Du fattar ju ingenting!!! Snart i Linköping

En frustrerad tonåring kommer hem och hinner knappt innanför dörren. Förälderns och tonåringens tankar syns inom parenteserna.

Tonåringen: Jag hatar skolan.

Förälder: Hatar är ett starkt ord. Man använder inte det i onödan. (Detta är inte ett sådant nödvändigt tillfälle. Dina känslor är överdrivna)

T: Ja, men det är så jag känner och jag kommer aldrig gå dit igen. (Om hon bara visste vad som händer i skolan, varför vill hon inte veta? Varför är mina känslor inte viktiga?)

F: Fast du vet ju att man måste gå i skolan. Det är skolplikt i Sverige och om du inte går till skolan kan vi bli anmälda. (Vad ska folk säga om mitt barn inte går i skolan? De kommer lägga skulden på mig. Att jag har misslyckats som förälder. Klart att mitt barn ska gå i skolan. Det är ju lag på det.)

T: Men jag vill inte dit. Min lärare är en idiot. (Kanske förstår hon om jag berättar vem som är orsaken till att jag inte vill till skolan.)

F: I vår familj kallar vi ingen för idiot. (Det är ju fult att kalla andra människor för idioter. Det säger mer om den som säger det än om den som man svartmålar. Mitt barn ska verkligen inte använda sådana ord för vad säger det om mig som har uppfostrat hen.)

T: Men han ger oss läxor hela tiden och verkar fullständigt skita i att vi har annat för oss än att gå i skolan. (Jag vet att mamma inte gillar läxor så kanske väljer hon att lyssna om jag tar upp just läxorna även om det inte är det som är största problemet.)

F: Men snälla x, du måste ju förstå att han inte kan hålla koll på alla elevers fritidsaktiviteter. (Egentligen håller jag med om att det inte borde finnas läxor men jag måste ju försvara den stackars läraren. De har ju det nog jobbigt inom skolvärlden med alla Björklunds märkliga förslag. Det är inte lätt att vara lärare idag.)

T: Men när ni vuxna slutar jobbet då behöver ju inte ni ta med er jobbet hem. Det är orättvist. (Nä, det är nog ingen idé. Hon vill nog inte veta)

F: Sant, men livet är faktiskt inte rättvist. Jag tycker du ska vara tacksam att du har det så bra som du har det. Tänk på barnen i Afrika (De förstår verkligen inte hur bra det har det och det är verkligen inte lätt att vara arbetare heller för den delen.)

Bild1Tänk vad mycket fokus man kan lägga på att uppfostra men också på att tänka på vad alla andra kommer att säga. När det gäller relationen till våra tonåringar som i första hand borde vara i fokus så kan vi ju fundera på vad som händer om vi möter dem med uppfostran istället för att faktiskt lyssna. Jag tror att vi bygger en mur mellan oss som hindrar kommunikation och gör att tonåringarna väljer att hålla inne med starka upplevelser och känslor och en dag då exploderar dem som Zandra Lundberg beskriver i Aftonbladet. Det kan också bli så att tonåringen för att bli lyssnad på tar till ännu hårdare ord för att nå fram.

T: Jag hatar dig. Du är världens sämsta mamma/pappa.

Jag tror att vi väljer att öppna oss för de människor som vi känner oss trygga med. Att då bli mött på ett sätt som gör att vi inte känner oss lyssnade på sårar oss. När vi blir sårade är det allt för vanligt att vi hämnas genom att såra tillbaka. Det är då vi kallar varandra för saker som vi egentligen inte vill säga. Alternativet till att hämnas är att antingen försöka förstå den andra personen genom empati eller vara ärlig och berätta vad jag själv upplever utan att använda skuld, skam eller rädsla. Det senare handlar om att berätta vad jag själv observerar, känner, behöver och önskar. Vart min gräns går helt enkelt. I många fall är det allra bäst att först försöka förstå för att sedan berätta vad jag själv upplever.

Jag tror att det är viktigt att tänka på några saker:

För det första tror jag att det är viktigt att förstå att tonåringar är väldigt styrda av sina känslor. Deras konsekvenstänkande är inte fullt så utvecklat ännu. Hormonerna spelar dem ett spratt och de glömmer bort sådant som var självklara att de kom ihåg tidigare. Det är också viktigt att vi väljer att våga se alla de känslor som väller upp för dem. Det är genom att se och sätta ord på känslorna som de kan hantera dem bättre och bättre.

