Värt att tänka på vid beslut om föräldrastöd

Tänk om de som beslutar om föräldrastöd i landets kommuner kunde vara öppna för det Håkan Stattin sa på Slutkonferensen för projektet Familjepeppen i Umeå den 19/11. Jag kommer presentera det han sa senare i inlägget.
I dag finns belöningssystem i både hem och skola. Många tycker att det är ett enkelt sätt att få barn att göra som vi säger och prestera mera. Vi antar att barnen själva inte har någon motivation utan att de behöver yttre motivation. Jag är väl medveten om att det finns barn som har begränsad inre motivation men problemet är att belöningssystemen som används i hemmen och skolorna inte tar hänsyn till att de flesta barnen faktiskt har en inre motivation. Barn vill lära sig saker utan att få belöningar. Barn vill ställa upp för andra utan att få belöningar. Barn vill ifrågasätta utan att undvika att bli utan belöning. För ni vet väl att baksidan på belöningar är bestraffningar. När jag inte lyckas få en belöning så känner jag mig bestraffad. Barn vill …
Det är med sorg i hjärtat jag hörde Håkan läsa upp hur ungdomar upplever våra belöningssystem/värderingssystem:
“Det är många ungdomar som säger att deras föräldrars värme och öppenhet gentemot dem är beroende på hur de klarar sig i skolan.
Går det bra är föräldrarna vänliga och stödjande. Går det sämre känner de snarare kyla och avstånd.
Forskning har visat att det här har ett pris. Barn som har föräldrar som reagerar på detta ”betingade” sätt sluter sig och uttrycker mer fientliga attityder till föräldrarna än andra barn.
Den glädje och lycka de känner när de berättar om att de lyckats bra på en skrivning är kortlivad. Lyckas de sämre känner de skuldkänslor.
Ett föräldraskap som bygger på belöningssystem är något som många svenska föräldrar kanske inte ställer sig bakom.
Men detta är något som finns i beteendebaserade program som används i Sverige. Gängse förekommande program bygger på beteendeprinciper (inlärningsteori eller social inlärningsteori i vid bemärkelse).
Det innebär att man arbetar med positiva och negativa förstärkningar som minskar sannolikheten för att barns och ungdomars negativa beteende uppträder eller eskalerar.”
Det jag önskar att beslutsfattare förstår är att “stjärnor” för utförda uppdrag och borttagande av förmåner är precis detsamma som det Håkan beskrev ovan. Låt föräldrar få möjlighet att välja föräldrastödsprogram som inte innefattar belöningar och borttagande av förmåner. Låt också skolpersonal få utbildning i belöningssystemens nackdelar och finna sätt att uppmuntra sina elever utan manipulation. Det är våra barn värda.
Jag är glad att Landstinget i Västerbotten i alla fall valt att satsa på ICDP-vägledande samtal. Ett fantastiskt förhållningssätt som bygger nära och långsiktiga relationer. Det finns hopp för en värld med rika relationer med ömsesidig respekt som grund.

Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Respektera varandras gränser börjar i familjen

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Det är otroligt viktiga behov som vi alla behöver tillgodose för att vi ska uppleva oss hela.
Bild1Jag vill att mina barn ska känna att deras vilja har betydelse. Att deras känsla är rätt. Att deras kropp är deras kropp och att de alltid är de som ska bestämma över sin kropp. Att deras behov är viktiga. Att deras önskningar är betydelsefulla.
Jag vill också att mina barn respekterar andras vilja. Att andras känslor är rätt. Att andras kroppar är andras kroppar och att andras behov och önskemål är viktiga.
Jag behöver som förälder vara ärlig med vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar samtidigt som jag är intresserad av vad barnet tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Jag tror i grund och botten att vi alla föds med denna inbyggda respekt för varandra. Jag tror att vi alla har ett grundläggande behov av att bidra till andra. Vi vill samarbeta med andra människor. Vi vill behandla varandra med respekt men någonstans på vägen händer något som gör att vissa människor inte längre respekterar andras gränser. De sätter sig inte in i den andras situation utan agerar utifrån sin egen vilja utan att vara nyfiken på den andras vilja.
När det gäller närhet och så småningom sex är det otroligt viktigt att båda partnerna vill dela denna närhet. Jag har här skrivit om att respektera barns vilja att kramas eller inte kramas. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/jag-vill-inte-ar-ocksa-ett-nej/
Sedan tror jag att vi behöver tänka till som föräldrar när det gäller kram som förlåt. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/kram-som-forlat/ vi förmedlar att det är ok att först slå någon och sedan kramas man oavsett om båda parter vill eller inte. Respekten för den andras gräns finns inte i denna konstruktion av oss vuxna.
Vi behöver i familjen fundera på hur vi kan hjälpa våra barn att både förmedla sina egna gränser men också att respektera andras gränser.
Det handlar inte bara om att förmedla betydelsen av att tjejer och killar säger NEJ om de inte vill, det handlar också om att förmedla till både tjejer och killar att vara uppmärksam och respektera andras NEJ. Det är till och med så att vi behöver förmedla att de ska sätter sig in i den andras situation och fundera på om det verkligen är rimligt att den personen vill. Att gå in i ett rum som är låst och mörkt och ha samlag med en 15-årig flicka som inte har möjlighet att lämna rummet och visar att hon inte vill skulle i så fall solklart väljas bort.
Jag tror att när barn blir bemötta med respekt, respekterar de andra. Det är ett samspel som startar i familjen. Sedan har både förskola och skola en viktig uppgift att fortsätta upprätthålla denna respekt.
Minns när vi berättade att för förskolepersonalen att vår dotter hade fått skaftet på en träslev uppstoppad i slidan på förskolan. De svarade att de inte kunde göra något eftersom kompisarna skulle förstå att flickan hade skvallrat. Samma svar fick den förälder vars barn hade blivit utsatt för ett strypgrepp som gjorde det svårt att ropa efter hjälp.
Jag minns också när min dotter älskade att kramas och det skapades en kramlek på skolan. När något barn upplevde denna lek obehaglig förbjöds kramar istället för att de fick lära sig att uttrycka och respektera varandras JA eller NEJ. Kramar är ju mysiga så länge de delas i ömsesidig respekt. Då tänker jag på Stefan Einhorns variant gör mot andra så som de vill att du gör.
Även om att respektera varandras gränser ska börja i familjen är det minst lika viktigt att det fortsätter i förskolan och skolan. Pedagoger, ta barns kroppar och deras gränser på allvar. Sluta tvinga barn att kramas förlåt.

