En julönskning till mor-och farföräldrar

Om du låter dina barn fostra sina egna barn på det sätt de själva vill önskar jag dig och din familj en Kärleksfull Jul och ett Gott Nytt År.

Om du har svårt att låta bli att kritisera dina barns sätt att fostra sina barn eller försöker fostra dina barnbarn på julafton kan du gärna läsa vidare.

Värna om ditt vuxna barn och dina barnbarn ifall du får äran att fira jul eller nyår tillsammans med dem. Jag tror att du minns att det tidvis är rätt utmanande att vara förälder. Det finns många krav och förväntningar att leva upp till. För ditt vuxna barn är det precis lika utmanande. Denna utmaning ökar när det är en betydelsefull dag som julafton. Ditt barn vill skapa en kärleksfull jul för sina barn. Det vill att barnen ska njuta av julen tillsammans med släkt och vänner. Det vill att barnen ska vara tacksamma för de presenter de får. Det vill att barnen ska äta maten med god aptit. Det vill att alla ska trivas på julafton. Det vill att du ska få en kärleksfull jul. Det vill men väldigt många faktorer påverkar deras möjlighet att lyckas.

Det kan vara svårt att komma ihåg, när det var längesedan du själv hade barn, att barn väldigt sällan klarar av att leva upp till våra högt ställda krav. Inte för att de inte vill utan för att de inte kan. De har ännu inte utvecklat alla förmågor som krävs för att leva upp till vuxnas förväntningar. Dessutom har de egna höga förväntningar på hur julafton ska vara och kännas. Vilka julklappar de ska få, hur jultomten ska se ut och hur rättvist det ska vara mellan syskon. Petra Krantz Lindgren har skrivit:  Tips till dig som vill slippa gnälliga barn på julafton. Ett inlägg som är värdefullt att läsa för både föräldrar samt mor-och farföräldrar.

Du kan som mor-och farförälder bidra till att ni alla får en så kärleksfull jul som möjligt.

Du kan göra det genom att luta dig tillbaka och låta ditt barn vara förälder till sina barn. Det är lätt att komma med kommentarer om hur de ska och inte ska göra med sina barn. Kommentarer om att barn borde vara tacksamma istället för att … och så vidare.

Låt ditt barn få chansen att möta sina barn på det sätt som det själv vill. Du kan också utmana dig själv genom att försöka möta ditt barn och dina barnbarn på samma sätt. Våga lyssna på känslor och behov utan att ta det som ett personligt angrepp eller anledning att fostra. Våga lyssna på barnets sorg och besvikelse även om du tycker att barnet har så mycket att vara tacksam över. (Det var så mycket värre när du var barn.) Våga lyssna på vad det är som gör att du vill säga vad du tycker och tänker om dina barnbarns uttalande, känslor och behov. Är det ditt behov av kontroll som löper amok? Är det ditt behov av att bidra till andra? Är det viktigt för dig att barnbarnet är tacksam över din present? Lyssna på dina känslor och dina behov. Det kan mycket väl vara omtanke och kärlek som ligger bakom dina försök att fostra både ditt barn och dina barnbarn. Men ditt barn och dina barnbarn kan istället uppleva dina kommentarer som kritik och kontroll. Att de inte duger precis som de är. Att de inte är tillräckliga.

Ge dig själv, ditt barn och ditt barnbarn samma omtanke och kärlek som du erbjuder din bästa vän. Du och andra vill väl.

Ditt barn, som nu är vuxet, försöker leva upp till både dina och sina barns förväntningar. Ge ditt barn den största julklappen. Visa din tillit till ditt barns förmåga att fostra sina egna barn. Du behöver inte gilla hur det går till, du behöver bara älska ditt barn. Låt det få chansen att följa sin egen inre kompass. Hjälp ditt barn att få uppleva en jul utan att försöka leva upp till dina förväntningar. Jag vet att det är svårt att släppa taget om sina vuxna barn men försök. Låt ditt barn vara den förälder den vill vara. Det betyder inte att det inte uppskattade dig som förälder. Tider förändras och så även människor.

Om du blir frustrerad under julafton. Ta en promenad eller sjung en favoritlåt tyst för dig själv. Eller ta chansen och lyssna aktivt på ditt barn eller barnbarn. Sätt deras agenda högt. Lyssna utan att komma med dina egna erfarenheter och råd. När du väljer att aktivt lyssna ger du den andra personen en fantastisk gåva. Den får känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar.

