Pedagog eller förälder till tonåring i Skellefteå

Den 21 maj kommer jag till Nyhamn utanför Skellefteå. När våra barn närmar sig tonåren kan vår relation testas ordentligt. ”Tonåringen går igenom en period av kroppslig förändring men också en fullständig ”ommöblering” av hjärnan”. Det är som Lars H Gustafsson skriver i sin nya bok ”Relationsrevolutionen” att det är lätt att vi underskattar betydelsen av den hormonstorm som tonåringens inre kommer att vara med om. Deras sexualitet väcks på allvar till liv men deras känsloliv kommer också i svängning. De blir både hatiska och förälskade, både arga och kärleksfulla och svängningarna mellan ytterligheterna går snabbt.

Jag tänker att tonåringen går igenom en stor förändring både kroppsligt och mentalt. Vi föräldrar kanske inte känner igen dem och uttrycker detta vilket skapar ytterligare frustration för tonåringen som ställer sig frågor:  Vem är jag? Vad är meningen med livet? Är jag värdig kärlek? Är jag tillräcklig?

Tonåringen kan känna sig ensam i en värld som inte förstår de utmaningar som de ställs inför. De kanske möts av kommentarer som: Det finns de som har de värre. Själv minns jag ”Tänk på barnen i Afrika” som kastades på oss när vi klagade som ungdomar.

Precis som i andra utmaningar när det gäller föräldraskapet tänker jag att fokus för min del ligger på att underhålla relationen och inte låta något eller någon komma i mellan.

Hur kan jag berika vår relation? Hur möter jag min tonåring på morgonen? Hur möter jag min tonåring efter skola och jobb? Vad kan jag som förälder göra för att fortsätta ha kontakten? Jag vill vara tydlig med att jag värnar relationen till min tonåring men det innebär inte att jag skulle släppa på mitt föräldraansvar. Jag är fortfarande ansvarig för att fatta ”obekväma” beslut som tonåringen ännu inte är mogen att fatta själv.

Jag tänker också att vi kan få lite vägledning om vi funderar på vad vi själv behövde när vi var tonåringar. Vad gjorde våra föräldrar som var bra? Vad hade de kunnat gjort annorlunda? Om vi idag skulle gå igenom samma förändring som våra tonåringar vad skulle vi ha önskat? Kanske lite omtanke och kärlek.

Precis som i alla relationer är det viktigt med NÄT. Att vi försöker fånga in både våra tonåringars och våra egna känslor, behov och önskningar samt tillsammans försöker finna lösningar.

  • Nyfiken på vad den andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Ärlig med vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Tillsammans hitta lösningar som tillgodoser både den andras men också mina egna behov.

Men vi föräldrar är ju inte heller mer än människor och kan behöva lite kärlek och omtanke. Det är inte alltid våra tonåringar kan ge oss detta då de är fullt upptagen med sitt eget kaos. Men vi kan alltid ge oss själva lite självmedkänsla. Att inse att jag inte är ensam om mina upplevelser. Det finns fler tonårsföräldrar som är med om liknande saker. Jag kan omfamna mig själv och visa mig medkänsla på samma sätt som jag kan visa min tonåring medkänsla. Jag är tillräcklig och värd att älskas. Jag kan sätta ord på mina känslor och behov och förmedla dem till min omgivning.

Ingen är tankeläsare och få är minnesmästare

Vi kan behöva upprepa våra önskemål.

Bild1Jag önskar dig varmt välkommen till Nyhamn mellan 13-16 den 21 maj. Jag erbjuder en rabatt ifall ni är fyra stycken som går samtidigt. Då betalar ni 600 kr annars är priset 175 kr per person. Anmälan här.

Jag kan också ta betalt på plats med Izettle men ni behöver ändå berätta att ni kommer eftersom det kommer att finnas fika till självkostnadspris på plats och vi vill att det ska räcka till alla.

