fbpx

Tro alltid barnet om gott! del 1#blogg100

Men hur ska jag göra när barnet inte gör som jag säger? Hur ska jag få mitt barn att förstå att det gjort fel? Om jag inte ska bestraffa, hur ska jag göra då?
Bild1Jag inspireras hela tiden av olika författare och just nu är det Neufeld som står för inspirationen även om Lars H Gustafsson står för titeln. Jag är rätt övertygad om att de flesta barnen vet att det gjort “fel” och behöver inte få höra det. Jag hittade lite material från Neufelds bok som jag gärna delar med mig av.
Han beskriver sju principer för naturlig disciplin. Jag kan inte säga att jag riktigt förstår honom i allt han skriver men jag ska ta till mig det hela och låta det sjunka in.
1. Använd samhörighet, inte separation, som verktyg. Oavsett om det heter time-out eller något annat så handlar det om att isolera, ignorera och vända ryggen till. Dessa metoder utlöser barnets största rädsla – rädslan att bli övergiven. När vi bryter kontakten eller hotar att bryta den försätter vi barnets anknytningsmekanism i högsta beredskap. Ett barn kan försöka göra allt för att vara “god” och ber om förlåtelse, de gör allt för att återskapa kontakten. Att dra separationskortet kan ha ett högt pris-otrygghet. Barnet kan tvingas skydda sig mot den smärta den känner genom att lära sig stänga av sina känslor. Dessa metoder är speciellt skadliga när de används vid aggression. Aggression uppstår ur frustration och så snart närheten till föräldern återupprättats kommer det aggressiva beteendet att framträda igen, med större kraft på grund av den anknytningsfrustration som vi väckt till liv. Viktigt med samhörighet före vägledning. Läs gärna inlägget om Anknytningsdans.
2. När problem uppstår-se till relationen, inte till händelsen. När barnet har förlorat kontrollen är det inte tillfälle att korrigera, tillrättavisa eller lära barnet en läxa. Vi kan alltid återvända till händelse och beteende i efterhand men nu gäller det att lugna känslor och återupprätta samhörigheten. Det här kräver en hel del av oss. Att inte låta våra egna okontrollerade känslodemonstrationer eller offermentalitet ta över. Fokusera på frustrationen. “Du ville att jag skulle säga ja men jag sa nej”, “Du är arg på mig”. Orden har mindre betydelse, det viktiga är att visa att relationen inte är i fara.
3. När något inte fungerar för barnet- sök gråten i stället för att läxa upp. Att anpassa sig är inte lätt. Nyckeln till anpassning är att fruktlösheten tillåts sjunka in när vi ställs inför något som inte fungerar och som vi inte kan ändra på. Det här tycker jag var spännande att läsa om. Hur den här anpassningsprocessen är det som ger inlärning. Först ställs barnet inför en “fruktlöshetsmur”. Här gäller det att vara tydlig “Din syster sa nej”, “Jag kan inte låta dig göra det”, “Det fanns inte så det räckte” osv. Beskriv inget motiv eller liknande. Det andra stadiet är att sluta upp vid det frustrerade barnets sida och ge tröst. Här kan det bli gråt som finns under frustrationen. Det gäller att inte förmedla lärdomar utan att få frustrationen att övergå i sorg. Vi kan hjälpa genom “Jag vet hur mycket du längtade efter …” “Du hoppades att jag skulle svara annorlunda”. Det viktiga är inte formuleringen utan att vi förmedlar att jag är med inte mot barnet. Ibland kan vi föräldrar behöva hitta vår egen sorg och släppa taget om vår egna fruktlösa förväntningar. Jag inser när jag läser och skriver att det här var en av mina milstolpar i föräldraskapet. Den dagen jag inser att den här processen är nödvändig och inget jag ska rädda barnet ifrån. Tidigare försökte jag fokusera på att få barnet glad istället för att vara med barnet där det var.
4. Mobilisera goda intentioner istället för att kräva uppförande. Flytta fokus från beteende till intention. Vi för barnet till oss och vårdar vår samhörighet och lotsa barnet i “rätt” riktning. Istället för “Du måste …”, “Jag vill att …” säga saker som “Är du beredd att ..?” “Kan du försöka komma ihåg …?” osv
Det blev ett väldigt långt inlägg så jag tror att jag skriver vidare på detta i morgon.
#blogg100
……………….
Under våren 2016 föreläser jag på följande orter:
Örnsköldsvik, Göteborg, Uppsala, Linköping, Västerås och Stockholm.

0 reaktioner på ”Tro alltid barnet om gott! del 1#blogg100”

  1. Pingback: Det är kört! Min usla självkänsla kommer att smitta mitt barn | Maria Kleins blogg

  2. Pingback: Vad göra vid frustrationsutbrott? | Maria Kleins blogg

  3. Pingback: Om du inte kommer nu så lämnar jag dig! | Maria Kleins blogg

  4. Pingback: Låt barn vinna för att skapa självförtroende!? | Maria Kleins blogg

  5. Pingback: Jag är villig att vara … | Maria Kleins blogg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.