Att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt

När våra barn närmar sig tonåren testas våran relation ordentligt. “Tonåringen går igenom en period av kroppslig förändring men också en fullständig “ommöblering” av hjärnan. Det är som Lars H Gustafsson skriver i sin nya bok “Relationsrevolutionen” att det är lätt att vi underskattar betydelsen av den hormonstorm som tonåringens inre kommer att vara med om. Deras sexualitet väcks på allvar till liv men deras känsloliv kommer också i svängning. De blir både hatiska och förälskade, både arga och kärleksfulla och svängningarna mellan ytterligheterna går snabbt.

Jag tänker att tonåringen går igenom en stor förändring både kroppsligt och mentalt. Vi föräldrar kanske inte känner igen dem och uttrycker detta vilket skapar ytterligare frustration för tonåringen som ställer sig frågor:  Vem är jag? Vad är meningen med livet? Är jag värdig kärlek? Är jag tillräcklig?

Tonåringen kan känna sig ensam i en värld som inte förstår de utmaningar som de ställs inför. De kanske möts av kommentarer som: Det finns de som har de värre. Själv minns jag “Tänk på barnen i Afrika” som kastades på oss när vi klagade som ungdomar.

Precis som i andra utmaningar när det gäller föräldraskapet tänker jag att fokus för min del ligger på att underhålla relationen och inte låta något eller någon komma i mellan.

Hur kan jag berika vår relation? Hur möter jag min tonåring på morgonen? Hur möter jag min tonåring efter skola och jobb? Vad kan jag som förälder göra för att fortsätta ha kontakten? Jag vill vara tydlig med att jag värnar relationen till min tonåring men det innebär inte att jag skulle släppa på mitt föräldraansvar. Jag är fortfarande ansvarig för att fatta “obekväma” beslut som tonåringen ännu inte är mogen att fatta själv.

Jag tänker också att vi kan få lite vägledning om vi funderar på vad vi själv behövde när vi var tonåringar. Vad gjorde våra föräldrar som var bra? Vad hade de kunnat gjort annorlunda? Om vi idag skulle gå igenom samma förändring som våra tonåringar vad skulle vi ha önskat? Kanske lite omtanke och kärlek.

Precis som i alla relationer är det viktigt med NÄT.

  • Nyfiken på vad den andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Ärlig med vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Tillsammans hitta lösningar som tillgodoser både den andras men också mina egna behov.

Men vi föräldrar är ju inte heller mer än människor och kan behöva lite kärlek och omtanke. Det är inte alltid våra tonåringar kan ge oss detta då de är fullt upptagen med sitt eget kaos. Men vi kan alltid ge oss själva lite självmedkänsla. Att inse att jag inte är ensam om mina upplevelser. Det finns fler tonårsföräldrar som är med om liknande saker. Jag kan omfamna mig själv och visa mig medkänsla på samma sätt som jag kan visa min tonåring medkänsla. Jag är tillräcklig och värd att älskas. Jag kan sätta ord på mina känslor och behov och förmedla dem till min omgivning.

Ingen är tankeläsare och få är minnesmästare

Vi kan behöva upprepa våra önskemål.

…………………

Bild1Jag kommer att föreläsa i Linköping den 12 april och önskar att ni berättar det för alla tonårsföräldrar (som har barn från 10 år och uppåt) som ni känner i och omkring Linköping. Det finns ett event på Facebook som ni gärna får dela. “Du fattar ju ingenting” Tack på förhand!

Eller så delar ni denna länk för anmälan och information: https://simplesignup.se/event/73747-du-fattar-ju-ingenting-att-vara-tonaarsfoeraelder-aer-inte-alltid-saa-laett

Den 21 maj är det dags för mig att åka till Nyhamn söder om Skellefteå för att tillsammans med andra föräldrar reflektera och utveckla våra relationer med tonåringar.

Anmälan: https://simplesignup.se/event/76395-du-fattar-ju-ingenting-att-foerstaa-tonaaringen-och-skapa-kontakt

 

Du fattar ju ingenting!!! Snart i Linköping

En frustrerad tonåring kommer hem och hinner knappt innanför dörren. Förälderns och tonåringens tankar syns inom parenteserna.

Tonåringen: Jag hatar skolan.

Förälder: Hatar är ett starkt ord. Man använder inte det i onödan. (Detta är inte ett sådant nödvändigt tillfälle. Dina känslor är överdrivna)

T: Ja, men det är så jag känner och jag kommer aldrig gå dit igen. (Om hon bara visste vad som händer i skolan, varför vill hon inte veta? Varför är mina känslor inte viktiga?)

F: Fast du vet ju att man måste gå i skolan. Det är skolplikt i Sverige och om du inte går till skolan kan vi bli anmälda. (Vad ska folk säga om mitt barn inte går i skolan? De kommer lägga skulden på mig. Att jag har misslyckats som förälder. Klart att mitt barn ska gå i skolan. Det är ju lag på det.)

T: Men jag vill inte dit. Min lärare är en idiot. (Kanske förstår hon om jag berättar vem som är orsaken till att jag inte vill till skolan.)

F: I vår familj kallar vi ingen för idiot. (Det är ju fult att kalla andra människor för idioter. Det säger mer om den som säger det än om den som man svartmålar. Mitt barn ska verkligen inte använda sådana ord för vad säger det om mig som har uppfostrat hen.)

T: Men han ger oss läxor hela tiden och verkar fullständigt skita i att vi har annat för oss än att gå i skolan. (Jag vet att mamma inte gillar läxor så kanske väljer hon att lyssna om jag tar upp just läxorna även om det inte är det som är största problemet.)

F: Men snälla x, du måste ju förstå att han inte kan hålla koll på alla elevers fritidsaktiviteter. (Egentligen håller jag med om att det inte borde finnas läxor men jag måste ju försvara den stackars läraren. De har ju det nog jobbigt inom skolvärlden med alla Björklunds märkliga förslag. Det är inte lätt att vara lärare idag.)

