En förbannad mamma får ett oväntat svar

Det är verkligen inte lätt att förändra sitt beteende och många gånger är jag tacksam över att mina barn genom sin ärlighet ökar min medvetenhet. Den här gången fick jag ett svar som följt med mig och drivit min förändring.
När jag växte upp var det viktigt att inte plaska för mycket i badkaret och inte busa inomhus. Även om jag minns hur roligt det var att vara hos grannen där det inte fanns några sådana regler tog jag ändå med mig dessa regler i mitt föräldraskap. Efter några år kände jag att jag skulle lätta upp lite. Jag lät barnen springa och hoppa upp i en bäddsoffa i vardagsrummet. Kändes bra att låta dem busa inomhus men jag ville ändå komma med några uppmaningar.
-Ta det lugnt så ni inte gör illa er. (Jag använde mig mycket av oros/försiktighetsprincipen)
Detta fick jag säga några gånger under lekstunden och sakta men säkert började mitt tålamod ta slut. Min förväntning att någon skulle göra illa sig skulle snart infrias. Jag skulle snart få “rätt”, precis som vi oftast får när vi förväntar oss något.
Storebror landade på lillasyster som skrek till och började gråta. Snabbt som ögat var jag på plats och alla vet vi vem som fick en rejäl utskällning. Storebror så klart. Jag sprang dit med fingret pekandes på storebror. Orden sprutade ur min mun. Jag var som en kulspruta, där kulorna var mina ord. Jag lät så där som jag lovat mig själv att aldrig låta.  -Jag sa ju att ni skulle ta det lugnt -Du som är större borde veta bättre -Nog ska ni väl kunna leka utan att det behöver bli någon olycka osv.
Idag minns jag inte alla meningar men jag minns att min son inte fick en syl i vädret. Jag hade en hel arsenal med ord som sprutade ur min mun.
När vi blir angripna på det sätt som min son blev finns tre val. Att fly, fäkta eller spela död. Min son insåg nog att det inte var någon idé att spela död så han började fly. Och vart i ett hus kan man alltid räkna med att få vara själv? I badrummet/toaletten tänker ni säkert.
Det trodde min son också men jag var inte klar med min utskällning så jag följde efter. Väl inne i badrummet kunde inte sonen fly längre eftersom jag stod mellan honom och dörren. Då försökte han istället fäkta för att få slut på angreppet. Han sparkade mig på smalbenet. Jag blev chockad då han aldrig hade slagit mig tidigare. Jag satte mig ner på toalettstolen och tittade på honom och sa det där orden som sällan brukar leda till något svar.
-Varför gjorde du så där?
Men den här gången fick jag ett svar.
-Mamma, du gör min hjärna så liten.
Alla vi som har blivit utskälld av en auktoritet vet hur det känns. När vi inte får en syl i vädret. När våra ord inte är “goda” nog. Vårt ordförråd räcker inte till. Vi känner oss dåliga helt enkelt. Som förälder är mitt mål verkligen inte att göra mina barns hjärnor mindre. Jag vill ju skapa förutsättningen för att deras hjärnor ska få nå sin fulla potential. Jag vill också att deras hjärtan ska fyllas av så mycket kärlek som möjligt.
Den här meningen har följt mig och hjälpt mig att utvecklas som förälder. Dessa ord är en av anledningarna till att jag i dag ägnar mig åt ledarskaps-och kommunikationsutveckling för föräldrar. Jag håller föreläsningar, kurser och samtal med föräldrar som vill utvecklas. Här är ett smakprov på en föreläsning för ett år sedan, har efter det utvecklat den ytterligare. Jag vill fortsätta utveckla min förmåga att lyssna på barnet och visa hänsyn till deras integritet samtidigt som jag vill bli mer ärlig med vem jag är och förmedla det på ett respektfullt sätt. Att både mina och barnets behov och gränser är viktiga. Att vi når kontakt genom ömsesidig respekt. Jag utvecklas hela tiden och vill gärna dela med mig av en situation när jag faktiskt agerade annorlunda. Att sörja lingondricka tillsammans. Förändring tar tid så jag har även flera exempel i min blogg där jag agerat precis så där som jag lovat att aldrig göra. Jag är säker på att det kommer att bli många fler exempel i framtiden.
Om inlägget har bidragit till dig får du gärna dela det vidare och välj att följa mig antingen på facebook eller denna blogg.

