Att lämna ett gråtande barn på förskolan

I dagarna är det många barn som inskolas i förskolan. Det är ett stort steg för varje barn men det är också ett stort steg för oss föräldrar. Det finns olika inskolningsmodeller ute i landet och det finns många olika pedagoger och grupper. När det gäller inskolningstips så har jag skrivit några här. Jag funderar på hur det är för oss själva när vi börjar på en ny arbetsplats. Vi ska lära känna nya chefer och nya medarbetare. Vi ska följa regler som råder och får klart känna av den kultur som oftast sitter i väggarna. Vi ska anpassa oss men också bli en del av det nya. Jag är rätt säker på att vi i början känner oss väldigt osäkra och det tar en viss tid innan vi känner oss bekväma om vi någonsin gör det vill säga. Vad skulle vi behöva? Hur kan vi skapa detsamma till våra barn?
För ett litet barn som varit hemma med sin mamma eller pappa tror jag det är en ganska stor förändring. Det blir väldigt många nya relationer och rutiner. För oss föräldrar är det också en stor förändring. Vi ska lämna det käraste vi har till pedagoger men också till ett stort antal barn. Alla dessa människor kommer att påverka både våra barn men också oss.
BildemelieledsenDet jag vill skriva om idag är det här med att lämna ett gråtande barn på förskolan. Jag tror att vi alla som skolat in ett barn har varit med om att barnet kan gråta när vi går. Jag tror det är viktigt att vi bekräftar barnet och tar en stund att finnas där för barnet precis som Jana Söderberg beskriver i sin bok Våga vara. Men vad är det som gör att vårt barn gråter vid lämnande och vad kan vi bidra med till våra barn?  Jag gillar att läsa hur Petra, personalen och dottern slutligen hittade en lösning i detta inlägg. För mig och många andra blev det inlägget en stor A-ha upplevelse.
Jag skiljer på ett barn som gråter för att föräldern går och ett barn som gråter för att det känner sig övergiven i en miljö som den inte är trygg i.
Om barnet har blivit trygg i inskolningen då kommer en personal att kunna trösta barnet på ett sätt som gör att barnet känner sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Då kan jag som förälder känna mig trygg i att barnet kommer att må bra och då kan jag gå även om barnet gråter efter att jag har bekräftat så klart. Självklart kan även ett tryggt barn känna sig otrygg pga ny personal eller liknande. Läs gärna här hur min son som i princip aldrig gråter vid lämning reagerade på en personals “välkomnande”.
Om jag inte upplever att barnet är tryggt då tror jag att jag behöver göra något helt annat. Jag tror inte på att varje dag dra ut på lämningen och göra det hela till ett stort drama utan jag tror på att börja om från början. Att se till att mitt barn faktiskt är trygg och blir bemött på ett sätt som känns bra både för mig och mitt barn. Jag tror inte att jag ska gå in och leka med mitt barn (för då försvinner även en lekkamrat) utan jag tror på att finnas där som en trygghetshamn tills barnet hittat nya “hamnar”. Att sitta på en avskild plats och bara stå för tryggheten tills du känner att det kan finna trygghet i gruppen.
Jag minns när jag föreslog att jag skulle sitta på en soffa och läsa tills jag kände att min dotter var trygg. (Hon hade en dålig inskolning i sin ryggsäck) All personal var väl inte riktigt på men jag gjorde det ändå. Jag tror att de sedan kände att det här var verkligen det bästa för just mitt barn. Att våga ta obekväma beslut ligger inte i allas natur. Många är uppväxta med att inte lyssna på sig själv och vad man själv vill utan att istället lyssna på andra. Jag har mer och mer valt att lyssna på mig själv och visa min omgivning vad jag vill. Jag tror att det bidrar till att mina barn sedan kommer att uttrycka till omgivningen vad de vill. Men det finns en tid i mitt liv när jag lyssnade mer på vad andra tyckte än mig själv och i dag när jag skrev om ett exempel i en kommentar på Facebook kom tårarna. Jag minns hur det kändes att inte följa sitt hjärta.
