HÄR ÄR JAG, MAMMA!

En av föräldraskapets utmaningar är det här med gränssättning. Hur sätter vi gränser? När ska vi sätta gränser? Vilka gränser är det som ska gälla? Måste jag alltid vara konsekvent när det gäller gränser? Behöver jag och min man ha samma gränser?

För mig har det här med gränser i högre grad blivit vikten av att visa andra vem jag är, vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag behöver, vad jag känner och vad jag önskar. Det har mer och mer blivit en fråga om nuet än något som är konstant hela tiden. Vissa dagar vill jag inte att mina barn hoppar i sängen och vissa dagar kan jag tycka att det är helt ok. Det beror alldeles på min egen dagsform och vilka behov jag just då har. Om jag har stort behov av lugn och ro, kanske inte hoppa i sängen är det första jag ropar YES! till. Men det här med att visa mina barn mina gränser börjar kännas ganska tryggt för mig.

Det som är en mycket större utmaning för mig är att kunna leva upp till det jag skrev om i mitt förra inlägg om att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och det svåra tycker jag är att få mitt barn att känna så.

I vissa åldrar eller perioder i barnets liv är de mer tydliga än någonsin med vad det tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det är som om hela deras person skriker ut DET HÄR ÄR JAG!

Bildutropstecken

Hon/han tycker till om allt mellan himmel och jord, tänker så det knakar, känner sig stundom glad och stundom rosenrasande, behoven skiftar i en väldigt fart och önskningarna är allt ifrån ett husdjur till nyaste och dyraste mobilen. Hon/han skiftar från att vara liten och behöva få vara liten till att vara “vuxen”.

Det är verkligen inte lätt att alltid se, höra, bekräfta, respektera och ta på allvar när HÄR ÄR JAG visar sig med stora bokstäver. Men de gånger jag lyckas då berikas mitt liv och alldeles säkert mitt barns.

Föräldraskapet är verkligen fyllt av både utmaningar och möjligheter ;o)

Flyger från mamma eller till världen?

ABBA:s låt Slipping through my fingers får mig att reflektera på min relation med mina barn och framförallt vilka mål jag har som förälder.  Se gärna videon innan du fortsätter läsa.

Från början hade jag nog inte riktigt någon plan. Jag visste att jag älskade barn och därför ville jag gärna bli mamma. Svårare än så var det inte. När jag mötte på utmaningar insåg jag att det var dags att förkovra sig lite mer och sökte mig till litteratur i ämnet. Oprah Winfreys gäst Barbara Colorosos bok “Växa med ansvar” gav mig några mål (uppfostra trygga, ansvarskännande och kärleksfulla barn) och framförallt lite guidning för att nå målen. Det tre tankarna som hon förmedlar följer mig:

Barn har ett egenvärde

Behandla barn som jag själv vill bli behandlad

Om det fungerar och tar hänsyn till barnets och min värdighet, så gör jag det.

Självklart var även “Ditt kompetenta barn” av Jesper Juul, en bok som lärde mig mycket men framförallt gav den mig ett hårt knytnävsslag i magen. Aningen smärtsamt men väl värt det. Den boken hjälpte mig framförallt att förstå att trotsåldrarna handlade om självständighetsprocesser. Att det var viktigt att jag fick barnen att känna att de blev sedda, hörda och respekterade.

“Det är svårt att lära en gammal hund att sitta” och redan som 21 åring hade jag ganska mycket med mig som gjorde att jag agerade per automatik oavsett om jag ville det eller inte. Fortfarande idag när jag levt dubbelt så länge kommer fortfarande automatiska uttalanden och handlanden som jag inte är så stolt över. Jag lever alltså inte alltid upp till mina mål och tankar.

Första åren är barnet helt beroende av mig men med tiden blir de oberoende. De kan fortfarande tycka att det är skönt att ha ett hem att komma hem till och en famn att gråta ut hos men de är inte längre beroende av mig som mamma. När mina första barn var små bävade jag för den dag de skulle flytta hemifrån. Kände i hela kroppen att det skulle vara en otrolig sorg. Hur skulle jag någonsin kunna släppa dem och låta dem flyga ifrån mig?

Efter ett år i England 2000 insåg jag vilka otroligt trygga, ansvarsfulla och kärleksfulla barn jag hade. Det kändes som om de skulle kunna klara allt efter denna utmaning.

När jag slutligen gick gruppledarutbildningen i Aktivt föräldraskap 2007 inspirerades jag ytterligare i min roll som förälder. Ännu fler bitar föll på plats. När jag skapade mer utrymme för dem att få ta ansvar, valde de att ta mer ansvar.

Många undrar hur det känns när barnet flyttar hemifrån. Om det är sorgligt, svårt att släppa taget. Om det känns som om de flyger ifrån mig, precis så där som jag hade befarat. Jag tror att nyckeln är att försöka träna att släppa taget om och om igen under resans gång. Ju mer vi har tränat desto mer skickliga blir vi. Det börjar med att låta dem välja sina egna kläder och slutar med att de flyttar hemifrån. Vi har tränat mycket genom åren.

