Snälla ÄT!

Har du någon gång satt dig vid ett bord med mat och allas blickar har varit riktade på dig? Känn ingen press men dina tuggor kommer att betyda mycket för de som tittar på dig. Du kommer att bedömas utifrån hur mycket du äter och hur du beter dig vid bordet. Sitter du med rak rygg? Håller du armbågarna borta från bordsskivan? Visar du tacksamhet för att du får mat även idag? Tar du för dig av alla nyttigheter som serveras? Äter du med stängd mun? Är du bättre eller sämre på att äta än ditt syskon? Kommer du att få höra att du är duktig när du går emot dig själv och äter fast du inte vill äta? Känns det som om du blir sugen på att äta mat eller upplever du krav och prestationer som sänker din matlust?

Jag tror tyvärr att matsituationen för många barn har börjat handla mer om krav och prestation än om att njuta av mat och trevligt sällskap. Barn bedöms som duktiga när de äter så mycket som vi vill.

Det finns så många regler att följa och det är någon annan än de själva som avgör hur mycket och vad de ska äta. De känner inte längre lust att komma till bordet då risken är stor att de inte kommer att kunna leva upp till alla kraven.

Självklart vill vi vuxna våra barn väl. Vi vill att de ska få i sig näring och växa normalt. Vi vill att de ska få erfara alla goda smaker och njuta av maten men ibland blir det tvärtom. Matsituationen blir den stund som de bävar för och inte känner någon lust inför.

De vuxna känner oro inför matsituationen och det kan jag lova att även barnen gör i det fall mat har blivit ett problem. Eller rättare sagt ätandet har blivit ett problem.

Det finns några saker som barn kämpar för att behålla makten över.

  • Vad det stoppar in i sin mun, väljer att tugga och svälja.
  • Vad de låter lämna sin mun oavsett om det är ord eller spott eller mat.
  • Vad de väljer att släppa ut från sin kropp. Barn kan hålla avföring länge om de vill.
  • När de väljer att sluta sina ögon och somna.

Så frågan är hur kan vi låta barnen känna att de har makt över sina kroppar och vad de stoppar i dem och vad de väljer att släppa från sig? Vi kan starta med att släppa makten när det gäller mat.

  • Låt barnet få en tom tallrik framför sig som det själv får fylla med den mat som de själv väljer från matbordet. Om barnet inte kan ta själv får det berätta för dig vad det vill ha. (Tillägg den 7 april: Självklart ska man följa de råd man får av professionella när det gäller mängd mat och vilken mat barnet ska äta.)
  • Låt barnet välja själv hur mycket av maten de vill äta upp. Lita på att barnet kan känna när det är hungrigt och när det är mätt. Gör inte ätandet till en prestation och skuldbeläggning. Du kan väl äta fem tuggor för mamma, handlar mer om makt och kontroll än matglädje. Titta inte på barnet. Bedöm inte mängden. (Tillägg den 7 april: Självklart ska man följa de råd man får av professionella när det gäller mängd mat och vilken mat barnet ska äta.)
  • Låt barnet få ha en egen åsikt om maten. Vad tycker barnet ser gott ut? Vad tycker barnet luktar gott? Vad tycker barnet smakar gott? Vad tycker barnet smakar annorlunda? Hur smakar det? Hur känns olika mat i munnen? Var nyfiken på barnets upplevelse.
  • Berätta vad du själv tycker om maten och var noga med att man inte behöver tycka lika. Smaken är som baken, delad.
  • Låt barnet vara med i förberedelsen av måltiden. Kanske kan de skära gurka eller något liknande. (Tillägg den 7 april: Om man är rädd att barnet ska göra sig illa med en vass kniv kan man använda en gaffel för att hålla gurkan stilla och en vanlig bordskniv för att skära.)
  • Välj att titta på hur ni sitter runt matbordet. Hur tror ni var och en upplever sin position? Känner de sig inkluderade i samtalen? Ändra om positioner runt bordet vid behov.
  • Servera efterrätt till alla oavsett hur mycket de har ätit. Om du upplever att barnet endast äter efterrätter kanske ni ska sluta med efterrätt under en period istället för att ha det som muta för att äta maten. (Tillägg den 7 april: Självklart ska man följa de råd man får av professionella när det gäller intag av efterrätt. Personligen äter vi endast efterrätt när vi har besök. Det viktigaste tycker jag är att inte ha efterrätt som belöning för att de har ätit mat.)