Sprid gärna till vänner och bekanta i närheten av Skellefteå.

Möter du tonåringar i din vardag och bor i Skellefteå?

Då hälsar jag dig hjärtligt välkommen till min föreläsning i Nyhamn den 21 maj mellan 13.00-16.00. Jag lovar dig skratt och a-ha upplevelser när du får chans att reflektera över den viktiga relationen mellan vuxen och tonåringar. Om jag ska vara ärlig så kommer du att kunna relatera det jag tar upp även till andra relationer oavsett om det gäller barn eller vuxna. Vi är ju alla människor oavsett ålder.

Vi kommer att hålla till i Nyhamnsgården i Nyhamn och det kommer att finnas möjlighet att köpa fika till självkostnadspris i pausen eftersom en förälder har erbjudit sig att fixa detta.

Min önskan är att ni ska lämna föreläsningen med inspiration när det gäller möten med människor. Inspiration som leder till ännu mer kontakt. Kanske kommer responsen som illustreras i denna bild att vara blott ett minne.

Bild1

 

Jag kan tänka mig att även ungdomar kan ha utbyte av att besöka föreläsningen.

Verkar det intressant? Är ni fyra vänner som vill dela denna upplevelse så finns det ett specialerbjudande till er. Det finns två olika biljetter. En för enskilda biljetter och en som gäller för fyra personer. Anmälan och biljettköp kan du göra här.

Är ni några på ett företag som vill att jag ska skicka faktura går självklart det att ordna. Maila mig på info@mariaklein.se Jag har också möjlighet att ta betalt med iZettle på plats men då vi anpassar fikat efter antalet deltagare kan ni gärna meddela att ni kommer.

Att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt

När våra barn närmar sig tonåren testas våran relation ordentligt. “Tonåringen går igenom en period av kroppslig förändring men också en fullständig “ommöblering” av hjärnan. Det är som Lars H Gustafsson skriver i sin nya bok “Relationsrevolutionen” att det är lätt att vi underskattar betydelsen av den hormonstorm som tonåringens inre kommer att vara med om. Deras sexualitet väcks på allvar till liv men deras känsloliv kommer också i svängning. De blir både hatiska och förälskade, både arga och kärleksfulla och svängningarna mellan ytterligheterna går snabbt.

Jag tänker att tonåringen går igenom en stor förändring både kroppsligt och mentalt. Vi föräldrar kanske inte känner igen dem och uttrycker detta vilket skapar ytterligare frustration för tonåringen som ställer sig frågor:  Vem är jag? Vad är meningen med livet? Är jag värdig kärlek? Är jag tillräcklig?

Tonåringen kan känna sig ensam i en värld som inte förstår de utmaningar som de ställs inför. De kanske möts av kommentarer som: Det finns de som har de värre. Själv minns jag “Tänk på barnen i Afrika” som kastades på oss när vi klagade som ungdomar.

Precis som i andra utmaningar när det gäller föräldraskapet tänker jag att fokus för min del ligger på att underhålla relationen och inte låta något eller någon komma i mellan.

Hur kan jag berika vår relation? Hur möter jag min tonåring på morgonen? Hur möter jag min tonåring efter skola och jobb? Vad kan jag som förälder göra för att fortsätta ha kontakten? Jag vill vara tydlig med att jag värnar relationen till min tonåring men det innebär inte att jag skulle släppa på mitt föräldraansvar. Jag är fortfarande ansvarig för att fatta “obekväma” beslut som tonåringen ännu inte är mogen att fatta själv.

Jag tänker också att vi kan få lite vägledning om vi funderar på vad vi själv behövde när vi var tonåringar. Vad gjorde våra föräldrar som var bra? Vad hade de kunnat gjort annorlunda? Om vi idag skulle gå igenom samma förändring som våra tonåringar vad skulle vi ha önskat? Kanske lite omtanke och kärlek.

Precis som i alla relationer är det viktigt med NÄT.