För det andra tror jag att tonåringar precis som förskolebarn kan anstränga sig för att hålla inne en hel del känslor när de är i skolan och sedan när de möter sina föräldrar då kommer alla känslorna på en och samma gång. Det är som om allt brister. Jag tror det är viktigt att tonåringar har någon som lyssnar på dem. Jag minns starkt en undersökning som gjordes i skolan där det kom fram att fjortonåringarna mådde dåligt men framförallt så hade de ingen att gå till och prata med. Var stolt att de är trygg med dig och det är därför du får veta sanningen.

För det tredje tycker jag att vi ska tänka på att det finns andra tillfällen att prata med våra tonåringar om vad som är rätt och fel än när de är upprörda. Många reagerar när jag säger att vi inte ska haka upp oss på tonåringens ordval. Jag är helt övertygad om att det är bättre att samtala om ordval och liknande när tonåringen inte är i affekt. De behöver oss som lyssnare och inte som uppfostrar när de upplever kaos. På det sättet underhåller vi den viktiga relationen som både vi och tonåringarna berikas av. Betyder det att vi ska acceptera att de kallar oss för namn vi aldrig skulle tillåta från någon annan? Jag tror att de använder sårande ord när de själva har blivit sårade. Antingen av oss eller av någon annan. När de inte är i affekt kan vi prata om hur dessa ord påverkar oss. Min erfarenhet är att ju mer vi väljer att lyssna desto mindre kommer de att använda sårande ord.

För det fjärde önskar jag att vi valde att lyssna eftersom det är genom vårt lyssnande som vi kan få reda på vad som ligger bakom de kraftfulla orden. Vilka behov är det som tonåringen försöker värna om? Vilka känslor är det som dessa otillfredsställda behov väcker? Genom att sätta ord på dessa känner sig tonåringen sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Vilket leder oss till det femte.

För det femte så tror jag att när tonåringen känner sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar så öppnas möjligheten att tillsammans med en vägledande förälder hitta en lämplig lösning. Jag brukar tänka på alla deras idéer till lösningar som grenar på ett träd. Låt dem fritt få komma med många förslag för att sedan välja en som passar. Vi kan hjälpa dem med konsekvenstänkandet genom att säga: Vad tror du händer om du gör så? För att öka antalet lösningar kan vi säga: Finns det något mer du kan göra?

Skapa en miljö byggd på tillit och förtroende. Det kommer att berika både din tonårings liv men också ditt eget.

Vilka behov och känslor tror du döljer sig bakom tonåringens ord?

……………………..

Föreläsningen “Du fattar ju ingenting – att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt” kommer till Linköping den 12 april. Biljetter går att köpa här.

Föreläsningar som ger näring till självkänslan

Föräldraskapet kan vara utmanande men det finns också otroligt många möjligheter till glädje och utveckling tillsammans med våra barn. Jag vill förmedla ett förhållningssätt som grundar sig på ömsesidig respekt där vår nyfikenhet för vårt barn och vår ärlighet till vår omgivning visar vägen. Mitt mål med föreläsningen är att både barn och förälder ska känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar genom ömsesidig respekt. Dessa möten ger näring till självkänslan. Det krävs mod att förändras som förälder. Jag delar på ett öppenhjärligt sätt med mig av mina egna ”misstag” och insikter. Exempel i föreläsningen är hämtade från ålderspannet 1-9 år, men då det handlar om möten mellan människor går det lätt att applicera i alla relationer. (Tillägg den 16 februari: Förhållningssättet innefattar inga belönings-eller bestraffningssystem.) (Tillägg den 23 februari: Självklart går det jag förmedlar att applicera även inom förskolan. Pedagogerna har ju förmånen att träffa många barn under större delen av deras vakna tid. Nyfikenhet, ärlighet och ömsesidig respekt berikar även dessa relationer.)

Bild1Göteborg den 14 mars 18.00-20.30 med kort fikapaus. Boka nu!

Stockholm den 14 april 18.00-20.30 med kort fikapaus. Boka nu!