Du som mor-och farförälder betyder väldigt mycket för dina barn och barnbarn.

TIllägg: Självklart ska du reagera och agera om dina barnbarn på något sätt far illa. Och försöker begränsa ditt alkoholintag ifall det påverkar ditt barn och dina barnbarn negativt.

Jag önskar dig och din familj en kärleksfull Jul och ett Gott Nytt År.

Det är för övrigt fantastiskt roligt att fira jul tillsammans med barnens mor-och farföräldrar när de visar tillit och förtroende. Tack Ingrid, Ann-Marie och P-O för att ni förgyller våran julafton varje år.

……………………………………………………………….

Under 2019 kommer jag att föreläsa på följande orter: Linköping (40 platser), Norrköping (26 platser), Uppsala (36 platser), Gävle (70 platser), Kiruna (70 platser) och Göteborg (70 platser) . Du hittar datum här.

Min bok “Se och bli sedd – Ömsesidig respekt i mötet med barn” finns att köpa signerad eller osignerad här.

Föreläsningar 2019

Äntligen är boken klar och nu är det dags för grädden på moset. Jag älskar verkligen att föreläsa om berikande möten mellan vuxna och barn där ömsesidig respekt är i fokus. Du kan läsa mer information om föreläsningen i slutet av inlägget.

Nu har jag lyckats boka lokaler och i vissa fall hittat samarbetspartners. Längtan efter att få träffa er föräldrar och pedagoger är stor. Det här ska bli så roligt.

Jag börjar året med studiedag i Vindeln, kontraktsdag i Tavelsjö och föreläsningar för studiecirkelledare i både Umeå och Skellefteå. Sedan ger jag mig iväg på lite längre resor.

I samarbete med Sensus föreläser jag i Linköping, Norrköping och Uppsala. I övriga orter arrangerar jag själv.

OM du är intresserad av att vara värd eller värdinna på någon av alla orterna kan du höra av dig till mig på info@mariaklein.se Du hjälper mig att ställa i ordning innan och efter, bokförsäljning samt ta emot gästerna i dörren. Du får som tack en kompisbiljett.

Jag uppmuntrar er att gå på föreläsningen tillsammans med en vän för att kunna utbyta reflektioner efter föreläsningen. Av den anledningen finns kompisbiljett för 495 kr (gäller för två personer). Ordinariepris per person är 395 kr. Förköpspris per person är 295 kr. Du kan förboka boken “Se och bli sedd – Ömsesidig respekt i mötet med barn” för 200 kr vid beställning av biljett. Betalning av bok sker via swish på plats.

Linköping den 29 januari, 40 platser, biljett kan du boka här.

Norrköping den 30 januari, 26 platser, biljett kan du boka här.

Gävle den 12 februari, 70 platser, biljett kan du boka här.

Uppsala den 13 februari, 36 platser, biljett kan du boka här.

Kiruna den 27 februari, 70 platser, biljett kan du boka här.

Göteborg den 12 mars, 70 platser, biljett kan du boka här.

Lite information om föreläsningen:

………………………………………………

“Se och bli sedd – Ömsesidig respekt i mötet med barn”

Barn som “trotsar”, skriker och får utbrott kan upplevas utmanande för oss vuxna. Om du utgår från att barnet behöver förändras ligger det nära till hands att locka, hota och ta hjälp av guldstjärnor och timeout-stolar. När du istället utgår från att barnet gör så gott det kan för att tillgodose sina behov finns andra lösningar där båda parter blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.

Vill du växa tillsammans med de barn du möter? Vill du att både du och barnet ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar? Vill du möta barn utifrån ömsesidig respekt? På föreläsningen får du inspiration för att hitta unika lösningar som berikar relationen till dig själv, de barn du möter och andra i din närhet.

Det krävs mod att växa som förälder/pedagog/vårdnadshavare/mor-och farförälder. Maria delar med sig av sin erfarenhet som föreläsare, kursledare, coach och förälder. Hon berättar med både humor och allvar om egna och andras utmaningar, fallgropar och bakslag. Du uppmuntras att utforska och lita på din egen inre kompass.

Då ömsesidig respekt är i fokus förmedlas inga belönings- eller bestraffningssystem.

………………………………

Jag hälsar dig varmt välkommen till någon av mina föreläsningar och dela gärna detta inlägg med dina nära och kära.

 

Accepterad femminutersmetod?