  • Nyfiken på vad den andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Ärlig med vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Tillsammans hitta lösningar som tillgodoser både den andras men också mina egna behov.

Men vi föräldrar är ju inte heller mer än människor och kan behöva lite kärlek och omtanke. Det är inte alltid våra tonåringar kan ge oss detta då de är fullt upptagen med sitt eget kaos. Men vi kan alltid ge oss själva lite självmedkänsla. Att inse att jag inte är ensam om mina upplevelser. Det finns fler tonårsföräldrar som är med om liknande saker. Jag kan omfamna mig själv och visa mig medkänsla på samma sätt som jag kan visa min tonåring medkänsla. Jag är tillräcklig och värd att älskas. Jag kan sätta ord på mina känslor och behov och förmedla dem till min omgivning.

Ingen är tankeläsare och få är minnesmästare

Vi kan behöva upprepa våra önskemål.

…………………

Bild1Jag kommer att föreläsa i Linköping den 12 april och önskar att ni berättar det för alla tonårsföräldrar (som har barn från 10 år och uppåt) som ni känner i och omkring Linköping. Det finns ett event på Facebook som ni gärna får dela. “Du fattar ju ingenting” Tack på förhand!

Eller så delar ni denna länk för anmälan och information: https://simplesignup.se/event/73747-du-fattar-ju-ingenting-att-vara-tonaarsfoeraelder-aer-inte-alltid-saa-laett

Den 21 maj är det dags för mig att åka till Nyhamn söder om Skellefteå för att tillsammans med andra föräldrar reflektera och utveckla våra relationer med tonåringar.

Anmälan: https://simplesignup.se/event/76395-du-fattar-ju-ingenting-att-foerstaa-tonaaringen-och-skapa-kontakt

 

Du fattar ju ingenting!!! Snart i Linköping

En frustrerad tonåring kommer hem och hinner knappt innanför dörren. Förälderns och tonåringens tankar syns inom parenteserna.

Tonåringen: Jag hatar skolan.

Förälder: Hatar är ett starkt ord. Man använder inte det i onödan. (Detta är inte ett sådant nödvändigt tillfälle. Dina känslor är överdrivna)

T: Ja, men det är så jag känner och jag kommer aldrig gå dit igen. (Om hon bara visste vad som händer i skolan, varför vill hon inte veta? Varför är mina känslor inte viktiga?)

F: Fast du vet ju att man måste gå i skolan. Det är skolplikt i Sverige och om du inte går till skolan kan vi bli anmälda. (Vad ska folk säga om mitt barn inte går i skolan? De kommer lägga skulden på mig. Att jag har misslyckats som förälder. Klart att mitt barn ska gå i skolan. Det är ju lag på det.)

T: Men jag vill inte dit. Min lärare är en idiot. (Kanske förstår hon om jag berättar vem som är orsaken till att jag inte vill till skolan.)

F: I vår familj kallar vi ingen för idiot. (Det är ju fult att kalla andra människor för idioter. Det säger mer om den som säger det än om den som man svartmålar. Mitt barn ska verkligen inte använda sådana ord för vad säger det om mig som har uppfostrat hen.)

T: Men han ger oss läxor hela tiden och verkar fullständigt skita i att vi har annat för oss än att gå i skolan. (Jag vet att mamma inte gillar läxor så kanske väljer hon att lyssna om jag tar upp just läxorna även om det inte är det som är största problemet.)

F: Men snälla x, du måste ju förstå att han inte kan hålla koll på alla elevers fritidsaktiviteter. (Egentligen håller jag med om att det inte borde finnas läxor men jag måste ju försvara den stackars läraren. De har ju det nog jobbigt inom skolvärlden med alla Björklunds märkliga förslag. Det är inte lätt att vara lärare idag.)

