Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Han är säkert kär i dig!

När våra döttrar kommer hem och berättar att någon kille är besvärlig med dem är det allt för vanligt att vi säger saker som: Han är säkert kär i dig, kärlek börjar alltid med bråk eller något annat som vi fick höra när vi själva växte upp.

Det är rätt tragiskt att vi möter dessa berättelser med sådana uttalanden eftersom slåss, puttas, retas, dra i håret eller liknande inte nödvändigtvis behöver ha någonting med kärlek att göra. Visst kan det vara så att pojken vill kommunicera och inte vet hur han ska uttrycka det men att vi vuxna försöker försvara dessa strategier är helt klart onödigt. 

Jag minns när E gick i ettan och en kille som alltid stod bakom henne i kön i början av skoldagen och på väg till matsalen puttades i ryggen. Det var på den tiden då jag inte lät barnen ta hand om sina egna konflikter men jag hade ändå en insikt om att barn som puttades inte gjorde det för att vara elaka utan för att de försökte kommunicera. Jag följde med E till kön på morgonen, gick ner på huk och vände mig till den nya killen i klassen. Hej x, välkommen till klassen! Jag förstår att du vill lära känna E men jag vill att du pratar istället för att puttas. Han slutade puttas och de blev kompisar. 

Ett år senare gick E i tvåan och kom hem och berättade om en kille som puttade henne ute på rasten. Jag svarade: Han är säkert kär i dig! E gick tillbaka till skolan och nästa gång han puttade henne reste hon sig upp och sa: Det verkar nästan som om du är kär i mig! Han svarade: Inte i dig, du är så ful! E svarade snabbt: Och jag stinker också, så håll dig på avstånd! Han slutade puttas och de blev kompisar. 

Förutom att jag lärde mig att min dotter E är en tjej med självkänsla så lärde jag mig att tänka mig för när jag möter flickor som blir retade av pojkar. Att lyssna på dem och finnas där för dem när de kommer fram till hur de ska hantera situationen. Ta deras upplevelser på allvar helt enkelt. Jag lärde mig också att det som vi tycker är praktiskt (att barnen alltid står på samma plats i en kö) kan bli till ett onödigt lidande för våra barn. Vi behöver se till att ändra i ordningen då och då. 

Ett “problem”- en lösning?

Jag älskar verkligen att möta föräldrar och få äran att vara med på deras resa. Att få se vad som händer när föräldrar utvecklar sig själva och sitt föräldraskap och hur de många gånger även utvecklas i sitt arbetsliv är otroligt tillfredsställande. Att få höra en förälder berätta hur deras morgnar har förändras från kaos till harmoni bara genom att förändra två minuter av morgonrutinerna, det ger mig en otrolig kraft att fortsätta arbeta med familjeutveckling.

Det som jag själv har insett på vägen är att det inte finns en lösning på ett specifikt “problem”. Det finns otroligt många olika lösningar på varje problem och det gäller för varje förälder att hitta just sin lösning. Det ska passa dem själva och det ska passa deras barn.

Det finns några saker som jag tycker är viktiga att tänka på när jag som förälder upplever ett “problem”.

  • Situationen: Hur ser situationen ut? Vilka är delaktiga i situationen? När uppstår det? Var uppstår det? Vilken tid uppstår det? Hur kan jag förändra situationen så att “problemet” inte upplevs.
  • Föräldern: Vad ser jag? Vad hör jag? Vad känner jag?  Hur förmedlar jag mina känslor? Vilka behov har jag? Hur förmedlar jag mina behov? Hur agerar jag? Hur påverkar det situationen, mig själv och mitt barn? Vad önskar jag? Hur förmedlar jag det? Vad kan jag göra som gör att jag får mitt behov tillfredsställt?
  • Barnet: Vad ser barnet? Vad hör barnet? Vad känner barnet? Hur förmedlar barnet känslan? Vilka behov har barnet? Hur förmedlar barnet behovet? Hur agerar barnet? Hur påverkar barnet situationen och mig som förälder? Vad önskar barnet? Hur förmedla barnet önskemålet? Vad kan jag göra för att hjälpa mitt barn att få behovet tillfredsställt?

Jag vill också ha i åtanke tre tankar som hjälpt mig i mitt liv:

  1. Barn har ett egenvärde bara genom att finnas.
  2. Jag vill behandla mitt barn som jag själv vill bli behandlad/som barnet vill bli behandlad. Ömsesidig respekt i fokus.
  3. Jag vill att både jag och mitt barn får behålla värdigheten. Att en metod fungerar betyder inte att den behåller värdigheten så det gäller att tänka till.

Som ni ser finns det många frågor att ställa och svaren på frågorna kan därför skifta enormt mycket. Därför finns det inte ett enkelt svar på en komplicerad fråga. För att kunna ge en lösning behöver man ha hela bilden klart för sig. Vi är alla människor och inte maskiner därför går det inte att hitta ett verktyg som löser problemet.

Ett "problem"- en lösning?

Jag älskar verkligen att möta föräldrar och få äran att vara med på deras resa. Att få se vad som händer när föräldrar utvecklar sig själva och sitt föräldraskap och hur de många gånger även utvecklas i sitt arbetsliv är otroligt tillfredsställande. Att få höra en förälder berätta hur deras morgnar har förändras från kaos till harmoni bara genom att förändra några minuter av morgonrutinerna, det ger mig en otrolig kraft att fortsätta arbeta med familjeutveckling.
Det som jag själv har insett på vägen är att det inte finns en lösning på ett specifikt “problem”. Det finns otroligt många olika lösningar på varje problem och det gäller för varje förälder att hitta just sin lösning. Det ska passa dem själva och det ska passa deras barn.

Det finns några saker som jag tycker är viktiga att tänka på när jag som förälder upplever ett “problem”.

  • Situationen: Hur ser situationen ut? Vilka är delaktiga i situationen? När uppstår det? Var uppstår det? Vilken tid uppstår det? Hur kan jag förändra situationen så att “problemet” inte upplevs.
  • Föräldern: Vad ser jag? Vad hör jag? Vad känner jag?  Hur förmedlar jag mina känslor? Vilka behov har jag? Hur förmedlar jag mina behov? Hur agerar jag? Hur påverkar det situationen, mig själv och mitt barn? Vad önskar jag? Hur förmedlar jag det? Vad kan jag göra som gör att jag får mitt behov tillfredsställt?
  • Barnet: Vad ser barnet? Vad hör barnet? Vad känner barnet? Hur förmedlar barnet känslan? Vilka behov har barnet? Hur förmedlar barnet behovet? Hur agerar barnet? Hur påverkar barnet situationen och mig som förälder? Vad önskar barnet? Hur förmedla barnet önskemålet? Vad kan jag göra för att hjälpa mitt barn att få behovet tillfredsställt?

Jag vill också ha i åtanke tre tankar som hjälpt mig i mitt liv:

  1. Barn har ett egenvärde bara genom att finnas.
  2. Jag vill behandla mitt barn som jag själv vill bli behandlad/som barnet vill bli behandlad. Ömsesidig respekt i fokus.
  3. Jag vill att både jag och mitt barn får behålla värdigheten. Att en metod fungerar betyder inte att den behåller värdigheten så det gäller att tänka till.

Som ni ser finns det många frågor att ställa och svaren på frågorna kan därför skifta enormt mycket. Därför finns det inte ett enkelt svar på en komplicerad fråga. För att kunna ge en lösning behöver man ha hela bilden klart för sig. Vi är alla människor och inte maskiner därför går det inte att hitta ett verktyg som löser problemet.