Mod att vara sårbar som förälder

Modet att berätta vem jag är med hela mitt hjärta. Det är en riktig utmaning. En risk att bli sårad. En möjlighet att växa. Att själv växa men också att skapa förutsättningar för mina barn att växa. När de ser att jag vågar så kanske de själva vågar. Våga vara precis den de är.
Bild1Jag har tidigare skrivit om mod här och då länkade jag också till Brené Brown. Nu har jag köpt hennes bok “Mod att vara sårbar”. Då jag läser rätt långsamt har jag inte kommit så långt ännu men jag känner att jag vill läsa vidare. Hon beskriver människor som lever helhjärtat. Deras liv präglas av mod, medkänsla och samhörighet. Dessa personer anser att allt från framgång i yrkeslivet till äktenskapet till de bästa stunderna med barnen hänger samman med deras förmåga att göra sig sårbara.
Hon skriver om otillräcklighet och att när vi gått igenom för mycket blir vi arga, rädda och aggressiva istället för att vi söker oss till varandra och läker tillsammans (vilket förutsätter sårbarhet). Hon beskriver otillräcklighetens tre komponenter; skam, konkurrens och likgiltighet. Motsatsen till otillräcklighet är nog, det helhjärtade sättet att leva som Brené beskriver. Det viktigaste kännetecknen för en sådan livsstil är sårbarhet och egenvärde. Förmågan att hantera ovisshet, nakenhet och känslomässiga risker i vetskap om att man duger som man är.

Brené definierar sårbarhet som en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet. I sårbarheten föds kärleken, tillhörigheten , glädjen , modet, medkänslan och kreativiteten. Från sårbarhetens källa kommer hoppet, medkänslan, ansvarskänslan och äktheten.

Brené skriver om betydelsen av tillit och hur tillit föds ur sårbarhet, växer med tiden och kräver arbete, uppmärksamhet och helhjärtat engagemang.
När jag kom till hennes beskrivning av att modigt visa upp något vi har skapat, att utelämna oss inför någon annan hamnade jag tillbaka i en situation för några år sedan som jag beskrev i detta inlägg om att följa mitt hjärta. Även om den erfarenheten fick mig att stanna upp i mitt företagande tror jag också den har hjälpt mig. Vikten av att skilja på min “konst” och mitt egenvärde. När vårt egenvärde inte är på spel är vi mycket mer benägna att vara modiga och ta risker.
Att vara förälder handlar mycket om mod och sårbarhet. Att våga vara sårbar och våga älska utan att vara säker på att kärleken är besvarad. Att våga öppna mig själv och visa mina barn vem jag är samtidigt som jag vågar vara nyfiken på vem barnet är. Att släppa min bild av hur mitt barn är eller borde vara och vara nyfiken på vem barnet/min man verkligen är. Att våga möta och omfamna barnet oavsett vilka känslor barnet känner. Att våga möta och omfamna barnet oavsett vilka behov barnet försöker få tillgodosedda. Att våga möta mig själv och mina känslor och behov. Att våga vara sårbar. I detta stycke kan man byta ut förälder mot partner och barn mot partner för att illustrera ett förhållande.
Jag kommer säkert att återkomma till denna bok senare.
Jag tror att det är modet att vara sårbar som jag saknar i många metoder som florerar omkring föräldraskap. Att de inte förmedlar vikten att se inåt i sig själv och våga se våra barns inre. Modet att mötas hjärta mot hjärta.
#blogg100