T: Men när ni vuxna slutar jobbet då behöver ju inte ni ta med er jobbet hem. Det är orättvist. (Nä, det är nog ingen idé. Hon vill nog inte veta)

F: Sant, men livet är faktiskt inte rättvist. Jag tycker du ska vara tacksam att du har det så bra som du har det. Tänk på barnen i Afrika (De förstår verkligen inte hur bra det har det och det är verkligen inte lätt att vara arbetare heller för den delen.)

Bild1Tänk vad mycket fokus man kan lägga på att uppfostra men också på att tänka på vad alla andra kommer att säga. När det gäller relationen till våra tonåringar som i första hand borde vara i fokus så kan vi ju fundera på vad som händer om vi möter dem med uppfostran istället för att faktiskt lyssna. Jag tror att vi bygger en mur mellan oss som hindrar kommunikation och gör att tonåringarna väljer att hålla inne med starka upplevelser och känslor och en dag då exploderar dem som Zandra Lundberg beskriver i Aftonbladet. Det kan också bli så att tonåringen för att bli lyssnad på tar till ännu hårdare ord för att nå fram.

T: Jag hatar dig. Du är världens sämsta mamma/pappa.

Jag tror att vi väljer att öppna oss för de människor som vi känner oss trygga med. Att då bli mött på ett sätt som gör att vi inte känner oss lyssnade på sårar oss. När vi blir sårade är det allt för vanligt att vi hämnas genom att såra tillbaka. Det är då vi kallar varandra för saker som vi egentligen inte vill säga. Alternativet till att hämnas är att antingen försöka förstå den andra personen genom empati eller vara ärlig och berätta vad jag själv upplever utan att använda skuld, skam eller rädsla. Det senare handlar om att berätta vad jag själv observerar, känner, behöver och önskar. Vart min gräns går helt enkelt. I många fall är det allra bäst att först försöka förstå för att sedan berätta vad jag själv upplever.

Jag tror att det är viktigt att tänka på några saker:

För det första tror jag att det är viktigt att förstå att tonåringar är väldigt styrda av sina känslor. Deras konsekvenstänkande är inte fullt så utvecklat ännu. Hormonerna spelar dem ett spratt och de glömmer bort sådant som var självklara att de kom ihåg tidigare. Det är också viktigt att vi väljer att våga se alla de känslor som väller upp för dem. Det är genom att se och sätta ord på känslorna som de kan hantera dem bättre och bättre.

För det andra tror jag att tonåringar precis som förskolebarn kan anstränga sig för att hålla inne en hel del känslor när de är i skolan och sedan när de möter sina föräldrar då kommer alla känslorna på en och samma gång. Det är som om allt brister. Jag tror det är viktigt att tonåringar har någon som lyssnar på dem. Jag minns starkt en undersökning som gjordes i skolan där det kom fram att fjortonåringarna mådde dåligt men framförallt så hade de ingen att gå till och prata med. Var stolt att de är trygg med dig och det är därför du får veta sanningen.

För det tredje tycker jag att vi ska tänka på att det finns andra tillfällen att prata med våra tonåringar om vad som är rätt och fel än när de är upprörda. Många reagerar när jag säger att vi inte ska haka upp oss på tonåringens ordval. Jag är helt övertygad om att det är bättre att samtala om ordval och liknande när tonåringen inte är i affekt. De behöver oss som lyssnare och inte som uppfostrar när de upplever kaos. På det sättet underhåller vi den viktiga relationen som både vi och tonåringarna berikas av. Betyder det att vi ska acceptera att de kallar oss för namn vi aldrig skulle tillåta från någon annan? Jag tror att de använder sårande ord när de själva har blivit sårade. Antingen av oss eller av någon annan. När de inte är i affekt kan vi prata om hur dessa ord påverkar oss. Min erfarenhet är att ju mer vi väljer att lyssna desto mindre kommer de att använda sårande ord.

