöver yttre motivation. Jag är väl medveten om att det finns barn som har begränsad inre motivation men problemet är att belöningssystemen som används i hemmen och skolorna inte tar hänsyn till att de flesta barnen faktiskt har en inre motivation. Barn vill lära sig saker utan att få belöningar. Barn vill ställa upp för andra utan att få belöningar. Barn vill ifrågasätta utan att undvika att bli utan belöning. För ni vet väl att baksidan på belöningar är bestraffningar. När jag inte lyckas få en belöning så känner jag mig bestraffad. Barn vill …
Det är med sorg i hjärtat jag hörde Håkan läsa upp hur ungdomar upplever våra belöningssystem/värderingssystem:
“Det är många ungdomar som säger att deras föräldrars värme och öppenhet gentemot dem är beroende på hur de klarar sig i skolan.
Går det bra är föräldrarna vänliga och stödjande. Går det sämre känner de snarare kyla och avstånd.
Forskning har visat att det här har ett pris. Barn som har föräldrar som reagerar på detta ”betingade” sätt sluter sig och uttrycker mer fientliga attityder till föräldrarna än andra barn.
Den glädje och lycka de känner när de berättar om att de lyckats bra på en skrivning är kortlivad. Lyckas de sämre känner de skuldkänslor.
Ett föräldraskap som bygger på belöningssystem är något som många svenska föräldrar kanske inte ställer sig bakom.
Men detta är något som finns i beteendebaserade program som används i Sverige. Gängse förekommande program bygger på beteendeprinciper (inlärningsteori eller social inlärningsteori i vid bemärkelse).
Det innebär att man arbetar med positiva och negativa förstärkningar som minskar sannolikheten för att barns och ungdomars negativa beteende uppträder eller eskalerar.”
Det jag önskar att beslutsfattare förstår är att “stjärnor” för utförda uppdrag och borttagande av förmåner är precis detsamma som det Håkan beskrev ovan. Låt föräldrar få möjlighet att välja föräldrastödsprogram som inte innefattar belöningar och borttagande av förmåner. Låt också skolpersonal få utbildning i belöningssystemens nackdelar och finna sätt att uppmuntra sina elever utan manipulation. Det är våra barn värda.
Jag är glad att Landstinget i Västerbotten i alla fall valt att satsa på ICDP-vägledande samtal. Ett fantastiskt förhållningssätt som bygger nära och långsiktiga relationer. Det finns hopp för en värld med rika relationer med ömsesidig respekt som grund.

