Ta ansvar och sluta skylla på barnen Amelia

Att ta ansvar för våra val är A och O. När vi är vuxna är vi mogna att ta ansvar för våra val, vi är också ansvariga för att bearbeta vår egen barndom, lära oss av den och gå vidare.

Amelia Adamo skriver i Expressens sommarkrönika: Sluta skylla på dina föräldrar. Hon berättar om den mammaskuld som inte ger henne någon ro. Hon blir illamående av att läsa när levande människor får sin föräldraroll ifrågasatt av sina egna barn. För det första tror jag på påståendet: “Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva”. Jag tror att barn i extremt hög grad försvarar sina föräldrar, de är lojala. Det krävs helt enkelt en hel del kränkningar innan ett barn väljer att lämna ut sina föräldrar i media. Jag är också övertygad om att om deras föräldrar hade valt att ta ansvar för sina handlingar och sina val så hade deras barn inte behövt skriva av sig i bokform. Med tanke på Felicias mammas auktoritet som barnuppfostringsexpert är det dessutom viktigt att hennes historia kommer ut medan hennes mamma faktiskt lever och har möjlighet att svara och ta ansvar för sina val.

Amelia försöker få fram att föräldern “gråter, skäms, gömmer sig, för vad ska den kunna göra. Det är ju redan försent”. Men det är aldrig försent att ta ansvar för sina val. Jag har som förälder gjort en del mindre bra val och det står jag för. Jag kan ta ansvar för dessa val och välja att inte skylla på mina barn.

Amelia skriver: “Barn tycker inte om att man jobbar för mycket, samtidigt vill de ha råd med nya märkeskläder och utlandsresor”. Men vänta nu lite, försöker hon skylla sitt arbetande på barnets önskan om märkeskläder och utlandsresor? Vem är det som har ansvar för att ge barn vad de behöver och inte vad de har lust med? Barn behöver många saker men märkeskläder och utlandsresor hör inte till barns behov. Barn präglas väldigt mycket av sina föräldrar och är märkeskläder och utlandsresor viktigt för föräldrarna så är det viktigt för barnen.

Jag håller inte med Amelia om att barn är egensinniga, egenmäktiga och självcentrerade i den grad som hon beskriver. Jag upplever att barn i väldigt hög grad anpassar sig efter sina föräldrar. Som familjecoach har jag träffat väldigt många familjer som inte har i närheten av de ekonomiska möjligheter att tillfredsställa sina barns lust men där relationen mellan barn och förälder har ett högre värde. De har föräldrar som står för sina val och vågar se sina barn i ögonen och säga: Jag har gjort fel och jag tar ansvar för det.

“Att vi föräldrar har önskningar, drömmar och ambitioner att leva ett bra liv” tycker jag är väldigt viktigt. Att vi förmedlar det till våra barn och inte i efterhand är bittra för hur vi har offrat oss. Vi ska absolut leva vårt liv men den dag vi väljer att bli förälder väljer vi också att ta ansvar för vårt barns liv. Att se till att de får det de behöver och inte det som de har lust med. Det är oftast så att när begäret efter ting blir tillfredsställt uppkommer ett nytt begär efter nya ting. Varför är det så? Jo, därför att ting inte kan tillfredsställa våra verkliga behov. De får oss att för stunden må bättre men det varar inte så länge.

Att vi präglas av våra föräldrar är ett faktum. Äpplet brukar inte falla så långt från trädet, brukar det heta. Men nu är vi ju inga äpplen tack och lov, vi har möjlighet att välja hur nära äppelträdet vi vill vara. Som vuxna kan vi välja vad vi vill föra vidare till nästa generation och vad vi vill förändra. Om vi själva inte har fått vissa behov tillfredsställda som barn kan det krävas endel reflektion och kunskap för att förändra och kunna tillfredsställa dessa behov hos oss själva och hos våra barn. Som vuxna kan vi välja att ta ansvar för våra val, titta i våra barns ögon och be om ursäkt. Vi gjorde så gott vi kunde men vi har insett att vi kunde gjort annorlunda. Ingen är felfri men alla kan ta ansvar, det är det budskap vi kan föra vidare till våra barn.

Livspussel med bitar som inte passar

Jag har alltid haft lite svårt för uttrycket “Livspussel” eftersom jag inte tror att det finns ett liv där alla bitar passar så bra som bitarna passar i ett pussel. Jag tror inte att det finns ett korrekt pussel som alla ska sträva efter att få ihop. Det gäller att skapa vårt eget och anpassa bitarna utifrån vart jag och min familj vill med våra privatliv, skolliv/arbetsliv och familjeliv. Vi har ständigt makten att påverka våra egna liv, ibland är det dock svårt att veta vad vi vill.

När jag har föräldragrupper får jag ofta frågor som:

Hur får man ihop livspuzzlet?

Hur gör alla andra för att få ihop privatliv, arbetsliv och familjeliv?

När jag läste Så får du ihop jobb och familjeliv började jag reflektera ytterligare i denna fråga.

I artikeln stod det:

1. Den perfekta fasaden är bara inbillning. Oj, vad jag gick igång när jag läste detta. Fascineras över hur vi ständigt känner ett behov av att jämföra oss med andra. Om någon har det “för” bra säger vi: De döljer säkert något bakom den perfekta fasaden. Visst kan det vara så att endel strävar efter att utåt visa upp en fasad för att dölja det som händer inom familjen eller inom sig själva men alla gör inte det. Endel bara är och trivs med det. Det finns de som faktiskt lyckas få till både insidan och utsidan. De finns de som får ihop privatliv, arbetsliv och familjeliv på ett sätt som jag också skulle vilja.

