Ignorering och belöningssystem berikar inte relationer

Psykologen Daniel Kraft har en blogg som heter Det känsliga barnet. Där hittade jag en Recension av Fem gånger mer kärlek. Jag håller med Daniel om att boken i stort är bra. Forster lyfter betydelsen av att etablera varma relationer med våra barn. Att den goda relationen är grunden för att kunna hantera de utmaningar som vi föräldrar möter. Därför är det viktigt att vi hela tiden försöker nå kontakt.
Daniel beskriver lite mer omkring detta i följande inlägg: Varför det är så viktigt att respektera barns känslor, Prata respektfullt till barn och Prata respektfullt till barn II
Då Fem gånger mer kärlek är väldigt lättläst och ständigt visar kopplingar till forskning har jag uppskattat stora delar av boken men för mig är det vissa viktiga delar som inte stämmer överens med hur jag ser på barn och den viktiga varma relationen mellan mig och mitt barn. Jag läser att Daniel har hittat samma brister.
Att rekommendera ignorering och avledning för att hantera barns starka känslor.
Att rekommendera 5-minuters metoden för att “lära barn att somna själva”.
bildkulorAtt ett helt kapitel ägnas åt belöningssystem och precis som Daniel skriver så istället för att förstå och känna med barnet, så hamnar vi i ett bedömande och granskande sinnestillstånd som leder till ökad distans till barnet. Detsamma tycker jag gäller när det gäller ignorering och 5-minuters metoden. Endel av de föreslagna belöningarna tycker jag för övrigt barnet har rätt till när som helst. Tex massage och att sova i föräldrarnas säng.
Här vill jag lägga till att Forsters “borttagande av förmåner” inte heller är något jag skulle rekommendera.
Daniel tar också upp att det kunde ha stått mer om vad som kan göra det svårt för oss att vara närvarande och relatera till våra barn. Vår egen barndom och vad som gör att vi själva har spärrar, rädslor och blockeringar. Jag tror att det är just dessa “hinder” som gör det extra svårt för oss att möta våra barns känslor och beteenden. Här skriver Daniel ett svar till en förälder som alltid försöker tysta barnets gråt. Jag tror precis som Daniel att det många gånger är dessa svårigheter som gör att vi väljer belöningssystem. Det är enkelt och “effektivt” och “problemen” försvinner. I allafall tillfälligt.
Varför tror inte jag på ignorering, 5-minuters metoden och belöningssystem? Jag tror att vi människor gör det vi gör för att försöka tillgodose våra behov. Så mitt fokus ligger på att försöka hitta vilket behov det är som barnet försöker tillgodose. Om barnet har tex behov av kontakt så tror jag att barnet försöker tillgodose det på det sätt som ger kontakt. Även om den kontakt de får är negativ genom tjat, hot och straff så är det kontakt men det berikar ju egentligen varken dem eller oss. Att försöka tillgodose behovet av kontakt på ett mer berikande sätt blir i mitt tänk fokus.
Att inte ge kontakt alls, dvs ignorera är för min del inte ett alternativ. “Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”. Många gånger upplever jag att utbrott är lösningen på problemet att barnet inte upplever att vi ser, hör, bekräftar, respekterar eller tar barnet på allvar. Vi fokuserar mer på att förmedla det vi tycker än att förstå barnets perspektiv. Vi behöver bekräfta barnet. Gärna upprepa det vi tycker oss höra så att vi vet att vi har uppfattat det rätt. Sätta ord på den känsla vi tror att barnet upplever. Fråga om vi uppfattat rätt? Ibland kan det bara handla om att säga vad vi tror att barnet ville och vad det vi sagt betyder för dem. Väldigt ofta kan vi förhindra ett utbrott genom att faktiskt lyssna istället för att prata/övertala/rationalisera.
När vi ignorerar eller avleder finns risk att barnets försök att få oss att förstå ökar. Då kommer tex: Jag hatar dig! Och andra kraftfulla uttryck. “Jag bryr mig inte om hur mycket du vet förrän jag vet hur mycket du bryr dig om mig”. Men barnen kan också sluta försöka förmedla vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar när de upplever att det inte är någon idé. (Det är därför jag tror 5-minuters metoden tillslut fungerar. Barnet lär sig att det inte är någon idé att gråta).
Att ställa frågor som: varför gör du så där? Berätta vad du vill osv kan vara svårt för barnet att svara på när de väl är i utbrottet så det är inte fler frågor som jag skulle ägna mig åt men jag skulle försöka bekräfta barnet och alltid erbjuda barnet min närvaro. Sen finns det barn som vill vara ensamma när de är arga osv och det är viktigt att respektera.
Jag skulle vid ett lugnt tillfälle fråga mitt barn hur det vill ha det när det blir arg osv.
Jag skulle också fundera på hur jag själv uttrycker mina känslor. Om jag inte uttrycker känslor skulle jag fundera på hur jag kan göra det på ett sätt som jag önskar att även andra skulle göra det på. (Ibland är det som om barnet uttrycker de känslor som vi känner men inte väljer att uttrycka :o))
Jag gillar listan på sidan 243 i fem gånger … Att fundera på mönster omkring utbrott. När, var, hur och varför. När det gäller barn och ungdomar brukar jag också fundera på hur många av utbrotten som handlar om sådant som hindrar barnet autonomi. Dvs lägger vi oss i sådant som barnets utveckling skriker efter: det här vill jag ta ansvar för, låt mig få försöka! Lyssna mer och bekräfta barnets perspektiv och barnets känslor och behov istället för att försöka ignorera eller avleda är mitt förslag.
Ta ansvar och be om ursäkt för att du tagit ansvar för sådant som barnet kan göra själv. Allt detta behöver göras innan utbrottet bryter ut. När utbrottet är ett faktum är erbjuden närvaro och inte så mycket frågor och prat som jag tror bäst kan erbjudas.
Jag vill med detta inlägg beskriva varför jag tycker det är synd att ignorering och avledning förespråkas istället för det som jag upplever stärker relationen. Att tänka utifrån känslor och behov. Och tycker man det är svårt att prata utifrån behov kan man ju alltid försöka sätta ord på det man ser och tror. Blev du ledsen eftersom … ? När jag sa … då … Hade du hellre …? Du vill …, jag vill …, har du något förslag på hur vi ska lösa det här?
Vill avslutningsvis skriva att lyssna på barnet betyder inte att barnet får göra det det vill det betyder att det får tycka, tänka, känna, behöva och önska vad det vill.