När jag var 21 år fick jag mitt första barn. Precis som jag tror att många andra känner var det nästan självklart att barnet skulle börja på förskola vid ett års ålder. När jag fick erbjudande om att gå ett tredje gymnasieår kändes det självklart även för mig. Jag fick besked om att sonen fått plats på en förskola som var integrerad med en habilitering. Då jag växt upp med de som har funktionsnedsättningar tyckte jag att det var en otrolig förmån att även mitt barn skulle få den möjligheten. Jag skolade in honom där när han precis fyllt ett år. Precis som många pedagoger säger så ska man gå även om de gråter så det gjorde jag om och om igen. Jag minns än idag hur han vägrade ta av sig cykelhjälmen och hur han stod i fönstret rödgråten och inte vinkade. Det skär i mitt hjärta när jag tänker på det. Hela jag kände att det var fel men jag gjorde som de sa för de vet nog bäst. Jag vill ju inte vara jobbig. Men jag tror också något väckte inom mig. Det är jag som behöver vara röst till mitt barn när det inte ännu kan uttrycka sig. Mitt barn har mig och det är jag som kan kämpa för mitt barns rättigheter. Jag började mer och mer vara en jobbig förälder som följer sitt hjärta. Jag krävde att de skulle torka honom runt munnen så att han inte skulle få utslag. Jag tog dit en haklapp som skyddade hans kläder så att hans kläder inte skulle vara täckt med mat och att han då kanske inte fick de kramar som ett litet barn så väl behöver. Jag såg till att han blev hämtad tidigt av mig eller min mamma. Jag tog hjälp av foldern “Barns rätt till en säker miljö” för att få dem att sätta en grind i en trappa. Jag kämpade för mitt barn. Och när jag nästa gång fick barn valde jag att vara hemma tills jag kände att både jag och mitt barn var redo för förskola. Jag fick jobba många kvällar och många helger för att förlänga föräldraledigheten men det var det värt. I dag upplever jag att man blir ifrågasatt om man har barn hemma tillsammans med yngre syskon. Då vill jag säga att vill du vara hemma med det äldre syskonet så är det. Du kommer att märka när och om det äldre syskonet “behöver” förskola. Bry dig inte om vad omgivningen säger. Det är du som vet bäst oavsett om du väljer att ha syskonet på förskola eller hemma.
När vårt andra barn skulle börja i förskola var hon tre år och personalen informerade mig om att ett hemmabarn kan kräva lång inskolning. Det tog inte ens en dag så ville dottern att jag skulle gå hem. Idag skulle jag nog stannat en stund trots allt. Då hade jag kanske tidigare märkt av alla missförhållanden.
Lita på ditt hjärta. Barnet ska vara många år inom förskolan, låt det ta tid med inskolning om det är det du och ditt barn behöver. Det viktiga är att både du och ditt barn är trygga.
Jag inser att jag behöver lägga till något i detta inlägg. Min erfarenhet av att lämna mitt tredje barn som då var två år gammal. Jag var med henne på förskolan tisdag-fredag och tyckte det var lite konstigt att jag gjorde allt med henne. Bytte blöja, klädde på och så vidare. De hade något som kallades gruppinskolning och den inskolningspedagog som min dotter hade umgicks inte speciellt mycket med min dotter trots att jag skrivit i informationen att min dotter har stor integritet och behöver få lära känna någon innan jag lämnar. På måndagen sa det att det var dags att lämna och jag litade på dem. Jag lämnade över min dotter gråtandes och vinkade glatt hej då eftersom jag ville visa henne att jag mådde bra. Hon skrek i närmare en och en halv timme. Då hämtade de mig där jag satt och jag gick till avdelningen. X kramade om mig och skakade. Hon nöp runt mina kläder och satt fast på mig som en koala. Jag föreslog att vi kanske skulle gå tillbaka lite i inskolningen men personalen sa att det skulle gå bättre nästa dag. Nästa dag vägrade hon att klä av sig. När jag väl lyckats lirka av henne kläderna började hon skrika. Personalen tog henne och jag gick igen, vinkandes glatt hej då. Efter en halvtimme hämtade de mig. De lyckades inte trösta henne. Vi gick inte tillbaka dit. I månader efter litade hon inte på mig. Jag fick inte lämna rummet eller gå på toaletten utan att hon följde med. Efter några månader passerade vi förskolan och hon hörde ett barn gråta. Då sa hon: Mamma hon är nog lika rädd som jag var. Jag önskar att jag hade följt mitt hjärta och försäkrat mig om att hon verkligen var trygg innan jag lämnade henne.
Gråter ditt barn även när du hämtar? Kanske kan inlägget om Skrik vid hämtning bidra till dig.
Bidrar mitt inlägg till dig? Då får du gärna sprida det vidare. Du kan också följa mig på Facebook Familjecoachen eller klicka på följ för att få framtida inlägg till din mail.
Du får gärna bidra med egna erfarenheter. Gärna hur du och personal lyckats hitta lösningar som passat ditt barn när det varit ledsen vid lämning.
 
