Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Livspussel med bitar som inte passar

Jag har alltid haft lite svårt för uttrycket “Livspussel” eftersom jag inte tror att det finns ett liv där alla bitar passar så bra som bitarna passar i ett pussel. Jag tror inte att det finns ett korrekt pussel som alla ska sträva efter att få ihop. Det gäller att skapa vårt eget och anpassa bitarna utifrån vart jag och min familj vill med våra privatliv, skolliv/arbetsliv och familjeliv. Vi har ständigt makten att påverka våra egna liv, ibland är det dock svårt att veta vad vi vill.

När jag har föräldragrupper får jag ofta frågor som:

Hur får man ihop livspuzzlet?

Hur gör alla andra för att få ihop privatliv, arbetsliv och familjeliv?

När jag läste Så får du ihop jobb och familjeliv började jag reflektera ytterligare i denna fråga.

I artikeln stod det:

1. Den perfekta fasaden är bara inbillning. Oj, vad jag gick igång när jag läste detta. Fascineras över hur vi ständigt känner ett behov av att jämföra oss med andra. Om någon har det “för” bra säger vi: De döljer säkert något bakom den perfekta fasaden. Visst kan det vara så att endel strävar efter att utåt visa upp en fasad för att dölja det som händer inom familjen eller inom sig själva men alla gör inte det. Endel bara är och trivs med det. Det finns de som faktiskt lyckas få till både insidan och utsidan. De finns de som får ihop privatliv, arbetsliv och familjeliv på ett sätt som jag också skulle vilja.

Istället för att tänka att de nog inte har det så bra som det ser ut blir jag nyfiken. Hur gör de? Vad kan jag lära mig av deras sätt? Vad gör de som får jobb och familjeliv att flyta på?

Denna punkt avslutas med “alla gör så gott de kan och kämpar antagligen lika hårt som du för att få det att fungera.” Jag både gillar och ogillar uttryck som tex “Good enough parent” För 18 år sedan hade jag gillat det begreppet och lutat mig tillbaka i mitt föräldraskap med tanken ” jag gör ju så gott jag kan”.

Tack och lov så nöjde jag mig inte med det. Jag trodde på min förmåga att reflektera och utvecklas och att jag kan bättre. Och jag kunde bättre.  Om jag stannat i min utveckling och nöjt mig med “good enough” hade jag haft två barn för det hade känt alldeles tillräckligt.

Idag har jag glädjen att få följa fem barns utveckling. Det jag vill ha sagt med det här är, om du känner någon som får det att gå ihop. Var nyfiken och ta reda på hur de gör, det kan utveckla dig. Om du inte är nöjd med hur du har det, välja att förändra din situation istället för att tänka att alla andra har det lika tungt som jag. Deras sätt att göra saker på kanske inte passar dig men då har du fått möjlighet att lyssna, reflektera och välja.

Nästa punkt var:

2.Du har mer makt än du tror. Jag gillar den här punkten, det är så otroligt viktigt att vi tar ansvar för vår tid, våra val och konsekvenserna av våra val. Det jag har sett genom åren som Familjecoach är hur väldigt många “snälla” vuxna har svårigheter att vara tydliga med vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar i arbetslivet.

För att leva upp till rollen som “duktig” medarbetare låter de chefer och medarbetare kräva mer än vad de (eller någon annan) kanske klarar av att leverera under normal arbetstid. De accepterar att ständigt bli avbrutna i arbetet, att få mer jobb än vad de klarare av, att jobba över, att ständigt vara tillgängliga, att ständigt vara ja-sägare, att … Alla dessa krav som inte går att leva upp till ger trötta och utslitna föräldrar.

När de “snälla” kommer hem för att möta familjen möter de ännu mer krav. De försöker att även här leva upp till alla förväntningar. Säger ja, fast de vill säga nej. De irriterar sig över att barnen ständigt pockar på uppmärksamhet och aldrig nöjer sig med den uppmärksamhet de får. De försöker vara där för barnen hela tiden men är inte där. Barnen som är fantastiska människokännare försöker envist få reda på vem är du? vad vill du? vad känner du? vad behöver du? vad önskar du? men får svar som inte stämmer överens med det de känner och därför fortsätter de sitt sökande. Vem är min mamma/pappa?

Tyvärr väcker deras tjat den björn som sover. Föräldern ledsnar slutligen och släpper ut all frustration som byggts upp på arbetet och i hemmet. Föräldern känner sig ännu sämre och den negativa spiralen ökar takten neråt. Vi behöver bli tydliga med vem vi är, vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar med början på arbetet.

Sista punkten var:

3.Anpassa ambitionerna efter läget Den här punkten hör ihop med de två tidigare. Försök att hitta en nivå som ni vill ligga på och som är er alldeles egna nivå. Försök att tillsammans lösa hur ni ska kunna ha den nivån och omvärdera med jämna mellanrum. Innan vi får barn har vi möjlighet att göra vad vi vill av vår egen tid. Vi kan träna, träffa kompisar, festa osv men när vi får barn har vi ett annat ansvar.

Med en familj gäller det att få ihop bitar från flera människors pussel. Vi är numera en del av något större. Vi är en del av en familj där allas behov och önskemål behöver beaktas. Ett härligt samarbetsklimat skapas i familjer där allas behov beaktas och där allas röst blir hörda. Lyft problem och låt barnen vara med och hitta lösningarna. Alla vill bidra till att familjen ska må bra om de får de rätta förutsättningarna. Vi har tex en lista på saker som behöver göras i ett hem sedan får barnen själva välja vad de vill bidra med. Det finns inga krav, inga förväntningar utan bidragen görs på frivillig basis. Det har hjälpt våran familj att hålla en lagom nivå i hemmet.

Vad är viktigt? Och vad är det värsta som kan hända? Vad vill jag och hur kan jag komma dit? Hur vill jag att mitt pussel ska se ut för att jag ska förverkliga mina drömmar och hur kan jag få ihop bitarna som idag inte passar in. Bitarna i pusslet behöver inte skapa den perfekta bilden, de ska passa min bild. Jag har lärt mig att gilla de ojämna bitarna som egentligen inte riktigt passar in men som jag har sett till att de passar in.

Och det dåliga samvetet som mest haft att göra med min jämförelse med andra och de förväntningar jag tror att de har, det samvetet har jag bestämt mig för att ta till mig, reflekterat över det och sedan valt hur mycket jag ska bry mig om det. Visst det är lite pinsamt när barn som är här säger att det är så trevligt att vara här eftersom vi inte städar hela tiden. Men de har ju alldeles rätt, det är himla trevligt att inte städa hela tiden.

För mig är min man och mina barn det som får mitt hjärta att klappa lite extra. Att umgås med dem ger mig den energi jag behöver för att anta livets utmaningar och förverkliga mina drömmar. När jag behöver mer energi då tar jag ledigt från jobbet, min chef förstår värdet av att jag spenderar tid med min familj. Visst klagar chefen lite på att jag inte drar in så mycket pengar som skulle vara önskvärt men jag brukar lyssna inåt och övertyga henne om att det är det bästa valet för mig, min familj och mitt företag. Tur för mig att jag är min egen chef.