T: Men när ni vuxna slutar jobbet då behöver ju inte ni ta med er jobbet hem. Det är orättvist. (Nä, det är nog ingen idé. Hon vill nog inte veta)

F: Sant, men livet är faktiskt inte rättvist. Jag tycker du ska vara tacksam att du har det så bra som du har det. Tänk på barnen i Afrika (De förstår verkligen inte hur bra det har det och det är verkligen inte lätt att vara arbetare heller för den delen.)

Bild1Tänk vad mycket fokus man kan lägga på att uppfostra men också på att tänka på vad alla andra kommer att säga. När det gäller relationen till våra tonåringar som i första hand borde vara i fokus så kan vi ju fundera på vad som händer om vi möter dem med uppfostran istället för att faktiskt lyssna. Jag tror att vi bygger en mur mellan oss som hindrar kommunikation och gör att tonåringarna väljer att hålla inne med starka upplevelser och känslor och en dag då exploderar dem som Zandra Lundberg beskriver i Aftonbladet. Det kan också bli så att tonåringen för att bli lyssnad på tar till ännu hårdare ord för att nå fram.

T: Jag hatar dig. Du är världens sämsta mamma/pappa.

Jag tror att vi väljer att öppna oss för de människor som vi känner oss trygga med. Att då bli mött på ett sätt som gör att vi inte känner oss lyssnade på sårar oss. När vi blir sårade är det allt för vanligt att vi hämnas genom att såra tillbaka. Det är då vi kallar varandra för saker som vi egentligen inte vill säga. Alternativet till att hämnas är att antingen försöka förstå den andra personen genom empati eller vara ärlig och berätta vad jag själv upplever utan att använda skuld, skam eller rädsla. Det senare handlar om att berätta vad jag själv observerar, känner, behöver och önskar. Vart min gräns går helt enkelt. I många fall är det allra bäst att först försöka förstå för att sedan berätta vad jag själv upplever.

Jag tror att det är viktigt att tänka på några saker:

För det första tror jag att det är viktigt att förstå att tonåringar är väldigt styrda av sina känslor. Deras konsekvenstänkande är inte fullt så utvecklat ännu. Hormonerna spelar dem ett spratt och de glömmer bort sådant som var självklara att de kom ihåg tidigare. Det är också viktigt att vi väljer att våga se alla de känslor som väller upp för dem. Det är genom att se och sätta ord på känslorna som de kan hantera dem bättre och bättre.

För det andra tror jag att tonåringar precis som förskolebarn kan anstränga sig för att hålla inne en hel del känslor när de är i skolan och sedan när de möter sina föräldrar då kommer alla känslorna på en och samma gång. Det är som om allt brister. Jag tror det är viktigt att tonåringar har någon som lyssnar på dem. Jag minns starkt en undersökning som gjordes i skolan där det kom fram att fjortonåringarna mådde dåligt men framförallt så hade de ingen att gå till och prata med. Var stolt att de är trygg med dig och det är därför du får veta sanningen.

För det tredje tycker jag att vi ska tänka på att det finns andra tillfällen att prata med våra tonåringar om vad som är rätt och fel än när de är upprörda. Många reagerar när jag säger att vi inte ska haka upp oss på tonåringens ordval. Jag är helt övertygad om att det är bättre att samtala om ordval och liknande när tonåringen inte är i affekt. De behöver oss som lyssnare och inte som uppfostrar när de upplever kaos. På det sättet underhåller vi den viktiga relationen som både vi och tonåringarna berikas av. Betyder det att vi ska acceptera att de kallar oss för namn vi aldrig skulle tillåta från någon annan? Jag tror att de använder sårande ord när de själva har blivit sårade. Antingen av oss eller av någon annan. När de inte är i affekt kan vi prata om hur dessa ord påverkar oss. Min erfarenhet är att ju mer vi väljer att lyssna desto mindre kommer de att använda sårande ord.

För det fjärde önskar jag att vi valde att lyssna eftersom det är genom vårt lyssnande som vi kan få reda på vad som ligger bakom de kraftfulla orden. Vilka behov är det som tonåringen försöker värna om? Vilka känslor är det som dessa otillfredsställda behov väcker? Genom att sätta ord på dessa känner sig tonåringen sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Vilket leder oss till det femte.

För det femte så tror jag att när tonåringen känner sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar så öppnas möjligheten att tillsammans med en vägledande förälder hitta en lämplig lösning. Jag brukar tänka på alla deras idéer till lösningar som grenar på ett träd. Låt dem fritt få komma med många förslag för att sedan välja en som passar. Vi kan hjälpa dem med konsekvenstänkandet genom att säga: Vad tror du händer om du gör så? För att öka antalet lösningar kan vi säga: Finns det något mer du kan göra?

Skapa en miljö byggd på tillit och förtroende. Det kommer att berika både din tonårings liv men också ditt eget.

Vilka behov och känslor tror du döljer sig bakom tonåringens ord?

……………………..

Föreläsningen “Du fattar ju ingenting – att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt” kommer till Linköping den 12 april. Biljetter går att köpa här.

Föreläsning om barns och föräldrars självkänsla

Jag är övertygad om att vi får näring till vår självkänsla när vi blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar av de människor som betyder mest för oss. När vi känner att vi bidrar till dem och att de bidrar till oss. Det får oss känna att vi är värdefulla precis som vi är. Vi är tillräckliga. Det är då vi kan mötas utifrån ömsesidig respekt.

Bild1Min föreläsning “Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn” genomsyras av självkänsla även om jag inte lagt in självkänsla i titeln.