I min roll som familjecoach möter jag sällan föräldrar som förespråkar femminutersmetoden där föräldern lämnar barnet skrikande i spjälsängen när det ska sova. Det är ganska uppenbart numera att det inte är ett naturligt sätt att förhålla sig till att skapa trygghet när barnet ska sova. De flesta förstår att skrika sig till sömns i ensamhet inte är skönt varken för vuxna eller barn. Sömn är något som vi alla har behov av och därför är det viktigt att skapa positiva sömnupplevelser helt enkelt. När barnet ropar efter kontakt i sängen ger de flesta vuxna barnet  kontakt. De plockar upp barnet när det är ledset. De kanske lägger sig med barnet tills det har somnat. De låter barnet somna i famnen. De sätter sig bredvid spjälsängen och håller barnet sällskap efter att det har tröstat barnet.

Jag upplever att det istället blivit ännu mer vanligt med en “accepterad femminutersmetod” som kan pågå betydligt längre än fem minuter. Fler föräldrar än tidigare söver sina barn skrikandes i vagnen istället. Dag ut och dag in lägger de sina barn i vagnar och går på sovpromenader eller skrika-sig-till-sömns promenader. Jag tänker att detta inte heller skapar direkt positiva sömnupplevelser. Det är dessutom värre än femminutersmetoden enligt min åsikt. För här ser barnet föräldern ignorera dem trots att det skriker. I den gamla traditionella metoden ser ju inte barnet att föräldern är där och faktiskt ignorerar deras skrik.

Jag har också förstått att en del föräldrar tror att barnet kommer att sova hemma på samma sätt som de sover på förskolan. Både när det gäller tid att somna och längd att sova. Många barn somnar relativt snabbt och sover relativt länge på förskolan för att de faktiskt är trötta efter en förmiddag i en barngrupp. När de är hemma är de inte lika trötta. Ju äldre barnet blir desto mindre sömn verkar de dessutom behöva. Ibland kan det vara svårt för oss vuxna och anpassa oss till att barnet är vaken mer än tidigare.

Att barn sover mer på förskolan än hemma ställer också till det när det gäller längden som vuxna tycker är barnet ska sova. Allt för ofta kräver föräldrar att förskolepersonalen ska väcka barnet efter tex 30 minuter. Kanske går det bra när barnet sover hemma men när personalen försöker väcka ett trött barn efter 30 minuter är det nästan omöjligt.

När det gäller barn som sover i vagn såg jag för en tid sedan en vagn med en 1,5-åring i som skrek. Vagnen var ställd en bit ifrån en innebandymatch. Jag tänkte att någon kanske missat att han hade vaknat. Jag frågade en vuxen som stod fem meter ifrån ifall den visste vems barn det var. Den svarade: Det är mitt barn, låt han vara. Barnet skrek betydligt längre än fem minuter.

Boken “Se och bli sedd” snart i en brevlåda nära dig.

Se och bli sedd - ömsesidig respekt i mötet med barn
Se och bli sedd – ömsesidig respekt i mötet med barn av Maria Klein

Jag har svårt att riktigt förstå att boken är klar. Det är över fyra år sedan jag bestämde mig för att faktiskt göra slag i saken och skriva en bok. Jag tänkte att du kanske vill ha en inblick i bokens innehåll innan du bestämmer om du vill beställa eller inte.

Det fina bokomslaget har Mia Fallby formgivit och med Nina Petterssons hjälp blev baksidestexten så här:

 

”Mamma, du gör min hjärna så liten.”

Jag minns hur de orden fick mig att stanna upp. Jag ville ju möta våra barn utifrån ömsesidig respekt. Jag ville möta dem på det sätt som jag själv ville bli mött, eller ännu hellre på det sätt som de ville bli mötta.

Det kan vara utmanande att möta ett frustrerat barn. Om du utgår från att barnet behöver förändras ligger det nära till hands att locka, hota och ta hjälp av guldstjärnor och timeout-stolar. När du istället utgår från att barnet gör så gott det kan för att tillgodose sina behov finns andra lösningar där båda parter känner sig sedda och tagna på allvar.

I boken delar familjecoachen Maria Klein med sig av sin erfarenhet som föreläsare, kursledare, coach och mamma. Hon berättar med både humor och allvar om egna och andras utmaningar, framgångar och bakslag. Du uppmuntras att utforska och lita på din egen inre kompass.

