Om du inte kommer nu så lämnar jag dig!

När jag hör föräldrar säga så här till sina barn då knyter det sig i min mage. Mitt hjärta börjar slå mer intensivt och jag vill rusa fram till barnet och omfamna det. Det gör också ont inom mig då jag  känner att jag själv har sagt dessa ord även om jag nu lyckas förtränga när jag kan ha gjort det.
Innan jag skriver mer om detta vill jag berätta att konstverket jag tagit kort på är skapat av Charlotte Gyllenhammar och heter “out”. (A child that is out, outside and left out)
bildensamtbarnVarför säger vi så här? Jag tror att vi gör det därför vi vet hur gärna barnen vill vara i samhörighet med oss så då hotar vi med det värsta. Att vi ska lämna dem. Då tänker vi att de ändå borde komma med. Det är en metod precis som tex time-out (att sätta ett barn på tex en stol de antal minuter de är år gamla). Att skilja en person från gruppen är det mest effektiva sättet att få personen att göra som vi vill. Det handlar om att isolera, ignorera och vända ryggen till. Den metod som utlöser barnets största rädsla-rädslan att bli övergiven. Jag tror inte vi tänker på vad vi då utsätter barnet för. Att vi när vi bryter kontakten eller hotar att bryta den, äventyrar den trygghet som vår relation har skapat. Vi berättar för vårt barn att de inte är viktiga för oss. Att vi kan klara oss utan det. Att vi skulle kunna välja att lämna kvar barnet för att själva kunna fortsätta med det vi vill. Det barnet skulle kunna känna är att det inte är värdefullt, i alla fall inte när det är eller gör på det sätt som det just nu är eller gör. 
Det här får mig att tänka på vuxenrelationer. Undrar hur många vuxna som lever i destruktiva förhållanden därför att de känner att det är bättre än att vara ensam. Att de gör vad som helst för att inte bli lämnad. Att de gör vad som helst för att fortfarande har samhörighet med den andra.
Det här skrämmer mig att vi i våra viktigaste relationer använder hot som äventyrar den viktiga anknytningen.
Jag skulle vilja att:

  • Du i alla lägen väljer att använda samhörighet istället för separation som lösning.
  • Du väljer att intresserat se situationen från barnets sida.
  • Du gissar och bekräftar den känsla och det behov som barnet har.
  • Du väljer att ärligt berätta om din känsla och ditt behov.
  • Du tillsammans med barnet försöker komma fram till en lösning som tillgodoser både barnets och ditt behov.
  • Du tydligt uttrycker hur gärna du vill ha barnet med dig och att du inte kommer att lämna dess sida. Att det är värd att vara med och att inget kan få dig att lämna det ensamt.

Jag har ju den senaste tiden skrivit några inlägg som skulle kunna kopplas till det här inlägget. Jag tänker på inläggen om att tro barnet om gott, del 1 och 2. Jag tänker på inlägget om att skicka in barnet på rummet.
När det gäller time-out som är en metod som just spelar på barns rädsla av att bli avvisad från gemenskapen så brukar jag tänka på om min man inte gillade mitt sätt att kommunicera mina känslor och behov. Om min man då skulle säga åt mig att sätta mig på en stol i 43 minuter (eftersom jag är 43 år) Vad skulle jag känna och uppleva då? Hur skulle min relation till min man berikas av detta? Du kan läsa mer omkring detta här (Tillägg 160629)
Som de flesta andra straffen tror jag att den behandlingen väcker vrede och förvirring.

  • Det skulle ta ifrån mig min värdighet.
  • Det skulle kännas som om han inte älskade mig om jag inte var som han önskade.
  • Jag skulle med tiden undvika att försöka uttrycka vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar för att mitt behov av kärlek och gemenskap skulle bli tillgodosett.
  • Plötsligt en dag skulle jag vakna upp och inse att den kärlek och gemenskap som inte tillåter att jag är jag inte är mycket värd.