Jag tror att vi gör det vi gör för att vi försöker tillgodose våra behov. Precis på samma sätt tror jag att barn gör det de gör för att tillgodose sina behov. När jag känner glädje, tacksamhet och liknande känslor vet jag att jag har fått behov tillgodosedda. När jag känner ilska, frustration och liknande känslor vet jag att jag har behov som inte blivit tillgodosedda. Känslor ger mig signal på om behov blir tillgodosedda eller inte.

När vi kan identifiera behoven hos oss själva och våra barn kan vi tillsammans hitta lösningar som kan tillgodose allas behov. Det är en utmaning men också en fantastisk möjlighet

När jag insåg hur mina tankar påverkar hur jag känner och väljer att agera blev det spännande att utforska mig själv och inse att jag har möjlighet att påverka relationerna till mina barn men också till min partner och övrig omgivning. Jag kan ta ansvar, reflektera och göra annorlunda.

Då jag vet att det är fantastiskt roligt att dela en föreläsning tillsammans med vän eller partner har jag skapat rabatter som uppmuntrar till detta. Beställ 2 biljetter och ange rabattkod partner så får ni 100 kr i rabatt. Beställ 4 biljetter och ange rabattkod kompis så får ni 250 kr i rabatt.

Jag hoppas att du finner det jag skrivit intressant och väljer att komma på en av mina föreläsningar. Jag kommer till Linköping den 23 november (boka din plats här) , Göteborg den 24 november (boka din plats här) och Stockholm den 9 december (boka din plats här).

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november:  “Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden (3 timmar, mitt tillägg) tog vägen!? Kändes inte det minsta långrandigt utan en bra balans mellan det du sa och att vi fick lite övningar.”

 

Vilka skulle du vilja duscha med?

Jag vill att du föreställer dig ett omklädningsrum med människor som du inte känner dig helt trygg med. Människor som har kritiserat ditt utseende och fått dig att känna dig obekväm. Du börjar klä av dig när du uppmärksammar hur flera tittar på dig. De granskar dig uppifrån och ner. Det känns som om de väntar på att du ska få av dig alla kläder och stå naken i all din sårbarhet. Du lägger dina kläder i en hög och funderar på om kläderna kommer att få vara ifred medan du duschar. Kommer de att vara torra när du kommer tillbaka? Kommer mobilen som ligger i väskan få ligga kvar där? Du lindar in dig i en handduk i ett försök att skyla dig. Du går in i duschrummet och funderar på hur du ska lyckas duscha utan att alla ser dig naken. Finns det plats för dig i duschen eller står alla kvar vid sina duschar för att du ska bli sen och riskera att även nästa grupp kommer att hinna se dig naken. Puh! Det fanns en ledig dusch. Du hänger upp handduken och hoppas att den kommer att hänga kvar där när du är klar. Det smutsiga golvet får dig att känna dig oren även när du har duschat klart. Oron över vad som kan ha hänt när du lämnade dina kläder obevakade gör sig påmind. Kommer någon att hinna se din nakna kropp innan du når fram till handduken? Hänger den kvar eller är det någon som gjort sig lustig på din bekostnad och tagit den från kroken? Kommer någon ge dig ett rapp från en ihoprullad handduk när du passerar?
 
Bild1Skulle vi vuxna vilja klä av oss nakna och duscha med människor som vi inte känner oss trygga med eller i utrymmen som inte är rena?
Barn gör detta flera gånger i veckan samtidigt som vi försöker förmedla till dem att de har rätten att bestämma över sin egen kropp.
Det är tur att barn är kreativa och kan hitta vägar att lura oss vuxna. Blöta upp håret i handfatet är ett sätt.
På föräldramöten kan vi komma överens om att alla barn ska duscha eller fundera över varför inte alla barn väljer att duscha och hitta en lösning. Ingen ska behöva klä av sig naken inför människor som de inte är trygga med.
Läs gärna Christer Olssons artikel Lämna inte elever ensamma i omklädningsrummet.
 
 