En liten inblick i vad som tas upp i boken:

Att möta barn utifrån ömsesidig respekt handlar mycket om dig och din förmåga till reflektion, mod, sårbarhet och ansvar. Du kommer att få utforska dig själv, dina tankar, känslor och reaktioner när det gäller vem du är men också ditt föräldraskap (eller ledarskap inom förskola/skola). Du får sedan tips på hur du på ett ärligt sätt kan låta barnet du möter få lära känna dig. När du möter barn är det avgörande hur du väljer att se på barnet och hur du väljer att använda den makt som du som förälder har. För att nå kontakt och samarbete tror jag det är viktigt att du är nyfiken på barnets tankar, känslor, behov och önskemål. En relation som grundar sig i ömsesidig respekt (där båda blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar) berikar alla inblandade. Avslutningsvis knyts säcken ihop när du tillsammans med barnet hittar lösningar på de problem som ni upplever.

Jag hoppas att du upplever detta spännande och väljer att beställa en av mina första böcker.  Det blir en mjuk bok på 272 sidor i storleken 135*210 mm. Cityprint i Norr AB kommer att trycka böckerna här i Umeå.

Kom ihåg att meddela om du vill ha boken signerad och ifall det finns önskemål på vad det ska stå. Gör din beställning av boken här.

 

Berikande föreläsning till hösten?

Jag älskar verkligen att föreläsa om min passion – relationen mellan vuxna och barn. Jag håller på att planera hösten och skulle bli väldigt glad om du kan tipsa mig om prisvärda lokaler på olika orter. Allra bäst är det förstås ifall du kan rekommendera mina föreläsningar/kurser/studiedagar till ditt barns förskolechef/rektor eller din arbetsgivare. Då kan fler få ta del av föreläsning utan att den enskilde föräldern eller pedagogen behöver betala.

Jag vet att mina föreläsningar brukar vara uppskattade som ett berikande inslag på höstens föräldramöten. Det blir win-win eftersom föreläsningen berikar både föräldrar och de som arbetar på förskolan/skolan.

För de första fem uppdragen står jag för resan mellan Umeå och Stockholm.

 

Skicka dina tips till info@mariaklein.se. Om du vill hjälpa mig att arrangera en föreläsning kan du också kontakta mig.

Om du är intresserad av en föräldrakurs kan du också meddela mig så kontaktar jag när det blir en kurs i närheten av din ort.

 

En kärleksfull jul 2017

En av mina största inspirationskällor har som tradition att skicka ett julbrev till sina vänner via mail. Jag gillar den idén men istället för julbrev via mail blir det ett blogginlägg. Jag vill börja med att tacka dig som valt att följa min blogg eller Familjecoachen på Facebook under 2017. Jag uppskattar alla mail, meddelanden, gillamarkeringar och delningar. Det är betydligt svårare i dag än för några år sedan att nå ut så dina gillamarkeringar och delningar är ovärderliga. Vi bidrar tillsammans till att barn och föräldrar blir mer sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Tack!

Jag vill tacka dig som valt att komma på någon av de föreläsningar som jag har hållit under året. Det är fantastiskt roligt att möta er föräldrar och tillsammans få dela några timmar av livet. Vi sitter alla i samma båt. Att vara förälder är både utmanande och fantastiskt givande. Tack för att du har bidragit med din närvaro och dina reflektioner.

Jag vill tacka dig som valt att coachas av mig. Jag ler när jag tänker på hur roligt det är att få följa dig när du utvecklas tillsammans med dina barn. Ibland känns det som om jag träffat er alla, även om vi endast konverserat via telefonen. I år har det blivit sparsamt med coachsamtal eftersom jag har velat fokusera på mitt bokskrivande. Det har dock blivit några samtal framförallt med tidigare kunder som velat ha någon att bolla med när nya situationer har dykt upp i livet.

Jag vill tacka dig som skriver och frågar efter min bok. Jag hade som mål att bli klar under 2017 men den är inte riktigt klar ännu. Lektören blev sjuk och kommer med sitt utlåtande under mellandagarna. Alla uppmuntrande förfrågningar om boken har bidragit till mig. Tack!