 

Då jag själv älskar att dela utmaningar och möjligheter tillsammans med andra gillar jag att Medalgon uppmuntrar att deltagare går tillsammans. De erbjuder parpris så att två stycken kan gå på en biljett. Välj parpris och fyll i antalet biljetter. Varje biljett gäller alltså för två personer. Biljetter bokas på Medalgons hemsida: Anmälan här.

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden tog vägen!?”

Maila mig vid frågor: info@mariaklein.se

Vill du bli inspirerad i ditt föräldraskap och inte kan delta på någon av föreläsningarna? Följ mig gärna på Facebook.com/familjecoachen

Föreläsningar i Linköping, Göteborg och Stockholm

Föräldraskapet kan vara utmanande men det finns också otroligt många möjligheter till glädje och utveckling tillsammans med våra barn. Jag vill förmedla ett förhållningssätt som grundar sig på ömsesidig respekt där vår nyfikenhet för vårt barn och vår ärlighet till vår omgivning visar vägen. Mitt mål med föreläsningen är att både barn och förälder ska känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar genom ömsesidig respekt. Det krävs mod att förändras som förälder. Jag delar på ett öppenhjärligt sätt med mig av mina egna “misstag” och insikter.
Bild1OBS! 2016 Linköping den 23 november mellan 18.00-21.00 med paus för fika. Boka här.
Göteborg den 24 november mellan 18.30-20.30. Kaffe/thé och liten kaka mellan 18.00-18.30. Boka här.
Stockholm den 9 december mellan 18.30-20.30. Kaffe/thé och liten kaka serveras mellan 18.00-18.30. Boka här.
Då jag själv älskar att dela utmaningar och möjligheter tillsammans med andra vill jag även skapa den förutsättningen för mina deltagare. Om du väljer att ta med din partner ger jag er parrabatt, ni betalar 400 kr för två biljetter. Ni fyller i 2 biljetter och anger rabattkod partner. Om du väljer att ta med dig ett kompisgäng så går ni 4 st för priset av 3. Ni fyller i 4 biljetter och anger rabattkod kompis.
Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”
Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden (3 timmar, mitt tillägg) tog vägen!? Kändes inte det minsta långrandigt utan en bra balans mellan det du sa och att vi fick lite övningar.”
Hör av dig om du undrar över något eller vill betala via faktura eller swish (fixar en faktura). info@mariaklein.se
Vill du bli inspirerad i ditt föräldraskap och inte kan delta på någon av föreläsningarna? Följ mig gärna på Facebook.com/familjecoachen

Att säga Hej till den som är ensam

Genom åren har jag uppskattat de samtal jag har och har haft med mina barn. De är guldstunder som jag kommer att bära med mig hela livet. De öppnar sitt hjärta för mig och jag får äran att besöka deras inre för en stund. De delar med sig av sina utmaningar och jag får träna i att inte göra deras utmaningar till mina. De delar med sig av sina känslor och jag får träna i att inte göra deras känslor till mina. Jag vill inte att de ska känna att det de berättar blir en börda för mig för då tror jag de vill skydda mig och slutar berätta. Det här är en riktig utmaning eftersom det är så lätt att tänka tillbaka till egna erfarenheter och plötsligt är jag i dessa erfarenheter istället för i nuet. Jag andas och tänker nyfikenhet och intresse för barnets upplevelse.
Bild1Samtalen brukar ibland handla om klassen barnet går i och hur det ser ut med olika konstellationer. Vid ett samtal kom det fram att ett barn, X  inte hade någon att vara med. Mitt barn, Y, berättar att de bjudit in hen ett antal gånger men att hen inte vill vara med. Y funderar på vad hen kan göra mer och kommer fram till att hen kan säga hej när de möts. Hen säger hej under flera månaders tid men får aldrig något svar av X. Vi funderar tillsammans vad det kan bero på och kommer fram till att X kanske inte förstår att det är den som Y hälsar på. Det kan ju upplevas pinsamt att svara om det inte var till den man sa hej (En obehagskänsla som ett av våra barn delat med sig av tidigare) . Y börjar lägga till namnet i sin hälsning. Inom några dagar börjar X hälsa tillbaka. Det är till och med så att X kan hälsa och säga hej då först.
Det kan ta tid att få kontakt men det är helt klart värt det. Jag tror att det är viktigt att vi vuxna förstår att det inte alltid är så lätt, varken att vara den som är “ensam” eller de som vill öppna upp för att personen ska få komma in i en grupp. Det är inte lätt det här med ensamhet men jag tror att det är viktigt att skilja på ensamhet som är självvald och ensamhet som inte är självvald.
PS! För min del är det självklart att jag kan vara både förälder och vän med mina barn. Jag skriver mer om det i detta inlägg.
Om mitt inlägg bidrar till dig får du gärna dela det vidare.
 
