Föreläsning om barns och föräldrars självkänsla

Jag är övertygad om att vi får näring till vår självkänsla när vi blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar av de människor som betyder mest för oss. När vi känner att vi bidrar till dem och att de bidrar till oss. Det får oss känna att vi är värdefulla precis som vi är. Vi är tillräckliga. Det är då vi kan mötas utifrån ömsesidig respekt.

Bild1Min föreläsning “Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn” genomsyras av självkänsla även om jag inte lagt in självkänsla i titeln.

Jag tror att vi gör det vi gör för att vi försöker tillgodose våra behov. Precis på samma sätt tror jag att barn gör det de gör för att tillgodose sina behov. När jag känner glädje, tacksamhet och liknande känslor vet jag att jag har fått behov tillgodosedda. När jag känner ilska, frustration och liknande känslor vet jag att jag har behov som inte blivit tillgodosedda. Känslor ger mig signal på om behov blir tillgodosedda eller inte.

När vi kan identifiera behoven hos oss själva och våra barn kan vi tillsammans hitta lösningar som kan tillgodose allas behov. Det är en utmaning men också en fantastisk möjlighet

När jag insåg hur mina tankar påverkar hur jag känner och väljer att agera blev det spännande att utforska mig själv och inse att jag har möjlighet att påverka relationerna till mina barn men också till min partner och övrig omgivning. Jag kan ta ansvar, reflektera och göra annorlunda.

Då jag vet att det är fantastiskt roligt att dela en föreläsning tillsammans med vän eller partner har jag skapat rabatter som uppmuntrar till detta. Beställ 2 biljetter och ange rabattkod partner så får ni 100 kr i rabatt. Beställ 4 biljetter och ange rabattkod kompis så får ni 250 kr i rabatt.

Jag hoppas att du finner det jag skrivit intressant och väljer att komma på en av mina föreläsningar. Jag kommer till Linköping den 23 november (boka din plats här) , Göteborg den 24 november (boka din plats här) och Stockholm den 9 december (boka din plats här).

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november:  “Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden (3 timmar, mitt tillägg) tog vägen!? Kändes inte det minsta långrandigt utan en bra balans mellan det du sa och att vi fick lite övningar.”

 

Datorförbud i sex veckor!

