Värt att tänka på vid beslut om föräldrastöd

Tänk om de som beslutar om föräldrastöd i landets kommuner kunde vara öppna för det Håkan Stattin sa på Slutkonferensen för projektet Familjepeppen i Umeå den 19/11. Jag kommer presentera det han sa senare i inlägget.
I dag finns belöningssystem i både hem och skola. Många tycker att det är ett enkelt sätt att få barn att göra som vi säger och prestera mera. Vi antar att barnen själva inte har någon motivation utan att de behöver yttre motivation. Jag är väl medveten om att det finns barn som har begränsad inre motivation men problemet är att belöningssystemen som används i hemmen och skolorna inte tar hänsyn till att de flesta barnen faktiskt har en inre motivation. Barn vill lära sig saker utan att få belöningar. Barn vill ställa upp för andra utan att få belöningar. Barn vill ifrågasätta utan att undvika att bli utan belöning. För ni vet väl att baksidan på belöningar är bestraffningar. När jag inte lyckas få en belöning så känner jag mig bestraffad. Barn vill …
Det är med sorg i hjärtat jag hörde Håkan läsa upp hur ungdomar upplever våra belöningssystem/värderingssystem:
“Det är många ungdomar som säger att deras föräldrars värme och öppenhet gentemot dem är beroende på hur de klarar sig i skolan.
Går det bra är föräldrarna vänliga och stödjande. Går det sämre känner de snarare kyla och avstånd.
Forskning har visat att det här har ett pris. Barn som har föräldrar som reagerar på detta ”betingade” sätt sluter sig och uttrycker mer fientliga attityder till föräldrarna än andra barn.
Den glädje och lycka de känner när de berättar om att de lyckats bra på en skrivning är kortlivad. Lyckas de sämre känner de skuldkänslor.
Ett föräldraskap som bygger på belöningssystem är något som många svenska föräldrar kanske inte ställer sig bakom.
Men detta är något som finns i beteendebaserade program som används i Sverige. Gängse förekommande program bygger på beteendeprinciper (inlärningsteori eller social inlärningsteori i vid bemärkelse).
Det innebär att man arbetar med positiva och negativa förstärkningar som minskar sannolikheten för att barns och ungdomars negativa beteende uppträder eller eskalerar.”
Det jag önskar att beslutsfattare förstår är att “stjärnor” för utförda uppdrag och borttagande av förmåner är precis detsamma som det Håkan beskrev ovan. Låt föräldrar få möjlighet att välja föräldrastödsprogram som inte innefattar belöningar och borttagande av förmåner. Låt också skolpersonal få utbildning i belöningssystemens nackdelar och finna sätt att uppmuntra sina elever utan manipulation. Det är våra barn värda.
Jag är glad att Landstinget i Västerbotten i alla fall valt att satsa på ICDP-vägledande samtal. Ett fantastiskt förhållningssätt som bygger nära och långsiktiga relationer. Det finns hopp för en värld med rika relationer med ömsesidig respekt som grund.

Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Han är säkert kär i dig!

När våra döttrar kommer hem och berättar att någon kille är besvärlig med dem är det allt för vanligt att vi säger saker som: Han är säkert kär i dig, kärlek börjar alltid med bråk eller något annat som vi fick höra när vi själva växte upp.

Det är rätt tragiskt att vi möter dessa berättelser med sådana uttalanden eftersom slåss, puttas, retas, dra i håret eller liknande inte nödvändigtvis behöver ha någonting med kärlek att göra. Visst kan det vara så att pojken vill kommunicera och inte vet hur han ska uttrycka det men att vi vuxna försöker försvara dessa strategier är helt klart onödigt. 