Våra barn är värda den bästa förskolan

Jag brinner för barn och barns bästa och startade 2007 mitt företag för att inspirera de personer som betyder mest för våra barn-deras föräldrar. Jag ville inspirera dem till rikare relationer med sina barn. Relationer där både barn och vuxna blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Relationer som bygger på ömsesidig respekt.
varabarnarvardameraJag har genom åren fått äran att träffa och utbyta erfarenheter med hundratals föräldrar och dessa möten har verkligen berikat mig. Att barn har föräldrar som så gärna vill lära känna både sig själva och sina barn gör att jag varje dag vill gå till mitt jobb. Jag känner att jag vill gå till jobbet, inte att jag måste. Jag skulle önska att alla fick känna den lusten men något har kommit emellan.
Förut kände sig föräldrar trygga med att deras barn fick den goda omsorg som förskolan kunde erbjuda men idag är det inte riktigt så. Många föräldrar har kontaktat mig och känner oro. De känner att de förhållningssätt som jag förmedlar inte är detsamma som de möts av i förskolan, det som är grundat i ömsesidig respekt och där vi vuxna tar oss tid att lyssna på våra barn. Där vi vuxna tar oss tid att bekräfta barnets alla känslor. Där vi vuxna försöker ta reda på vad barnets behov är. Varför de gör som de gör. Där vi vuxna tillsammans med barnet försöker hitta nya sätt att tillgodose dessa behov utan att det drabbar någon annan. Där både barnets behov och mina behov är viktiga. Det förhållningssättet är inte riktigt det förhållningssätt som allas barn möts av i förskolan.
Men förskolan är ju den plats som många barn faktiskt vistas största delen av sin vakna tid, där de verkligen behöver få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
Beror det på att pedagogerna inte vill möta barnen på detta respektfulla sätt? Nej, det beror på att pedagogerna inte har tid att möta barnen på detta respektfulla sätt. Jag tror att alla som väljer att arbeta med barn vill bygga trygga och kärleksfulla relationer med barn. Jag tror att de går alla år på universitetet i hopp om att kunna göra gott för barn. Men de får inte ihop det.
Jag läser i en artikel i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/wendela/familj/article18873819.ab där Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén säger:
”Många av våra medlemmar går på knäna. De drabbas av samvetsstress, de vill engagera sig i barnen men större barngrupper och mer pappersarbete gör att situationen många gånger blir ohållbar.”
När jag läser detta tänker jag på hur det var att arbeta inom äldreomsorgen. Hur jag till slut inte stod ut med att jag inte räckte till och valde att sluta. Jag ångrar att jag inte lyfte upp problemen och skrek högt: VÅRA GAMLA ÄR VÄRDA MER! Men istället valde jag att bara gå. Jag minns hur jag efter att jag hade slutat valde att besöka en av de boende som saknade anhöriga. Jag tänkte att jag skulle ta ut henne på en promenad. Hon var så ovan med att gå på promenad att hon blev så uppspelt att hon fick diarré. Efter några försök valde jag att inte utsätta henne för denna stress något mer.
Försäkringskassans rapport visar att de som arbetar inom förskolan drabbas av alla möjliga sjukdomar. Det här är allvarligt. PEDAGOGERNA ÄR VÄRDA MER. Det är dags att vi alla gör något åt det här. Vi vill ju att både våra barn och deras pedagoger ska må bra.
Jag reagerade när rekommendationen om max 15 barn per barngrupp i förskolan togs bort. Inte för att kommunerna någonsin har strävat mot detta mål men för att det nu inte ens finns ett mål. För vår del blev det nu fler barn på vår sons avdelning. Med tre fantastiska personer som arbetat länge med varandra och har en fungerande arbetsgrupp och förskolegrupp kommer det att fungera men jag är helt övertygad om att både barn och pedagoger skulle hinna se, höra, bekräfta, respektera och ta varandra på allvar ännu bättre med en grupp på 15. Det behövs bara något barn med särskilda behov och en sjukskriven pedagog för att korthuset ska rasa.
På andra avdelningar är det redan kaos. Det märker jag på de föräldrar som känner en enorm oro över hur barnen har det på dagarna. De upplever att pedagogerna inte hinner se allt som händer under dagen och att de inte har möjlighet att ta tag i konflikter som uppstår i barngruppen. Det jag vet är att den oron föräldrarna har tar de med sig till arbetet och kan då inte ge 100 % när de är där.
Det brukar vara populärt att prata ekonomi och här skulle jag vilja lyfta att varje förskola som inte fungerar är ett stort problem för hela vårt samhälle. Pedagoger som gått flertalet år på universitetet blir sjukskrivna, väljer att skola om sig eller bli arbetslösa, vad kostar det? Nyrekrytering av nya pedagoger, vad kostar det? Föräldrar som går till jobbet med en klump i magen som hindrar dem från att ge 100 % på arbetet, vad kostar det? Barn som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda, vad kostar det? Förutom att det kostar varje enskild individ lidande och kanske i slutändan ouppfyllda drömmar så kostar det samhället mycket pengar. Det är helt enkelt inte bra rent samhällsekonomiskt.
Att vi har förskolor där pedagogerna inte har tid eller ork att se, höra, bekräfta, respektera och ta våra barn på allvar får effekt på barns självkänsla och följer med barnen upp i skolan. Jag är övertygad om att barns tillvaro i förskolan, deras möjlighet att få sina behov tillgodosedda har en enorm påverkan på hur väl våra barn sedan kan prestera i skolan. När barns självkänsla får näring då är de öppna för att möta andra och framförallt är de ivriga att få lära sig ännu mer.
Anna Bäck, 31 år uttalar sig i Aftonbladets artikel. ”Förskolorna behöver en bättre ekonomi, färre barn i grupperna, resurser till barn som är i behov av extra stöd och fler förskolelärare.
Anna Bäck tycker även att det är dags att höja förskolans status genom att höja lärarnas löner – och att politikerna börjar se relationerna mellan förskola och skola.
– Det är hos oss allting börjar. I debatten om de sjunkande Pisaresultaten har man till exempel inte ens funderat över förskolans betydelse.”
Jag tror precis som Anna att en av lösningarna på de sjunkande Pisaresultaten är att se till att pedagoger har möjlighet att möta varje barn och att det även är möjligt när barnen sedan börjar skolan. Skolans pedagoger behöver också möta våra barn utifrån ömsesidig respekt.
Vad kan vi, var och en, göra för att våra barn ska få alla förutsättningar för att må bra och för att de som tar hand om det bästa vi har fortsätter göra det och inte blir sjuka?
Våra barn är vår framtid! Nu skriker jag VÅRA BARN ÄR VÄRDA MER!
Maria Klein, mamma och familjecoach
 
 
 
 
 
 

Det handlar inte om makt det handlar om relationer

Jag läste krönikan av Frida Boisen i GT med rubriken Ta tillbaka makten i hemmen. Jag kommer att skriva mina kommentarer med kursiv stil.

Den första dagen. Upprop i svenska skolan. Sexåringarna sätter sig i en ring på en matta där deras namn finns markerade. Om några minuter har barnen lärt sig vem det är som bestämmer i klassrummet. Och nej. Det är inte läraren.
Det är en stor dag. De flesta föräldrar sätter sig precis bakom ryggen på sin lilla älskling. Fröken hälsar välkommen, förklarar pirret inför uppgiften.

Pedagogen har alla möjligheter att förmedla sin ledarroll i klassrummet. Det görs redan när hon möter föräldrar och barn. Hon välkomnar dem till sitt klassrum som ska bli deras klassrum. Detta kan ingen förälder ta ifrån henne. 

Berättar om leken där barnen ska presentera sina namn. En kille gapar rätt ut: ”Jag tycker den här leken är löjlig. Jag tänker inte vara med”.

Vilken möjlighet för läraren att visa barnen att hon är en ledare som de kommer att kunna räkna med framtiden. Hon kan se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar. Vad försökte han uttrycka med den kommentaren? Kan det vara fler barn som är för nervösa för att leka namnlek just nu när alla föräldrar bevakar hela situationen?