För en tid sedan satt jag på en föreläsning om barn och ungdomars trygghet på nätet. En vuxen räckte upp handen och förfärades över hur många timmar barn i genomsnitt ägnar sig åt nätet och kände oro inför eftersatt skolarbete. Jag kunde som vanligt inte vara tyst så jag räckte upp handen och sa: När jag var tolv år ägnade jag flera timmar per dag på stallet och då var det ingen som klagade.
Jag tror att det går att ha ett brinnande intresse för något och samtidigt klara skolgången. Det ena utesluter inte det andra.
För mig var hästar mitt stora intresse och för mina barn är det nu Fifa-15, imagewii-spel och olika youtubefilmer som är deras intresse. Är det rimligt att förbjuda dem att spela under semestern?
Jag funderar på hur jag skulle ha reagerat ifall mina föräldrar hade sagt att jag hade hästförbud under vardagarna och framförallt under sommaren. Jag tror att jag skulle ha blivit väldigt ledsen och undrat varför de hatade mig. De skulle haft svårt att få mig att tro att de gav mig hästförbud för att de älskade mig så mycket. De om någon borde ju vetat att jag älskar hästar och om de älskade mig skulle de väl stödja mitt intresse. Jag tänker tillbaka på vad hästarna betydde för mig. Det var de som fick mig att längta till nästa dag och som motiverade mig att sitta barnvakt, sälja DN och jultidningar. Min dröm var en egen häst och nu ville de ta mina hästar ifrån mig.
Om mina föräldrar hade gett mig hästförbud hade jag upplevt det som ett smärtsamt straff. Det hade känts hela vägen in i hjärtat. Jag hade blivit ledsen, arg och bitter. Jag antar att barnen skulle känna liknande om jag införde datorförbud.
Datorer, mobiler och spelkonsoler är här för att stanna. Det gäller att hitta lösningar som tillgodoser både barnets och våra behov. Det är en utmaning och samtidigt en möjlighet.
Jag får erkänna att vi inte ger barnen fri tillgång till dator, mobiler och tv då det finns fler behov som de behöver få tillgodosedda men de ägnar ändå rätt många timmar om dagen åt detta intresse. Jag förstår att de njuter av dessa stunder och att de gillar detta på samma sätt som jag gillade hästar. Och ska sanningen fram gillar jag själv att sysselsätta mig vid en dator eller mobil så jag kan förstå dem bättre än vad mina föräldrar kanske kunde förstå mitt hästintresse.
Jag förstår hur mycket wii-spel betyder för vår femåring när han blev helt förkrossad när han trodde att han aldrig skulle få spela mer. Han gick och la sig i sängen, drog täcket över huvudet och grät. Det var svårt för mig att få kontakt med honom men när jag väl förstod vad han trodde kunde jag förstå hans reaktion. Jag bekräftade hans känslor och kunde tillslut få kontakt med honom igen. Jag berättade för honom att jag vet att han tycker det är väldigt roligt att spela wii och att jag aldrig skulle ta ifrån honom hans intresse.
Barn anpassar sig till de beslut vi genomdriver som tex datorförbud, men det betyder inte att det inte påverkar vår relation negativt.
Självklart vill jag slå ett slag för tid tillsammans när vi har semester men det ena behöver inte utesluta det andra. Vi kan umgås och berika varandras liv och hinna ägna lite tid åt det som just nu är vårt intresse.
Jag ryser när jag tänker på Dr Phil och hans: “Know your child´s currency” och använd det för att styra barnets beteende. Tänk om vår partner använde sådana styrmedel på oss. Inte trevligt.
Vill du att jag ska komma till er kommun och inspirera föräldrar och pedagoger om likvärdiga relationer där både vuxna och barn blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar? Jag kan komma till förskolor och skolor eller om någon vill arrangera en öppen föreläsning. Jag erbjuder också studiedagar. Skicka en adress till mig så skickar jag min folder med mina aktuella föreläsningar. info@mariaklein.se
Om mitt inlägg bidrar till dig får du gärna dela det vidare, prenumerera på inläggen eller följa mig på Facebook, Familjecoachen, för inspiration när det gäller relationer.
 
 

