Låt barn vinna för att skapa självförtroende!?

Allt detta prat om betydelsen av barns självkänsla, hur är det egentligen med barns självförtroende? En fråga som ställts till mig vid olika tillfällen. Hur ser jag på det här?
Jag är en av dem som inte tror att våra barn mår bra av att vi hela tiden bedömer deras prestationer. Jag vill inte att mina barn ska prestera för min skull. Jag vill inte att de ska prestera för att bli godkända av andra. Jag vill att de ska prestera för sin egen skull. Jag firar gärna dess prestationer med dem men det är inte jag som avgör huruvida de är värda att firas eller inte.
Självförtroende handlar om att tro på vår förmåga. Att vi klarar av olika saker. Barn precis som vuxna kan ha olika självförtroende inom olika områden. Själv har jag ett bra självförtroende när det gäller att prata inför publik omkring föräldraskap men om jag skulle prata om datorer skulle mitt självförtroende inte vara så stort.
När det gäller barn tror jag att både för låga och för höga förväntningar kan göra mer skada än nytta när det gäller självförtroendet. Om jag antar att mitt barn inte klarar något kommer jag att försöka göra allt åt mitt barn och därmed kommer barnets möjlighet att bygga upp sitt självförtroende minska. Det här är en riktig utmaning eftersom barnet hela tiden mognar och klarar mer och mer själv. Det gäller att vara uppmärksam på vad jag kan släppa. Om jag antar att mitt barn klarar mer än de klarar av kommer barnet att känna att de inte kan leva upp till mina förväntningar och kanske ge upp och blir bäst på att vara “sämst”. Så det är verkligen en balansgång. Att ställa tillräckligt höga krav för att barnet ska känna att vi tror på deras förmåga men inte för höga för då känner de att de inte duger.

Modet är väldigt kopplat till självförtroende. Om barnet har modet att våga prova nya saker är mycket vunnet. Att våga prova många nya saker innebär risk att misslyckas och det är en konst att klara av att misslyckas utan att för den skull ge upp. Att fortsätta försöka även när det går tungt. Ibland kanske vi behöver lite stöd för att fortsätta kämpa. När vår son var tre år och skulle ta sig upp i en pulkbacke som var lite hal så uppmuntrade jag honom genom att säga: Kämpa! Han fick lite extra energi och kämpade vidare för att slutligen komma upp och säga: Jag kunde!
När det gäller misslyckanden har vi föräldrar en avgörande roll Hur ser vi på misslyckanden som vi själva gör? Hur hanterar vi dem? Har vi berättat för våra barn om våra misslyckanden och hur vi valt att göra? Vågar vi erkänna när vi gjort fel och kanske till och med be om ursäkt för vårt handlande?
När vi försöker med något som vi inte gjort förut finns alltid risken att vi inte klarar av det på en gång. Endel barn har svårare än andra att ta minsta lilla motstånd. De vill kunna saker innan de gått igenom processen att lära sig. Något som frustrerar dem lika mycket som föräldrarna som inte fixar att se att barnet blir frustrerad. Hur hanterar vi vår frustration? Och hur hanterar vi barns frustration? Om vi genast springer fram och försöker fixa det som hänt barnet, visar vi då att barnet kan hantera det själv eller att de behöver oss? Kan vi stå ut med att barnet blir arg och besviken när cykel faller för tredje gången? Kan vi ha tålamodet att låta dem resa upp cykeln och försöka igen? Kan vi hantera att de faktiskt känner att de ännu inte är redo att cykla och lämnar cykeln någon vecka eller någon månad? Jag brukar tänka på att om barnet är sugen nog då kommer deras motivation att hjälpa dem att hantera de hinder som uppstår. Att bli frustrerad är en del i lärprocessen. Låt barnen träna på att hantera sin egen frustration med oss i sällskap. Vi ska alltid finnas vid deras sida precis som jag beskriver utifrån Gordons bok härhär och härVåga vara med barnet när det blir frustrerat. Ta inte deras “nederlag” som ditt eget “nederlag”.
