"Behovsdetektiv"-ett sätt att leva #blogg016

Det finns några saker som har betytt mycket för mig när det gäller familjeutveckling. En är betydelsen av att vara en “behovsdetektiv”, både när det gäller mig själv och när det gäller andra. Min önskan är att den ska bli mer och mer integrerad och tillslut vara mitt sätt att leva.
I morse var två av våra barn väldigt aktiva. De busade runt och hittade “bollar” att sparka på och små springtävlingar bytte av varandra. Jag försökte uppmuntra dem att hitta något lugnare att göra. De lugnade sig i en kort stund och sedan var de igång igen. Jag kände att jag började bli irriterad och var nära att tappa humöret. Peter höll på att tömma diskmaskinen när han nog kände av det som höll på att hända. Han tittade på mig och jag nickade. Vi visste båda vad som behövdes. När barnen har ett stort behov av rörelse tillgodoses inte det behovet av att leka lugna lekar.
bildplanenDet som behövs är en match ute på vår “hockeyplan”. Att vara “behovsdetektiv” handlar inte bara om att försöka komma på vilket behov som jag eller någon annan försöker få tillgodosedda det handlar också om att hitta lämplig strategi. Att spela landhockey är en strategi. Att springa runt inomhus är en strategi. Det finns otroligt många olika strategier som alla tillgodoser behovet av rörelse. Att försöka hitta en strategi som passar alla inblandade är den stora utmaningen.
Det får mig att tänka på pappan som jag skrivit om tidigare i min blogg. Han tyckte det var jobbigt när barnen hoppade runt i soffan. Han hade behov av lugn och ro. Han sa åt barnen att sätta sig ner i soffan men lika snabbt var de uppe och hoppade igen. Han identifierade behovet av rörelse och föreslog en strategi som faktiskt tillgodosåg det behovet, vilket inte sitta ner gör. Han tog fram en gammal resårmadrass och placerade den på övervåningen. Där fick barnen hoppa hur mycket de vill och det praktiska var att han samtidigt fick sitt behov av lugn och ro tillgodosett i vardagsrummet. Vinn-vinnlösningar är härliga lösningar.
Vilka behov försöker dina barn få tillgodosedda och vilken strategi tillgodoser både barnets och ditt behov?
#blogg100

Han är säkert kär i dig!

När våra döttrar kommer hem och berättar att någon kille är besvärlig med dem är det allt för vanligt att vi säger saker som: Han är säkert kär i dig, kärlek börjar alltid med bråk eller något annat som vi fick höra när vi själva växte upp.

Det är rätt tragiskt att vi möter dessa berättelser med sådana uttalanden eftersom slåss, puttas, retas, dra i håret eller liknande inte nödvändigtvis behöver ha någonting med kärlek att göra. Visst kan det vara så att pojken vill kommunicera och inte vet hur han ska uttrycka det men att vi vuxna försöker försvara dessa strategier är helt klart onödigt. 

Jag minns när E gick i ettan och en kille som alltid stod bakom henne i kön i början av skoldagen och på väg till matsalen puttades i ryggen. Det var på den tiden då jag inte lät barnen ta hand om sina egna konflikter men jag hade ändå en insikt om att barn som puttades inte gjorde det för att vara elaka utan för att de försökte kommunicera. Jag följde med E till kön på morgonen, gick ner på huk och vände mig till den nya killen i klassen. Hej x, välkommen till klassen! Jag förstår att du vill lära känna E men jag vill att du pratar istället för att puttas. Han slutade puttas och de blev kompisar. 

Ett år senare gick E i tvåan och kom hem och berättade om en kille som puttade henne ute på rasten. Jag svarade: Han är säkert kär i dig! E gick tillbaka till skolan och nästa gång han puttade henne reste hon sig upp och sa: Det verkar nästan som om du är kär i mig! Han svarade: Inte i dig, du är så ful! E svarade snabbt: Och jag stinker också, så håll dig på avstånd! Han slutade puttas och de blev kompisar. 