Respektera varandras gränser börjar i familjen

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Det är otroligt viktiga behov som vi alla behöver tillgodose för att vi ska uppleva oss hela.
Bild1Jag vill att mina barn ska känna att deras vilja har betydelse. Att deras känsla är rätt. Att deras kropp är deras kropp och att de alltid är de som ska bestämma över sin kropp. Att deras behov är viktiga. Att deras önskningar är betydelsefulla.
Jag vill också att mina barn respekterar andras vilja. Att andras känslor är rätt. Att andras kroppar är andras kroppar och att andras behov och önskemål är viktiga.
Jag behöver som förälder vara ärlig med vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar samtidigt som jag är intresserad av vad barnet tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Jag tror i grund och botten att vi alla föds med denna inbyggda respekt för varandra. Jag tror att vi alla har ett grundläggande behov av att bidra till andra. Vi vill samarbeta med andra människor. Vi vill behandla varandra med respekt men någonstans på vägen händer något som gör att vissa människor inte längre respekterar andras gränser. De sätter sig inte in i den andras situation utan agerar utifrån sin egen vilja utan att vara nyfiken på den andras vilja.
När det gäller närhet och så småningom sex är det otroligt viktigt att båda partnerna vill dela denna närhet. Jag har här skrivit om att respektera barns vilja att kramas eller inte kramas. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/jag-vill-inte-ar-ocksa-ett-nej/
Sedan tror jag att vi behöver tänka till som föräldrar när det gäller kram som förlåt. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/kram-som-forlat/ vi förmedlar att det är ok att först slå någon och sedan kramas man oavsett om båda parter vill eller inte. Respekten för den andras gräns finns inte i denna konstruktion av oss vuxna.
Vi behöver i familjen fundera på hur vi kan hjälpa våra barn att både förmedla sina egna gränser men också att respektera andras gränser.
Det handlar inte bara om att förmedla betydelsen av att tjejer och killar säger NEJ om de inte vill, det handlar också om att förmedla till både tjejer och killar att vara uppmärksam och respektera andras NEJ. Det är till och med så att vi behöver förmedla att de ska sätter sig in i den andras situation och fundera på om det verkligen är rimligt att den personen vill. Att gå in i ett rum som är låst och mörkt och ha samlag med en 15-årig flicka som inte har möjlighet att lämna rummet och visar att hon inte vill skulle i så fall solklart väljas bort.
Jag tror att när barn blir bemötta med respekt, respekterar de andra. Det är ett samspel som startar i familjen. Sedan har både förskola och skola en viktig uppgift att fortsätta upprätthålla denna respekt.
Minns när vi berättade att för förskolepersonalen att vår dotter hade fått skaftet på en träslev uppstoppad i slidan på förskolan. De svarade att de inte kunde göra något eftersom kompisarna skulle förstå att flickan hade skvallrat. Samma svar fick den förälder vars barn hade blivit utsatt för ett strypgrepp som gjorde det svårt att ropa efter hjälp.
Jag minns också när min dotter älskade att kramas och det skapades en kramlek på skolan. När något barn upplevde denna lek obehaglig förbjöds kramar istället för att de fick lära sig att uttrycka och respektera varandras JA eller NEJ. Kramar är ju mysiga så länge de delas i ömsesidig respekt. Då tänker jag på Stefan Einhorns variant gör mot andra så som de vill att du gör.
Även om att respektera varandras gränser ska börja i familjen är det minst lika viktigt att det fortsätter i förskolan och skolan. Pedagoger, ta barns kroppar och deras gränser på allvar. Sluta tvinga barn att kramas förlåt.

Sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. När jag skriver det här inser jag varför jag mår så otroligt bra. Jag inser varför jag trivs att vara i mitt hem. Jag inser varför jag trivs med att driva mitt företag. Jag inser varför jag varje gång jag hämtar Benjamin på förskolan säger: Vad glad jag är att se dig.

Jag trivs i min familj därför att de får mig att känna mig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och jag gillar att se, höra, bekräfta, respektera och ta var och en på allvar. Ibland ser jag inte, hör inte, bekräftar inte, respekterar inte och tar inte på allvar men när det händer finns det alltid någon som reagerar och får mig att vakna till. Ibland kan det krävas lite tid men oftast inser jag ganska snart vad jag har missat.

Mitt företag baseras på min önskan om att alla barn ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Både de som är barn just nu men också barnet inom oss. Alla människor har inte fått förmånen att växa upp med föräldrar eller andra vuxna som sett, hört, bekräftat, respekterat och tagit dem på allvar. De har inte med sig detta naturligt. Det krävs mer mod och framförallt tålamod i dessa fall.

Det jag känner starkt är att det är viktigt för oss alla att ha en stark självkänsla. När vi väljer att se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar då är vi med och stärker deras självkänsla. Jag är också övertygad om att vi själva stärks av våra rikare relationer till våra barn och våra närmaste.

Att vara mer nyfiken på våra barn och deras tankar, känslor, behov och önskemål är den bästa gåva vi kan ge våra barn. Vi berikar inte bara deras liv vi berikar även våra egna. Det mår både de och vi bra av.

bildkanin

Varför leker du inte med någon?

Varför leker du inte med någon?

En fråga som jag tror vi är många som ställer till våra barn när de inte leker med någon under tex ledighet.

Varför ställer vi den frågan?

Är vi rädd att vårt barn är utan kompis?