Jag minns när E gick i ettan och en kille som alltid stod bakom henne i kön i början av skoldagen och på väg till matsalen puttades i ryggen. Det var på den tiden då jag inte lät barnen ta hand om sina egna konflikter men jag hade ändå en insikt om att barn som puttades inte gjorde det för att vara elaka utan för att de försökte kommunicera. Jag följde med E till kön på morgonen, gick ner på huk och vände mig till den nya killen i klassen. Hej x, välkommen till klassen! Jag förstår att du vill lära känna E men jag vill att du pratar istället för att puttas. Han slutade puttas och de blev kompisar. 

Ett år senare gick E i tvåan och kom hem och berättade om en kille som puttade henne ute på rasten. Jag svarade: Han är säkert kär i dig! E gick tillbaka till skolan och nästa gång han puttade henne reste hon sig upp och sa: Det verkar nästan som om du är kär i mig! Han svarade: Inte i dig, du är så ful! E svarade snabbt: Och jag stinker också, så håll dig på avstånd! Han slutade puttas och de blev kompisar. 

Förutom att jag lärde mig att min dotter E är en tjej med självkänsla så lärde jag mig att tänka mig för när jag möter flickor som blir retade av pojkar. Att lyssna på dem och finnas där för dem när de kommer fram till hur de ska hantera situationen. Ta deras upplevelser på allvar helt enkelt. Jag lärde mig också att det som vi tycker är praktiskt (att barnen alltid står på samma plats i en kö) kan bli till ett onödigt lidande för våra barn. Vi behöver se till att ändra i ordningen då och då. 

Good enough parent

bildvemärjagJag har mer än en gång hört uttrycket “Good enough parent” och känt att det har varit något som tilltalat mig i uttrycket men samtidigt fått mig att rysa lite. Jag har även själv använt uttrycket och känt att det fått föräldrar att känna sig avslappnade. Skönt att det räcker att bara vara och göra så gott vi kan.

Jag gillar att känna att det är skönt att bara vara. Att vara här och nu och inte i vare sig dåtiden eller framtiden. Varje sekund har jag möjlighet att påverka mitt liv. Men samtidigt som det känns befriande att kunna påverka mitt liv känns det också lite belastande. Mitt liv ligger i mina händer och jag kan påverka det. Min potential kan bara blomma om jag väljer att ge den näring.

Vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Något jag brukar ha i åtanke oavsett vem det är som gör något. Var och en gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag skulle kunna luta mig tillbaka och tänka att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar. Men det tänker jag faktiskt inte göra. För jag har insett vart jag skulle ha varit och vart mina barn skulle ha varit om jag valt att tänka “Good enough parent” för x antal år sedan. Jag är stolt över att jag vågade se på mig själv och vilka områden jag skulle kunna utvecklas inom. Det här med uppmuntran istället för beröm. Det här med mina och barnet behov och känslor istället för logiska förklaringar utan lyssnandet. Det här med att se misstag som lärtillfällen. Det här med att ta ansvar och säga förlåt har gett mig så otroligt mycket. Det har berikat mitt liv men också min mans och mina barns liv. De viktigaste personerna i mitt liv.

Jag kan känna större kärlek till min mamma när jag tänker att hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Det betyder inte att jag inte önskat att hon gjort vissa saker annorlunda. Jag önskar verkligen att hon haft mod att möta mina känslor även när känslorna var sorgsen, ledsen, arg och besviken. Jag förstår att hon inte själv haft möjlighet att leva ut dessa känslor och därför inte riktigt visste hur hon skulle möta dem. Jag önskar att hon för min skull men också för sin egen skull hade vågat möta dessa känslor även om hon inte hade förutsättningarna för dem. Tänk vilken rik värld som hade kunnat öppna sig för henne och för mig.

Jag skulle kunna välja att fortsätta i dessa hjulspår. Jag skulle kunna välja att möta dessa känslor och mina barns vilja på samma sätt som min mamma och pappa gjorde men jag väljer att ta mod till mig och våga möta det okända. Inte bara för mina barns skull utan också för min egen. Genom att utforska det okända kan jag utvecklas och skapa möjlighet för min hela potential att blomstra.