Skillnaden mellan mig och ett barn är att jag är vuxen och kan välja att ta ansvar över mitt eget liv och lämna min man. Ett barn är fullständigt beroende av sina föräldrar.
Det är viktigt att ha i åtanke att allt vi människor gör, gör vi för att tillgodose våra behov. När våra behov är tillgodosedda då vill vi samarbeta. Dvs när barn gör det de gör så är det ett behov som behöver tillgodoses. Läs gärna mer om behov här, här och här (tillägg den 160629). Med time-out finns stor risk att du inte tillgodoser det behov barnet försökte tillgodose och mycket går förlorat. Du missar möjligheten att lära känna ditt unika barn och ditt barn missar möjligheten att lära känna dig.
Att utvecklas tillsammans, lära känna varandra, hitta gemensamma lösningar är en gåva som vi ska vara rädda om.
För min del är min blogg endel i min egen resa som förälder. Det krävs mod att vara sårbar och det krävs mod att förändras som förälder. Föräldraskapets utmaningar och möjligheter. Föräldrar har också behov och det kan du läsa mer om här (tillägg 160629).
Läs gärna Lars H Gustafssons inlägg med samma teman: Nu åker jag samt Jag åker inte utan dig!.
Tack Ewa för att du föreslog att jag skulle skriva om detta.
Känner du att det här inlägget berikade dig? Då får du gärna sprida det vidare till dina vänner. Om du vill få ett mail nästa gång jag bloggar får du gärna fylla i din mailadress längst ner på sidan. Självklart är du varmt välkommen att följa mig på Facebook.com/familjecoachen för ytterligare uppdateringar.
Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer.

info@mariaklein.se

#blogg100

 

Att se behoven bakom beteendet #blogg100

Bild1Att ersätta “brandsläckning” i form av tillsägelser, tjat, hot, mutor, belöningar och befallningar med att förebygga bränder genom att vara “behovsdetektiv” kan berika våra relationer så otroligt mycket. Vi lär känna varandra på djupet. Det kräver en hel del av oss föräldrar här och nu eftersom vi behöver stanna upp och utforska men när jag tänker på hur mycket det kan berika mina relationer i familjen men också min relation med mig själv då är det värt allt.
I går publicerade jag inlägget Att fylla behov istället för belöningar och bestraffningar och fick en kommentar från Ida, en tidigare deltagare i min kurs om Aktivt föräldraskap. Kommentaren fick mig att känna glädje över att mitt behov av Att bidra (genom att starta en process) blev tillgodosett men framförallt kände jag mig hedrad över att ha fått omge mig av så otroligt kärleksfulla föräldrar under mina år som familjecoach.
Det är så lätt att vi tycker att barn borde veta hur de ska göra när de vill något men så enkelt är det ju inte. När de har ett behov att tillgodose finns det flera olika sätt, strategier,  att tillgodose det på. Ibland är de strategier som barnet väljer de vi minst av allt skulle vilja att de valde. Jag kommer att skriva mer om det här senare men jag vill redan nu skriva att jag tror inte att barnen medvetet väljer att tex slår sitt syskon. Jag tror att de många gånger handlar omedvetet därför att de inte har mognad ännu att välja. Nu till den kommentar, angående inlägget om att fylla behov, som fick mig att bli rörd på morgonen.

Åh, vi försöker lära oss att tänka på det sättet. Vår 2-åring tycker det är jobbigt när jag ammar lillasyster och då händer det att han försöker slå henne, eller bitas. Ibland är det svårt att ha tålamod och självbehärskning i de situationerna men jag försöker verkligen att tänka på vad som ligger bakom beteendet. Jag ber honom berätta vad han vill istället för att slåss, och oftast vill han också vara i min famn. Men jag har ju bara en famn, så det kan vara svårt att ha dem båda i famnen samtidigt. Därför har jag har börjat med jag berättar för storebror att bebisen börjar bli hungrig och snart ska amma, och frågar om han vill vara i famnen en stund först. Det vill han oftast, och efter fem-tio sekunder är han nöjd och säger “nu är det bebisens tur” och leker vidare.

Tänk vad detta förhållningssätt berikar både förälder och barn. De bygger och stärker sin relation istället för att det skapas avstånd när barnets behov av närhet och kontakt leder till utskällning och avvisning. Att tro barnet om gott! är så otroligt viktigt för att nå hit. Utgå ifrån att barnet gör vad det kan för att tillgodose ett behov och att vi kan behöva hjälpa dem att hitta en strategi som tillgodoser det behovet.
Ida skriver att de försöker lära sig att tänka på det sättet. Jag vill säga att de redan är där. Den här familjen tänker på det sättet och det kommer att berika alla i den familjen men också alla som får möta dessa människor ute i förskolor, skolor, arbetsplatser och så vidare.
Jag har självklart frågat Ida om det var okej att skriva om detta i dagens inlägg. Tack Ida!
Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer. Jag anordnar också kurser i Stockholm vid intresse. info@mariaklein.se
#blogg100