Jag antar utmaningen #blogg100

Min blogg har undertiteln “Föräldraskapets utmaningar och möjligheter” och det är precis det här som gör att jag älskar föräldraskapet. Att föräldraskapet precis som ledarskap generellt är en process. Det är en ständig interaktion mellan föräldern, barnet och situationen. Varje barn är unik, varje förälder är unik och varje relation är unik. Vardagen fylls av både knepiga utmaningar och fantastiska möjligheter.
Under den senaste veckan har mycket av mina inlägg handlat om skrik. Varför skriker barnet och vad kan jag göra? Det är lätt att vi gör allt vi kan för att de inte ska skrika med hjälp av olika metoder tex låta dem skrika på sina rum, eller ignorering och belöningssystem istället för att faktiskt fundera på varför barnet skriker. Vad är det barnet försöker förmedla till mig? Hur kan jag se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar? Hur kan jag förmedla det jag vill på ett sätt som barnet är mottaglig att ta emot?
Hur skulle vi göra ifall det varit en vuxen som skrek? Ömsesidig respekt handlar om att behandla andra så som vi själva vill bli behandlade men ibland missar vi detta med våra barn. Jag minns en förälder som sa: Varför är jag mer respektfull med mina medarbetare än mina barn? Det blev en härlig diskussion omkring detta på den föreläsningen.
Alldeles för ofta pratas det om barn som om de är ute efter makt och vår uppgift är att minsann visa dem vem det är som har makten. Sist ut har det varit Eberhard som totalt missar nyanser i sin bok När barnen tog makten.
Min vision är att alla barn ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att de ska få uppnå sin fulla potential och nå sina drömmar.
När jag träffar föräldrar på mina kurser och föreläsningar så känner jag att det finns stora möjligheter att barn kommer att uppleva denna vision. Föräldrar är fantastiska.
Bild1Jag kommer under 100 dagar att anta en utmaning som jag tror kommer att utveckla mig som förälder men också som person och företagare. Jag ska skriva ett inlägg per dag i 100 dagar. Har ni tips på vad ni vill att jag ska skriva om får ni gärna mejla mig på info@mariaklein.se
#blogg100
 

Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Good enough parent

bildvemärjagJag har mer än en gång hört uttrycket “Good enough parent” och känt att det har varit något som tilltalat mig i uttrycket men samtidigt fått mig att rysa lite. Jag har även själv använt uttrycket och känt att det fått föräldrar att känna sig avslappnade. Skönt att det räcker att bara vara och göra så gott vi kan.

Jag gillar att känna att det är skönt att bara vara. Att vara här och nu och inte i vare sig dåtiden eller framtiden. Varje sekund har jag möjlighet att påverka mitt liv. Men samtidigt som det känns befriande att kunna påverka mitt liv känns det också lite belastande. Mitt liv ligger i mina händer och jag kan påverka det. Min potential kan bara blomma om jag väljer att ge den näring.

Vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Något jag brukar ha i åtanke oavsett vem det är som gör något. Var och en gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag skulle kunna luta mig tillbaka och tänka att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar. Men det tänker jag faktiskt inte göra. För jag har insett vart jag skulle ha varit och vart mina barn skulle ha varit om jag valt att tänka “Good enough parent” för x antal år sedan. Jag är stolt över att jag vågade se på mig själv och vilka områden jag skulle kunna utvecklas inom. Det här med uppmuntran istället för beröm. Det här med mina och barnet behov och känslor istället för logiska förklaringar utan lyssnandet. Det här med att se misstag som lärtillfällen. Det här med att ta ansvar och säga förlåt har gett mig så otroligt mycket. Det har berikat mitt liv men också min mans och mina barns liv. De viktigaste personerna i mitt liv.

Jag kan känna större kärlek till min mamma när jag tänker att hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Det betyder inte att jag inte önskat att hon gjort vissa saker annorlunda. Jag önskar verkligen att hon haft mod att möta mina känslor även när känslorna var sorgsen, ledsen, arg och besviken. Jag förstår att hon inte själv haft möjlighet att leva ut dessa känslor och därför inte riktigt visste hur hon skulle möta dem. Jag önskar att hon för min skull men också för sin egen skull hade vågat möta dessa känslor även om hon inte hade förutsättningarna för dem. Tänk vilken rik värld som hade kunnat öppna sig för henne och för mig.

Jag skulle kunna välja att fortsätta i dessa hjulspår. Jag skulle kunna välja att möta dessa känslor och mina barns vilja på samma sätt som min mamma och pappa gjorde men jag väljer att ta mod till mig och våga möta det okända. Inte bara för mina barns skull utan också för min egen. Genom att utforska det okända kan jag utvecklas och skapa möjlighet för min hela potential att blomstra.

Det som är mest intressant när vi pratar om “Good enough parent” är något som jag tidigare skrivit om. Det faktum att många av oss har rätt höga krav på hur vi vill att våra barn ska vara och hur våra barn ska agera. Om vi ska fortsätta luta oss tillbaka mot “Good enough parent” ska vi också låta våra barn luta sig tillbaka och tänka “Good enough kid”. Sluta förvänta dig att barnet alltid ska vara rätt och göra rätt! Sluta förvänta dig att barnet aldrig ska göra fel!

Jag tycker nog att våra barn ska få känna “Good enough kid” men det betyder inte att de ska sluta utvecklas. Utvecklas är något som är berikande och som får vår potential att växa.