Värt att tänka på vid beslut om föräldrastöd

Tänk om de som beslutar om föräldrastöd i landets kommuner kunde vara öppna för det Håkan Stattin sa på Slutkonferensen för projektet Familjepeppen i Umeå den 19/11. Jag kommer presentera det han sa senare i inlägget.
I dag finns belöningssystem i både hem och skola. Många tycker att det är ett enkelt sätt att få barn att göra som vi säger och prestera mera. Vi antar att barnen själva inte har någon motivation utan att de behöver yttre motivation. Jag är väl medveten om att det finns barn som har begränsad inre motivation men problemet är att belöningssystemen som används i hemmen och skolorna inte tar hänsyn till att de flesta barnen faktiskt har en inre motivation. Barn vill lära sig saker utan att få belöningar. Barn vill ställa upp för andra utan att få belöningar. Barn vill ifrågasätta utan att undvika att bli utan belöning. För ni vet väl att baksidan på belöningar är bestraffningar. När jag inte lyckas få en belöning så känner jag mig bestraffad. Barn vill …
Det är med sorg i hjärtat jag hörde Håkan läsa upp hur ungdomar upplever våra belöningssystem/värderingssystem:
“Det är många ungdomar som säger att deras föräldrars värme och öppenhet gentemot dem är beroende på hur de klarar sig i skolan.
Går det bra är föräldrarna vänliga och stödjande. Går det sämre känner de snarare kyla och avstånd.
Forskning har visat att det här har ett pris. Barn som har föräldrar som reagerar på detta ”betingade” sätt sluter sig och uttrycker mer fientliga attityder till föräldrarna än andra barn.
Den glädje och lycka de känner när de berättar om att de lyckats bra på en skrivning är kortlivad. Lyckas de sämre känner de skuldkänslor.
Ett föräldraskap som bygger på belöningssystem är något som många svenska föräldrar kanske inte ställer sig bakom.
Men detta är något som finns i beteendebaserade program som används i Sverige. Gängse förekommande program bygger på beteendeprinciper (inlärningsteori eller social inlärningsteori i vid bemärkelse).
Det innebär att man arbetar med positiva och negativa förstärkningar som minskar sannolikheten för att barns och ungdomars negativa beteende uppträder eller eskalerar.”
Det jag önskar att beslutsfattare förstår är att “stjärnor” för utförda uppdrag och borttagande av förmåner är precis detsamma som det Håkan beskrev ovan. Låt föräldrar få möjlighet att välja föräldrastödsprogram som inte innefattar belöningar och borttagande av förmåner. Låt också skolpersonal få utbildning i belöningssystemens nackdelar och finna sätt att uppmuntra sina elever utan manipulation. Det är våra barn värda.
Jag är glad att Landstinget i Västerbotten i alla fall valt att satsa på ICDP-vägledande samtal. Ett fantastiskt förhållningssätt som bygger nära och långsiktiga relationer. Det finns hopp för en värld med rika relationer med ömsesidig respekt som grund.

Belöningar, för vems skull?

