Mål med föräldraskapet del 6 Din självkänsla10/100

Jag fortsätter att fylla på med inlägg om rötter kopplade till Mål med föräldraskapet. För att kunna ge våra barn rötter som skapar trygghet behöver vi välja att titta på oss själva och se hur vi kan stärka upp våra egna rötter.
I några inlägg har jag skrivit om betydelsen av att vi tar ansvar. Något jag skulle ha tagit upp innan jag skrev om ansvar är självkänsla. Det är grunden till allt. Jag brukar ta fram en vippdocka när jag pratar om självkänsla.
bildsjälvkänsla
Vad händer om jag puttar till denna leksak?
Jo, den kommer i gungning.
Den gungar en liten stund för att så småningom hamnar i utgångsläget igen. Det är tyngden i botten som gör att den ganska så snart stabiliserar sig och hamnar i utgångsläget igen. Självkänslan är på samma sätt den trygga botten i oss som gör att trots att vi utsätts för påfrestningar slutligen hamnar i upprätt läge igen.
Självkänsla är att vara trygg i mig själv och mina behov men också att kunna låta andra vara sig själva. Att kunna glädja mig med andra utan att fastna i jämförelser.
Självkänsla är att känna att det jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar har betydelse. Att jag är värdefull för att jag är jag. När jag kan stå för den jag är vill jag också att andra respekterar mig och jag vill respekterar andra (ömsesidig respekt) . Med en trygg självkänsla vågar jag utmana mig själva och jag vet att även om jag misslyckas är jag inte misslyckad. Jag vågar också vara annorlunda och fatta beslut som inte följer normen. Jag vågar framförallt bjuda på mig själv.
Fråga dig själv:

Vem är jag? Vad vill jag? Vad tycker jag? Vad känner jag?  Vågar jag visa alla känslor? Vilka känslor behöver jag träna mer på att känna och uttrycka? Vilka behov har jag?  Ser jag till att tillgodose mina behov? Vilka behov behöver jag tillgodose bättre? Vad önskar jag? Vilken dröm har jag och vad längtar jag efter?

De tre satserna som jag presenterade förut passar också in här fast nu med fokus på dig själv. Du har ett egenvärde. Du har värdighet och egenvärde helt enkelt därför att du finns. Behandla dig själv så som du behandlar andra dvs ta hand om dig så som du tar hand om andra. Om det du väljer att göra behåller både din och andras värdighet fortsätt göra så.
När vi uttrycker till vår omgivning vem vi är och vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar är det viktigt att påminna oss om att:

Ingen i vår omgivning är varken tankeläsare eller minnesmästare så vi kan behöva upprepa våra önskemål.

Det finns hur mycket som helst att skriva om självkänsla så jag kommer att återkomma till detta ämne i senare inlägg.
Om du gillar det du läst får du gärna dela med dig av inlägget i din omgivning. Som du ser har jag gjort inläggen i en serie så du kan gå tillbaka och läsa början genom att välja “Mål med föräldraskapet del 1 och så vidare.
“blogg100
 

Barn är vår framtid-15 barn per avdelning

Bild1När jag arbetade inom barnomsorgen i början på 90-talet blev det ramaskri när grupperna skulle öka från 14 till 15 barn per avdelning. Då var det tre personal och daghemsgrupperna innefattade sexåringar. I dag heter det förskola och innefattar betydligt fler barn, i vissa fall nästan det dubbla och de äldsta barnen är ett år yngre än tidigare. En skillnad är också att större andel av våra ettåringar vistas i förskola jämfört med tidigare.
När jag läste artikeln om psykologerna som rekommenderade max 12 barn kände jag hopp. Kanske skulle de som bestämmer förstå hur betydelsefullt det är med mindre grupper där barnen får möjlighet att känna trygghet och ha färre relationer att hålla reda på. När jag för en tid sedan passerade en förskola och såg ettåringar gråta ikapp tänkte jag på hur små de trots allt är och hur lite famnar de har att söka sig till. Samma tanke slog mig när jag såg en bild på en polis som plockat upp ett gråtande barn. När jag hör en mamma till en tvååring med oro i rösten berätta att personalen kallar hennes dotter för “kommandoran” inser jag hur svårt det ska vara att se varje barn för den de är istället för att sätta etiketter på de små.
Att barn får det svårare att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar ju större grupperna är krävs ingen forskare att förstå men ändå väljer skolverket att ta bort rekommendationen på 15 barn per avdelning. I artikeln får de det dessutom att låta som om rekommendationen har hindrat förskolor att ha mindre grupper och att de nu kommer att minska gruppstorlekarna till under 15. HALLÅ SKOLVERKET! hur många barngrupper idag är ens i närheten av att ha 15 barn per avdelning? Jag känner EN familj som har sitt barn i en barngrupp med färre än 15 barn och det är i en förskola som inte är kommunal. Kommunerna behöver mer ledning så att de minskar sina barngrupper till 15 snarare än frihet att välja själva hur många barn de ska lyckas få in i varje grupp. I och för sig har de struntat i rekommendationen så den har ju uppenbarligen inte haft någon betydelse.
Skolverket skriver att Barngruppernas storlek ska utgå från barnens bästa därför rekommenderar jag att alla föräldrar som anser att deras barn går i en för stor grupp kräver en Barnkonsekvensanalys och i högre grad gå vidare med sina krav ifall inte förskolan tar tag i de problem som för stora grupper leder till för de barn som vistas där. Låt Skolverket få veta hur det egentligen ser ut i verkligheten.

Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Good enough parent

bildvemärjagJag har mer än en gång hört uttrycket “Good enough parent” och känt att det har varit något som tilltalat mig i uttrycket men samtidigt fått mig att rysa lite. Jag har även själv använt uttrycket och känt att det fått föräldrar att känna sig avslappnade. Skönt att det räcker att bara vara och göra så gott vi kan.

Jag gillar att känna att det är skönt att bara vara. Att vara här och nu och inte i vare sig dåtiden eller framtiden. Varje sekund har jag möjlighet att påverka mitt liv. Men samtidigt som det känns befriande att kunna påverka mitt liv känns det också lite belastande. Mitt liv ligger i mina händer och jag kan påverka det. Min potential kan bara blomma om jag väljer att ge den näring.

Vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Något jag brukar ha i åtanke oavsett vem det är som gör något. Var och en gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag skulle kunna luta mig tillbaka och tänka att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar. Men det tänker jag faktiskt inte göra. För jag har insett vart jag skulle ha varit och vart mina barn skulle ha varit om jag valt att tänka “Good enough parent” för x antal år sedan. Jag är stolt över att jag vågade se på mig själv och vilka områden jag skulle kunna utvecklas inom. Det här med uppmuntran istället för beröm. Det här med mina och barnet behov och känslor istället för logiska förklaringar utan lyssnandet. Det här med att se misstag som lärtillfällen. Det här med att ta ansvar och säga förlåt har gett mig så otroligt mycket. Det har berikat mitt liv men också min mans och mina barns liv. De viktigaste personerna i mitt liv.

Jag kan känna större kärlek till min mamma när jag tänker att hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Det betyder inte att jag inte önskat att hon gjort vissa saker annorlunda. Jag önskar verkligen att hon haft mod att möta mina känslor även när känslorna var sorgsen, ledsen, arg och besviken. Jag förstår att hon inte själv haft möjlighet att leva ut dessa känslor och därför inte riktigt visste hur hon skulle möta dem. Jag önskar att hon för min skull men också för sin egen skull hade vågat möta dessa känslor även om hon inte hade förutsättningarna för dem. Tänk vilken rik värld som hade kunnat öppna sig för henne och för mig.

Jag skulle kunna välja att fortsätta i dessa hjulspår. Jag skulle kunna välja att möta dessa känslor och mina barns vilja på samma sätt som min mamma och pappa gjorde men jag väljer att ta mod till mig och våga möta det okända. Inte bara för mina barns skull utan också för min egen. Genom att utforska det okända kan jag utvecklas och skapa möjlighet för min hela potential att blomstra.

Det som är mest intressant när vi pratar om “Good enough parent” är något som jag tidigare skrivit om. Det faktum att många av oss har rätt höga krav på hur vi vill att våra barn ska vara och hur våra barn ska agera. Om vi ska fortsätta luta oss tillbaka mot “Good enough parent” ska vi också låta våra barn luta sig tillbaka och tänka “Good enough kid”. Sluta förvänta dig att barnet alltid ska vara rätt och göra rätt! Sluta förvänta dig att barnet aldrig ska göra fel!

Jag tycker nog att våra barn ska få känna “Good enough kid” men det betyder inte att de ska sluta utvecklas. Utvecklas är något som är berikande och som får vår potential att växa.

Jag tycker att vi inte ska underskatta vare sig oss själva eller våra barn. Att utvecklas är fantastiskt berikande och ett av våra grundläggande behov. Så tänk gärna “Good enough parent” och “Good enough kid” men luta dig inte tillbaka och nöj dig där du är. Att utvecklas är en del av livet och kan tillföra både dig själv och dina närmaste en fantastisk möjlighet att frigöra just er potential.

