Barn och begravning

När jag tänker på barn och begravning hamnar jag tillbaka i mig själv som barn. Den där gången när Edla skulle begravas. En släkting som jag var lite rädd för. Min mormor och morfar bodde högt upp på ett berg och när jag skulle gå ner till byn passerade jag Edlas hus. Hon hade någon gång skrikit åt oss barn så jag var lite rädd för henne. När hon dog var jag ledsen och jag kunde se att många omkring mig var ledsna. En person som alltid funnits där fanns inte där längre. När de vuxna skulle åka på begravningen ville jag följa med. Jag ville höra ihop med de som uttryckte samma känsla, sorg, som jag. Jag tyckte att jag var stor nog men det tyckte inte de vuxna. Jag föreställde mig begravningen som väldigt farlig eftersom de vuxna försökte “skydda” mig ifrån den samtidigt kände jag en sorg över att inte få vara med i gemenskapen. Jag kände sorg över att inte få vara delaktig i möjligheten att säga Farväl.

Jag tror det var vanligt att barn inte deltog i begravningar så det var inget konstigt med att jag inte fick men jag minns ändå hur ledsen jag var att jag inte fick delta.

ljusNär min morfar efter en hjärtoperation aldrig vaknade upp igen utan hamnade i koma minns jag att jag ville att mina barn skulle få se honom både när han låg i koma men också när han väl somnat in för gott. Han somnade in sent på kvällen och rådfrågade en doktor Isberg hur han tycket vi skulle göra med barnen. Hans råd var att hämta dem och låta dem vara delaktiga. Han sa att barnens fantasi oftast är mycket värre än verkligheten. Jag åkte hem och hämtade dem så att de fick känna på en relativ varm morfar och säga farväl.

När det var dags för begravning var det självklart att de skulle få följa med. Jag hade sedan dödsfallet lagt fram kritor och pennor på bordet i vardagsrummet för att de skulle kunna få måla om de ville. De hade målat ett rött täcke som skulle värma morfar. De målade också en bild på skog eftersom morfar älskade att gå i skogen men framförallt hade de målat en bild på mormor så att han skulle hitta henne i himlen.

Begravning med barn blev en positiv upplevelse och jag tror att barnen uppskattade att de fick vara en del i gemenskapen. Att de fick se att även vuxna kan vara ledsna och sörja öppet. Att de fick möjlighet att dela den sorgen. När min pappa gick bort i december 2005 var det självklart för mig att barnen skulle få träffa honom när han precis somnat in men också se honom i kistan och lägga i sina teckningar och julklappar.

Barn precis som vuxna vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.