Alla som varit respektlösa, räck upp en hand!

Tänker att er ledare har hållit i en utbildning och hen känner sig inte riktigt nöjd med hur de 24 deltagarna har uppfört sig. Hen samlar alla i slutet av lektionen och säger: Alla som har varit respektlösa, räck upp en hand!

Hen känner sig inte riktigt tillfreds med det antal händer som räcks upp. Är övertygad om att fler borde räckt upp sin hand.

-Jag tycker att alla har varit respektlösa så nu får ni var och en berätta vad ni gjort för respektlöst och vad ni kan göra annorlunda nästa gång.

Kan ni tänka er in i en sådan arbetsplats.

Precis det här hände ett barn som i år fyller 10 år. Lektionen var en idrottslektion och året var 2012. Det var svårt att komma på vad hen gjort som var respektlöst men tillslut kom hen på: Jag skulle ha kunnat heja på mina klasskamrater lite bättre. Det ska jag tänka på till nästa gång.

Vad betyder respekt och vad betyder respektlöst?

Vad möter våra barn för ledare på sina arbetsplatser/skolor?

Jag ska aldrig göra som min x gjorde!

Är det fler som känner igen sig i det löftet? Jag ska aldrig göra som min mamma gjorde när vi bråkade, det var mitt löfte.

Tänk vad djupt förankrat vår uppväxt är i oss. De mönster som vi fick hemifrån lever kvar i oss. Jag skulle kunna säga att vi trots att vi flyttat hemifrån fortsätter att “samarbeta” med våra föräldrar. När jag läser Jesper Juuls bok “Ditt kompetenta barn” så beskriver han en konflikt mellan integritet och samarbete. För mig blir ordet samarbete lite missvisande men jag tänker att det handlar om att kopiera eller synliggöra. Så i mitt exempel väljer jag att kopiera min egen mamma även om jag lovat att inte göra det.

Det där löftet som jag gav till mig själv för att skydda mina barn från min egen upplevelse var tänkt att efterlevas men vad var det som hände?

Jo, jag tror att när jag är trött, stressad eller på annat sätt urbalans då kommer de mest primitiva lösningarna. Det handlar helt plötsligt om att fly eller fäkta, det finns inget annat. När jag blir utmanad väljer jag att utmana. Min egen pappa valde att alltid fly men min mamma valde att “fäkta”. När jag som barn trotsade henne valde hon att trotsa tillbaka. Det blev en maktkamp. Som ni alla vet finns det ingen vinnare när det blir maktkamp. Båda vill ha igenom sin vilja och kämpar för att uppnå detta. Som förälder har vi dock ett överläge bara genom att vara förälder.

Att välja att göra som jag lovat att inte göra är det lättaste. I alla fall om jag inte har något bra alternativ. Det är därför det är så viktigt att hitta alternativa lösningar på “gamla” mönster. För mig handlade det om att ändra mitt förhållningssätt till barn men även till andra människor. Att skapa nya spår att gå i som med tiden kändes mer och mer bekväma. Tidigare hade jag ett välanvänt spår men det ledde inte riktigt till mitt mål som förälder.

Mitt mål är ,liknande det som Barabara Coloroso skriver i “Växa med ansvar”, att “fostra” barn med stark känsla av inre motivation – som inte bara agerar för att behaga någon eller för att undgå straff. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter och få sina behov tillgodosedda samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Med det innefattar jag att barnen respekterar att vi föräldrar också har behov. Jag vill att mina barn är ansvarsfulla och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så eller utdömer straff eller tillhandahåller belöningar utan för att de känner inom sig att “det känns rätt”.  som blir sina egna ledare i sina liv.