Det som är mest intressant när vi pratar om “Good enough parent” är något som jag tidigare skrivit om. Det faktum att många av oss har rätt höga krav på hur vi vill att våra barn ska vara och hur våra barn ska agera. Om vi ska fortsätta luta oss tillbaka mot “Good enough parent” ska vi också låta våra barn luta sig tillbaka och tänka “Good enough kid”. Sluta förvänta dig att barnet alltid ska vara rätt och göra rätt! Sluta förvänta dig att barnet aldrig ska göra fel!

Jag tycker nog att våra barn ska få känna “Good enough kid” men det betyder inte att de ska sluta utvecklas. Utvecklas är något som är berikande och som får vår potential att växa.

Jag tycker att vi inte ska underskatta vare sig oss själva eller våra barn. Att utvecklas är fantastiskt berikande och ett av våra grundläggande behov. Så tänk gärna “Good enough parent” och “Good enough kid” men luta dig inte tillbaka och nöj dig där du är. Att utvecklas är en del av livet och kan tillföra både dig själv och dina närmaste en fantastisk möjlighet att frigöra just er potential.

“Det finns ingen annan som är precis som du” “Du är unik”

Att våga se mig själv i spegeln och fundera på mitt föräldraskap kräver en hel del mod. Jag hittar saker som jag skulle vilja gjort annorlunda. Den enda som kan se till att jag möter nästa liknande situation annorlunda är jag själv. Det ligger på mitt ansvar. Så nästa gång min son inser att matchen han har sett fram emot inte blev som han hade tänkt tänker jag bekräfta honom ännu mer. Jag tänker inte tänka på vad andra föräldrar tänker om jag faktiskt bekräftar att han blev fälld och att när domaren har blåst spelar det ingen roll om någon slår pucken ur plocken och gör mål så blir det inte mål. Barnen är inte så stora än så alla kan inte alla regler men de som kan reglerna blir förstås frustrerade när domaren inte dömer utifrån reglerna. Den frustrationen tänker jag bekräfta nästa gång. Det kan jag titta mig i spegeln och lova.

Utmaning framför lätthet!

Jag får ständigt nya insikter när det gäller barn. Jag gillar hur barn är fullständigt oförstörda när det gäller om de ska anta en utmaning eller inte. Jag kan koppla tillbaka till mitt tidigare inlägg om att följa sitt hjärta.

Idag på väg hem från förskolan var det kallt och jag ville hem snabbt. B, två år springer alltid hem så jag brukar lämna vagnen på förskolan. Det är härligt att se vilken energi han har klockan ett med tanke på att han valt att inte sova något under dagen. Han springer och springer. Ibland behöver jag ropa STANNA, vilket han har lärt sig är ett viktigt ord. Han stannar för att vänta in mig strax innan vi kommer fram till en väg. Jag ropar alltid i god tid så att jag kan hinna ikapp honom ifall han får för sig att inte lyssna på ordet. Idag sprang han dock in på fel väg och valde att inte stanna så det blev att jaga ikapp och vända om.

Men det jag egentligen ville dela med mig av idag är hur han väljer lekfullhet och utmaning framför vanligt och lätt. Han klättrar upp i snön på sidan av vägen och envisas med att ta sig fram där istället för på vägen där det är plogat och betydligt lättare att springa.

Han springer, faller och reser sig igen. Och det här gör han om och om igen. Det tar tid och energi men han bryr sig mer om hur roligt det är att anta utmaningen. Att gå där han inte vet vad som händer näst. Tillslut har han snö överallt inklusive i sitt ansikte men för honom är det de mest naturliga. Att följa hjärtat (modet) istället för hjärnan. Att aldrig ge upp! Jag har mycket kvar att lära av mina barn. Som Ingemar Stenmark sa: “Det är bara att bryta ihop och komma igen”.

Gaidjupsno1gaidjupsno2gaidjupsno3