 

En harmonisk morgon

En harmonisk morgon är grunden till en berikande dag men ändå är många familjers morgnar långt ifrån harmoniska. De fylls av stress, måsten, krav, tjat, hot och mutor. Senaste tiden har jag fått endel mail och meddelanden som handlat om just detta. När föräldrar och barn äntligen kommer iväg på morgonen är de sena och alla är på dåligt humör. Att starta arbetsdagen eller skoldagen med olösta konflikter i bakhuvudet hjälper naturligtvis varken barn eller vuxna.
bloggmorgonPrecis som jag tror att det viktigaste i föräldraskapet är att bygga en trygg relation tror jag att en positiv morgon lägger grunden för alla familjemedlemmars dag. Ansvaret för att det här blir gjort ligger på oss föräldrar. Vi har ansvaret för att titta på oss själva och fundera på vad vi kan göra för att skapa en harmonisk morgon. Vad kan vi göra annorlunda? Hur kan vi förändra situationen?
Börja med att titta på hur era morgnar ser ut. Vad är bra och vad skulle kunna bli bättre?
Försök minska antalet uppgifter på morgonen till så få som möjligt (bädda sängen är kanske inte det allra viktigaste). Om läxorna inte är gjorda är det ingen idé att göra dem på morgonen.
Förbered morgonen så gott det går kvällen innan. Låt barnen packa skolväskan och lägga fram sina kläder på en stol, gärna köksstolen dit de ändå ska bege sig på morgonen.
Minska tjatet genom att tillsammans med barnen skapa en skylt med bilder eller text på det som ska göras. Då kan de själva kontrollera istället för att du tjatar.
Behöver du väcka ditt barn x antal gånger på morgonen? Kanske är det barnets behov av kontakt som gör att de uppskattar att du kommer in x antal gånger på morgonen eller som gör att morgonen fylls av bråk mellan syskon eller med föräldrarna. Fundera på hur du kan tillgodose det behovet på ett mer positivt sätt.
Jag ger er ett exempel: En familj hade två lite äldre barn som retades och bråkade varje morgon samt åt frukosten i slowmotion. Ju mer föräldrarna tjatade desto mer bråkade dem och desto långsammare åt dem. Efter att pappan i familjen valt att vid väckning brottas med barnen så slutade bråken och barnen åt frukost i snabbare takt. Deras behov av kontakt blev tillgodosett genom positiv närkontakt istället för negativ.
I vår familj fylls inte behovet av kontakt och närhet med brottning utan med kramar. När jag gör min hästvissling¹ kommer barnen och min man springandes och vi kramas i vår stora 2,40:s familjesäng. När magarna kurrar går vi upp och tillsammans gör iordning frukosten (om inte min man som är uppe tidigare har hunnit göra det).
Ibland är det barnets behov av autonomi som inte blir tillgodosett när vi varje morgon väcker dem, då kanske det är dags att köpa in en väckaklocka och låta barnet/tonåringen ta över ansvaret för väckningen.
Ser barnen på TV eller spelar dator på morgonen? Fundera på hur det påverkar morgonen. Min erfarenhet är att det skapar mer bråk än vad som behöver vara nödvändigt. Endel barn vaknar ovanligt tidigt eftersom de tänker på att se på TV istället för att somna om. När vi slutade med TV på morgonen sov barnen längre och det blev mer harmoniskt på morgonen. Andra barn har svårt att bearbeta det de har sett samtidigt som de ska göra sig i ordning för att gå hemifrån. De flesta barn har svårt att lämna ett program som de har börjat se så om man ska se på TV gäller det att ha koll på hur långt programmet är eller låta barnen se något inspelat.
Tandborstningen blir roligare om någon får ansvaret över att göra i ordning tandborstarna och alla borstar samtidigt. En bonus är då att barnen borstar tillräckligt länge när de borstar lika länge som oss.
Tänk på att dina förväntningar oftast uppfylls. Vi gillar ju att ha rätt. Så om du förväntar dig kaos kommer du garanterat att lyckas uppnå den förväntningen. Sätt dig ner tillsammans med dina barn/tonåringar och kom gemensamt överens om hur er morgon ska se ut. Låt det bli era nya morgnar. Kom ihåg att gör en uppföljning för att se vad ni kan förbättra.
Nu till dina egna förväntningar på din arbetsdag. Att du ”vill” gå till jobbet påverkar familjen mer positivt än när du utstrålar att du ”måste” gå till jobbet. Jag tror att vi alla vill rädda den som ”måste” att få slippa. Det kan göras genom att se till att den som måste aldrig får komma iväg, dvs barnet släpper inte taget om föräldern vid lämning på förskolan. Kanske tänker barnet: Du som pratar så varmt om hur fantastisk förskolan är, stanna här istället för att fara på ett arbete som tynger dig.
Ett extra tips till förskoleföräldrar som bråkar med barn som inte vill byta från pyjamas till dagens kläder. Låt barnet klä sig i den tröja de tänker ha på dagen kvällen innan (om de inte svettas för då kan de ju sova utan).
Känner du igen det du just läst? Grattis, då prenumererar du nog på Skolfamiljen. En liknande text hade jag med på min sida: “Coachen svarar” i början av 2014.
Har du några ytterligare tips? Lägg gärna in dem i kommentarerna nedan.
PS! Reklamen som dyker upp då och då på min blogg är ingen reklam som jag har tackat JA till. Jag har i dags läget tackat NEJ till alla som vill annonsera på min blogg.
¹hästvissling-en vissling jag använde när jag höll på med hästar. När jag visslade kom “mina” hästar galopperande till mig. Numera är det mina barn som “galopperar” till mig 😉