Bild1Tänk på att inte värdera barnets varande utifrån hur mycket det äter. Använd inte uttryck som “Ät nu är du snäll” eller “Vad duktig du är”. Det viktiga är inte att de äter för vår skull utan att de känner sig trygg i att vi litar på att de själva kan känna om de är hungriga eller inte och vilken mat de gillar och inte.

Här finns lite fler tips som jag hittade på Metros hemsida.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om när mattanten tyckte det var tur att hon inte var mamma till min unge samt ett inlägg om hur tvång skapar olust.

(Tillägg den 7 april: Detta inlägg var riktat till de som upplever att barnet inte äter. Andra barn känner inte mättnadskänsla och kan därför äta alldeles för mycket. Det är naturligtvis viktigt sådana gånger att man tar hjälp av professionella och sedan följer deras råd.)

Jag föreläser i Linköping den 12 april för de som träffar eller bor med tonåringar (eller yngre barn)  “Du fattar ju ingenting – att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt” Det är Ostgotacare som är arrangör. Biljetten kostar 250 kr och om ni går fyra stycken betalar ni för tre om ni uppger rabattkoden 4 för 3 Anmäl dig gärna här.

Jag föreläser i Västerås den 13 april och Stockholm den 14 april. Det är Medalgon som är arrangör och det blir föreläsningen “Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn” som riktar sig framförallt till föräldrar med yngre barn men allt som förmedlas går att använda i alla relationer. Anmäl dig gärna här. Ni kan gå två för 500 kr om ni väljer parpris.

 

 

 

Vilka skulle du vilja duscha med?

Jag vill att du föreställer dig ett omklädningsrum med människor som du inte känner dig helt trygg med. Människor som har kritiserat ditt utseende och fått dig att känna dig obekväm. Du börjar klä av dig när du uppmärksammar hur flera tittar på dig. De granskar dig uppifrån och ner. Det känns som om de väntar på att du ska få av dig alla kläder och stå naken i all din sårbarhet. Du lägger dina kläder i en hög och funderar på om kläderna kommer att få vara ifred medan du duschar. Kommer de att vara torra när du kommer tillbaka? Kommer mobilen som ligger i väskan få ligga kvar där? Du lindar in dig i en handduk i ett försök att skyla dig. Du går in i duschrummet och funderar på hur du ska lyckas duscha utan att alla ser dig naken. Finns det plats för dig i duschen eller står alla kvar vid sina duschar för att du ska bli sen och riskera att även nästa grupp kommer att hinna se dig naken. Puh! Det fanns en ledig dusch. Du hänger upp handduken och hoppas att den kommer att hänga kvar där när du är klar. Det smutsiga golvet får dig att känna dig oren även när du har duschat klart. Oron över vad som kan ha hänt när du lämnade dina kläder obevakade gör sig påmind. Kommer någon att hinna se din nakna kropp innan du når fram till handduken? Hänger den kvar eller är det någon som gjort sig lustig på din bekostnad och tagit den från kroken? Kommer någon ge dig ett rapp från en ihoprullad handduk när du passerar?
 