För det fjärde önskar jag att vi valde att lyssna eftersom det är genom vårt lyssnande som vi kan få reda på vad som ligger bakom de kraftfulla orden. Vilka behov är det som tonåringen försöker värna om? Vilka känslor är det som dessa otillfredsställda behov väcker? Genom att sätta ord på dessa känner sig tonåringen sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Vilket leder oss till det femte.

För det femte så tror jag att när tonåringen känner sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar så öppnas möjligheten att tillsammans med en vägledande förälder hitta en lämplig lösning. Jag brukar tänka på alla deras idéer till lösningar som grenar på ett träd. Låt dem fritt få komma med många förslag för att sedan välja en som passar. Vi kan hjälpa dem med konsekvenstänkandet genom att säga: Vad tror du händer om du gör så? För att öka antalet lösningar kan vi säga: Finns det något mer du kan göra?

Skapa en miljö byggd på tillit och förtroende. Det kommer att berika både din tonårings liv men också ditt eget.

Vilka behov och känslor tror du döljer sig bakom tonåringens ord?

……………………..

Föreläsningen “Du fattar ju ingenting – att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt” kommer till Linköping den 12 april. Biljetter går att köpa här.

Att se misstag som lärtillfällen

Bild1Det är inte lätt att vara förälder och det är inte lätt att vara barn eller tonåring för den delen. Vi säger saker som vi inte menar. Vi gör saker som inte känns rätt. Vi sårar dem vi älskar allra mest. Vi har en inre kompass som berättar för oss när vi gått över gränsen. Ibland lyssnar vi på den inre kompassen och tar ansvar för våra handlingar där och då. Ibland lyckas vi skylla på den andra och stänga av vår inre kompass för att gå vidare. När vi sedan tänker tillbaka är det fortfarande något som skaver. Först när vi vågar möta oss själva kan vi släppa taget.
När jag var i samma ålder som Angelica så hade jag inte de insikter som hon besitter när hon “vårstädar” bland gamla minnen.

“Jag undrar om vi alla har sådana där tankespöken gömda i gamla dammiga vrår i minnet. Kanske är de förträngda, kanske har vi försonats med dem för längesedan och släppt dem fria, eller så kanske de fortfarande hemsöker oss ibland och får skammen att välla upp i våra bröstkorgar som svidande syra. Kanske har vi alla någon gång grämt oss över att vi inte kunnat gå tillbaka, sudda och måla om – ”göra om, göra rätt”
Jag insåg att de jobbigaste minnena inte är de där man själv blivit sårad eller på annat sätt farit illa – de jobbigaste är de där man själv sårat någon annan; De som är kopplade till den frätande känslan S K A M.”

Jag håller med henne om att jag tycker det är jobbigast att tänka tillbaka på hur jag sårat andra än de tillfällen då någon annan sårat mig. Samtidigt inser jag att vi ständigt sårar oss själva. Vi ställer otroligt höga krav på oss själva och när vi misslyckas då sätter våra inre kritiker igång och anfaller syndaren, dvs oss själva. Vi kritiserar och ifrågasätter oss själva. Vi drar oss undan från gemenskap, trots att vi inget hellre vill än att höra samman med andra. Vi ältar och ältar och ältar.
När någon annan gör misstag då försöker vi förmedla att det är en del av livet och en del av lärandet. När vi själva gör misstag då är det desto svårare att se det som en lärprocess. Det är så viktigt att vi som föräldrar kan förmedla att misstag är en del av lärandet, både till oss själva men också till våra barn och tonåringar. Jag tänker att det är alldeles normalt att vara omogen och vilsen som Angelica beskriver sig själv som tonåring. Det är normalt att göra moraliska felsteg. Det behöver vi förmedla till våra tonåringar. Vi behöver också förmedla att vi alltid finns där för dem. Att vi älskar dem precis som de är. Att vi alla kan lära oss något av våra misstag. Att de kommer att mogna och känna sig mindre vilsna.
Jag tänker att skam är en medhjälpare på vår väg genom livet. Vi kan lära oss massor av att våga möta oss själva när vi känner skam. Det krävs mod och sårbarhet men det är också där vi kan hitta oss själva. För att nå dit tror jag att det är bra att vi möter oss själva och andra med empati/medkänsla.
För några år sedan skrev jag ett inlägg om några av mina misstag som förälder. Misstag är en del av lärandet. Det finns många andra inlägg om mina misstag bland annat när jag gjorde min sons hjärna liten eller när jag gick i kamp om en semla eller när jag inte vågade möta min sons frustration efter en match där alla medel var tillåtna.
Bidrar mina inlägg till dig? Då får du gärna dela dem vidare och välja att prenumerera på mina inlägg. Klicka på Följ.