2017 blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag föll och slog huvudet i december 2016 och har påverkats av detta under hela 2017. Först huvudet och lite senare märkte jag att min axel inte var helt 100. Jag hade i och med fallet råkat ut för en frozen shoulder. Den smärtan som skär som en kniv i axeln är inte att leka med. Jag har svurit mer i år än sammanlagt de senaste 30 åren. Svordomarna kommer automatiskt när smärtan hugger till. Smärtan från axeln är inte lika hemskt längre men rörelseförmågan och kraften är fortfarande begränsad. I slutet på augusti opererade jag mitt navelbråck och delade magmuskel. Rehabiliteringen har varit lång. Kroppen och huvudet har lidit mer än vad jag hade räknat med. Jag har i alla fall uppmuntrat mig själv att göra sjukgymnastik åtminstone tre dagar i veckan. Det är fortfarande otroligt tråkigt men jag gör det ändå. Jag har idag stor förståelse för de som drabbas av utmattningssyndrom. När det krävs stor viljekraft att överhuvudtaget gå upp ur sängen och göra enkla göromål.

2017 har också innehållet spännande saker. Jag har föreläst på olika orter och tagit hjälp av föreläsarexperten Pontus Ströbaek för att utveckla mina föreläsningar. Det var väldigt givande och jag ser fram emot framtida kontakter när jag är redo.

Avslutningsvis vill jag tacka för alla berikande möten under året. Jag hoppas att vi ses även nästa år.

bild1Jag och min familj önskar er en Kärleksfull Jul och Ett Gott Nytt År.

För mig är kärleksfull jul att:

Umgås med familjen

Välja julavkoppling istället för julstress

Lev upp till mina egna förväntningar istället för andras

Skapa många tillfällen för närhet och kontakt

Berätta för alla i min familj att de betyder mycket för mig

Tillsammans med barnen bidra till andra barn via Unicefs gåvoshop

Försöka göra gott för mig själv och andra

Vad är en Kärleksfull Jul för dig?

………………………………….

Jag kommer att under 2017 erbjuda föreläsningar och kurser på olika orter. Hoppas att du följer mig på Facebook för kontinuerliga uppdateringar. Kom ihåg att klicka både på “gilla” och “följ” på Facebook.com/familjecoachen

 

 

 

 

 

 

Föreläsningen “Se och bli sedd …” i Umeå

Barn som “trotsar”, skriker och får utbrott är utmanande för oss vuxna. Vad är det barnet försöker förmedla till dig? Hur kan du påverka situationen? Hur kan dina utmaningar bli till möjligheter? Hur kan både du och det barn du möter bli mer sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar?

Vill du växa tillsammans med de barn du möter? Vill du uppleva mer ömsesidig respekt i familjen eller i förskolan?

Då är du hjärtligt välkommen till min föreläsning “Se och bli sedd- ömsesidig respekt vid mötet med barn”.

Vi kommer tillsammans att möta ett ”trotsigt” barn och ”uppfostrande” vuxna och se vad som händer. Vi kommer också att reflektera över hur du använder olika ord och hur du kan bli mer ärliga med vem du är.

Vi träffas i Sensuslokal på Västra Kyrkogatan 1 i Umeå måndagen den 22 januari mellan 18.15-21.15. I pausen bjuder jag på fika. Det kommer att finnas korta stunder av möjlighet till reflektion. Ta med papper och penna ifall du vill skriva ner dina reflektioner. Efter föreläsningen skickar jag minnesanteckningar.

Ge dig själv föreläsningen som förtidsjulklapp. 150 kr för en enskild biljett och 250 kr för en parbiljett. Det finns endast 20 platser så det är först till kvarn som gäller. Boka din plats här.

Jag ser fram emot att träffa dig den 22 januari.

Jag uppskattar om du väljer att dela inlägget med dina vänner.

 

Att se och bli sedd- 6 december i Stockholm

Barn som trotsar, skriker och får utbrott är utmanande för oss vuxna. Vad är det barnet försöker förmedla till dig? Hur kan du påverka situationen? Hur kan dina utmaningar bli till möjligheter? Hur kan både du och det barn du möter bli mer sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar?

Vi kommer tillsammans att möta ett ”trotsigt” barn och ”uppfostrande” vuxna och se vad som händer. Vi kommer också att reflektera över hur du använder olika ord och hur du kan bli mer ärliga med vem du är. Vill du växa tillsammans med de barn du möter? Vill du uppleva mer ömsesidig respekt i familjen eller i förskolan?

Då är du hjärtligt välkommen till min föreläsning “Att se och bli sedd- om nyfikenhet och ärlighet vid möten med barn”. Vi träffas på Carinas Kök, Stadsgården 10, på Södermalm i Stockholm onsdagen den 6 december. Jag bjuder på fika mellan 18.00-18.30. Sedan startar vi föreläsningen 18.30 och håller på till 20.30.