Bild1Skulle vi vuxna vilja klä av oss nakna och duscha med människor som vi inte känner oss trygga med eller i utrymmen som inte är rena?
Barn gör detta flera gånger i veckan samtidigt som vi försöker förmedla till dem att de har rätten att bestämma över sin egen kropp.
Det är tur att barn är kreativa och kan hitta vägar att lura oss vuxna. Blöta upp håret i handfatet är ett sätt.
På föräldramöten kan vi komma överens om att alla barn ska duscha eller fundera över varför inte alla barn väljer att duscha och hitta en lösning. Ingen ska behöva klä av sig naken inför människor som de inte är trygga med.
Läs gärna Christer Olssons artikel Lämna inte elever ensamma i omklädningsrummet.
 
 

Inlägg som berör och upprör

Jag är väl medveten om att mitt inlägg “Om du inte kommer nu så lämnar jag dig” både berör och upprör. Jag vet att jag inte vet hur du som förälder har det. Jag vet att det finns barn som utmanar oss mer än andra. Jag vet att vi alla gör så gott vi kan. Jag vet att vi alla inte är mer än människor. Jag vet att det är utmanande att vara förälder framförallt när vi är trötta och stressade. Jag vet att vi alla vill våra barn väl. Jag vet också hur det känns att ha dåligt samvete. Jag vet eftersom jag själv har erfarit allt detta. Jag har också haft en trotsig bildensamtbarntreåring som gjort att jag velat slita mitt hår likt matadoren i Ferdinand. Jag tänker tillbaka 21 år i tiden och inser att vi nog inte skulle haft fler än två barn om vi fortsatt på den väg vi gick. Jag är glad att jag tog mod till mig att flytta fokus från att försvara mitt beteende eller försöka ändra mitt barn till att ändra mig själv. Jag är så tacksam över att jag tog mod till mig att läsa vidare i den bok som för 21 år sedan kändes som ett knytnävsslag i magen och som en kniv som vreds om. När jag slutligen valde att läsa vidare, Ditt kompetenta barn av Jesper Juul,  blev det vändningen för mig. Jag valde att möta mig själv och mina egna reaktioner. Jag tog mod till mig att förändras som förälder. Jag är glad för det valet som sedan innebar att vi valde att utöka vår familj med ytterligare tre barn.

Konstverket är skapat av Charlotte Gyllenhammar och heter ”out”.
(A child that is out, outside and left out)

Många av de inlägg jag skriver handlar om mig. Om mina egna erfarenheter. Om saker jag minns från min egen barndom. Sådant som jag inte tog tag i där och då eftersom det inte var ok att uttrycka. Om saker jag själv har gjort som förälder och som jag antingen har förträngt eller känner stor skam över. När jag skriver mina inlägg är det som att lyfta fram skammen i ljuset och välja att prata om den. Jag försöker möta skammen med empati genom att försöka förstå. När jag gör det då händer något. Jag inser att jag kan ha det jobbigt och det är helt ok. Att många andra också har det jobbigt. Att jag inte är ensam.Jag kan lyssna på mina känslor och sätta ord på dem. Jag kan fundera över vilket behov det är hos mig som blir tillgodosett och vilket jag vill få tillgodosett. Men framförallt har jag mer och mer valt att sätta mig in i barnets perspektiv och sätta ord på deras känslor och behov. När jag är genuint nyfiken på dem och genuint ärlig med vem jag är då kan vi hitta lösningar som fyller både deras och mina behov. Det tar lite extra tid i början men tillslut går det av bara farten. Det är det förhållningssättet jag så gärna vill dela med mig av och som gör att jag fortsätter skriva mina inlägg.
Jag tänker på när sonen som vid tillfället var åtta år satt och lyssnade aktivt på min föreläsning. Jag sa att när du blir sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och jag blir sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar då händer något fantastiskt, vi får uppleva … (jag gör en konstpaus där fortsättningen ska vara ömsesidig respekt) sonen är snabb och säger: Kärlek.
Jag säger och gör fortfarande, nästan dagligen, saker mot mina barn som jag lovat mig själv och dem att inte göra. Jag går fortfarande i försvar av gammal vana men jag är glad att jag med lite reflektionstid väljer att öppna mitt hjärta och nå kontakt. Jag tror att mina barn tidigare skulle ha kommit springande efter mig ifall jag sagt “Om du inte kommer nu så lämnar jag dig” eftersom de vill behålla kontakten till varje pris men numera skulle de säga: “Det känns inte bra att du säger så”.
Något som jag tycker är viktigt att förmedla både till oss själva men också till våra barn. “Vi lär oss otroligt mycket av våra misstag om vi inser att misstag är en del av lärandet.”
Villl du inspireras av mina misstag och reflektioner som jag gör som förälder så får du gärna följa mina inlägg genom att prenumerera på dem eller följa mig på Facebook Familjecoachen.
Förutom Jesper Juuls “Ditt kompetenta barn” har Barbara Colorosos “Växa med ansvar”, Lars H Gustafssons “Växa-inte lyda” samt Ingegerd Gavelins “Att möta sitt barn och sig själv” bidragit mycket till mig. (Tillagt 170420)