Vad gör mamman som sitter bredvid? Fnissar med. Nickar. Bekräftar. Fortsätter att småprata med sin son. Och precis där. Var all lärarens auktoritet bortblåst på ett ögonblick. I alla fall för killen som tycker att leken är löjlig.

När jag som förälder kommer in i ett klassrum ser jag nog också pedagogen som en ledare och väntar nog snarare in pedagogens agerande än att själv ta över. Det är ju verkligen som att ta ifrån någon ledarrollen. Jag antar att den här mamman kände sig osäker på hur hon skulle göra och vad hon viskade till sin son tror jag ingen av oss vet. Att hon när hon inte visste hur hon skulle agera tog ifrån pedagogen hennes ledarroll känns väldigt avlägset. Jag tror föräldern i denna situation förmedlade samma nervositet som både pedagog och barn känner första dagen i skolan. Svårt att riktigt veta hur man ska göra. Att fnissa med kan vara ett sätt att hantera sin egen skam. 

Förälderns signal tydlig: Läraren är inte den som bestämmer i klassrummet. Självklart är det DU som bestämmer lilla raring. Vad läraren säger är mer en rekommendation. Ett förslag. Men såklart kan du alltid välja att totalt bortse från det hen föreslår. Det är ju ändå DU som bestämmer älskling. Det är JÄTTEBRA att du säger som du tycker.

Jag ser att Frida tolkar in en hel del i den lilla situationen. Jag är rätt trygg med att en bra pedagog fixar en sådan här situation annars är jag rädd att det nog är ganska kört. 

Ja, jag vet invändningarna. Just den här sexåringen kanske bara var nervös. Vad skulle föräldern gjort då? Ställt till en scen?

Å tänk att jag tänker att när pedagogen beskrev att hon var pirrig inför uppgiften så kanske det spred sig till både barn och vuxna. Det är verkligen inte lätt att veta hur man ska bete sig när även ledaren är lite nervös och kanske inte har riktigt allt under kontroll. 

Nej. Man behöver inte ställa till en scen. Dråpligt att ens den formuleringen kommer upp. Som att det innebär dramatik så fort ett barn ska tillrättavisas. När blev en så basal uppgift i föräldraskapet, ett drama?

Hade ledaren i klassrummet mött detta barn med intresse, nyfikenhet och lite empati hade det inte behövt bli någon scen över huvud taget. 

Det är inget stort mysterium att den svenska skolan rasat i Pisa-nivåer. Det handlar inte om havererad pedagogik, utan om ett havererat föräldraskap. Att så många föräldrar i Sverige totalt resignerat, gett upp vårt ansvar, när ett barn gör fel.

Jag ser inte att barnet gjorde något fel. Barnet uttryckte något som det kände. Hur vi väljer att möta sådant har stor betydelse för fortsättningen. När det gäller Pisa så är jag inte intresserad av att svenska barn ska bli som barn i de länder där auktoritära ledare kräver lydnad och de ska plugga från morgon till kväll. Jag tror det är dags att inse att vi lever i ett land med hög kreativitet och vi är fantastiska på innovationer just därför att vi lämnat det gamla bakom oss. Jag känner för övrigt inte igen den bild du beskriver. När jag besöker barnens skola ser jag otroligt härliga barn och vuxna som tillsammans skapar betydligt viktigare resultat än Pisa. 

Ja. Svenska skolan kan självklart bli bättre. Men resan mot bättre Pisa-resultat börjar inte i klassrummen. Den börjar i hemmen. Vi föräldrar måste ge lärarna en chans att vara just pedagoger, att få lära ut matematik, svenska, engelska, no, so, slöjd, musik, idrott – istället för att de ska få börja med 1A: Förklara hur man uppför sig i klassrummet och mot varandra.

Jag tycker de pedagoger som jag träffat lyckas väldigt väl med att skapa fantastiska lärmiljöer tillsammans med sina elever. Sedan tänker jag att de flesta barn i Sverige kommer direkt från förskolan och jag antar att de tränat en hel del av det som du beskriver redan där. Men kanske behöver vi göra en insats inom förskolan så att de pedagoger som arbetar där har de resurser de behöver för att faktiskt kunna se, höra, bekräfta, respektera och ta barnen på allvar. 

Uppenbarligen bör tydliga verktyg införas bums; som betyg i ordning och uppförande. En rak signal till föräldrar och barn, när något inte fungerar. Men viktigast. Föräldrar: sluta att vara dörrmattor åt era barn. Det här är inte längre generation curling. Det här är föräldrar som gett upp makten, föräldrageneration dörrmattor.
Ungarna är hemmens nya kungar. Att plugga, att göra läxan, att komma i tid till lektionen, att sluta gapa i klassrummet; allt är frivilligt. Vill du hellre kolla på din iphone, kolla på SVTplay, uppdatera på insta, låt det gå före. Generation dörrmatteföräldrar böjer sig lydigt för hemmets härskare.

För det första tycker jag inte att lösningen är betyg i ordning och uppförande. För det andra har jag några tankar omkring det här med dörrmatteföräldrar. Jag antar att generation dörrmatteföräldrar tidigt lärde sig att böja sig lydigt för hemmets härskare, som då var en eller två auktoritära föräldrar. Deras behov fanns inte på kartan utan de skulle vara tysta och lyda. När de själva sedan fick barn lovade de sig själva att aldrig göra detsamma mot sina barn. De skulle inte leda genom rädsla, skuld och skam. De skulle minsann lyssna på sina barns behov och låta dem känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Men när de själva inte fick uppleva att deras behov var viktiga så har de svårt att som vuxna förmedla sina behov eller ens veta vilka behov de har. 