Inskolningstips

Efter att ha gjort tio olika inskolningar på förskola eller hos dagbarnvårdare har jag tänkt på några saker som haft betydelse för mig och mina barn. Kanske kan även ni ha nytta av mina erfarenheter. Ni är också välkomna att fylla på med era egna erfarenheter så blir det en ännu större erfarenhetsbank. Jag berättar om mina reflektioner som jag gjort så det är inte hämtat från någon forskning.

Jag vill börja med att säga att varje barn är unik och varje föräldra-barnrelation är unik. Se därför mina tips som just tips och inte som om det är något som “fungerar” på alla barn. Jag har personligen svårt för att höra om sådant som “fungerar” eftersom jag tycker att det bortser från varje unik individs olikheter.

Du är experten på ditt barn! Du vet vad ditt barn behöver och önskar men ha inte för mycket förutfattad mening om hur det ska bli. Var istället nyfiken på hur just ditt barn agerar och reagerar i denna nya miljö. Jag är den första med att erkänna att det är skillnad att vara hemma och vara på förskola. Ett barn som inte ätit så mycket hemma kan bli en storätare på förskolan. Ett barn som inte sovit på dagarna på ett år kan somna sött när det är sovdags på förskolan. Så se ditt barn med nyfikna ögon.

Träffa personal och ställ frågor när inte ditt barn är med. Allt du oroar dig för och alla funderingar du har ska du känna att du har fått svar på.

Om du har möjlighet så besök gärna verksamheten ett antal gånger innan inskolningen. Det kan vara när de leker ute på gården. Eller gå och lek på gården när förskolan är stängd. Detta behövs oftast inte när de redan har syskon som går på förskolan. Då har de redan fått dessa kravlösa besök redan. (När jag har varit hemma med yngre syskon har jag undvikit att gå in i verksamheten med det yngre syskonet eftersom jag då måste ta bort barnet när de kanske kommit igång och lekt. Vilket skapar en tråkig erfarenhet. Utan hämtning och lämning har gjorts utan att den yngre går in på avdelningen.)