Hur hanterar jag min frus gallskrikande

Jag har en fru som är världens mest charmiga, sociala och underbara kvinna, men samtidigt världens mest arga och temperamentsfulla varelse. Hon får ofta hemska vredesutbrott och bara illvrålar och bankar på dörrar och väggar. När man frågar henne varför hon skriker säger hon själv att hon tycker om det. Jag har vädjat till henne att sluta upp med det här beteendet och även försökt att låta henne vara ifred och skrika klart. Men ingenting fungerar. Hon kan skrika i säkert en timme om hon lämnas ifred på sitt rum. Vilket inte är så populärt hos grannarna då vi bor i lägenhet. Det händer att jag tappar humöret och skriker tillbaka på henne, vilket inte alls känns bra. Jag har försökt att hålla om henne, men det fungerar inte, då slåss hon för att komma loss. Hon är väldigt verbal och duktig, jag får ofta höra vilken fantastisk fru jag har. Folk förstår inte hur vi har det hemma. Henne beteende började någonstans i fyrtioårsåldern och nu börjar vi nästan fundera på någon form av terapi för hela familjen. Vad ska vi göra rent konkret när hon beter sig såhär? Svar från en psykolog: Er fru har svårt att hantera och få stopp på sitt skrikande. Självklart behöver kvinnor få skrika för att få utlopp för sin frustration. I all synnerhet om de inte kan prata och uttrycka den på annat sätt. Men det låter som om er fru faktiskt kan uttrycka sig, hon säger att hon gillar att skrika, men hon kanske inte förstår den fulla innebörden av detta. Fruar som skriker gränslöst behöver hjälp att få stopp på det. Enligt min erfarenhet är det bästa sättet att hålla om och hålla i henne. Du säger att det inte funkar, men jag är säker på att det gör det om du väger in att du är klokare och starkare än hon är. Dessutom måste du visa henne att du inte ger upp. Ett bra sätt brukar vara att ta henne i knät. Ta hennes högerarm med din vänstra hand och hennes vänsterarm med din högra och håll ihop hennes ben med dina. Sitt så och prata med henne fast hon skriker så kommer det så småningom att hjälpa. Första gångerna är det ganska tufft, men när hon förstår att du står ut så kommer hon att slappna av fortare. Fruars ilska sitter mycket i kroppen och när de får hjälp att hålla ihop den hjälper det också mot yttringarna. Kämpa på så ska du se att förändringen kommer ganska snabbt.
