Vid vilken ålder slutar barnet att få utbrott?

När jag delade ett inlägg om “Four reasons why you shouldn´t ignore or punish toddler tantrums” fick jag en intressant fråga om hur länge barn räknas som “toddler” och när barnet utvecklar förmågorna som tas upp i inlägget. Föräldern tydliggör att hen förstår att det naturligtvis är individuellt.

Mitt svar på frågan lyder: Jag tänker att barn med stöd från oss vuxna sakta men säkert kommer att utveckla dessa förmågor. När vi är intresserade och nyfikna på barnets tankar, känslor, behov och önskemål kommer det att lättare kunna känna och sätta ord på det barnet upplever. När barnet möts av nyfikenhet, omtanke och kärlek kommer det möta sig själv och andra med nyfikenhet, omtanke och kärlek. Det tar som du skriver olika lång tid för olika individer. Precis när många av barnen utvecklat några av förmågor kommer de in i tonåren. Då möbleras deras hjärnor om och de kommer att uppleva nya utmaningar tack vare hormoner och deras fysiska och psykiska utveckling. De kan uppleva att de börjar om från ruta ett. Vilket är otroligt frustrerande för tonåringar som mer än gärna vill vara självständiga. Nu behöver de dig som en trygg hamn att få lägga till vid när det stormar i livet. Lyssna mer än du pratar.

Ska jag vara ärlig upplever jag att det finns vuxna som ännu inte utvecklat alla dessa förmågor. Ibland agerar jag själv som ett treårigt barn. Då är det otroligt viktigt att jag blir mött med den nyfikenhet, omtanke och kärlek som gör att jag kan ta ett djupt andetag, reflektera och agera annorlunda. När det gäller artikeln tänker jag att ingen människa oavsett ålder mår bra eller utvecklas av att mötas med bestraffningar eller ignoreringar. Jag vet att du som ställer frågan inte menade att du ville veta i vilken ålder man kunde välja att möta dem med bestraffningar eller ignorering. Jag ville bara tydliggöra för sakens skull. För att återgå till din ursprungsfråga kommer här några tips:

Testa nya sätt att sätta ord på det barnet känner och de behov barnet försöker förmedla. När det gäller känslor kan känslodockor eller bilder på olika känslor hjälpa. Du kan också testa att låta barnet berätta vart känslan känns i kroppen och gradera styrkan. Du kan ordna en gradmätare från 0-10 eller måla olika färger tillsammans med barnet som uttrycker olika styrkor. Utforska också barnets behov och hitta olika sätt att tillgodose barnets behov. Du kan också själv träna på att utforska och utveckla dina egna känslor och behov. Samtal med barnet sker lättast när de eller du själv inte är i affekt. Med träning kan barnet och du mer och mer uttrycka oss och förmedla vad ni känner och behöver.

Jag tror att du som förälder eller pedagog har insett att barnets utbrott handlar minst lika mycket om dig som om barnet. När du blir tillfreds med dina känslor och behov och förmedlar dem på ett kärleksfullt sätt kommer det att bidra till dig själv och barnet i dessa situationer. Det handlar helt enkelt om ditt mod att vara sårbar.

Jag upplever att barn får frustrationsutbrott när de inte upplever sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. När de väl har dessa utbrott är det svårt att nå fram eftersom de “stänger av”. När barn blir ignorerade blir inte behoven av att bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar tillgodosedda.

En mening som hjälpt mig när barn får utbrott är:

“Barnet vill inte göra det jobbigt för mig. Barnet har det jobbigt”

Jag har tidigare skrivit om frustrationsutbrott och vad du kan göra som vuxen här och här.

Välkommen till någon av mina föreläsningar på följande orter. Beställ biljett på mariaklein.se
Norrköping den 13 november
Jönköping den 14 november
Falun 26 november
Kristinehamn 27 november
Västerås den 28 november

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.