Lär dig pedagogernas namn men också några av barnens. Det kan vara värdefullt när ni pratar om förskolan.

Får du möjlighet att skola in det yngre barnet när det äldre barnet fortfarande finns kvar på avdelningen så kan jag verkligen rekommendera det även om det yngre barnet känns litet. Vi skolade in B i maj när han var ett år och fyra månader. Men eftersom G fortfarande gick på avdelningen blev det en positiv erfarenhet. Efter sommarlovet när övriga skolades in var B redan inskolad. Skönt!

Det viktigaste vid inskolning är att jag som vuxen känner mig trygg med personalen och miljön. Jag behöver göra allt jag kan för att känna att det är så. För när jag känner mig trygg, känner sig barnet tryggt. Ställ inte frågor när barnet hör på ifall det är frågor som kan skapa oro. Be att få ringa dem istället eller ställa dem när barnet inte är i närheten. Prata inte illa om förskolan när barnet lyssnar.

Låt barnet sova när det är trött. Att vara på förskolan är ansträngande och gör barn trötta. Det är många intryck och många relationer att hålla reda på. Även om barnet somnar senare på kvällen när det får sova fritt på förskolan skulle jag ändå rekommendera att låta barnet sova. Då orkar det med mer och är pigg vid hämtning. Om barnet inte brukar sova hemma och inte är van att sövas på det sätt som de gör på förskolan rekommenderar jag att föräldern inte är med första gången barnet ska sova. Det blir bara konstigt eftersom barnet inte är van att föräldern agerar så. Då är det bättre att avsluta dagen och låta personalen ta hand om denna ritual när det är dags.

När du följer med barnet till förskolan träna på att vara en fluga på väggen. Det vill säga följ barnet och observera men agera så lite som möjligt. Bli inte lektanten som alla barn vill leka med för då är det fler än det egna barnet som sörjer när du går. Ditt barn blir också van vid att du är en del av verksamheten vilket snarare gör det svårare än enklare när du sedan ska sluta stanna.

Prata inte om vilken mat barnet gillar och inte eller vad barnet tycker om för lekar eller inte. Detta kan förändras när de är i förskolan så var nyfiken och öppen för förändring.

Var den trygga hamnen som barnet kan komma till och känna trygghet hos men gör det hela så odramatiskt som möjligt. Låt barnet komma till dig och samla energi. Sedan kommer barnet att söka sig själv bort från dig för att upptäcka barnen och leksakerna. Följ inte alltid efter utan låt barnet göra små upptäcktsfärder. Själv valde jag att läsa en bok och sitta på en soffa. När barnet kom fick den gärna sitta bredvid mig men jag fortsatte läsa. (Kan säga att det här inte var det enklaste med det barn som jag fortfarande ammade när han var två och ett halvt. Men jag valde att inte amma honom på förskolan. Vilket han accepterade väldigt snabbt.) När jag fortsätter läsa är jag rätt så tråkig och barnet välja att leka med de andra barnen istället.

Ett av mina barn har haft speciellt svårt att bli lämnad så även om hon var fem när hon skulle inskolas på sin andra förskola valde jag att låta det ta tid. Eftersom jag studerade vid tillfället valde jag att sitta och läsa i soffan i hallen i flera timmar varje dag. Det gjorde att hon kände sig lugn nog att knyta kontakter och komma in i verksamheten. Ska väl erkänna att all personal inte höll med mig om att det här var någon bra idé men det brydde jag mig inte om. Igen så var jag bara en mamma som läste en bok så jag var inte del i verksamheten.

Skapa inte vanor som ni inte kan hålla. Om barnet inte får ta med sig leksaker till förskolan, börja då inte göra det ens vid inskolning.

När du är med på förskolan observera vad barnet tycker är roligt att leka med. Du kan sedan prata om detta när ni är på väg in i förskolan. Tex kan du visa mig en av dina favoritbilar? Här kommer ett av mina undantag: Om det är svårt att lämna kan det finnas en idé i att följa med in och se att barnet kommer igång med leken. Tex följa med och se när de kör bilarna på bilarmattan.