Som ni säkert redan har förstått är detta inte en verklig händelse för så här skulle naturligtvis inte en psykolog svara en man som har problem med sin skrikande fru. I själva verket handlar det här om en förälder som söker hjälp angående sin gallskrikande dotter (Hur hanterar jag hennes gallskrikande?) som jag läste på familjelivs hemsida. Tidigare har jag även läst ett svar från en psykolog angående ett barn som skriker i affären. Denna förälder fick tipset att träna barnets otränade muskel (skrikandet) genom att viska till barnet och muta med guldstjärnor som barnet skulle få när det inte skrek. Jag och min man pratar ofta om hur vi i så hög grad som möjligt ska behandla både varandra och våra barn utifrån  ömsesidig respekt. Då vi vill utgå ifrån att vi alla är likvärdiga. Föräldern i familjeliv frågade psykologen hur hon skulle hantera sin skrikande treåring och vi funderade omkring detta ifall det hade gällt en fru eller man. Därav exemplet ovan.  Visst är det lite skrämmande att de ger sådana här råd utan att känna till familjen bättre. Föräldern i ursprungsexemplet avslutade själv med att föreslå terapi för hela familjen vilket vore ett självklart svar för att gå till botten med problemet.
Jag och min man funderade också på om det fanns någon gång som vi skulle hålla fast våra barn. Ja, om ett av våra barn skulle få ett hysteriskt utbrott och risken fanns att hon/han skulle kunna utsätta sig själv eller andra för fara. Dvs tex om hon/han skulle kunna riskera att bli överkörd av en bil. Vi konstaterade också att min man nog skulle hålla fast mig också ifall jag fick ett psykbryt och riskerade att bli överkörd av en bil. 579661_465592443457760_100000210255175_87867924_867908756_nVi är alla likvärdiga och behöver bli behandlade med respekt. Ta reda på varför barnet/frun/mannen väljer att skrika istället för att kommunicera på annat sätt. Allt vi människor gör, gör vi för att vi vill tillgodose något behov. Det gäller att ta reda på vilket behov det är som barnet försöker tillgodose och tillsammans hitta en annan strategi för att tillgodose det behovet. Vad kan vi som familj förändra? Vad gör jag själv som kan påverka denna situation? När? Var? Hur? Varför? Analysera hela situationen och framförallt din egen roll. Många gånger har jag upplevt att barn skriker som en sista utväg för att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Hur kan jag i större utsträckning möjliggöra för mitt barn att de ska få dessa behov tillgodosedda? När vi vuxna inte blir lyssnade på i arbetslivet går vi till facket. När vi inte blir lyssnade på i vår parrelation går vi till familjerådgivare eller skiljer oss. När barn inte bli lyssnade på, vad ska de då göra? Om någon du älskar tvångs håller fast dig, hur skulle du uppleva det?
Jag publicerade samma inlägg för ett år sedan men då valde jag ett annat upplägg.
Bidrar mina inlägg till dig? Då får du gärna dela dem vidare och välja att skriva in din mailadress så att du blir uppdaterad om framtida inlägg.