Syskonkärlek-syskonbråk

BildsyskonDet är något alldeles speciellt med syskonkärlek och med syskonbråk. De käraste vi har, våra barn, kommer ena dagen överens med varandra för att nästa dag se varandra som fiender. De har inga problem med att dela på ett par hörlurar (som på bilden) för att i nästa sekund bråka om vems tur det är att ha dem. Ena stunden älskar de varandras närvaro för att i nästa stund önska att de inte bodde under samma tak. Jag tänker att det är lite som i vilka relationer som helst.
I en parrelation kan vi reflektera över hur balansen ser ut mellan det vi ger och det vi får tillbaka. Vi kan välja att vara ärliga med vem vi är och nyfikna på vem den andra är. Vi kan anpassa oss till varandra men också välja att gå undan och få egen tid för reflektion. Om vi inte längre mår bra i vår relation kan vi söka hjälp och i värsta fall välja att avbryta relationen. När det gäller syskon är det inte lika enkelt. Våra barn är fast med sina syskon oavsett om de vill eller inte. De kan ibland känna att de inte har någon väg ut. Ingen möjlighet att ta avstånd och få vara sig själva utan rollen som syskon.
När jag har hållit mina kurser har det här med syskonbråk ofta kommit upp. Många föräldrar vill att syskonen jämt ska vara vänner och inse vilken fantastisk tillgång syskon är. Det är lätt att ta syskonens bråk personligt och att känslorna tar över. Förväntningarna på sina barns syskonskap kan vara svåra för barnen att leva upp till. Jag tror inte det finns något mirakelknep för att få syskon att njuta av varandra mer än att avsky varandra men jag tänkte reflektera lite omkring det här med syskon utifrån mina egna erfarenheter.
Jag tänker att det är en ganska stor sak att bli storasyskon så vi behöver se, höra, bekräfta, respektera och ta storasyskonet på allvar. Sätta ord på det syskonet upplever, känner och behöver. Låta barnet få känna som det känner och finnas där för det. Jag har skrivit om att vänta syskon här. Tänk på att det kan vara skönt för det äldre barnet att få bekräftat att det kan vara jobbigt med småsyskon och att vi kan behöva visa att vi värnar om deras integritet.
Se syskonkonflikter som en fantastisk möjlighet för barnen att träna sig i konflikthantering. Att se saker ur olika perspektiv och försöka hitta lösningar som tillgodoser allas behov. I dessa konflikter kan det vara viktigt att finnas till hands och vägleda vid behov. Jag tycker det är givande att låta var och en få beskriva sin “karta” på verkligheten utan att vi föräldrar väljer sida, värderar eller dömer. När vi lyssnar på varje persons karta blir den också tydligare för de övriga i konflikten.
Låt barnen själva hitta lösningen som passar dem båda efter att de har hört var och ens karta.
Se syskonkonflikter som en fantastisk möjlighet att träna dig själv i att sätta ord på dina känslor och behov och möta dem utan att styra barnen.
Var uppmärksam på om bråken ökar vid tex skoldagar. En del barn utsätter sina egna syskon för samma behandling som de själva får i t ex skolan. Så istället för tillrättavisning kanske nyfikenhet för barnets upplevelser under dagen kan visa vägen.
Värna barnens integritet och låt dem få vara egna individer utan krav på att hela tiden finnas till hands för sina syskon. Låt dem ha sina kompisar och lekar ifred. Självklart kan det finnas tillfällen när de äldre kan “låta” de yngre vara med och tvärtom men låt de vara undantag. Det är klart att syskon blir ledsen och besvikna av att inte få vara med men om vi ska vara ärliga så blir syskon också ledsna och besvikna av att inte få vara ifred också. Det är inte farligt med känslor. Vi kan finnas där för barnet med deras känslor istället för att de ska ansvara för varandras. Att få vara med bara för att föräldrarna sagt så är inte det samma som att faktiskt få vara med. Barnet kommer att känna att det egentligen inte är välkommet. Syskonet som tvingas bjuda in kan känna bitterhet och avsky och det kan visas på alla möjliga subtila sätt.
Det är lätt hänt att vi tycker att det äldre syskonet kan offra sig lite för det yngre. Ni vet, släppa leksaken som småsyskonet vill ha för att behålla lugnet och så vidare. Jag tror inte det här är någon bra idé. När jag läste delar av It´s OK not to share kände jag igen mina tankar. Jag tror det är viktigt att varje barn är lika viktigt oavsett ålder. Om storasyskonet leker med en bil så är det klart att den bilen är mer attraktiv än en bil som står stilla men det betyder inte att storasyskonet ska behöva lämna ifrån sig den. Småsyskonet kan få träna tålamod att vänta eller hitta en annan bil helt enkelt. Genom att vi visar att storasyskonet är värd att ha sin leksak i fred brukar det inte vara helt ovanligt att det lämnar ifrån sig den till småsyskonet eller hittar en annan lika attraktiv att ge istället. När de gör detta är det av ren vilja och inte på grund av tvång.