Om barnet har kompisar i skolan/förskolangaidjupsno2 men väljer att inte vara med någon på fritiden kanske det finns någon anledning till deras val.

Har ni tänkt på att barn faktiskt kan ha behov av vila och återhämtning? Att efter flera veckor med ständig kontakt med klasskompisar och pedagoger så är deras umgängeskvot rätt välfylld.

Att ständigt vara trevlig och relatera till flera olika personligheter kan vara arbetsamt. Under skolveckor har barnet inget val, det är bara att anpassa sig till alla dessa kontakter.

När det blir helg eller långledigt kanske de känner ett behov av vila från relationer.

Men när de följer sina behov reagerar vi med att signalera att de känner fel eller till och med att barnet är fel. Det gör vi genom att upprepade gånger fråga: Varför leker du inte med någon? Ska du inte gå och fråga om x vill leka med dig?

Vi vuxna är själva ganska dåliga på att vila från relationer. Vi är verkligen inte tydliga med våra behov av lugn och ro. Vårt behov av att få vara med oss själva. Undrar om det beror på att vi hade föräldrar som signalerade att det var något fel på oss när vi inte lekte med andra under olika perioder av ledighet.

Personligen har jag mer och mer börja uppskatta perioder av att vara helt själv. Det har tagit tid att uppskatta tystnaden och ensamheten. Ensamhet är inget hemskt så länge den är självvald.

Låt barnet få vara i lugn och ro när de är lediga. Det är ett behov som är bra att ha med sig redan från barnsben.

Jag ska aldrig göra som min x gjorde!

Är det fler som känner igen sig i det löftet? Jag ska aldrig göra som min mamma gjorde när vi bråkade, det var mitt löfte.

Tänk vad djupt förankrat vår uppväxt är i oss. De mönster som vi fick hemifrån lever kvar i oss. Jag skulle kunna säga att vi trots att vi flyttat hemifrån fortsätter att “samarbeta” med våra föräldrar. När jag läser Jesper Juuls bok “Ditt kompetenta barn” så beskriver han en konflikt mellan integritet och samarbete. För mig blir ordet samarbete lite missvisande men jag tänker att det handlar om att kopiera eller synliggöra. Så i mitt exempel väljer jag att kopiera min egen mamma även om jag lovat att inte göra det.

Det där löftet som jag gav till mig själv för att skydda mina barn från min egen upplevelse var tänkt att efterlevas men vad var det som hände?

Jo, jag tror att när jag är trött, stressad eller på annat sätt urbalans då kommer de mest primitiva lösningarna. Det handlar helt plötsligt om att fly eller fäkta, det finns inget annat. När jag blir utmanad väljer jag att utmana. Min egen pappa valde att alltid fly men min mamma valde att “fäkta”. När jag som barn trotsade henne valde hon att trotsa tillbaka. Det blev en maktkamp. Som ni alla vet finns det ingen vinnare när det blir maktkamp. Båda vill ha igenom sin vilja och kämpar för att uppnå detta. Som förälder har vi dock ett överläge bara genom att vara förälder.

Att välja att göra som jag lovat att inte göra är det lättaste. I alla fall om jag inte har något bra alternativ. Det är därför det är så viktigt att hitta alternativa lösningar på “gamla” mönster. För mig handlade det om att ändra mitt förhållningssätt till barn men även till andra människor. Att skapa nya spår att gå i som med tiden kändes mer och mer bekväma. Tidigare hade jag ett välanvänt spår men det ledde inte riktigt till mitt mål som förälder.

Mitt mål är ,liknande det som Barabara Coloroso skriver i “Växa med ansvar”, att “fostra” barn med stark känsla av inre motivation – som inte bara agerar för att behaga någon eller för att undgå straff. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter och få sina behov tillgodosedda samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Med det innefattar jag att barnen respekterar att vi föräldrar också har behov. Jag vill att mina barn är ansvarsfulla och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så eller utdömer straff eller tillhandahåller belöningar utan för att de känner inom sig att “det känns rätt”.  som blir sina egna ledare i sina liv.