Skicka in barnet på rummet eller …

Nu har jag haft föräldragrupper under några år och ju fler grupper jag har desto mer fascinerad blir jag över föräldrar som grupp. Människor i sina bästa år går på kurs för att förbättra relationen till sina barn. Efter några timmar är flertalet föräldrar modiga nog att öppna sig för gruppen och berätta om både det som ger dem energi men också det som tar energi. Både föräldraskapets alla möjligheter men också alla utmaningar. Som kursledare har jag en ledarposition och det är viktigt att även jag delar med mig av både utmaningar och möjligheter. Det brukar få deltagarna att se på mig med andra ögon, de ser på mig som en människa precis som de. Jag har mina styrkor men också sidor som jag behöver utveckla vidare. Jag har en tro på mig själv och på andra människor. Att vi vill och kan hitta våra egna lösningar. bilddörrMen jag har också några akilleshälar. Den ena är Anna Wahlgren (som jag under så många år haft svårt för) och det andra är metoden ”Skicka in barnet på rummet”. För mig är människans största rädsla att bli avvisad och det är därför jag tror att dessa metoder fungerar. Det är inte så att barnet inte längre har behov eller känslor men de lär sig hantera dem, inte visa dem, för att slippa bli avvisad från familjen. Om de har förmågan att hålla inne sina tankar och känslor. En del barn kan inte så de blir straffade om och om igen. För ett bra tag sedan hade jag en grupp där denna lösning kom upp och där jag hade svårt att hålla mig neutral. Det gällde en familj som hade en treåring som skrek. Föräldrarna sa vänligt att du får gärna skrika men då får du göra det på ditt rum. Jag har svårt att minnas vad jag sa men jag minns att jag fick lite dåligt samvete efteråt. Jag valde då att skriva ett mail till alla deltagare. Det stod följande: Jag vill börja med att tacka för ikväll. Det är alltid lika givande att träffa er. Era funderingar och ert sätt att bidra med det ni erfarit berikar mig. Jag vill också tydliggöra att jag inte har träffat på ett barn som skrikit så att jag inte kan vara i samma rum så därför ska jag inte uttala mig om hur man ska göra i dessa lägen. Jag upplever att ni bekräftar era barns behov och känslor och finns där för era barn oavsett vilka känslor de visar så ni gör säkert det som är bäst för både er och era barn. Vid nästa träff berättar mamman att hittills hade barnet slutat skrika när de gav hen valet att skrika i sitt rum men hon hade börjat fundera på vad de skulle göra om barnet inte valde att sluta skrika. Tillsammans med sin man hade de funderat på hur de skulle göra. Skulle de bära in hen på rummet om hen inte ville gå själv? Skulle de stänga dörren om hen inte stannade kvar i rummet? De kände att de inte skulle klara av att göra så utan istället valde de att fundera på VARFÖR treåringen skrek? De valde att tillsammans fundera på vid vilka tillfällen detta hände. De valde att titta på sig själv och situationen. De kom fram till att barnet skrek när de som föräldrar inte var så snälla mot varandra. Det var inte så att de skrek till varandra utan det var mer ordval och tonfall som inte var så trevligt. De kom tillsammans överens om att inte låta så mot varandra. På två veckor hade hen inte skrikit en enda gång. Visst är det fantastiskt att när vi inte fokuserar på att förändra barnets beteende genom olika metoder så kan vi hitta roten till problemet. ”Barns beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”. ”Barn gör det de gör för att tillgodose ett behov”. Det här är det jag kalla familjeutveckling. Att fokusera på helheten, vad kan vi göra och hur kan vi förändra situationen, istället för att stirra oss blind på att barnet ska förändras. Genom det förhållningssättet kan vi lära oss mer om barnet men också om oss själva. Den här familjen är ett fantastiskt exempel på vad föräldrar som är öppen för budskap som barnet sänder kan göra för att förbättra klimatet i familjen. Är tacksam att jag med familjens godkännande fått möjlighet att dela denna historia med er. Men vad ska vi göra när vi känner att vi tappar kontrollen över situationen? Ett tips är att göra som Lars H Gustafssons tipsar om i SvD Föräldrar behöver ta en egen time-out. Sedan finns det säkert situationer där “skicka in barnet på rummet” är bra mycket bättre för både förälder och barn än värre alternativ. Om detta inlägg berikat dig får du gärna välja att dela det vidare till dina nära och kära på dela-knappen nedan. Om du vill få uppdateringar när jag skriver nya inlägg klicka på Följ.
Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer. info@mariaklein.se

Jag kommer under hösten 2019 föreläsa på följande orter:

  • Lidingö den 23 september
  • Sollentuna den 24 september
  • Mölnlycke den 8 oktober
  • Falkenberg den 9 oktober
  • Lund den 10 oktober
  • Piteå den 22 oktober
  • Gällivare den 23 oktober
  • Nyköping den 12 november
  • Norrköping den 13 november
  • Jönköping den 14 november
  • Falun den 26 november
  • Kristinehamn den 27 november
  • Västerås den 28 november

Biljetter kan du boka här: https://www.mariaklein.se/om-du-inte-kommer-nu-sa-lamnar-jag-dig/

Hoppas vi ses

Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.