Att få göra fel – gäller det alla?

När jag hämtar B från förskolan öser regnet ner. MN och G skyndar sig in i bilen. När de båda har bilstolar blir det svårt att få in B på mittplatsen bak när båda sitter i bilen. Jag säger:

-Jag vill att en av er går ur så att jag kan sätta in B.

-Pax inte jag, säger G

Ett skrik hörs från MN som är uppenbart arg samtidigt som hon gråter. Hon hade slagit i huvudet när hon satte sig och tyckte det var väldigt orättvist att hon skulle vara den som var tvungen att gå ut ur bilen. När jag förstod allvaret sa jag:

-Då får du gå ut G.

G går ut och gråter rejält samtidigt som han beklagar sig över att ALLTID vara den som MÅSTE gå ut ur bilen för att jag ska kunna sätta in B.

Två skrikande barn blir snart tre skrikande barn. Jag sätter mig i framsätet och är rejält irriterad vid det här laget. Börjar ha en föreläsning för MN om att hon inte behöver skrika så hemskt.

Efter 50 meter stannar jag bilen eftersom jag lovat mig själv att inte köra bil med bråk i baksätet. Självklart blev det inte lugnt utan tillslut beslöt jag att trots allt köra hem.

Väl hemma kastar sig MN på sängen och är väldigt ledsen. Då inser jag att jag inte varit speciellt empatisk utan sätter mig vid sängkanten och försöker lyssna av henne. Bekräfta att hon är ledsen och tyckte att vi inte lyssnat på henne.

-ingen brydde sig om att jag hade slagit i huvudet.

-Nä, det har du alldeles rätt i. Ibland gör ju även mammor fel.

-Ja, fast uppenbarligen får inte jag göra fel. För när jag skrek då kunde du inte släppa att jag gjorde fel som skrek.

Kunde inte annat än att hålla med.

Att sörja lingondricka tillsammans

Förra veckan hade jag det stressigt när jag skulle förbereda föreläsningarna.

Sonen, 6 år, var sjuk och hemma. Vid lunchtid tänkte jag göra gröt för att det skulle gå snabbt.

Sonen frågar om han kan hjälpa till. Ja, du kan ta fram mjölk och lingondricka (den goda som min mamma gör varje höst, den utan så mycket socker ;o))

Han tänkte både mjölk och lingondricka när han öppnade kylen och greppade ett mjölkpaket med ena handen och en stor tillbringare med oblandad lingondricka med den andra. Han tappar den tunga lingondrickan och den sprider sin röda färg både i kylen och på stora delar av golvet. (Svårt för en sexåring att räkna ut hur tungt det skulle bli).

 

Med mitt eget föreläsningsmaterial i huvudet vänder jag mig om och ser vad som har hänt utan att reagera så kraftigt.

 

Jag säger: Oj, sen säger jag: Jag måste bara få sörja en stund sen ska jag hämta trasor.

 

Sonen säger: Ja, den är väldigt god den där drickan.

 

Jag säger: Ja, det är den verkligen.

 

Sonen börjar gråta. Jag tröstar och sörjer tillsammans med honom medan jag berättar att det naturligtvis inte gör något. Vi kan fixa ny lingondricka. Han frågar om han kan hjälpa till men för ovanlighetens skull säger jag, tack men nej tack, för jag inser att jag inte är upplagd för en gemensam upptorkning av lingondricka som jag snabbt inser kommer att sugas in i vårt trägolv. Jag säger att han gärna få gå och leka en stund så ropar jag när det är

klart.

 

Efteråt tittar vi på varandra och konstaterar att vi har lärt oss något nytt. Det är alldeles för svårt att ta en tung sak i varje hand. Och jag lärde mig att vi ska ha den “dyrbara” lingondricka i en flaska med kork.

 

När jag senare under dagen pratar med min man i telefonen och lägger på säger min son: Du glömde att berätta om lingondrickan. (jag har sedan en händelse för länge sedan slutat att skvallra om barnen i telefonen till min man) Jag frågade sonen om han ville att jag skulle berätta det. Han sa JA och jag fick ringa upp och berätta för min man. Sonen hör sin pappa säga: Det är sånt som händer.

 

Den här händelsen hade sett helt annorlunda ut om jag inte reflekterat över hur jag reagerar när barnen “misslyckas” och valt att ändra mitt beteende.

Jag ska aldrig göra som min x gjorde!

Är det fler som känner igen sig i det löftet? Jag ska aldrig göra som min mamma gjorde när vi bråkade, det var mitt löfte.

Tänk vad djupt förankrat vår uppväxt är i oss. De mönster som vi fick hemifrån lever kvar i oss. Jag skulle kunna säga att vi trots att vi flyttat hemifrån fortsätter att “samarbeta” med våra föräldrar. När jag läser Jesper Juuls bok “Ditt kompetenta barn” så beskriver han en konflikt mellan integritet och samarbete. För mig blir ordet samarbete lite missvisande men jag tänker att det handlar om att kopiera eller synliggöra. Så i mitt exempel väljer jag att kopiera min egen mamma även om jag lovat att inte göra det.

Det där löftet som jag gav till mig själv för att skydda mina barn från min egen upplevelse var tänkt att efterlevas men vad var det som hände?

Jo, jag tror att när jag är trött, stressad eller på annat sätt urbalans då kommer de mest primitiva lösningarna. Det handlar helt plötsligt om att fly eller fäkta, det finns inget annat. När jag blir utmanad väljer jag att utmana. Min egen pappa valde att alltid fly men min mamma valde att “fäkta”. När jag som barn trotsade henne valde hon att trotsa tillbaka. Det blev en maktkamp. Som ni alla vet finns det ingen vinnare när det blir maktkamp. Båda vill ha igenom sin vilja och kämpar för att uppnå detta. Som förälder har vi dock ett överläge bara genom att vara förälder.

Att välja att göra som jag lovat att inte göra är det lättaste. I alla fall om jag inte har något bra alternativ. Det är därför det är så viktigt att hitta alternativa lösningar på “gamla” mönster. För mig handlade det om att ändra mitt förhållningssätt till barn men även till andra människor. Att skapa nya spår att gå i som med tiden kändes mer och mer bekväma. Tidigare hade jag ett välanvänt spår men det ledde inte riktigt till mitt mål som förälder.

Mitt mål är ,liknande det som Barabara Coloroso skriver i “Växa med ansvar”, att “fostra” barn med stark känsla av inre motivation – som inte bara agerar för att behaga någon eller för att undgå straff. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter och få sina behov tillgodosedda samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Med det innefattar jag att barnen respekterar att vi föräldrar också har behov. Jag vill att mina barn är ansvarsfulla och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så eller utdömer straff eller tillhandahåller belöningar utan för att de känner inom sig att “det känns rätt”.  som blir sina egna ledare i sina liv.