Förverkliga dina drömmarJag är säker på att mina barn ibland skulle ha uppskattat belöningar och då framförallt pengar. De skulle ha kunnat köpt vad de vill för de pengar som de “tjänat”. Jag minns när sonen kom och berättade för mig att en kille i klassen fick 200 kr per MVG. Han hade nog räknat ut att han skulle kunnat samla ihop en rejäl summa eftersom han hade MVG i alla ämnen och haft det i några år med undantag för ett visst fysikbetyg. Jag tycker nog personligen att hans eget mål att få MVG för att komma in på sin drömutbildning var en betydligt bättre motivationsfaktor samt att han stolt kunde tänka att det här hade han gjort på egen hand och inte pga att han fick pengar. Att ha gjort något för sig själv är värt så mycket mer. Lusten att lära kommer inifrån.

Jag använder belöning, i form av godis, när min tre åring ska ta medicin som smakar illa. Jag inser vilken kraft en muta kan ha. Framförallt om det är något som de verkligen tycker om. Tänk att de stoppar i sig illaluktande, otäck medicin för lite godis. Klart att belöningar kan få ett barn att göra sådant som de inte gör annars. Men det här har naturligtvis ett pris.

Jag funderar också på för vems skull dessa belöningar ska ges. Väldigt ofta tror jag att det är för föräldrarnas skull. De vill ha saker gjorda och att barnet ska uppträda på visst sätt för förälderns skull.

Jag har tidigare skrivit om belöningar här:

Belöningar, ja tack?

Och Petra Krantz Lindgren har idag publicerat följande i ämnet: http://petrakrantzlindgren.se/2013/03/25/darfor-ar-jag-kritisk-mot-beloningssystem-for-barn/

Det jag skulle vilja tillägga är att vi behöver tänka på barnets självkänsla och vad som får den att stärkas. Barn har precis som vuxna behov av att känna sig kompetent, att den känner samhörighet och en stark känsla av autonomi. Dessa behov behöver inte stärkas med hjälp av belöningar.

Jag tycker också att vi verkligen ska tänka oss för innan vi använder manipulation oavsett vilken relation vi pratar om.

Att ge oss själva belöningar, har jag inget emot. När jag har jobbat riktigt hårt brukar jag belöna mig själv med en hel dag med yngsta sonen. Det är jag väl värd! Självklart får han välja själv om han vill vara med mig den dagen eller om han hellre vill vara på förskolan. Hittills har han alltid valt att vara med mig.

Belöningar, ja tack?

Det är klart att vi tycker om belöningar. Vi har ju till och med ett belöningssystem i hjärnan.

Frågan är väl snarast när, var och hur ska vi tillfredsställa vårt behov av belöningar. Och vem avgör när vi är förtjänt av en belöning?

Varje gång vi använder vår föräldramakt för att få som vi vill gör vi ett val. Vi väljer att använda vår makt för att barnen ska foga sig till det vi bestämmer. På kortsikt kanske det ”fungerar” men på långsikt spelar vi ett högt spel. Barn är extremt lojala och vill verkligen vara oss till lags så varje gång vi kränker deras integritet blir de lite mindre sig själva. De försöker anpassa sig till den vi vill ha istället för att utveckla sig själva till just den person de är. Jag brukar ibland tänka på följande uttalande som jag inte minns vem som sa men det finns inom mig. ”Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva.”

Belöningar “fungerar” kan någon säga. Då tänker jag att även “Time-out” “fungerar”. Det betyder ju inte att det är det bästa för barnet. Här vill jag hänvisa till följande klipp:

När jag för några år sedan pratade med en kvinna som förespråkade COPE sa hon: “Men Maria en Time-outstol får ju faktiskt en storebror att sluta slå sin lillasyster. Det skulle inte din “metod” lyckas med.” Det är alldeles sant om det gäller att få storebror att sluta slå lillasyster så snabbt som möjligt. Men med Time-outstol eller belöningssystem är det inte säkert att jag får reda på grundorsaken till att storebror slår lillasyster och det är inte heller säkert att han inte väljer att slå henne när jag inte ser på. Vad är det för känsla som får honom att slå henne? Vad är det han försöker förmedla?

Jag vill ju att storebror och lillasyster ska bygga upp en relation som räcker livet ut. En relation där både storebrors och lillasysters behov blir tillgodosedda. Där bådas tankar, tyckande, känslor, behov och önskemål blir respekterade. Där de väljer att samarbeta inte för att de måste utan för att de vill.

Jag brukar ställa mig följande två frågor (hämtade från Marshall Rosenberg) när jag vill att barnet ska göra något:

1. Vad vill jag att barnet ska göra?

2. Vad vill jag att orsaken till att de gör det ska vara?

Vill jag att orsaken ska vara för att jag säger så? För att det då får en belöning, för att det då inte får ett straff eller för att det väljer att göra det? För sin egen skull eller för att bidra till någon annan.