Men hur ska vi göra om barnet ger upp? Om vi själva har svårt att förstå att man ger upp kan det vara svårt att hantera att barnet ger upp (även om det faktiskt är ett realistiskt beslut eftersom de inte är redo ännu). Man ska ju fortsätta när man har börjat med något. Man kan inte bara ge upp. Alla dessa man-regler 🙂 Undrar var vi fått dem ifrån? Vad man borde och vad man ska kanske vi behöver lämna för att vara där barnet är. Barnet kanske inte är mogen för att göra det som barnet gärna ville göra. Kanske är det bästa att vänta. Ha inte så bråttom, det finns gott om tid att lära sig cykla, alla bokstäver, alla siffror och att simma. En fyraåring har gott om tid på sig att lära sig allt det vill.
Finns det något vi kan göra för att underlätta inlärningen? Det är lätt att både vi och barnen fokuserar på slutliga målet, att kunna cykla istället för att fokusera på vägen dit. Det krävs många steg för att kunna lära sig cykla. Låt oss fokusera på ett steg i taget. Först blicken framåt, sedan trampa, sedan bromsa, sedan …Gör upp delmål helt enkelt.
Jag gillar att hjälpa barn bygga sitt självförtroende genom att ställa frågor till dem som jag vet att de klara för att sedan ge dem utmaningar.som faktiskt utmanar dem, men lite åt gången. Att få barnet att sakta men säkert känna att de kan. Ju fler gånger de lyckas desto mer självförtroende får de så att de kan anta utmaningar som de kan misslyckas med.
Med de äldre barnen brukade jag ha ORDBILDER som vi tränade läsning med från de var ca tre år. Då valde barnen själv vilka ord de ville lära sig och sedan tränade vi på dessa ord. Jag berättade vilka ord jag la fram på bordet och sedan frågade jag efter ett av orden och barnet  fick “gissa” vart det ordet var. Jag pekade aldrig på ett ord och frågade: Vad står det här? eftersom den frågan har alldeles för många svar.  Det kan ju vara vilket ord som helst.
Sakta men säkert lärde sig barnet att läsa fler och fler ord bara genom att söka efter det ord som jag frågade efter. Jag valde till och med ord med olika första bokstav så de kunde utgå ifrån att söka just efter första bokstaven. Att barnen lärde sig läsa via dessa ordbilder tror jag gjorde att vår Englandsresa gick så bra. De läste även engelska ord som ordbilder. På tre veckor kunde vår sexåring läsa sagor på engelska. Hon förstod inte alltid vad hon läste men hon läste orden, inte genom att ljuda utan genom att läsa ordet som en bild. De hjälpte även barnen med stavning eftersom de visste hur orden såg ut.
Jämför inte syskon med varandra, det är det ingen som tjänar på. Jämför inte hellre barnen med andra. Ibland har jag hört barn säga: X är mycket bättre än mig på fotboll och föräldern svarar: men du är säkert bättre än x på något annat. Är det verkligen viktigt att våra barn är bäst på något?
Jag vill här berätta hur fascinerande det är hur snabbt barn lär sig när det är något som de verkligen vill. Att spela wii-spel till exempel. Ingen har någonsin visat vår fyraåring hur kontrollen fungerar och ändå kan han det. Det har varit mycket trial and error. Likadant är det med Ipaden.
Bild1Bygger vi självförtroende om vi låter barnen vinna i olika tävlingar och spel inom familjen? Jag tvivlar starkt på det. Det som istället kan hända är att de tror att de är bäst på allt och när de möter verkligheten slås deras tro i spillror och de känner sig verkligen misslyckade. Är det någonstans som barn i trygghet kan få lära sig att hantera både vinster och förluster så är det i hemmiljö.
#blogg100