Om barnen väljer att leka med varandra låt dem tillsammans komma fram till vilken lek de ska leka. Kräv inte att den ena ska spela intresserad av en lek som hen inte gillar.
Tänk på att varje syskon upplever sin uppväxt på sitt unika sätt. En av anledningarna kan vara vilken roll de får i familjen och det ansvar som följer med den rollen. En annan anledning kan vara att vi behandlar våra barn olika. En tredje kan helt enkelt ha att göra med att de är just olika personer och därför upplever situationer olika.
När barn har konflikter är det viktigt att fundera på hur vi får dem att sluta. Ibland kanske vi föräldrar väljer en väg som skapar mer avstånd än kontakt mellan våra barn. Jag vet att bestraffningsmetoderna jag skriver om i inlägget Vidriga konsekvenser vid syskonbråk hör till undantagen men det kanske ändå kan bidra till någon.
Självklart är det lika viktigt att behandla sina syskon med respekt som det är att behandla andra med respekt. (Edit: Det är fruktansvärt att vissa växer upp med syskonmisshandel och det ämnen är det viktigt att vi pratar om. Helén tar upp syskonmisshandel på sin sida med samma namn.)
Ja, det är otroligt skönt när syskon är sams och älskar varandra men vill vi verkligen att de ska hålla inne sina egna tankar, känslor, behov och önskemål för att tillfredsställa oss och våra känslor? Är det inte bättre att de vågar vara sig själva i familjen och värna om sin integritet även om det innebär att det blir känslor av besvikelse hos ett syskon och lite mer “jobb” för oss föräldrar?
När jag har berättat för människor att vi har fem barn och sagt deras ålder har jag ofta mötts av.
-Då har ni haft hjälp av de stora barnen med de små.
Nä, vi bestämde oss väldigt tidigt för att våra barn inte skulle behöva ta ansvar för vårt val att ha fem barn. Vi har inte valt att utnyttja deras släktskap för att underlätta vår vardag. Vi får ta fullt ut ansvar för vårt val att ha många barn. Självklart frågar vi ibland om ett äldre barn vill passa ett yngre barn men det är ett önskemål och inte ett krav. Då vi inte frågar så ofta upplever jag att de få gånger vi frågar brukar barnen välja att svara ja.
Jag har upplevt att ju mer vi värnar varje barns integritet desto mer bjuder de frivilligt in sina syskon i diverse lekar och de delar gärna med sig av sina hörlurar bara för att de vill. När det är ok att säga nej blir viljan större att säga ja.
Glömde en viktig sak. Ibland är syskonbråk fjärrkontroll till föräldrarna. Vi springer aldrig så snabbt som när våra barn bråkar. Om det är vår kontakt de vill ha så behöver vi fundera på hur vi kan tillgodose denna kontakt i större utsträckning. Kanske tillsammans med barnen komma fram till andra “strategier” för att berätta att de vill umgås med oss.
Nu när det är semestertider och det blir mycket tid tillsammans med familjen kan det vara extra viktigt att låta barnen hålla på med sin hobby för att få tillgodose så många behov som möjligt. Det som barn tycker är roligt att göra fyller dem med positiv energi som de kan behöva i alla möten med människor som de kanske inte alltid kommer överens med. Oavsett om hobbyn är att spela fotboll, hänga med kompisar, spela tv-spel, spela datorspel och så vidare. Läs gärna mitt inlägg om Datorförbud i sex veckor.
Vi kommer att ladda för fullt med sysselsättning för varje barns behov när vi åker iväg på bilsemester. Om det ändå uppkommer konflikter i bilen under resans gång brukar jag parkera bilen och låta barnen lösa sin konflikt innan jag kör vidare. Det är ju trots allt svårt att inte bli påverkad och just när jag kör bil (och månar om allas säkerhet) är det inte bästa tillfället att öva. För öva det behöver jag och det börjar med att jag skriver detta inlägg. För som alltid så skriver jag lika mycket till mig själv som till andra.
Höll på att glömma bort en otroligt viktigt sak som jag gärna delar med mig av. Låt syskon vara syskon och inte föräldrar till varandra. När något av barnen börjar agera “förälder” till sitt syskon brukar vi frigöra dem från den uppgiften genom att säga att de har glädjen att vara varandras syskon och att vi tar ansvaret att vara förälder.
Om du gillar mitt inlägg får du gärna prenumerera på mina inlägg och för kontinuerliga inspirationsinlägg rekommenderar jag min Facebookssida Familjecoachen.
 