Det handlar inte om att Sveriges föräldrar vill göra fel. Det handlar om ett samhälle där föräldrarna inte orkar. Inte närvarar på riktigt. Utan sitter med näsan i en iphone, samtidigt som hen steker falukorv, lika uppkopplad som ungarna. För jobbet slutar inte kl 17. Det slutar för många, aldrig.

Äntligen kom något som jag kan hålla med om. Jag tror också att vi föräldrar behöver bli ännu mer närvarande. Vi behöver samtala mer med våra barn och bygga relationer som håller livet ut. Vi behöver intressera oss för vad barnen tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Vilket inte betyder att barn ska få allt de vill. Det betyder att vi ser, hör, bekräftar, respekterar och tar dem på allvar. Men det är också viktigt att vi föräldrar väljer att visa våra barn vilka vi är. Vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det är dags att vi lär känna oss själva (även om vi är uppfostrade med att vi inte har några behov och bara ska lyda). När vi möter våra barn med ömsesidig respekt då löser sig mycket. 

Vi får det samhälle vi förtjänar, den skola vi förtjänar.
För barnens skull, för skolans skull. Gör revolution mot dörrmatteföräldrarna. Föräldrar: ta tillbaka makten i hemmen. Lär barn klassiskt ansvar. Det är dags. Här, börjar resan mot ett bättre Pisa-resultat.

För barnens skull, för skolans skull. Ge skolorna några år av lugn och ro från all denna hets om betyg, nationella prov och Pisa. Det är dags att politiker visar pedagogerna respekt för deras kunnande. Att de litar på att pedagoger kan se när ett barn är i behov av extra stöd. Det är dags att skapa en miljö där lusten att lära är i fokus och värna om vår kreativitet och möjlighet att tillsammans skapa en fantastisk skola där barn kan känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Där pedagogerna har tid att förbereda lektioner och delta på lektioner istället för att rätta nationella prov och jaga Pisa-resultat. Där barn med speciella behov faktiskt får det stöd det behöver oavsett vilken förälder barnet har.  Idag krävs det otroligt mycket av föräldrar för att få rätt till rätt hjälp åt sina barn. Endel föräldrar ger upp och jag är säker på att det finns en hel del pedagoger som känner sig uppgivna när det gäller att få det stöd som behövs till klassen. 
Jag är rätt less på uttryck som “Hur barnen tog makten” och “Ta tillbaka makten i hemmen”. Familjers framgång handlar inte om makt det handlar om relationer. När vi möter varandra utifrån ömsesidig respekt då vill vi samarbeta. 
 
 

Stackars bin

Sonen, nio år, kom idag hem och berättade att han tyckte synd om alla bin. De behöver besöka över 10 000 blommor för att producera en liten mängd honung. Han berättar om att det finns tre olika sorts bin: drottning, drönare och arbetsbin. Att de är synd om drottningslarverna, den drottning som först utvecklas äter upp de andra larverna. Drönarna parar sig och tappar sedan sin snopp och dör. Arbetsbina gör precis som de heter, de arbetar.
blogg251Han berättar hur bina flyger från blomma till blomma och från äppelträd till äppelträd. Jag berättar att våra äppelträd inte skulle ha några äpplen om bina inte fanns. Ett träd behöver att bina varit på ett annat träd först för att det ska bli befruktat. Plötsligt inser han hur otroligt betydelsefulla dessa bin är.
Lite häftigt är det med allt som de lär sig i skolan. Önskar så att inte barns lust att lära behövde bedömas. De gillar ju att lära sig men jag tror att betyg kan påverka deras lust och skapa prestationsångest helt i onödan.
Så jag tänker stackars politiker som inte har insett hur mycket lust att lära som finns hos våra barn.

