Om du inte kommer nu så lämnar jag dig!

När jag hör föräldrar säga så här till sina barn då knyter det sig i min mage. Mitt hjärta börjar slå mer intensivt och jag vill rusa fram till barnet och omfamna det. Det gör också ont inom mig då jag  känner att jag själv har sagt dessa ord även om jag nu lyckas förtränga när jag kan ha gjort det.
Innan jag skriver mer om detta vill jag berätta att konstverket jag tagit kort på är skapat av Charlotte Gyllenhammar och heter “out”. (A child that is out, outside and left out)
bildensamtbarnVarför säger vi så här? Jag tror att vi gör det därför vi vet hur gärna barnen vill vara i samhörighet med oss så då hotar vi med det värsta. Att vi ska lämna dem. Då tänker vi att de ändå borde komma med. Det är en metod precis som tex time-out (att sätta ett barn på tex en stol de antal minuter de är år gamla). Att skilja en person från gruppen är det mest effektiva sättet att få personen att göra som vi vill. Det handlar om att isolera, ignorera och vända ryggen till. Den metod som utlöser barnets största rädsla-rädslan att bli övergiven. Jag tror inte vi tänker på vad vi då utsätter barnet för. Att vi när vi bryter kontakten eller hotar att bryta den, äventyrar den trygghet som vår relation har skapat. Vi berättar för vårt barn att de inte är viktiga för oss. Att vi kan klara oss utan det. Att vi skulle kunna välja att lämna kvar barnet för att själva kunna fortsätta med det vi vill. Det barnet skulle kunna känna är att det inte är värdefullt, i alla fall inte när det är eller gör på det sätt som det just nu är eller gör. 
Det här får mig att tänka på vuxenrelationer. Undrar hur många vuxna som lever i destruktiva förhållanden därför att de känner att det är bättre än att vara ensam. Att de gör vad som helst för att inte bli lämnad. Att de gör vad som helst för att fortfarande har samhörighet med den andra.
Det här skrämmer mig att vi i våra viktigaste relationer använder hot som äventyrar den viktiga anknytningen.
Jag skulle vilja att:

  • Du i alla lägen väljer att använda samhörighet istället för separation som lösning.
  • Du väljer att intresserat se situationen från barnets sida.
  • Du gissar och bekräftar den känsla och det behov som barnet har.
  • Du väljer att ärligt berätta om din känsla och ditt behov.
  • Du tillsammans med barnet försöker komma fram till en lösning som tillgodoser både barnets och ditt behov.
  • Du tydligt uttrycker hur gärna du vill ha barnet med dig och att du inte kommer att lämna dess sida. Att det är värd att vara med och att inget kan få dig att lämna det ensamt.

Jag har ju den senaste tiden skrivit några inlägg som skulle kunna kopplas till det här inlägget. Jag tänker på inläggen om att tro barnet om gott, del 1 och 2. Jag tänker på inlägget om att skicka in barnet på rummet.
När det gäller time-out som är en metod som just spelar på barns rädsla av att bli avvisad från gemenskapen så brukar jag tänka på om min man inte gillade mitt sätt att kommunicera mina känslor och behov. Om min man då skulle säga åt mig att sätta mig på en stol i 43 minuter (eftersom jag är 43 år) Vad skulle jag känna och uppleva då? Hur skulle min relation till min man berikas av detta? Du kan läsa mer omkring detta här (Tillägg 160629)
Som de flesta andra straffen tror jag att den behandlingen väcker vrede och förvirring.

  • Det skulle ta ifrån mig min värdighet.
  • Det skulle kännas som om han inte älskade mig om jag inte var som han önskade.
  • Jag skulle med tiden undvika att försöka uttrycka vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar för att mitt behov av kärlek och gemenskap skulle bli tillgodosett.
  • Plötsligt en dag skulle jag vakna upp och inse att den kärlek och gemenskap som inte tillåter att jag är jag inte är mycket värd.

Skillnaden mellan mig och ett barn är att jag är vuxen och kan välja att ta ansvar över mitt eget liv och lämna min man. Ett barn är fullständigt beroende av sina föräldrar.
Det är viktigt att ha i åtanke att allt vi människor gör, gör vi för att tillgodose våra behov. När våra behov är tillgodosedda då vill vi samarbeta. Dvs när barn gör det de gör så är det ett behov som behöver tillgodoses. Läs gärna mer om behov här, här och här (tillägg den 160629). Med time-out finns stor risk att du inte tillgodoser det behov barnet försökte tillgodose och mycket går förlorat. Du missar möjligheten att lära känna ditt unika barn och ditt barn missar möjligheten att lära känna dig.
Att utvecklas tillsammans, lära känna varandra, hitta gemensamma lösningar är en gåva som vi ska vara rädda om.
För min del är min blogg endel i min egen resa som förälder. Det krävs mod att vara sårbar och det krävs mod att förändras som förälder. Föräldraskapets utmaningar och möjligheter. Föräldrar har också behov och det kan du läsa mer om här (tillägg 160629).
Läs gärna Lars H Gustafssons inlägg med samma teman: Nu åker jag samt Jag åker inte utan dig!.
Tack Ewa för att du föreslog att jag skulle skriva om detta.
Känner du att det här inlägget berikade dig? Då får du gärna sprida det vidare till dina vänner. Om du vill få ett mail nästa gång jag bloggar får du gärna fylla i din mailadress längst ner på sidan. Självklart är du varmt välkommen att följa mig på Facebook.com/familjecoachen för ytterligare uppdateringar.
Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer.

info@mariaklein.se

#blogg100