Vidriga konsekvenser vid syskonbråk

Vi har en otrolig makt som föräldrar och den makten kan vi använda på ett sätt som leder till kontakt och utveckling eller avstånd och avveckling.
bloggsyskonbråkSyskon som bråkar är något som ofta tas upp som ett problem som behöver en lösning. Och jag kan förstå att föräldrar inte vill att våra barn ska bråka, de vill helst av allt att de ska vara bästa vänner och alltid vara sams. Att de ska hålla ihop i vått och torrt och alltid finnas där för varandra. Framförallt tror jag att syskonbråk väcker något hos oss som vi helst inte vill ta tag i och bearbeta. Många av oss har med oss från barndomen att det inte är ok att bråka. Att föräldrar vill ha det lugnt och skönt och inte behöva se sina barn bråka. Att trots att vi vill uttrycka något så ska vi hålla inne det för fridens skull. Och det vi har stängt in ska förbli instängt. (Edit Många kan också ha hemska minnen från syskonbråk. Kanske fanns inte vuxna där och hjälpte till när bråken urartade. Kanske ledde bråken till faktiska övergrepp och trauman som ligger och gror. Jag kan rekommendera Heléns sida syskonmisshandel.se för mer information kring detta.)
På Facebook sprids lösningar på dessa syskonbråk. En förälder berättar att hen kommit på den allra bästa konsekvensen och det är att när barnen bråkar får de gå ut på trappen och hålla varandra i handen. Jag kan tänka mig att barnen känner sig tvingade att ta i hand med någon som de faktiskt är osams med och att de kan känna äckelkänsla. Det är i alla fall det jag skulle känna om jag tvingades ta på någon som jag just då kanske hatar. Att inte ha rätten till min egen kropp. Att inte själv få bestämma vem jag vill i denna stund ha kroppslig kontakt med. Det skulle också kännas skamset när kompisar går förbi och ser att jag sitter där med skam och håller någons hand för att jag är tvungen. På andra bilder har jag sett syskon som tvingas tränga in sig i en och samma tröja. En tröja som det står tex This is our “we will get along” t-shirt. Bilder där syskon med sitt ansiktsuttryck visar hur äcklade de är. Det går att se att de helst av allt skulle vilja försvinna. Ibland är storleken på barnen väldigt ojämn så de yngre barnet ser ut som om det håller på att strypas. Vilken förnedring. Jag tänker hur det skulle se ut om vi använde samma konsekvenser på våra arbetsplatser eller i våra relationer. Det går kalla kårar genom min kropp och jag ryser vid tanken. Ingen vuxen skulle gå med på liknande behandling och ändå utsätts barn för detta.
Alla barn och vuxna har rätt till sina egna kroppar och vad de väljer att göra med dem. Att tvinga människor till kroppskontakt när de inte vill är ett stort övertramp. Tidigare har jag skrivit om Kram som förlåt som jag anser är i samma kategori. Det är maktutövning som minskar barns rätt till sina egna kroppar. Som får barn att ifrågasätta sin egen känsla och lär dem att de inte ska följa sin egen känsla utan istället följa den som har makten. Att respektera varandras gränser börjar i familjen. 
Barn är människor och har samma känslor som oss. Den stora skillnaden mellan oss är att de är beroende av oss föräldrar. Det hänger på oss att de blir behandlade med respekt och därmed respekterar sig själv och andra. Att behandla barn som ett Det kan få ohyggliga konsekvenser som bland annat kostade en ettåring livet för en tid sedan.
Genom att straffa syskon tror jag att vi bygger upp ett avstånd mellan dem istället för kontakt. Genom att straffa syskon tror jag att vi startar en avveckling av vem de är. De lär sig att inte säga vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar eftersom det leder till något som de inte upplever berikande. Precis samma sak som är risken med att använda belöningar och bestraffningar i våra möten med barn.
Självklart händer det att jag inte möter mina barns syskonbråk på ett konstruktivt sätt men jag skulle aldrig tvinga dem att kramas, hålla handen eller dela en tröja.
 