En harmonisk morgon

En harmonisk morgon är grunden till en berikande dag men ändå är många familjers morgnar långt ifrån harmoniska. De fylls av stress, måsten, krav, tjat, hot och mutor. Senaste tiden har jag fått endel mail och meddelanden som handlat om just detta. När föräldrar och barn äntligen kommer iväg på morgonen är de sena och alla är på dåligt humör. Att starta arbetsdagen eller skoldagen med olösta konflikter i bakhuvudet hjälper naturligtvis varken barn eller vuxna.
bloggmorgonPrecis som jag tror att det viktigaste i föräldraskapet är att bygga en trygg relation tror jag att en positiv morgon lägger grunden för alla familjemedlemmars dag. Ansvaret för att det här blir gjort ligger på oss föräldrar. Vi har ansvaret för att titta på oss själva och fundera på vad vi kan göra för att skapa en harmonisk morgon. Vad kan vi göra annorlunda? Hur kan vi förändra situationen?
Börja med att titta på hur era morgnar ser ut. Vad är bra och vad skulle kunna bli bättre?
Försök minska antalet uppgifter på morgonen till så få som möjligt (bädda sängen är kanske inte det allra viktigaste). Om läxorna inte är gjorda är det ingen idé att göra dem på morgonen.
Förbered morgonen så gott det går kvällen innan. Låt barnen packa skolväskan och lägga fram sina kläder på en stol, gärna köksstolen dit de ändå ska bege sig på morgonen.
Minska tjatet genom att tillsammans med barnen skapa en skylt med bilder eller text på det som ska göras. Då kan de själva kontrollera istället för att du tjatar.
Behöver du väcka ditt barn x antal gånger på morgonen? Kanske är det barnets behov av kontakt som gör att de uppskattar att du kommer in x antal gånger på morgonen eller som gör att morgonen fylls av bråk mellan syskon eller med föräldrarna. Fundera på hur du kan tillgodose det behovet på ett mer positivt sätt.
Jag ger er ett exempel: En familj hade två lite äldre barn som retades och bråkade varje morgon samt åt frukosten i slowmotion. Ju mer föräldrarna tjatade desto mer bråkade dem och desto långsammare åt dem. Efter att pappan i familjen valt att vid väckning brottas med barnen så slutade bråken och barnen åt frukost i snabbare takt. Deras behov av kontakt blev tillgodosett genom positiv närkontakt istället för negativ.
I vår familj fylls inte behovet av kontakt och närhet med brottning utan med kramar. När jag gör min hästvissling¹ kommer barnen och min man springandes och vi kramas i vår stora 2,40:s familjesäng. När magarna kurrar går vi upp och tillsammans gör iordning frukosten (om inte min man som är uppe tidigare har hunnit göra det).
Ibland är det barnets behov av autonomi som inte blir tillgodosett när vi varje morgon väcker dem, då kanske det är dags att köpa in en väckaklocka och låta barnet/tonåringen ta över ansvaret för väckningen.
Ser barnen på TV eller spelar dator på morgonen? Fundera på hur det påverkar morgonen. Min erfarenhet är att det skapar mer bråk än vad som behöver vara nödvändigt. Endel barn vaknar ovanligt tidigt eftersom de tänker på att se på TV istället för att somna om. När vi slutade med TV på morgonen sov barnen längre och det blev mer harmoniskt på morgonen. Andra barn har svårt att bearbeta det de har sett samtidigt som de ska göra sig i ordning för att gå hemifrån. De flesta barn har svårt att lämna ett program som de har börjat se så om man ska se på TV gäller det att ha koll på hur långt programmet är eller låta barnen se något inspelat.
Tandborstningen blir roligare om någon får ansvaret över att göra i ordning tandborstarna och alla borstar samtidigt. En bonus är då att barnen borstar tillräckligt länge när de borstar lika länge som oss.
Tänk på att dina förväntningar oftast uppfylls. Vi gillar ju att ha rätt. Så om du förväntar dig kaos kommer du garanterat att lyckas uppnå den förväntningen. Sätt dig ner tillsammans med dina barn/tonåringar och kom gemensamt överens om hur er morgon ska se ut. Låt det bli era nya morgnar. Kom ihåg att gör en uppföljning för att se vad ni kan förbättra.
Nu till dina egna förväntningar på din arbetsdag. Att du ”vill” gå till jobbet påverkar familjen mer positivt än när du utstrålar att du ”måste” gå till jobbet. Jag tror att vi alla vill rädda den som ”måste” att få slippa. Det kan göras genom att se till att den som måste aldrig får komma iväg, dvs barnet släpper inte taget om föräldern vid lämning på förskolan. Kanske tänker barnet: Du som pratar så varmt om hur fantastisk förskolan är, stanna här istället för att fara på ett arbete som tynger dig.
Ett extra tips till förskoleföräldrar som bråkar med barn som inte vill byta från pyjamas till dagens kläder. Låt barnet klä sig i den tröja de tänker ha på dagen kvällen innan (om de inte svettas för då kan de ju sova utan).
Känner du igen det du just läst? Grattis, då prenumererar du nog på Skolfamiljen. En liknande text hade jag med på min sida: “Coachen svarar” i början av 2014.
Har du några ytterligare tips? Lägg gärna in dem i kommentarerna nedan.
PS! Reklamen som dyker upp då och då på min blogg är ingen reklam som jag har tackat JA till. Jag har i dags läget tackat NEJ till alla som vill annonsera på min blogg.
¹hästvissling-en vissling jag använde när jag höll på med hästar. När jag visslade kom “mina” hästar galopperande till mig. Numera är det mina barn som “galopperar” till mig 😉

Den magiska frågan: Vems är ansvaret?

Jag gillar att bli tillfrågad om vad jag tycker och känner mig naturligtvis extra hedrad när min tidigare “mentor” Pernilla ställer frågor. Pernilla har läst Boisens krönika  Lär barn det magiska: Eget ansvar. Jag kommer att reflektera över krönikan innan jag svarar på Pernillas frågor:

Vad säger Familjecoachen Maria Klein om detta, hur lär man barn på bästa sätt att ta eget ansvar? Upplever att många vuxna känner sig väldigt osäkra och curlandet blir ett slags icke ställningstagande. “Barn gör som vuxna gör och inte som de säger” brukar det sägas. Betyder det att vi har en helt förtappad generation vuxna som inte visar respekt och inte tar eget ansvar?