 
 
 

Vidriga konsekvenser vid syskonbråk

Vi har en otrolig makt som föräldrar och den makten kan vi använda på ett sätt som leder till kontakt och utveckling eller avstånd och avveckling.
bloggsyskonbråkSyskon som bråkar är något som ofta tas upp som ett problem som behöver en lösning. Och jag kan förstå att föräldrar inte vill att våra barn ska bråka, de vill helst av allt att de ska vara bästa vänner och alltid vara sams. Att de ska hålla ihop i vått och torrt och alltid finnas där för varandra. Framförallt tror jag att syskonbråk väcker något hos oss som vi helst inte vill ta tag i och bearbeta. Många av oss har med oss från barndomen att det inte är ok att bråka. Att föräldrar vill ha det lugnt och skönt och inte behöva se sina barn bråka. Att trots att vi vill uttrycka något så ska vi hålla inne det för fridens skull. Och det vi har stängt in ska förbli instängt. (Edit Många kan också ha hemska minnen från syskonbråk. Kanske fanns inte vuxna där och hjälpte till när bråken urartade. Kanske ledde bråken till faktiska övergrepp och trauman som ligger och gror. Jag kan rekommendera Heléns sida syskonmisshandel.se för mer information kring detta.)
På Facebook sprids lösningar på dessa syskonbråk. En förälder berättar att hen kommit på den allra bästa konsekvensen och det är att när barnen bråkar får de gå ut på trappen och hålla varandra i handen. Jag kan tänka mig att barnen känner sig tvingade att ta i hand med någon som de faktiskt är osams med och att de kan känna äckelkänsla. Det är i alla fall det jag skulle känna om jag tvingades ta på någon som jag just då kanske hatar. Att inte ha rätten till min egen kropp. Att inte själv få bestämma vem jag vill i denna stund ha kroppslig kontakt med. Det skulle också kännas skamset när kompisar går förbi och ser att jag sitter där med skam och håller någons hand för att jag är tvungen. På andra bilder har jag sett syskon som tvingas tränga in sig i en och samma tröja. En tröja som det står tex This is our “we will get along” t-shirt. Bilder där syskon med sitt ansiktsuttryck visar hur äcklade de är. Det går att se att de helst av allt skulle vilja försvinna. Ibland är storleken på barnen väldigt ojämn så de yngre barnet ser ut som om det håller på att strypas. Vilken förnedring. Jag tänker hur det skulle se ut om vi använde samma konsekvenser på våra arbetsplatser eller i våra relationer. Det går kalla kårar genom min kropp och jag ryser vid tanken. Ingen vuxen skulle gå med på liknande behandling och ändå utsätts barn för detta.
Alla barn och vuxna har rätt till sina egna kroppar och vad de väljer att göra med dem. Att tvinga människor till kroppskontakt när de inte vill är ett stort övertramp. Tidigare har jag skrivit om Kram som förlåt som jag anser är i samma kategori. Det är maktutövning som minskar barns rätt till sina egna kroppar. Som får barn att ifrågasätta sin egen känsla och lär dem att de inte ska följa sin egen känsla utan istället följa den som har makten. Att respektera varandras gränser börjar i familjen. 
Barn är människor och har samma känslor som oss. Den stora skillnaden mellan oss är att de är beroende av oss föräldrar. Det hänger på oss att de blir behandlade med respekt och därmed respekterar sig själv och andra. Att behandla barn som ett Det kan få ohyggliga konsekvenser som bland annat kostade en ettåring livet för en tid sedan.
Genom att straffa syskon tror jag att vi bygger upp ett avstånd mellan dem istället för kontakt. Genom att straffa syskon tror jag att vi startar en avveckling av vem de är. De lär sig att inte säga vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar eftersom det leder till något som de inte upplever berikande. Precis samma sak som är risken med att använda belöningar och bestraffningar i våra möten med barn.
Självklart händer det att jag inte möter mina barns syskonbråk på ett konstruktivt sätt men jag skulle aldrig tvinga dem att kramas, hålla handen eller dela en tröja.