 

Föräldrar ska inte vara kompisar med sina barn?

bloggkompisarEn fras som jag hört av och till genom åren och som jag inte riktigt har förstått. Jag antar att de som säger detta tänker att om man är kompis med sitt barn då har barnet inte någon förälder. För man kan ju inte vara både vän och förälder, eller?
För mig är en vän en person som jag bryr mig väldigt mycket om. En person som jag vågar vara sårbar tillsammans med. En person som får tillgång till hela mig, både mina styrkor men också mina svagheter. En person som jag vill dela mina drömmar med. En person som vågar vara sårbar i mötet med mig. En person som vågar dela både styrkor och svagheter med mig. En person som jag kan dela mina drömmar med och som vill dela sina drömmar med mig. En person som ser mig som den unika person som jag är och som jag ser som den unika person som den är. En person som jag är intresserad av och som är intresserad av mig. En person som vågar vara ärlig med hur de jag säger och gör påverkar den. En vän är en person som berikar mitt liv.
Det som skiljer vänskapen till mina barn ifrån vänskapen till andra vuxna och barn är att jag har ett större ansvar för att vår vänskap är långsiktigt hållbar. Jag har ett större ansvar för att kvalitén i vår relation bevaras. Mina andra vänner kan välja att avsluta vår vänskapsrelation om den inte berikar dem medan det för mina barn inte är lika lätt. De är ju beroende av mig. Och jag har ett ansvar att behandla mina barn som mina allra bästa vänner även om de inte vill vara min vän. Att aldrig ge upp på den relation som vi har. Att vara den som ser till att vår relation är i fokus resten av livet.
Där kommer vi till min roll som förälder. Att jag alltid finns vid deras sida i med-och motgångar. Att jag är den ledare som mina barn vill slå följe med. Att jag som förälder tror på barnets potential och låter dem växa och utvecklas. Att jag skapar utrymme för dem att kontinuerligt bli oberoende av mig. Barnen behöver mig som förälder, som vägledare. Det är mitt ansvar att se till att de har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Det är mitt ansvar att vägleda dem i barndomen och vara en förebild. Det är mitt ansvar att begränsa mängden socker i deras kost även när de blir arga på mig. Det är mitt ansvar att vara tydlig med mina gränser även när dessa gränser inte är uppskattade. Det är mitt ansvar att reflektera över hur jag ser på världen och människor och hur jag väljer att kommunicera eftersom detta kommer att påverka deras bild på världen och människor. Det sätt som jag väljer att använda min auktoritet på kommer att påverka dem. Det är ett stort ansvar men också en fantastisk möjlighet att lägga grunden för en livslång relation.
Min önskan är att mina barn ska bli ledare i sina egna liv och att de alltid vet att jag är en vän som alltid finns vid deras sida. Därför finns det inte antingen eller utan både och. Jag kan och vill vara både en förälder och en vän.
När jag idag fick en inbjudan till en föreläsning med buffé och jag fick ta med mig en väninna så visste jag direkt vem jag helst bjöd med. Min vuxna dotter, Emelie. Jag ser fram emot att ta del av en föreläsning om självkänsla tillsammans med den person som bidragit till de flesta av mina anekdoter om självkänsla. Emelie är en av mina allra bästa vänner. Jag älskar henne oändligt både som vän och som mitt barn. Jag kommer att göra allt jag kan för att den vänskapen ska hålla för evigt.
Om du gillar det jag skriver får du gärna prenumerera på mina inlägg och dela dem vidare. Ta hand om relationen till dina barn, det är både du och dina barn värda.
 

Jag kräver en semla!