Ge dig själv föreläsningen som förtidsjulklapp. 295 kr för en enskild biljett och 500 kr för en parbiljett.  Om du bokar en plats innan den 24 november får du 50 kr i rabatt. Välj boka-tidigt-enkelbiljett eller boka-tidigt-parbiljett Boka din plats här.

Jag ser fram emot att träffa dig den 6 december.

Jag uppskattar om du väljer att dela inlägget med dina vänner.

 

Vid vilken ålder slutar barnet att få utbrott?

När jag delade ett inlägg om “Four reasons why you shouldn´t ignore or punish toddler tantrums” fick jag en intressant fråga om hur länge barn räknas som “toddler” och när barnet utvecklar förmågorna som tas upp i inlägget. Föräldern tydliggör att hen förstår att det naturligtvis är individuellt.

Mitt svar på frågan lyder: Jag tänker att barn med stöd från oss vuxna sakta men säkert kommer att utveckla dessa förmågor. När vi är intresserade och nyfikna på barnets tankar, känslor, behov och önskemål kommer det att lättare kunna känna och sätta ord på det barnet upplever. När barnet möts av nyfikenhet, omtanke och kärlek kommer det möta sig själv och andra med nyfikenhet, omtanke och kärlek. Det tar som du skriver olika lång tid för olika individer. Precis när många av barnen utvecklat dessa förmågor kommer de in i tonåren. Då möbleras deras hjärnor om och de kommer att uppleva nya utmaningar tack vare hormoner och deras fysiska och psykiska utveckling.

Ska jag vara ärlig upplever jag att det finns vuxna som ännu inte utvecklat alla dessa förmågor. Ibland agerar jag själv som ett treårigt barn. Då är det otroligt viktigt att jag blir mött med den nyfikenhet, omtanke och kärlek som gör att jag kan ta ett djupt andetag, reflektera och agera annorlunda. När det gäller artikeln tänker jag att ingen människa oavsett ålder mår bra eller utvecklas av att mötas med bestraffningar eller ignoreringar. Jag vet att du som ställer frågan inte menade att du ville veta i vilken ålder man kunde välja att möta dem med bestraffningar eller ignorering. Jag ville bara tydliggöra för sakens skull. För att återgå till din ursprungsfråga kommer här några tips:

Testa nya sätt att sätta ord på det barnet känner och de behov barnet försöker förmedla. När det gäller känslor kan känslodockor eller bilder på olika känslor hjälpa. friareliv.se har bland annat behovs-och känslokort som du kan beställa. Du kan också testa att låta barnet berätta vart känslan känns i kroppen och gradera styrkan. Du kan ordna en gradmätare från 0-10 eller måla olika färger tillsammans med barnet som uttrycker olika styrkor. Utforska också barnets behov och hitta olika sätt att tillgodose barnets behov. Vi kan också själva träna på att utforska och utveckla våra egna känslor och behov. Dessa samtal görs lättast när barnet inte är i affekt. Med träning kan barnet och vi själva mer och mer uttrycka oss och förmedla vad vi behöver.

Jag tror att fler föräldrar än mig har insett att barnets utbrott handlar minst lika mycket om oss själva som om barnet. När vi som föräldrar blir tillfreds med våra känslor och behov kan vi i större utsträckning möta vårt barn och bidra med det barnet behöver i dessa situationer. Det handlar helt enkelt om vårt mod att vara sårbar.

Jag upplever att barn får frustrationsutbrott när de inte upplever sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. När de väl har dessa utbrott är det svårt att nå fram eftersom de “stänger av”. När barn blir ignorerade eller bestraffade upplever de sig inte sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.

“Ditt barn vill inte göra det jobbigt för dig, ditt barn har det jobbigt”

Jag har tidigare skrivit om frustrationsutbrott och vad du kan göra som vuxen här och här.

 

 

Från pappan i familjen

Hej,

Jag tänkte att det kanske är dags att introducera mig, Peter, som vickar istället för familjecoachen som fortfarande är sjukskriven efter sin operation. Maria mår för övrigt bättre för varje dag men det tar en stund att komma tillbaka.