När det är dags att lämna barnet så tycker jag det är väldigt viktigt att det är vi som lämnar över vårt barn till personalen. Personalen ska aldrig behöva vara den elaka som tar barnet ifrån oss.

Jag har upplevt att det är positivt att lämna barnet precis innan frukost. Då kan barnet följa med och hämta matvagnen och det blir en rutin som barnet gillar.

Skapa en avlämningsritual som ni kan hålla och gör den varje gång. Gör barnet delaktig i att komma fram till ritualen. Tex vilket fönster vill du vinka i?

Räkna med att barnet blir ledsen vilket inte är så konstigt om vi tänker efter. Det absolut viktigaste tycker jag är att barnet är trygg med personalen så att det har någon famn att gråta ut hos. Bäst är naturligtvis om vi förmedlar till personalen att det är ok att vårt barn är ledsen och att vi inte vill att de ska lägga energi på att göra dem glada utan att vi uppskattar om de finns där med vårt barn i alla känslor. Att alla känslor är tillåtna.

Jag har upplevt det positivt att inte ha för långa dagar de första månaderna och att försöka ha så liknande dagar som möjligt. Efter lång ledighet pga av t ex semester brukar jag börja med en kortvecka. Att barnet är där torsdag och fredag för att veckan efter vara hela veckan.

När du väl ska lämna barnet tror jag det är viktigt att barnet känner att vi tar ansvar och faktiskt väljer att göra det vi gör. Att vi säger: Jag vill gå till jobbet nu istället för jag “måste” gå till jobbet. När vi använder måste kan barnet se det som sin uppgift att se till att vi slipper gå till jobbet. Varför ska vi gå jobbet när vi pratar så gott om förskolan och allt roligt som man kan göra där? Stanna här mamma/pappa istället för att åka till det hemska jobbet. Om du inte vill till jobbet kanske du kan säga att du vill komma i tid. Det är viktigt att vi är ärliga.

Får barnet utbrott när du hämtar det? Det kan vara så att barnet samlat ihop en hel massa upplevelser och känslor under dagen. När du som är barnets trygghet kommer släpper det ut allt. Det är inget ovanligt. Det är otroligt viktigt att barn inte är trötta eller hungriga. Se till att de får sova på dagarna om de är trötta vid hämtning eller se till att alltid ha frukt eller en smörgås med vid hämtning.

Räkna inte med att kunna jobba heltid på ett par månader. Inskolningen kan ta olika lång tid och barn har benägenhet att bli sjuk rätt mycket i början. Efter lång sjukdomstid kan det behövas en ny inskolning.

Mitt bästa tips är att föra en dialog med personalen. Fråga dem vad de tycker och berätta vad du tycker. Känn att ni gemensamt kommer fram till något som passar barnet, dig och personalen.

Jag är övertygad om att alla barn är olika och därför behöver olika inskolningar men också olika barnomsorgsformer. Endel barn passar alldeles utmärkt på förskolan medan andra faktiskt mår bättre hos en dagbarnvårdare.

Förbered ditt barn på det som komma ska genom att besöka öppna förskolor. Att träffa andra barn och vuxna är nyttigt som förberedelse. Tänk på att låta barnet erfara olika situationer utan att för snabbt lägga dig i. På förskolan kommer inte en vuxen hänga efter barnet och rädda det vid varje obehaglig situation. Tro på barnets förmåga att klara av olika situationer. Ju mer de får träna desto lättare klarar de av förskolans värld.

En av föräldrarna kan ha lättare för att lämna barnet. Välj då gärna den som inskolningsförälder. Barn känner våra känslor och om vi tycker det är svårt att lämna kommer de tycka det är svårt att bli lämnade.

Jag vill verkligen rekommendera föräldrar att läsa “Våga vara” av Jana Söderberg. Hon är tydlig med att det är OK att stanna med barnet och bekräfta dess känslor vid lämning. Jag vill också rekommendera alla att läsa Petras inlägg: Älskade barn, gråt inte.

Ni som själva har varit med om inskolning. Har ni några tips ni vill dela med er av?