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i att vi ibland lyckas måla in oss i ett hörn. Ni vet när vi sakta men säkert känner att det blir svårare och svårare att rätta till det som blivit fel.
I dag är det fettisdag och jag drar mig till minnes hur det var för två år sedan.
Jag har själv aldrig varit särskilt förtjust i semlor så det är inte alltid så att jag har köpt hem semlor. Det är alltså inte någon tradition som har varit viktig för mig.
Den här morgonen för två år sedan säger ett av mina barn som vi kallar för X: Jag kräver en semla idag.
Ordet “kräver” får mig att känna mig obekväm och inte så sugen på att köpa semlor. Plötsligt har något som hade kunnat varit ett rimligt önskemål från mitt barn blivit starten på en kamp. Djupt i mig känner jag frågan: Vem ska vinna?
Jag brukar säga att vi ska passa oss för att säga att vi ska “välja våra strider”, just därför att ordet strider faktiskt får oss att tänka på en kamp och där finns oftast två förlorare istället för två vinnare. Att konflikter inte behöver vara en kamp är som bortblåst för mig.
Jag är nu i en kamp.
X tar till det hårda kavalleriet.
-Alla andra får semlor idag. De som går i fritids och de som går hem.
Jag försöker beskriva hur det känns:
-Det känns inte trevligt att du “kräver” en semla.
X fortsätter:
-dessutom fick alla andra gelehjärtan på allahjärtansdag, vi fick bara tre ynkliga godisar.
Nu börjar det kännas riktigt jobbigt att vara jag. Och jag lyckas sjunka ännu lägre i mig själv. Plötsligt är jag den där mamman som skapar mer distans än kontakt. Jag känner det så tydligt och ändå är det så svårt att göra det “rätta”. Hur svårt ska det vara att lyssna? Varför kan jag inte bara möta x där x är? Varför kan jag inte tänka empati och agera utifrån det? Varför funderar jag på att använda X krav som en ursäkt för att slippa införskaffa semlor? Jo, för att jag just då inte var så sugen på att ta ansvar. Ta ansvar för att jag hade missat att köpa semlor trots att jag visste att hen ville ha det. Ta ansvar för det som händer i mig.
Tillägg november 2015: När jag står i en sådan här situation kan jag tydligt se två vägar framför mig. Den ena vägen leder till kontakt eftersom jag där kan välja att möta barnet med empati och nyfikenhet. Jag sätter ord på barnets upplevelse, dess känslor och behov. Sedan berättar jag om min upplevelse, känslor och behov. Vi möts i kärlek och kan tillsammans hitta en lösning. Den andra vägen leder till avstånd men det bryr jag mig inte så mycket om. Mitt ego är i fokus och jag vill försvara mig allt jag kan. För jag älskar att ha “rätt”. Jag har minsann inte gjort något fel. Det är barnet som använder fel ord och kräver saker som det inte har “rätt” att kräva. Jag inser att det är lite så här barnet känner när jag ställer krav eller på något sätt förmedlar att det gjort fel och därmed omedvetet förmedlar att de är fel. Tänk vad mycket vi kan lära oss om våra barn och deras reaktion om vi väljer att lyssna in oss själva och reflektera. Vi människor gillar inte att andra kräver saker av oss, då väcks vårt försvar och vi vill absolut inte “förlora”. I engelskan kallas detta för Counterwill.

“Counterwill” is the name for the natural human resistance to being controlled. Although adults experience this phenomenon, we seem to be surprised when we encounter it in young people. Counterwill is the most misunderstood and misinterpreted dynamic in teacher-student relationships.
This instinctive resistance can take many forms—refusal to do what is asked, resistance when told, disobedience or defiance, and lack of motivation. Counterwill can manifest itself in procrastination or in doing the opposite of what is expected. It can be expressed as passivity, negativity, or argumentativeness and is such a universal phenomenon at certain stages of development that it has given rise to the term “rebellious teens.”

Läs gärna mer om detta här.
bildhjärtanihopTillägg november 2015: Jag uppskattar att det finns möjlighet att genom “reflektionstid” ta hand om mina val. Ta ansvar för mina handlingar och välja att gå den väg som leder till mer kontakt. Jag kan i efterhand berätta för mitt barn om mina tankar, känslor och handlingar. Här är utmaningen att inte ge barnet skulden för mitt handlade utan att ta ansvar. Nu har jag också möjlighet att fullt ut lyssna på barnet och dennes upplevelse, känslor och handlingar. Då kan vi mötas i ömsesidig respekt. 
Det gäller att se att små, små steg också kommer att ge ringar på vattnet. Vi kommer att mötas mer och mer hjärta till hjärta genom att vi föräldrar visar att vi är mänskliga och att vi alla kan lära oss mer genom våra misstag. 
Bidrog mitt inlägg till dig får du gärna dela det vidare.
Jag föreläser i Stockholm den 6 december 2017. Hör av dig om du är intresserad att inspireras i ditt föräldraskap. info@mariaklein.se eller pm till Familjecoachen på Facebook.
 