“Det finns ingen annan som är precis som du” “Du är unik”

Att våga se mig själv i spegeln och fundera på mitt föräldraskap kräver en hel del mod. Jag hittar saker som jag skulle vilja gjort annorlunda. Den enda som kan se till att jag möter nästa liknande situation annorlunda är jag själv. Det ligger på mitt ansvar. Så nästa gång min son inser att matchen han har sett fram emot inte blev som han hade tänkt tänker jag bekräfta honom ännu mer. Jag tänker inte tänka på vad andra föräldrar tänker om jag faktiskt bekräftar att han blev fälld och att när domaren har blåst spelar det ingen roll om någon slår pucken ur plocken och gör mål så blir det inte mål. Barnen är inte så stora än så alla kan inte alla regler men de som kan reglerna blir förstås frustrerade när domaren inte dömer utifrån reglerna. Den frustrationen tänker jag bekräfta nästa gång. Det kan jag titta mig i spegeln och lova.

Flyger från mamma eller till världen?

ABBA:s låt Slipping through my fingers får mig att reflektera på min relation med mina barn och framförallt vilka mål jag har som förälder.  Se gärna videon innan du fortsätter läsa.

Från början hade jag nog inte riktigt någon plan. Jag visste att jag älskade barn och därför ville jag gärna bli mamma. Svårare än så var det inte. När jag mötte på utmaningar insåg jag att det var dags att förkovra sig lite mer och sökte mig till litteratur i ämnet. Oprah Winfreys gäst Barbara Colorosos bok “Växa med ansvar” gav mig några mål (uppfostra trygga, ansvarskännande och kärleksfulla barn) och framförallt lite guidning för att nå målen. Det tre tankarna som hon förmedlar följer mig:

Barn har ett egenvärde

Behandla barn som jag själv vill bli behandlad

Om det fungerar och tar hänsyn till barnets och min värdighet, så gör jag det.

Självklart var även “Ditt kompetenta barn” av Jesper Juul, en bok som lärde mig mycket men framförallt gav den mig ett hårt knytnävsslag i magen. Aningen smärtsamt men väl värt det. Den boken hjälpte mig framförallt att förstå att trotsåldrarna handlade om självständighetsprocesser. Att det var viktigt att jag fick barnen att känna att de blev sedda, hörda och respekterade.

“Det är svårt att lära en gammal hund att sitta” och redan som 21 åring hade jag ganska mycket med mig som gjorde att jag agerade per automatik oavsett om jag ville det eller inte. Fortfarande idag när jag levt dubbelt så länge kommer fortfarande automatiska uttalanden och handlanden som jag inte är så stolt över. Jag lever alltså inte alltid upp till mina mål och tankar.

Första åren är barnet helt beroende av mig men med tiden blir de oberoende. De kan fortfarande tycka att det är skönt att ha ett hem att komma hem till och en famn att gråta ut hos men de är inte längre beroende av mig som mamma. När mina första barn var små bävade jag för den dag de skulle flytta hemifrån. Kände i hela kroppen att det skulle vara en otrolig sorg. Hur skulle jag någonsin kunna släppa dem och låta dem flyga ifrån mig?

Efter ett år i England 2000 insåg jag vilka otroligt trygga, ansvarsfulla och kärleksfulla barn jag hade. Det kändes som om de skulle kunna klara allt efter denna utmaning.

När jag slutligen gick gruppledarutbildningen i Aktivt föräldraskap 2007 inspirerades jag ytterligare i min roll som förälder. Ännu fler bitar föll på plats. När jag skapade mer utrymme för dem att få ta ansvar, valde de att ta mer ansvar.

Många undrar hur det känns när barnet flyttar hemifrån. Om det är sorgligt, svårt att släppa taget. Om det känns som om de flyger ifrån mig, precis så där som jag hade befarat. Jag tror att nyckeln är att försöka träna att släppa taget om och om igen under resans gång. Ju mer vi har tränat desto mer skickliga blir vi. Det börjar med att låta dem välja sina egna kläder och slutar med att de flyttar hemifrån. Vi har tränat mycket genom åren.

Tack vare all träning känner jag att han inte flög från mig när han valde att flytta hemifrån. Visst var jag lite hönsmamma när jag frågade om hemförsäkringar och så vidare men jag kände ingen sorg. Det jag kände var snarare en enorm stolthet. En stolthet över att få vara mamma till en kille som väljer att upptäcka världen på egen hand. Jag känner en otrolig trygghet i att veta att han kommer att klara sig. Det har jag ju redan sett att han gjort i flera år.

Så mitt mål är att skapa förutsättningar för barnen att växa och bli självständiga. Att möta deras självständighetsprocess på ett respektfullt sätt. Att få dem att känna att de alltid har en trygg hamn att komma till. Att jag är deras coach och sparringpartner.