Rädslan som gör att auktoritärt föräldraskap går i arv

Bild1“Jag ska aldrig göra mot mina barn så som mina föräldrar gör mot mig/gjort mot mig.” Jag tror att det finns en hel del barn och vuxna som tänker och säger så här. Som inte förstår varför deras föräldrar gör som de gör eller gjorde som de gjorde. Som inte förstår varför de utsätts eller utsattes för psykisk och/eller fysisk misshandel. De försökte så gott de kunde att leva upp till de krav och förväntningar som ställdes. Precis som alla barn önskade de mest av allt att bli älskade och att få känna att de dög precis som de var men istället kände de sig värdelösa.
Endel lär sig att uppföra sig precis som föräldrarna önskar och känner sig hela när de lyckas visa denna perfekta yta. Endel inser att de enda de kan lyckas med är att vara den som alltid är och gör fel, för då blir de sedda. Det som jag tror stämmer oavsett hur det blir är:

“Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva”  Jesper Juul. (Kanske inte ordagrant men med samma andemening)

Barn är otroligt lojala och ser ofta upp till sina föräldrar och lägger oftare skulden på sig själv än på sina föräldrar så när de själva blir vuxna kan de försvara sina föräldrar.

De gjorde så gott de kunde och jag var rätt jobbig.

När dessa barn växer upp fortsätter de att vara “rätt” inför sina föräldrar. Det rätta är att som förälder se till att barn gör som man säger och uppför sig på ett exemplariskt sätt bland andra människor. Följden blir att man följer i samma spår som sina föräldrar. Detta även när det inte känns rätt inombords. Tanken “Jag ska aldrig göra mot mina barn så som mina föräldrar gör mot mig eller gjort mot mig” slås undan. Med risk att förlora kontrollen fortsätter man följa samma mönster som man själv utsatts för eftersom det “fungerar” och kommer ge gillande från ursprungsföräldrarna.

“Den kontroll våra föräldrar hade över oss som barn fortsätter även när vi själva får barn.”

Så otroligt stark är kontrollen och så stark är vår lust att göra “rätt” och vår rädsla att det ska bli fel. Vi är så rädd att förlora kontrollen och inte känna oss dugliga så vi väljer att följa mönstret istället för att följa våra hjärtan. Vi fortsätter att vara lydiga barn och ibland är det inte bara för våra föräldrar vi är lydiga. Vi försöker också leva upp till vad vi tror att andra tycker att vi ska göra. Du kan läsa om det här.

Jag är glad att jag fått se om och om igen vad som händer när föräldrar bestämmer sig för att följa sina hjärtan. Det är inte lätt, framförallt inte om ens föräldrar kritiserar ens föräldraskap. Då gäller det att ha förståelse för att det krävs otroligt mycket mod från ens föräldrar att erkänna att det går att göra på andra sätt än de sätt som de själva valde. Att det inte är för att kritisera dem som vi väljer att annat sätt utan för att vi vill vara sanna med oss själva och följa våra hjärtan. För det är “rätt” sätt för oss.
För mig är auktoritär förälder en person som leder sina barn genom att använda sig av rädsla, skuld och skam. En person som bestämmer vad som är rätt och fel och som bestämmer när, var, hur och varför saker ska göras eller hur man ska vara. En person som använder sig av sin makt för att få sin vilja igenom. Det kan vara straff eller hot om att inte få en belöning eller borttagande av förmån. Detta görs naturligtvis inte alltid medvetet men konsekvensen blir dock densamma för barnet. Ibland kan ett auktoritärt förhållningssätt vara nödvändigt då det gäller att skydda barn eller andra.
Jag hoppas att fler väljer att ta mod till sig och förändras som förälder. Att göra det som känns rätt i hjärtat även om det inte “godkänns” av den äldre generationen. Jag har skrivit mer om modet att förändras som förälder här och hur man kan förändras tillsammans som par här. Jag har också skrivit om hur vi hela tiden kan lära oss saker av våra barn här. Jag har skrivit om när rädslan tar över här.
Självklart gäller det jag skrivit inte alla som växt upp med auktoritära föräldrar utan de som inte känner att det passade dem och de inte vill ha samma förhållningssätt till sina barn.
Är du redo att göra en förändring? Jag erbjuder föreläsningar, kurser och samtal till både privatpersoner och företag. Coachning erbjuds både IRL och via telefon eller Skype.
Hoppas att mitt inlägg bidrar till dig och att du vill dela med dig mitt inlägg Jag uppskattar dialog så du får gärna lämna en kommentar. Följ mig gärna på Facebook “Familjecoachen” för kontinuerliga uppdateringar om familjeliv.

Under hösten 2020 besöker jag följande orter:

  • Lund den 21 september
  • Ystad den 22 september
  • Växjö den 23 september
  • Karlskrona den 24 september
  • Helsingborg den 5 oktober
  • Halmstad den 6 oktober
  • Varberg den 7 oktober
  • Göteborg den 8 oktober
  • Stockholm den 20 oktober
  • Kalmar den 21 oktober
  • Uppsala den 22 oktober
  • Skövde 2 november
  • Jönköping 3 november
  • Linköping 4 november
  • Norrköping 5 november
  • Falun 16 november
  • Eskilstuna 17 november
  • Västerås 18 november

Hoppas att du har möjlighet att komma. Bjud med dig en vän och beställ era biljetter tillsammans i en bokning. Då får ni 25 kr i rabatt per biljett. Det går att köpa biljetter via swish och kort/faktura (Klarna) via hemsidan. Förskolor och skolor kan få faktura via e-faktura. Kontakta mig på info@mariaklein.se

5 svar på ”Rädslan som gör att auktoritärt föräldraskap går i arv”

  1. Hej
    Jag håller fullt med i detta. Jag är själv mitt upp i att frigöra mig från mina föräldrar och jag har klivit över 40 strecket för ett tag sen. Detta är inte lätt!! Jag skulle vata jätteglad om du har föreläsningar någonstans mellan Jönköping, Linköping och Västervik.!
    Tack och kram
    Monica

    1. Vad glad jag blir av din uppmuntran. Jag skulle gärna föreläsa i Linköping där jag har släkt. Jag ska se vad jag kan göra. Kan du skicka mig ett mail (till info@mariaklein.se) med din önskan så kan jag höra av mig när jag lyckats fixa något. Tack och kram

  2. Jag har gjort den här resan. Jag har en otroligt auktoritär mot som verkligen format mig till den lydiga, duktiga flicka jag är idag. Såklart stötte jag på svårigheter i mitt eget föräldraskap. Jag bestämde mig tidigt för att vara en nära förälder – men i praktiken var det näst intill omöjligt. Jag läste jättemycket, lyssnade på böcker om och om igen. Jag kunde allt utantill, visste allt, diskuterade i olika forum. Jag borde ha varit nästan perfekt. Men, i praktiken kunde jag verkligen inte. Jag såg inte, förstod inte. Jag var inte programmerad att förstå – ingen hade ju förstått mig och visat mig vägen.
    Jag gick till slut en kurs via soc på eget initiativ, Trygghetscirkeln. Något inom mig bara öppnade sig – jag kunde plötsligt se. Efter några tuffa månader för att förändra mitt och barnens mönster bara släppte det. Jag ser barnens trygghet och behov av att bli sedda som en bägare som töms och fylls på. När den är full är de ljuvliga, påhittiga, omtänksamma och otroligt fina syskon. När den behöver fyllas på har de svårigheter i detta så då fyller jag på, på olika sätt.
    I början tog det emot. I början hade jag ett massivt motstånd inom mig men det släppte bit för bit. Nu upplever jag inget motstånd alls.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.