Flyger från mamma eller till världen?

ABBA:s låt Slipping through my fingers får mig att reflektera på min relation med mina barn och framförallt vilka mål jag har som förälder.  Se gärna videon innan du fortsätter läsa.

Från början hade jag nog inte riktigt någon plan. Jag visste att jag älskade barn och därför ville jag gärna bli mamma. Svårare än så var det inte. När jag mötte på utmaningar insåg jag att det var dags att förkovra sig lite mer och sökte mig till litteratur i ämnet. Oprah Winfreys gäst Barbara Colorosos bok “Växa med ansvar” gav mig några mål (uppfostra trygga, ansvarskännande och kärleksfulla barn) och framförallt lite guidning för att nå målen. Det tre tankarna som hon förmedlar följer mig:

Barn har ett egenvärde

Behandla barn som jag själv vill bli behandlad

Om det fungerar och tar hänsyn till barnets och min värdighet, så gör jag det.

Självklart var även “Ditt kompetenta barn” av Jesper Juul, en bok som lärde mig mycket men framförallt gav den mig ett hårt knytnävsslag i magen. Aningen smärtsamt men väl värt det. Den boken hjälpte mig framförallt att förstå att trotsåldrarna handlade om självständighetsprocesser. Att det var viktigt att jag fick barnen att känna att de blev sedda, hörda och respekterade.

“Det är svårt att lära en gammal hund att sitta” och redan som 21 åring hade jag ganska mycket med mig som gjorde att jag agerade per automatik oavsett om jag ville det eller inte. Fortfarande idag när jag levt dubbelt så länge kommer fortfarande automatiska uttalanden och handlanden som jag inte är så stolt över. Jag lever alltså inte alltid upp till mina mål och tankar.

Första åren är barnet helt beroende av mig men med tiden blir de oberoende. De kan fortfarande tycka att det är skönt att ha ett hem att komma hem till och en famn att gråta ut hos men de är inte längre beroende av mig som mamma. När mina första barn var små bävade jag för den dag de skulle flytta hemifrån. Kände i hela kroppen att det skulle vara en otrolig sorg. Hur skulle jag någonsin kunna släppa dem och låta dem flyga ifrån mig?

Efter ett år i England 2000 insåg jag vilka otroligt trygga, ansvarsfulla och kärleksfulla barn jag hade. Det kändes som om de skulle kunna klara allt efter denna utmaning.

När jag slutligen gick gruppledarutbildningen i Aktivt föräldraskap 2007 inspirerades jag ytterligare i min roll som förälder. Ännu fler bitar föll på plats. När jag skapade mer utrymme för dem att få ta ansvar, valde de att ta mer ansvar.

Många undrar hur det känns när barnet flyttar hemifrån. Om det är sorgligt, svårt att släppa taget. Om det känns som om de flyger ifrån mig, precis så där som jag hade befarat. Jag tror att nyckeln är att försöka träna att släppa taget om och om igen under resans gång. Ju mer vi har tränat desto mer skickliga blir vi. Det börjar med att låta dem välja sina egna kläder och slutar med att de flyttar hemifrån. Vi har tränat mycket genom åren.

Tack vare all träning känner jag att han inte flög från mig när han valde att flytta hemifrån. Visst var jag lite hönsmamma när jag frågade om hemförsäkringar och så vidare men jag kände ingen sorg. Det jag kände var snarare en enorm stolthet. En stolthet över att få vara mamma till en kille som väljer att upptäcka världen på egen hand. Jag känner en otrolig trygghet i att veta att han kommer att klara sig. Det har jag ju redan sett att han gjort i flera år.

Så mitt mål är att skapa förutsättningar för barnen att växa och bli självständiga. Att möta deras självständighetsprocess på ett respektfullt sätt. Att få dem att känna att de alltid har en trygg hamn att komma till. Att jag är deras coach och sparringpartner.