Lyssna eller uppfostra, det är frågan.

En frustrerad tonåring kommer hem och hinner knappt innanför dörren. Förälderns och tonåringens tankar syns inom parenteserna.
Tonåringen: Jag hatar skolan.
Förälder: Hatar är ett starkt ord. Man använder inte det i onödan. (Detta är inte ett sådant nödvändigt tillfälle. Dina känslor är överdrivna)
T: Ja, men det är så jag känner och jag kommer aldrig gå dit igen. (Om hon bara visste vad som händer i skolan, varför vill hon inte veta? Varför är mina känslor inte viktiga?)
F: Fast du vet ju att man måste gå i skolan. Det är skolplikt i Sverige och om du inte går till skolan kan vi bli anmälda. (Vad ska folk säga om mitt barn inte går i skolan? De kommer lägga skulden på mig. Att jag har misslyckats som förälder. Klart att mitt barn ska gå i skolan. Det är ju lag på det.)
T: Men jag vill inte dit. Min lärare är en idiot. (Kanske förstår hon om jag berättar vem som är orsaken till att jag inte vill till skolan.)
F: I vår familj kallar vi ingen för idiot. (Det är ju fult att kalla andra människor för idioter. Det säger mer om den som säger det än om den som man svartmålar. Mitt barn ska verkligen inte använda sådana ord för vad säger det om mig som har uppfostrat hen.)
T: Men han ger oss läxor hela tiden och verkar fullständigt skita i att vi har annat för oss än att gå i skolan. (Jag vet att mamma inte gillar läxor så kanske väljer hon att lyssna om jag tar upp just läxorna även om det inte är det som är största problemet.)
F: Men snälla x, du måste ju förstå att han inte kan hålla koll på alla elevers fritidsaktiviteter. (Egentligen håller jag med om att det inte borde finnas läxor men jag måste ju försvara den stackars läraren. De har ju det nog jobbigt inom skolvärlden med alla Björklunds märkliga förslag. Det är inte lätt att vara lärare idag.)
T: Men när ni vuxna slutar jobbet då behöver ju inte ni ta med er jobbet hem. Det är orättvist. (Nä, det är nog ingen idé. Hon vill nog inte veta)
F: Sant, men livet är faktiskt inte rättvist. Jag tycker du ska vara tacksam att du har det så bra som du har det. Tänk på barnen i Afrika (De förstår verkligen inte hur bra det har det och det är verkligen inte lätt att vara arbetare heller för den delen.)
Bild1Tänk vad mycket fokus man kan lägga på att uppfostra men också på att tänka på vad alla andra kommer att säga. När det gäller relationen till våra tonåringar som i första hand borde vara i fokus så kan vi ju fundera på vad som händer om vi möter dem med uppfostran istället för att faktiskt lyssna. Jag tror att vi bygger en mur mellan oss som hindrar kommunikation och gör att tonåringarna väljer att hålla inne med starka upplevelser och känslor och en dag då exploderar dem som Zandra Lundberg beskriver i Aftonbladet. Det kan också bli så att tonåringen för att bli lyssnad på tar till ännu hårdare ord för att nå fram.
T: Jag hatar dig. Du är världens sämsta mamma/pappa.
Jag tror att vi väljer att öppna oss för de människor som vi känner oss trygga med. Att då bli mött på ett sätt som gör att vi inte känner oss lyssnade på sårar oss. När vi blir sårade är det allt för vanligt att vi hämnas genom att såra tillbaka. Det är då vi kallar varandra för saker som vi egentligen inte vill säga. Alternativet till att hämnas är att antingen försöka förstå den andra personen genom empati eller vara ärlig och berätta vad jag själv upplever utan att använda skuld, skam eller rädsla. Det senare handlar om att berätta vad jag själv observerar, känner, behöver och önskar. Vart min gräns går helt enkelt. I många fall är det allra bäst att först försöka förstå för att sedan berätta vad jag själv upplever.