Tro alltid barnet om gott! del 3 #blogg100

“Slåss inte”, “Lägg av” och andra ord som kommer ut ur vår mun när våra barn gör saker som vi inte vill att de ska göra. Förstår inte barnet att det inte ska slåss? Vad ska jag göra för att det ska sluta?
Bild1Jag minns hur frustrerad jag var när min son var strax under två år och slog sitt storasyskon. Det skedde allt oftare och jag försökte verkligen på alla sätt och vis att få han att sluta. Jag var tillslut så desperat att jag skrev ett mail till Lars H Gustafsson. Jag förstår ju att trots att jag verkligen försökte att inte döma mitt barn lyckades jag ju si så där. Hur min son upplevde mig och min kärlek vid dessa tillfällen beskrivs i inlägget Jag älskar dig-men inte när du är dum? Lars råd handlade om tålamod och lugn och fick mig att känna att det inte var något fel på varken mig eller min son fick mig att känna mig trygg. Den tryggheten tog jag med mig när jag nu fick ytterligare ett barn som kommunicerat mycket med sin fysiska förmåga. Jag berättade om hur jag hjälpt honom vid olika situationer under punkt fem i inlägget Tro alltid barnet om gott del 2. Jag önskar så att föräldrar som har barn som puttas och slåss när de är små skulle veta det jag vet. Att dessa handlingar långt ifrån definierar vem de är. Om vi nu inte som vuxna väljer att definiera dem som elaka förstås. Jag minns en pojke som många hade definierat som elak. När jag såg honom på förskolegården, cykla runt ett barn istället för på barnet tänkte jag att nu ska jag passa på och istället observera när han gör något snällt så jag sa: Vad bra att du cyklar runt barnet. Han tittade besviket på mig och cyklade iväg i en rasande fart och jag som inte brukar bedöma barn kände ändå att jag ville säga något positivt så jag så: Och snabbt kan du cykla också. Han cyklade ett varv och passerade mig utan att se på mig. Efter några meter vänder han sig om och säger: Jag vill inte att du säger så där. Det kändes i hjärtat. Han ville inte att jag skulle se att han inte var som andra definierat honom. Han var ju den “elaka” pojken.
Jag tror att hur vi väljer att se på barn och deras handlande avgör också hur vi agerar.
Om jag ser barnets beteende som uträknat, målmedvetet och framförallt viljestyrt då kanske jag beskriver mitt barn som manipulativt, krävande, tjurigt, envist, kontrollerande, trotsigt och uppmärksamhetssökande. När jag väljer att sätta sådana etiketter på mitt barn då kan jag lova att de kommer att leva upp till dem. För jag som förälder kommer ständigt att söka bevis på att jag har rätt och jag kommer att hitta dessa bevis. Mitt barn är verkligen det jag säger att det är, för jag  har ju rätt.
När jag ser på mitt barn på det här sättet då upplever jag att mitt barn försöker bestämma över mig och utmanar min auktoritet. Jag behöver visa vem det är som bestämmer. Jag kanske tänker att om mitt barn inte lyder nu, hur kommer det då att gå i skolan osv. Kanske funderar jag även på vad det är för fel på mitt barn.
När vi känner så här är det lätt hänt att vi tar till metoder som ska få våra barn lydiga. Vi hör att om vi ignorerar våra barn när de gör saker vi inte gillar då kommer de att sluta. Om vi sätter dem i time-out då kommer de att bättra sig. Forskning visar ju att time-out fungerar, alltså måste det vara bra och det är lika effektivt som att stänga in barn i en garderob. I detta klipp diskuterar Lars H Gustafsson omkring detta.
Barn har otroligt svårt att skilja på person och beteende. Så jag tror att när de sitter på time-outstolen känner de att de själva är fel. Framförallt känner de att de inte blir sedda, hörda, respekterade och tagna på allvar. Som vid all bestraffning tror jag att barn med tiden känner bitterhet gentemot sina föräldrar. De slutar respektera sina föräldrar. Men i första hand tror jag att det Jesper Juul brukar säga: “Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva” . Det märks framförallt när vuxna försvarar sina föräldrars beteende. Jag förtjänade den behandlingen.
Varför inte time-out?
Jag tror att vi berövar våra barn möjligheten att få tycka som de vill, att få känna alla känslor, att få tillgodose sina behov. Att få känna sig sedd, hörd, bekräftad och tagen på allvar. Att få känna ovillkorlig kärlek. Vi lär dem att när de visar oss vem de är då vill vi inte ha dem. Vi lär dem att stänga av. Vi lär dem att när de inte gör som vi säger, är som vi vill att de ska vara då avvisas dem från gemenskapen. Att bli avvisad är en av våra starkaste rädslor. Det är också därför jag tror att time-out är så effektiv. Barnet lär sig att den inte får höra till, inte får vara en del av gemenskapen och väljer så småningom att anpassa sig för att passa in.