Förutom att jag lärde mig att min dotter E är en tjej med självkänsla så lärde jag mig att tänka mig för när jag möter flickor som blir retade av pojkar. Att lyssna på dem och finnas där för dem när de kommer fram till hur de ska hantera situationen. Ta deras upplevelser på allvar helt enkelt. Jag lärde mig också att det som vi tycker är praktiskt (att barnen alltid står på samma plats i en kö) kan bli till ett onödigt lidande för våra barn. Vi behöver se till att ändra i ordningen då och då. 

Tro alltid barnet om gott!

Lars H Gustafsson skriver: Utgå ifrån att barnet vill dig väl och gör vad det kan för att samarbeta!

Det här är lätt att skriva och läsa men kanske svårare att tänka när barnet får ett utbrott.

För att skapa reda i olika uttalanden brukar jag försöka söka olika perspektiv för att kunna skapa en klarare bild.

Jesper Juul skriver att Barn alltid samarbetar och att vi ska skilja på vad barn har lust med och vad de har behov av.

Jag tänkte använda mig av Non violent communication för att försöka skapa viss klarhet i detta. NVC förmedlar följande: “Allt vi gör, gör vi för att tillfredsställa ett behov” “Barn försöker tillfredsställa sina behov på det bästa sätt de kan”

Vi har alla samma grundläggande behov vi behöver få tillfredsställda för att må bra. Jag har gett exempel på behov som vi alla har i kommentarerna till ett tidigare inlägg:

En av anledningarna till att vi föräldrar är rädda för att lyssna på vad barn vill är att vi inte förstår skillnaden mellan behov och strategier för att fylla behov. Vi är rädda att om vi lyssnar på barnets lust att få ytterligare en leksak så kommer vi antingen att hamna i en konflikt eller få lov att ge efter och köpa leksaken.

En ny leksak är inget behov utan en strategi för att fylla ett behov. Behovet kan vara lek, samhörighet, inspiration eller liknande.

Varför är det så viktigt att kunna skilja på behov och strategi? Jo, eftersom de flesta konflikter vi har med barn och andra är bråk om strategier och kan lösas eller förebyggas genom att vi fokuserar på behovet bakom strategin. Ett exempel på en strategibaserat bråk:

Barnet spelar hockey på gården.

Föräldern: Nu är det matdags.

Barnet: Jag vill inte äta nu.

Föräldern: Men du måste äta.

Barnet: Men jag är inte hungrig.

Föräldern: Men du kommer att bli hungrig om du inte äter.

Barnet: Nä, det blir jag inte.

Föräldern: Jo, det blir du visst.

Ingens behov blir mött. Varken förälderns eller barnet.

Om föräldern först lyssnar på barnet behov för att sedan uttrycka sitt behov skapas mer kontakt, förståelse och möjligheter för samarbete. Ex.

Föräldern: Matdags.

Barnet: Jag vill inte äta nu.

Föräldern: (försöker gissa barnets känsla och behov) Du har väldigt roligt när du spelar och vill gärna fortsätta, är det så?

Barnet: Ja

Föräldern: Kan jag få berätta varför jag vill att du ska komma och äta nu?

Barnet: Ja

Föräldern: Jag skulle uppskatta gemenskap, att vi äter tillsammans. Jag är också orolig för att du inte får i dig den näring du behöver. Så jag skulle vilja att du äter nu och leker vidare efter maten. Hur låter det för dig?

Barnet: OK, jag kan komma nu och spela vidare sedan.

Det kan ju också vara så att föräldern tycker att det är ok att barnet spelar en stund till och sedan kommer och äter. Framförallt har jag lärt mig att barn behöver tid att avsluta sin lek så att vara proaktiv och förbereda barnet kan ge barnet den möjligheten.

Barn lever i nuet och försöker tillfredsställa sina behov så gott de kan. I det här fallet var det behovet av lek som inte blir uppfyllt när det äter. Men med kontakt och förståelse ökar lusten att samarbeta. Vi vill tillfredsställa varandras behov. Ömsesidig respekt!

Tro alltid barnet om gott!

Vill du läsa mer och få fler exempel om att skilja på behov och strategier? Läs gärna Petras inlägg om detta här.