Tack vare all träning känner jag att han inte flög från mig när han valde att flytta hemifrån. Visst var jag lite hönsmamma när jag frågade om hemförsäkringar och så vidare men jag kände ingen sorg. Det jag kände var snarare en enorm stolthet. En stolthet över att få vara mamma till en kille som väljer att upptäcka världen på egen hand. Jag känner en otrolig trygghet i att veta att han kommer att klara sig. Det har jag ju redan sett att han gjort i flera år.

Så mitt mål är att skapa förutsättningar för barnen att växa och bli självständiga. Att möta deras självständighetsprocess på ett respektfullt sätt. Att få dem att känna att de alltid har en trygg hamn att komma till. Att jag är deras coach och sparringpartner.

Vad händer i mig vid trots?

Jag är tacksam över att Petra inspirerar mig att skriva blogginlägg. Nu senast är det detta inlägg som satt fart på mig. Där skriver Petra så inspirerande om vad trots är och fem tips till dig som har trotsiga barn.

Vad är trots? (Läs gärna Petras beskrivning, sedan fyller jag på lite nedan) Vad väcker det hos dig?

Jag brukar uppmuntra föräldrar att ställa sig mitt emot varandra. Sätta upp sina händer mot den andras händer. Bestämma vem som är 1 och vem som är 2. 1:an pressar på lite och väntar in en reaktion från 2:an. I 99 % av fallen brukar 2:an hålla emot. 1:an får nu pressa lite mer och då brukar 2:an ta spjärn med ena foten (dvs sätta bak en fot för att orka hålla emot). Sedan får de slappna av och jag brukar säga: Nu har ni upplevt mitt första möte med trots.

Trots är ett ord som väcker många känslor i oss, jag tror det är delvis vad ordet betyder för oss men jag tror också det handlar om vilka behov vi inte får tillfredsställda när våra barn är “trotsiga”

Jag börjar med ordets betydelse. När barnet kommer in i en period av “jag vill inte”, “jag vill” och “kan själv” är det så lätt att vi hamnar i kamp. Precis på samma sätt som vi säger: “Det gäller att välja våra strider” utgår vi ifrån att det handlar om en kamp även om det faktiskt inte är det. Det här är vad “trots” var för mig när jag först mötte detta “fenomen”.

Nu till vilka behov jag inte får tillfredsställda när mitt barn “trotsar”. Vad händer i mig som förälder när barnet uttrycker sina tankar, känslor, behov och önskningar?

Jag minns en enorm frustration över att inte kunna bestämma på samma sätt som tidigare. Allt var så mycket enklare när jag bestämde. Mitt behov av att känna mig betydelsefull fick sig också en törn precis som mitt behov av förtroende. Att mitt barn kunde lita på att jag hade svaren. Tidigare var allt så självklart och det fanns en ordning som jag gillade. Jag kände också att mitt behov av att bli lyssnad och respekt inte blev tillfredsställt som tidigare. Ja, jag vet att det kan låta lite egoistiskt men det är ju så skönt när allt blir precis som jag vill. När alla dessa behov inte blir tillfredsställda väcktes dessa känslor hos mig: arg, besviken, upprörd, sur, orolig, ilsken, irriterad och ledsen. För andra kan det vara andra behov och känslor.

Jag är otroligt tacksam över att jag fick “Ditt kompetenta barn” av min svärmor i rätt tid (1995). Den fick mig att se på ordet trots på ett nytt sätt. Att det handlade om “självständighetsprocess”. En ny värld öppnade sig. Nu kunde jag på ett mer positivt sätt möta mina barns “trots”. När Jesper Juul skrev att om jag mötte självständighetsprocessen på ett konstruktivt sätt kunde jag få en mer harmonisk tonårstid blev det som en utmaning för mig själv. Tänk att få vara tonårsförälder utan tonårsrevolt.

Vad är då självständighetsprocess? Barnet växer och försöker lära känna sig själv och sin omgivning. Det här är jag, vem är du? (En till läsvärd bok av Jesper Juul, jag vill poängtera att jag inte håller med om allt han skriver). Det är barnets väg att sakta men säkert bli självständiga. Att vara en unik person som klarar sig alldeles utmärkt utan en förälder.

När jag ser på mitt barn med tanken om “självständighetsprocess” väcks en större nyfikenhet hos mig. Jag blir nyfiken på hur mitt barn tänker och känner. Vad mitt barn har för behov och önskningar. Jag får möjlighet att lära känna mitt barns unika “jag”. Efter att ha fått följa fem barns självständighetsprocess kan jag lugnt säga att de har gjort mig till en bättre “jag”. De är så fantastiskt olika varandra och varje barn har gett mig flera gåvor. När jag nu pratar om “gåvor” menar jag ovärderliga lärdomar om både dem men också om mig själv.

Fortfarande kan “självständighetsprocessen” väcka känslor hos mig som inte är så trevliga, då vet jag att det finns ytterligare lärdomar att lära mig. Vilket behov är det nu jag inte får tillfredsställt? Men framförallt vilket behov är det barnet försöker få tillfredsställt? Det är det verkligt intressanta detektivjobbet.