Vad finns det egentligen för risker med belöningar?

Den största risken är att barnet inte lär känna sig själv, vad det vill, tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Den inre motivationen att göra på ett sätt som känns bra för dem själva och som kommer utifrån egna viljan blir åsidosatt. Det har ju visat sig i studier på vuxna att den bästa motivationen uppnås när medarbetare känner självständighet, att de känner att de utvecklas (mästerskap) och de känner att det de gör är meningsfullt. Morot och piska (yttre motivation)  är för länge sedan förkastat som bra motivationsfaktorer. Detta hörde jag senast när jag lyssnade på Janne Paulsson. Jag tänkte dela med mig av hans tips lite senare i inlägget.

En annan risk är att barnet tränas i att bli styrd av andra. Den som har makten och har möjlighet att belöna eller bestraffa bestämmer. Vad händer när de bildas gäng i skolan och ledaren avgör vad som krävs för att få vara med. Ledaren kan erbjuda belöningar och ta bort förmåner precis som barnet  har lärt sig att ledare gör.

En tredje risk är att barnet blir beroende av bekräftelser av andra. Att andra bestämmer vad som är värt något och inte. Barnet vill få höra att det är duktigt och gör “rätt”. Om barnet gör något som det tycker ska belönas för och belöningen utgår kanske barnet väljer att inte göra det igen. Det kan vara att barnet gör något för någon annan men inte får den bekräftelse som den förväntat sig. Att bara känna själv att de gjort något bra duger liksom inte.

En fjärde risk är att barnet börjar tänka på handlingar som något som alltid ska ersättas. Frågan: Vad får jag för det? blir vardagsmat. Om du ska börja “avlöna” dina barn får du räkna med tuffa “löneförhandlingar”. Smartare “medarbetare” får du söka efter. Jag minns när jag tänkte vara smart och slå två flugor i en smäll. Vi hade pappersinsamling och drack otroligt mycket läsk under en period, vilket resulterade i ett stort antal 1,5 liters flaskor. Jag sa till min tolvåring att om han tog med en påse pappersinsamling och en påse flaskor till affären 250 meter bort så fick han panten. Han gick iväg och kom tillbaka efter en stund. -Jag har räknat på det där och det lönar sig inte. Efter det har vi aldrig använt belöningar men fått väldigt mycket hjälp med diverse saker i hemmet.

När jag var på föreläsning med Janne Paulsson rekommenderade han följande för ledare:

Lyssna

Uppskatta

Vilja att ta fram det bästa hos medarbetarna

Mod att lita på medarbetarna

Avstå från att värdera och kontrollera

Skapa positiva miljöer

Jag tycker att detsamma gäller för oss föräldrar. Att värdera och kontrollera genom belöningssystem skapar inte självständiga barn som stärker sin självkänsla.

Men ska man aldrig tillfredsställa sitt belöningssystem? Jo, det är jag övertygad om att vi gör när vi känner oss tillfreds med något. Jag tror att vi känner av belöningar när vi lär oss något nytt, när vi bidrar till andra osv. Jag tror att vår inre motivation ger oss ständiga belöningar. Jag tänker också på det  Lars H Gustafssons skriver i Växa- inte lyda. Att det är viktigt att ibland FIRA.

Jag gillar Petra Krantz Lindgrens beskrivning angående “rätt” eller “fel”: ” … tror inte att det finns ett “rätt” tillvägagångssätt och ett “fel”.  Det finns alltid olika handlingsalternativ som ger olika konsekvenser. När man väljer alternativ handlar det också om att väga konsekvenser – både positiva och negativa.”

Jag vill förtydliga att det finns tillfällen när föräldrar väljer att använda belöningssystem för att barnet ska få bästa möjliga utveckling utifrån barnets förutsättningar. Orsaken kan vara en diagnos som gör att inre motivationen inte fungerar som det gör hos de flesta barnen.

Jag vill också lägga till att jag inte använder belöningssystem men och andra sidan har jag inte så höga krav på mina barn. Det finns inte en hel lista med saker som de ska göra varje dag. Om jag hade krav på att de varje dag skulle ha välstädat rum, ordning i garderoben, inte låta för mycket, klä på sig det jag vill, städa mer än sitt rum, gå ut med soporna, tömma och fylla diskmaskinen, tömma och fylla tvättmaskinen, passa sina syskon, klippa gräset, skotta snö, laga mat osv. kanske jag skulle få lov att använda ett belöningssystem för att få allt gjort. Men idag är jag väldigt nöjd med att om jag säger: Jag skulle vilja/önska … så får jag oftast ett OK. De samarbetar för att de vill och inte för att de måste.