Jag tycker att vi inte ska underskatta vare sig oss själva eller våra barn. Att utvecklas är fantastiskt berikande och ett av våra grundläggande behov. Så tänk gärna “Good enough parent” och “Good enough kid” men luta dig inte tillbaka och nöj dig där du är. Att utvecklas är en del av livet och kan tillföra både dig själv och dina närmaste en fantastisk möjlighet att frigöra just er potential.

“Det finns ingen annan som är precis som du” “Du är unik”

Att våga se mig själv i spegeln och fundera på mitt föräldraskap kräver en hel del mod. Jag hittar saker som jag skulle vilja gjort annorlunda. Den enda som kan se till att jag möter nästa liknande situation annorlunda är jag själv. Det ligger på mitt ansvar. Så nästa gång min son inser att matchen han har sett fram emot inte blev som han hade tänkt tänker jag bekräfta honom ännu mer. Jag tänker inte tänka på vad andra föräldrar tänker om jag faktiskt bekräftar att han blev fälld och att när domaren har blåst spelar det ingen roll om någon slår pucken ur plocken och gör mål så blir det inte mål. Barnen är inte så stora än så alla kan inte alla regler men de som kan reglerna blir förstås frustrerade när domaren inte dömer utifrån reglerna. Den frustrationen tänker jag bekräfta nästa gång. Det kan jag titta mig i spegeln och lova.

Utmaning framför lätthet!

Jag får ständigt nya insikter när det gäller barn. Jag gillar hur barn är fullständigt oförstörda när det gäller om de ska anta en utmaning eller inte. Jag kan koppla tillbaka till mitt tidigare inlägg om att följa sitt hjärta.

Idag på väg hem från förskolan var det kallt och jag ville hem snabbt. B, två år springer alltid hem så jag brukar lämna vagnen på förskolan. Det är härligt att se vilken energi han har klockan ett med tanke på att han valt att inte sova något under dagen. Han springer och springer. Ibland behöver jag ropa STANNA, vilket han har lärt sig är ett viktigt ord. Han stannar för att vänta in mig strax innan vi kommer fram till en väg. Jag ropar alltid i god tid så att jag kan hinna ikapp honom ifall han får för sig att inte lyssna på ordet. Idag sprang han dock in på fel väg och valde att inte stanna så det blev att jaga ikapp och vända om.

Men det jag egentligen ville dela med mig av idag är hur han väljer lekfullhet och utmaning framför vanligt och lätt. Han klättrar upp i snön på sidan av vägen och envisas med att ta sig fram där istället för på vägen där det är plogat och betydligt lättare att springa.

Han springer, faller och reser sig igen. Och det här gör han om och om igen. Det tar tid och energi men han bryr sig mer om hur roligt det är att anta utmaningen. Att gå där han inte vet vad som händer näst. Tillslut har han snö överallt inklusive i sitt ansikte men för honom är det de mest naturliga. Att följa hjärtat (modet) istället för hjärnan. Att aldrig ge upp! Jag har mycket kvar att lära av mina barn. Som Ingemar Stenmark sa: “Det är bara att bryta ihop och komma igen”.

Gaidjupsno1gaidjupsno2gaidjupsno3

Jag ska aldrig göra som min x gjorde!

Är det fler som känner igen sig i det löftet? Jag ska aldrig göra som min mamma gjorde när vi bråkade, det var mitt löfte.

Tänk vad djupt förankrat vår uppväxt är i oss. De mönster som vi fick hemifrån lever kvar i oss. Jag skulle kunna säga att vi trots att vi flyttat hemifrån fortsätter att “samarbeta” med våra föräldrar. När jag läser Jesper Juuls bok “Ditt kompetenta barn” så beskriver han en konflikt mellan integritet och samarbete. För mig blir ordet samarbete lite missvisande men jag tänker att det handlar om att kopiera eller synliggöra. Så i mitt exempel väljer jag att kopiera min egen mamma även om jag lovat att inte göra det.

Det där löftet som jag gav till mig själv för att skydda mina barn från min egen upplevelse var tänkt att efterlevas men vad var det som hände?

Jo, jag tror att när jag är trött, stressad eller på annat sätt urbalans då kommer de mest primitiva lösningarna. Det handlar helt plötsligt om att fly eller fäkta, det finns inget annat. När jag blir utmanad väljer jag att utmana. Min egen pappa valde att alltid fly men min mamma valde att “fäkta”. När jag som barn trotsade henne valde hon att trotsa tillbaka. Det blev en maktkamp. Som ni alla vet finns det ingen vinnare när det blir maktkamp. Båda vill ha igenom sin vilja och kämpar för att uppnå detta. Som förälder har vi dock ett överläge bara genom att vara förälder.

Att välja att göra som jag lovat att inte göra är det lättaste. I alla fall om jag inte har något bra alternativ. Det är därför det är så viktigt att hitta alternativa lösningar på “gamla” mönster. För mig handlade det om att ändra mitt förhållningssätt till barn men även till andra människor. Att skapa nya spår att gå i som med tiden kändes mer och mer bekväma. Tidigare hade jag ett välanvänt spår men det ledde inte riktigt till mitt mål som förälder.

Mitt mål är ,liknande det som Barabara Coloroso skriver i “Växa med ansvar”, att “fostra” barn med stark känsla av inre motivation – som inte bara agerar för att behaga någon eller för att undgå straff. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter och få sina behov tillgodosedda samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Med det innefattar jag att barnen respekterar att vi föräldrar också har behov. Jag vill att mina barn är ansvarsfulla och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så eller utdömer straff eller tillhandahåller belöningar utan för att de känner inom sig att “det känns rätt”.  som blir sina egna ledare i sina liv.