Jag tror att det är viktigt att tänka på några saker:
För det första tror jag att det är viktigt att förstå att tonåringar är väldigt styrda av sina känslor. Deras konsekvenstänkande är inte fullt så utvecklat ännu. Hormonerna spelar dem ett spratt och de glömmer bort sådant som var självklara att de kom ihåg tidigare. Det är också viktigt att vi väljer att våga se alla de känslor som väller upp för dem. Det är genom att se och sätta ord på känslorna som de kan hantera dem bättre och bättre.
För det andra tror jag att tonåringar precis som förskolebarn kan anstränga sig för att hålla inne en hel del känslor när de är i skolan och sedan när de möter sina föräldrar då kommer alla känslorna på en och samma gång. Det är som om allt brister. Jag tror det är viktigt att tonåringar har någon som lyssnar på dem. Jag minns starkt en undersökning som gjordes i skolan där det kom fram att fjortonåringarna mådde dåligt men framförallt så hade de ingen att gå till och prata med. Var stolt att de är trygg med dig och det är därför du får veta sanningen.
För det tredje tycker jag att vi ska tänka på att det finns andra tillfällen att prata med våra tonåringar om vad som är rätt och fel än när de är upprörda. Många reagerar när jag säger att vi inte ska haka upp oss på tonåringens ordval vilket leder mig till det fjärde.
För det fjärde önskar jag att vi valde att lyssna eftersom det är genom vårt lyssnande som vi kan få reda på vad som ligger bakom de kraftfulla orden. Vilka behov är det som tonåringen försöker värna om? Vilka känslor är det som dessa otillfredsställda behov väcker? Genom att sätta ord på dessa känner sig tonåringen sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Vilket leder oss till det femte.
För det femte så tror jag att när tonåringen känner sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar så öppnas möjligheten att tillsammans med en vägledande förälder hitta en lämplig lösning. Jag brukar tänka på alla deras idéer till lösningar som grenar på ett träd. Låt dem fritt få komma med många förslag för att sedan välja en som passar. Vi kan hjälpa dem med konsekvenstänkandet genom att säga: Vad tror du händer om du gör så? För att öka antalet lösningar kan vi säga: Finns det något mer du kan göra?
Jag är helt övertygad om att det är bättre att samtala om ordval och liknande när tonåringen inte är i affekt. De behöver oss som lyssnare och inte som uppfostrar när de upplever kaos. På det sättet underhåller vi den viktiga relationen som både vi och tonåringarna berikas av.
Betyder det att vi ska acceptera att de kallar oss för namn vi aldrig skulle tillåta från någon annan? Jag tror att de använder sårande ord när de själva har blivit sårade. Antingen av oss eller av någon annan. När de inte är i affekt kan vi prata om hur dessa ord påverkar oss. Min erfarenhet är att ju mer vi väljer att lyssna desto mindre kommer de att använda sårande ord.
Skapa en miljö byggd på tillit och förtroende. Det kommer att berika både din tonårings liv men också ditt eget.
Vilka behov och känslor tror du döljer sig bakom tonåringens ord?