Istället för att tänka att de nog inte har det så bra som det ser ut blir jag nyfiken. Hur gör de? Vad kan jag lära mig av deras sätt? Vad gör de som får jobb och familjeliv att flyta på?

Denna punkt avslutas med “alla gör så gott de kan och kämpar antagligen lika hårt som du för att få det att fungera.” Jag både gillar och ogillar uttryck som tex “Good enough parent” För 18 år sedan hade jag gillat det begreppet och lutat mig tillbaka i mitt föräldraskap med tanken ” jag gör ju så gott jag kan”.

Tack och lov så nöjde jag mig inte med det. Jag trodde på min förmåga att reflektera och utvecklas och att jag kan bättre. Och jag kunde bättre.  Om jag stannat i min utveckling och nöjt mig med “good enough” hade jag haft två barn för det hade känt alldeles tillräckligt.

Idag har jag glädjen att få följa fem barns utveckling. Det jag vill ha sagt med det här är, om du känner någon som får det att gå ihop. Var nyfiken och ta reda på hur de gör, det kan utveckla dig. Om du inte är nöjd med hur du har det, välja att förändra din situation istället för att tänka att alla andra har det lika tungt som jag. Deras sätt att göra saker på kanske inte passar dig men då har du fått möjlighet att lyssna, reflektera och välja.

Nästa punkt var:

2.Du har mer makt än du tror. Jag gillar den här punkten, det är så otroligt viktigt att vi tar ansvar för vår tid, våra val och konsekvenserna av våra val. Det jag har sett genom åren som Familjecoach är hur väldigt många “snälla” vuxna har svårigheter att vara tydliga med vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar i arbetslivet.

För att leva upp till rollen som “duktig” medarbetare låter de chefer och medarbetare kräva mer än vad de (eller någon annan) kanske klarar av att leverera under normal arbetstid. De accepterar att ständigt bli avbrutna i arbetet, att få mer jobb än vad de klarare av, att jobba över, att ständigt vara tillgängliga, att ständigt vara ja-sägare, att … Alla dessa krav som inte går att leva upp till ger trötta och utslitna föräldrar.

När de “snälla” kommer hem för att möta familjen möter de ännu mer krav. De försöker att även här leva upp till alla förväntningar. Säger ja, fast de vill säga nej. De irriterar sig över att barnen ständigt pockar på uppmärksamhet och aldrig nöjer sig med den uppmärksamhet de får. De försöker vara där för barnen hela tiden men är inte där. Barnen som är fantastiska människokännare försöker envist få reda på vem är du? vad vill du? vad känner du? vad behöver du? vad önskar du? men får svar som inte stämmer överens med det de känner och därför fortsätter de sitt sökande. Vem är min mamma/pappa?

Tyvärr väcker deras tjat den björn som sover. Föräldern ledsnar slutligen och släpper ut all frustration som byggts upp på arbetet och i hemmet. Föräldern känner sig ännu sämre och den negativa spiralen ökar takten neråt. Vi behöver bli tydliga med vem vi är, vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar med början på arbetet.

Sista punkten var:

3.Anpassa ambitionerna efter läget Den här punkten hör ihop med de två tidigare. Försök att hitta en nivå som ni vill ligga på och som är er alldeles egna nivå. Försök att tillsammans lösa hur ni ska kunna ha den nivån och omvärdera med jämna mellanrum. Innan vi får barn har vi möjlighet att göra vad vi vill av vår egen tid. Vi kan träna, träffa kompisar, festa osv men när vi får barn har vi ett annat ansvar.

Med en familj gäller det att få ihop bitar från flera människors pussel. Vi är numera en del av något större. Vi är en del av en familj där allas behov och önskemål behöver beaktas. Ett härligt samarbetsklimat skapas i familjer där allas behov beaktas och där allas röst blir hörda. Lyft problem och låt barnen vara med och hitta lösningarna. Alla vill bidra till att familjen ska må bra om de får de rätta förutsättningarna. Vi har tex en lista på saker som behöver göras i ett hem sedan får barnen själva välja vad de vill bidra med. Det finns inga krav, inga förväntningar utan bidragen görs på frivillig basis. Det har hjälpt våran familj att hålla en lagom nivå i hemmet.

Vad är viktigt? Och vad är det värsta som kan hända? Vad vill jag och hur kan jag komma dit? Hur vill jag att mitt pussel ska se ut för att jag ska förverkliga mina drömmar och hur kan jag få ihop bitarna som idag inte passar in. Bitarna i pusslet behöver inte skapa den perfekta bilden, de ska passa min bild. Jag har lärt mig att gilla de ojämna bitarna som egentligen inte riktigt passar in men som jag har sett till att de passar in.

Och det dåliga samvetet som mest haft att göra med min jämförelse med andra och de förväntningar jag tror att de har, det samvetet har jag bestämt mig för att ta till mig, reflekterat över det och sedan valt hur mycket jag ska bry mig om det. Visst det är lite pinsamt när barn som är här säger att det är så trevligt att vara här eftersom vi inte städar hela tiden. Men de har ju alldeles rätt, det är himla trevligt att inte städa hela tiden.

För mig är min man och mina barn det som får mitt hjärta att klappa lite extra. Att umgås med dem ger mig den energi jag behöver för att anta livets utmaningar och förverkliga mina drömmar. När jag behöver mer energi då tar jag ledigt från jobbet, min chef förstår värdet av att jag spenderar tid med min familj. Visst klagar chefen lite på att jag inte drar in så mycket pengar som skulle vara önskvärt men jag brukar lyssna inåt och övertyga henne om att det är det bästa valet för mig, min familj och mitt företag. Tur för mig att jag är min egen chef.