Jag tror att barnen kan anpassa sig till vad som helst för att höra till. Men jag tror att alla dessa känslor som de lär sig att stänga av finns kvar och kommer att komma till uttryck på andra sätt. Antingen fysisk smärta, agg mot andra eller agg mot sig själv. Kanske kan barnet hålla igen ända till tonåren men när hormoner och annat spökar då kommer allt på en och samma gång. Då när kompisarna blir viktigare än föräldrarna, då kanske allting kommer ut som raseri mot just föräldrarna.
Jag tror att vi föräldrar många gånger använder sådana här metoder eftersom vi själva inte vet hur vi ska möta alla känslor och behov. Vi har inte med oss den kunskapen från vår uppväxt och då är det svårt att möta det som vuxen. Att börja med att fundera på våra egna känslor och behov är ett första steg.
“My child is not giving me a hard time, my child is having a hard time.”
Om vi väljer att tänka på barnets beteende som oplanerat och oavsiktligt och att det speglar att de ännu inte utvecklat förmågan att förmedla vad de tycker tänker, känner, behöver och önskar. Att de inte utvecklat förmågan till flexibilitet och frustrationstolerans.
Att de försöker kommunicera ”jag är hungrig”, ”jag är trött”, ”jag är förvirrad”, ”jag vet inte hur jag ska hantera det här problemet”. “Jag tycker att allt har förändrats sedan lillebror kom och jag vill att det ska bli som förut igen” Om vi tänker att barnet har så mycket själv men blir så frustrerade när de inte klarar av allt.
När jag tänker så då händer något inom mig.
Jag känner omtanke och kärlek. Jag blir nyfiken på vad barnet försöker förmedla. Jag vill berätta att jag ser och hör. Jag vill bekräfta och respektera och ta mitt barn på allvar. Jag vill hjälpa mitt barn genom vägledning för att det så småningom ska kunna hantera frustration och omställningar bättre.
Det är viktigt att tänka på att barn utvecklas och att de faktiskt inte är färdiga med alla kunskaper när de kommer till oss. Att de behöver få göra misstag och lära sig på vägen. Om vi straffar dem när de försöker lära sig då finns risken att vi sänker deras självkänsla och deras självförtroende. Vi lär dem att välja rädsla istället för mod. Vi lär dem att inte ta ansvar, för om de gör det då får de ett straff. Vi lär dem att samarbeta inte för att de vill utan för att de måste. De är inte heller så att våra barn är oskrivna blad som vi ska fylla utan varje barn är unikt och det är vår uppgift att nyfiket ta reda på vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar så att de kan vara den de är.
Att låta barn uttrycka vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar betyder inte att de alltid får som de vill. De betyder att de får vara den de är och tycka som de vill och att vi är villiga att lyssna på dem. Att de får känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
Jag tänker också i längre perspektiv. Vill vi att våra barn ska vara lydiga när en ledare säger åt dem vad de ska göra eller vill vi att de ska ifrågasätta och känna inåt vad de vill?
–>> Om vi utgår ifrån barnet försöker så gott det går utifrån sin förmåga. Men det räcker inte till. De vill kommunicera att de har behov av utrymme och lugn när lillasyskonet kommer in i rummet men det vet inte hur de ska förmedla det så det puttar ut lillasyskonet. Jag som förälder blir arg eftersom jag sagt upprepade gånger att han/hon inte får puttas. Vi ser beteendet men inte behovet bakom. Här kan du läsa ett inspirerande inlägg om att se behovet bakom beteendet.
Här kan ni se en intressant föreläsning om skam och där Jojo även pratar om bla Time-out. Strax efter 16 minuter berättar hon om Kalle som kastar puzzel och berättar om vit och röd skam. Jojo kommer in på vad som händer när vi använder oss av Time-out.
Känner du igen en del av texten? Jag har hittat inspiration från Dr Greenes bok Explosiva barn. Jag har också tidigare publicerat delar av texten i ett inlägg om Time-out.
#blogg100
………………………………………….
Under våren 2016 föreläser jag på följande orter:
Övik, Göteborg, Uppsala, Linköping, Västerås, Stockholm
För ytterligare information gå in på mariaklein.se eller följ mig på Facebook.com/familjecoachen.