bilddenmagiskaNär det gäller krönikan tänker jag att den handlar mer om vuxenansvar än om barnansvar. Om ett barn skulle klättra på mitt säte och jag inte gillade det skulle jag inte lita på att föräldern eller barnet kan läsa mina tankar genom att möta min blick utan jag skulle ta ansvar och förmedla vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det är mitt ansvar. Jag skulle säga till barnet hur jag upplever hens handling. Det är vårt ansvar som vuxna att berätta vart våra gränser går. Om jag sa till redan när barnet försökte få kontakt genom att klättra tror jag inte att barnet valt att dra mig i håret. Om föräldern skulle reagera med att säga “Men han är ju bara ett barn” Då skulle jag erbjuda föräldern att byta plats med mig så kan barnet klättra och dra hen i håret istället. Om det var mitt barn som klättrade skulle jag nog personligen sätta gränsen åt mitt eget barn och berätta hur jag tror att den som sitter framför upplever handlingarna ifall inte den själv reagerar. Jag skulle sedan hitta ett annat sätt för barnet att tillgodose det behov som barnet har. Om det är kontakt med främlingen skulle jag hjälpa mitt barn att ta kontakt på annat sätt som inte väcker obehag. Om behovet är något annat så är det mitt ansvar som förälder att hjälpa mitt barn att tillgodose det behovet på ett sätt som än en gång inte ger obehag för andra. När barnet är tre år handlar det mer om vuxenansvar än om barnansvar.
När det gäller exemplet hon ger från skolan så kan jag känna att alla nioåringar inte vet vad hora är och kanske använder det ordet utan att förstå vad det faktiskt betyder. Om barnet efter vuxenkontakt får hjälpa att förstå vad det gjort, tar ansvar för handlingen och sedan slutar göra det tycker jag att problemet är löst och då behöver inte föräldern ringa den andra föräldern. När min dotter blev kallad hora i den åldern svarade hon med en fråga som ställde pojken i en problematisk sits. Han hade nog egentligen ingen koll på vad han sa men hennes respons gjorde att han nog inte sa det igen. Barn kan ta hand om rätt mycket på egen hand (eget ansvar) om de har fått träna tidigt på att hantera olika situationer. Att några barn som beskrevs i krönikan tog till fysiskt våld är naturligtvis inte något som ska tas lätt utan där krävs tydliga gränser. Jag uppfattade det som om skolan hanterade situationen och barnet i frågan erkände och var ångerfull. I det läget förstår jag inte varför Frida inte litade på skolan och eleverna. Om det hade upprepats hade naturligtvis nya åtgärder behövt sättas in. Det är inte ovanligt att föräldrar inte tror att deras barn gjort det de gjort och därför är det många gånger bättre att låta skolans personal sköta dessa kontakter. Självklart är det viktigt att agera på många fronter ifall ett beteende inte upphör men i det fall hon beskriver verkade det som om det var engångs företeelser. Självklart är det svårare för barn att ta ansvar om deras egna föräldrar inte tar ansvar.
När det gäller curlandet tror jag att det är en av de största björntjänster vi gör som föräldrar. Att vi väljer att inte tro på barnets förmåga att klara olika situationer eller att ta ansvar gör att barnen tyvärr i högre grad förlorar förmågan. Om inte ens mina föräldrar tror att jag kan klara det här då klarar jag nog inte av det. Jag tycker det är otroligt viktigt att barn får växa med ansvar. Att successivt utifrån ålder och mognad mer och mer få ta ansvar är avgörande för att de ska kunna klara sig utan oss i framtiden. Barnen ska ju gå från att vara beroende till att bli oberoende. Om vi inte låter dem växa med ansvar då hindrar vi deras utveckling.  Det är vårt ansvar att vi tar ansvar men det är också vårt ansvar att våra barn allt eftersom tar mer och mer ansvar för sig själva och andra. Jag har skrivit om processen att gå från att barn är beroende till oberoende i detta inlägg och om att lära barn att fiska istället för att ge dem en fisk här.  När det gäller curlingföräldrar så har jag skrivit en del om det i detta inlägg. Tillbaka till Fridas krönika. Jag kanske sticker ut hakan nu men jag tycker att hon faktiskt curlade lite när hon besökte klassen. Hon visade inte tillit till varken skolans personal eller sin dotter. Jag tror att hon hade kunnat avvakta och sett om de insatser som gjort räckte eller inte. Jag får erkänna att jag själv agerat på liknande sätt men insett att det är viktigt att låta de som har ansvaret, skolan och barnen faktiskt får möjlighet att hantera situationer på egen hand i första hand. Jag skulle idag kontaktat personal och frågat hur det gått och om de behövt min hjälp självklart agerat.
När det gäller Pernillas sista fråga så tror jag inte vi har en förtappad generation som inte visar respekt eller tar eget ansvar. Jag tror att vi oavsett generation behöver fundera på hur vi visar andra respekt och att vi i högre grad väljer att ta ansvar, både för våra egna gränser men också för våra känslor. Bakom varje känsla finns ett otillfredsställt behov. Om detta handlar min senaste kurs 😉
PS! Minns att jag någon gång läst om en man som klev på tunnelbanan med sina tre “stökiga” barn och en person valde att inte kommentera de stökiga barnen och under resan fick hen reda på att mannen precis mist sin fru och var på väg hem från sjukhuset.

Pygmalioneffekten i klassrummet

En förälders uppfattning av ett barn har stor betydelsen men så har också en lärares. Lärarens falska negativa eller positiva uppfattning av ett barn skapar ett beteende som i slutändan får uppfattningen att gå i uppfyllelse.
Jag läser i Pedagogiska magasinet om en undersökning som jag själv brukar hänvisa till och som jag fortfarande tycker är högaktuell och värd att berätta igen.
Bild1Det var två forskare, Rosentahl och Jacobson som valde att göra en undersökning där de mätta ett antal barn genom ett intelligens-och färdighetstest. De meddelade lärarna vilka elever som var “spurtare” som skulle klara sig bättre än sina mindre framstående kamrater de närmaste åtta månaderna. Observationer visade att “spurtarna” fick signifikant mer uppmärksamhet från lärarna än de andra barnen. Lärarna var mer entusiastiska, mer hjälpsamma, mer tålmodiga och mer toleranta mot dessa elever. “Icke spurtarna” behandlades mer negativt. När försöket var slut efter åtta månader hade spurtarna signifikant bättre resultat på intelligens-och färdighetstestet än de andra.
Problemet var att de som hade delats upp som “spurtarna” och “icke-spurtarna” var slumpmässigt uppdelade. Forskarna hade alltså gett falsk information till lärarna. De som vid första testet hade högre resultat fanns i både “spurtarna” och “Icke-spurtarna” och likadant med det som hade lägre resultat.
Lärarens höga eller låga förväntningar resulterade i tydligt olika behandlingar av eleverna. De skapade barnets goda eller dåliga skolprestationer. Lärarens förväntningar besannades – en självuppfyllande profetia. Det här är skrämmande men skapar också många möjligheter. Läraren kan genom sin medvetenhet reglera sin konkreta pedagogik så att pygmalioneffekten inte blir till fördel för vissa och till nackdel för andra.
Jag vill att vi även tänker på att det här gäller oss föräldrar. De förväntningar vi har på barnet är lätt att de blir självuppfyllande. Vi gillar ju att ha rätt och söker ständigt bevis för att vi har just rätt. Om vi tänker att vi har ett trotsigt barn kommer vi att hitta tillräckligt med bevis på att vi har ett trotsigt barn.
#blogg100