I alla fall, jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur vi träffades och utvecklats tillsammans men det får vänta för något som är mycket mer dagsaktuellt.  Det blev långt men jag hoppas du följer med mig till slutet, jag har liksom inte samma rutin på att skriva blogginlägg som min kära fru 🙂

Idag har vi prövats som föräldrar på ett sätt som jag tror många känner igen sig i eller kommer hamna i, kanske inte en exakt likadan situation i detalj men en med liknande saker på spel.

Idag, fick vi hjälpa vår son att hantera besvikelse på en för honom existensiell nivå. Idag fick vi åter hjälpa honom hantera besvikelsen och osäkerheten i att han kanske inte kommer kunna göra det han tycker är allra roligast och viktigast i livet, varken just nu eller i framtiden.

Vår mellangrabb G på 12 år spelar hockey och har gjort det sen han var 5-6 år. Jag minns hur han nästan varje dag under en period frågade vilken dag det var när han vaknade och när han fick svaret så sa han alltid – ”en dag närmare lördag!”. På lördag var det hockeyträning och det var verkligen veckans höjdpunkt under en lång tid. Antalet träningar växte och efter några år börjar han få ryggbekymmer, först sporadiskt men någon höst insåg vi att det var tydligt kopplat till skridskoåkningen och vi börjar försöka hitta hjälp både i hur han åkte skridskor och i vården för om det skulle vara något fel. G kämpade på med hockeyn men fick oftare och oftare kliva av när ryggen satte stopp. Det satte sig på humöret, det var svårt att koncentrera sig i skolan och till och med den syskonliga dynamiken fick sig en knäck när han inte orkade hålla humöret uppe.

I vintras var det som allra jobbigast, han har alltid hållit hoppet uppe men runt jul märktes det att han knappt ville prata hockey, inte kunde se fram emot träningar eller matcher. Fullt naturligt för vem som helst och självklart funderade vi över om det var ryggen eller annat som gjorde att motivationen sviktade. I efterhand har jag pratat med G och fått klart för mig att det var oron över att kanske inte kunna fortsätta som hockeyspelare överhuvudtaget som gjorde att han helt och hållet övervägde att sluta med hockeyn.

Jag måste säga att jag är sjukt imponerad av hur han kämpade med stretching- och sjukgymnastprogram som sakta men säkert gjorde ryggen användbar igen. Sedan råkade han ut för en brusten blindtarm som gjorde att han inte fick idrotta på ett antal veckor. När han väl kom igång igen de sista 6 veckorna på säsongen flög han fram och det var nästan tillbaka till tiden när han undrade om det snart var lördag igen med skillnaden att nu tränar han 3-4 gånger i veckan. Hela sommaren har varit skadefri och rörelseglädjen har kommit tillbaka. Sommarens stora mål har varit hockeycampen i Husum nu i helgen, dagar har räknats, skott har skjutits och inlines har åkts med campen i sikte.

Första dagen är tuff, grymt jobbig som förväntat men också vansinnigt rolig, leendet satt där det skulle även efter sista passet och vi åker till hotellet med en förväntansfull G som pratar om säsongen som kommer och alla nya kompisar som han kommer spela både med och mot. Här någonstans borde berättelsen tagit slut med en sensmoral om hur bra denna erfarenhet har varit för att bygga ”grit” och en lärdom om att om man riskerar att något skall tas ifrån en så kommer man uppskatta det ännu mer. Tyvärr gör den inte det.

Vi sover alla gott på hotellet i Övik men det märks redan när vi väcker G att något är fel. Ryggen känns av igen och det märks på alla sätt, kroppsspråket, rösten, humorn och allt annat. Hela morgonen går i moll för vi vet ju alla vad det innebär, i bästa fall att vi får en till höst där frågan inte är hur roligt vi kommer ha ihop med hockeyn, utan om det överhuvudtaget kommer gå att genomföra den. I värsta fall ett läge där hockeyn kommer bli något han måste sluta med i förtid, inte för att han hittar något roligare att göra utan för att hans kropp säger stopp.  Något som vi förträngt i nästan 6 månader nu.

Det är i de här stunderna som man, i efterhand, känner sig lyckligt lottad att jag och Maria fått utvecklas sida vid sida i föräldraskapet. Det är nu man inser att vi båda tränat så mycket på att hantera situationen i stunden, utan att dras med för mycket i känslan själv men ändå låta G får känna det han känner. Att lyssna på känslorna och försöka tillgodose behoven även om han inte själv kan sätta ord på dem.

Vad gör man när ett stort fett betongblock ställer sig i vägen för ens barns drömmar? Det här är inget vi kan sopa undan med en curlingsop, inget vi kan avleda bort barnets uppmärksamhet ifrån, inget vi kan hota, muta, belöna oss ur. Nu är det på riktigt.

I morse gick vi på autopilot, vi gjorde säkert inte allt rätt och visst fanns det en egen oro att hantera men någonstans känns det ändå som om vi kan summera dagen med fler plus än minus. I morse var vi väldigt praktiskt lagda för att se om det fanns något vi kunde göra för att ge honom möjlighet att komma ut på isen igen. Samtidigt kan jag reflektera över några saker som jag tror var viktiga för honom både på kort sikt, men också på lång sikt:

  • Vi fanns där för honom, i hans känslor utan att gå igång på våra egna känslotankar och var de ledde oss.
  • Vi peppade honom att kämpa och inte tappa hoppet, men utan att pusha honom att göra saker som inte kändes rätt för honom.
  • Det slutliga beslutet om att gå ut på isen igen eller inte låg hela tiden hos honom.
  • Då han ville försöka men med möjlighet att välja hur mycket han gjorde och vilka övningar han kunde delta i besökte vi tillsammans ledaren innan morgonpasset. Han hade själv haft problem med ryggen och gav G möjlighet att själv bestämma över sitt pass.
  • När G väl tog beslutet att vi skulle åka hem, efter ett halvt första pass och försök att med värme och annat lindra smärtan, så kom några tårar. Vi möttes i en kram utan några barriärer mellan oss.

Jag tänker på hur jobbigt det hade varit för ett barn att ta ansvar inte bara för sina egna känslor utan också sina föräldrars, hur maktlöst det skulle känna sig om någon annan skulle bestämma huruvida de skall fortsätta göra något som gör så ont att det inte längre är roligt och jag tänker på hur ensamt det kunde vara för ett barn i en liknande situation vars kontakt med sina föräldrar inte tillät att de delade med sig av alla sina känslor på ett naturligt sätt.

Vad fick mig att skriva det här blogginlägget? Jo, jag skulle vilja mena på att det föräldraskap som Maria förmedlar och som vi båda levt med under en längre tid är så mycket mer än något som går att placera in på en skala mellan Auktoritär och Eftergiven som nästan hela föräldradebatten konstigt nog verkat ha snöat in på. Att mötas sina barn med ömsesidig respekt fungerar på så många fler tillfällen än är vi är oense om läggning, mat och läxor. Att möta sina barn med ömsesidig respekt kräver mer av att vi är vårt autentiska själva men gör det också möjligt för barnen att bli det helt naturligt. Att möta sina barn med ömsesidig respekt gör att de lär sig att förstå både sina egna och andras känslor och behov.

Jag är övertygad om att många av er som läser detta redan har ett förhållningssätt grundat i ömsesidig respekt, även om ni inte själva skulle beskriva det med era egna ord. Tyvärr så inser jag också att det finns många i världen som fortfarande ser världen i svart och vitt, som tror sig måsta välja mellan en svart och en vit sida även i föräldraskapet, en falsk dikotomi som vår äldste son skulle uttryckt det.   I min värld så innehåller idén om ett föräldraskap baserat på ömsesidig en hel palett med färger snarare än svart och vit.

Min förhoppning som jag vet att jag delar med Maria är att fler och fler skall få upp ögonen för hur viktigt det är med rika relationer i familjen, att bygga dem på ömsesidig respekt och hur viktigt och roligt det är att reflektera över sina tankar, känslor och behov.  Hjälp oss gärna genom att hitta bloggar, inlägg, böcker och artiklar som ni tycker hjälper er och dela dem med oss, era vänner och världen. Ju fler vi är som delar med oss desto fler kan vi få med oss och desto fler barn och unga kan få växa upp med en känsla av att vara sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.

Tack för mig, jag hoppas Maria återkommer snart till datorn med ett nytt inlägg inom kort. (Edit 170828 Jag vill också vara tydlig med att G vill och kommer att fortsätta med hockeyn men vi kommer vara noggrannare med att värma upp och göra alla de övningar som hjälper hans rygg.)

PS! Tipsa gärna er kommun, skola, förskola, idrottsförening, kyrka om Marias föreläsningar, studiedagar och kurser. Om du själv är driven och har tillgång till en lokal som rymmer minst 25 deltagare kan du också kontakta oss för eventuellt samarbete.