Varaktig kärlek och känslan av förälskelse

När jag växte upp minns jag än i dag vilka barn som hade skilda föräldrar. De gick att räkna på mindre än en hand. Var alla som fortsatte leva ihop lyckliga? Nä, det vet jag att de inte var eftersom jag själv växte upp i en sådan familj. Jag kunde ibland känna mig avundsjuk på en flicka i min klass som hade skilda föräldrar och som verkade trivas enormt bra hos båda. Hennes mamma och pappa upplevde jag som otroligt lyckliga. Jag önskade då att min mamma och pappa skulle skilja sig och bli lika lyckliga. Helst av allt önskade jag naturligtvis att min mamma och pappa skulle älska varandra och visa det för varandra så att jag förstod att det var så. Nu kan ju jag inte spola tillbaka tiden så det enda jag kan göra är att bestämma mig för att om jag ska bo tillsammans med mina barns pappa så ska jag varje dag visa dem att jag älskar honom. Om jag inte är lycklig i min relation med deras pappa så ska jag ta ansvar för det. Först göra allt jag kan för att förbättra min och hans situation som ett par men om det inte går välja att separera.
Nu är jag ju lycklig i min relation till min man och barnens pappa så då skulle jag vilja skriva om vad jag tror är orsaken till min lycka. Jag skrev lite omkring detta för någon dag sedan men hittade detta inlägg bland utkast ifrån 2012 så jag väljer att publicera även om det blir lite upprepningar.
Jag skulle vilja skriva hur mycket som helst omkring varaktig kärlek och en konstant känsla av förälskelse men ska försöka begränsa mig till sådant som kan vara till  nytta för andra. Nu är det ju så att vi alla är olika och det jag skriver nedan kanske inte alls är till hjälp för just dig men vem vet du kanske lär dig något om andra.
Jag förundras över hur mycket jag saknar min man Peter när han inte är hemma. Jag längtar efter att han ska komma hem och finnas i min närhet. Vad får mig att känna så? Jag tror att det är många faktorer men nedan ska jag lista några framgångsfaktorer i vårt liv tillsammans. Jag tror vi mår bra för att:
Vi gläds åt varandras framgångar. När han kommer hem och har haft en lyckad presentation så är jag nyfiken på att höra hur han upplevde den och är glad för hans skull. När jag kommer hem är han nyfiken på det jag har varit med om.
Stöttar varandra inför olika situationer inom arbetet. Inför en stor presentation hjälper vi varandra att slipa på det som kan förbättras men vi gör det på ett ödmjukt sätt. Vi kommer med tips och idéer men det betyder inte att den andra måste följa dessa tips.
Har någon av oss haft en mindre bra dag, fått ett negativt besked eller liknande finns vi där för varandra utan att analysera och ställa till rätta. Vi lyssnar och stöttar. Råden kommer ifall det är råd som den “deppige” frågar efter.
Pengar som kommer in i hushållet är våra gemensamma. Vid stora inköp kontaktar vi den andra för att bolla om rimligheten med att göra detta inköp men i övrigt är det fritt vad vi gör av våra gemensamma pengar.
Vi delar på det mesta av bidragen till hemmet. Vi städar, diskar, tvättar osv antingen tillsammans eller var för sig när det passar.
Ingen förväntar sig mat på bordet utan vi skapar måltider tillsammans och vi avnjuter måltiderna tillsammans när det är möjligt. På senare tid har jag till exempel, de dagar Peter kommer med sjuplanet, valt att ge barnen ett extra mellanmål så att vi kan äta middag tillsammans.
Vi pratar med varandra om allt mellan himmel och jord. Det finns väldigt lite av rätt/fel tänk.
Vi gillar att göra saker tillsammans som familj.
Vi gillar att göra saker tillsammans utan barn. Att ta en promenad tillsammans på kvällen kan vara ett bra avslut på dagen.
Vi pratar om problem innan problemen har hunnit växa sig stora. Om vi tycker något så säger vi det på en gång istället för att lägga allt på hög och säga det när “bägaren har runnit över”.
Vi ser på TV tillsammans och pratar om det vi ser.
Vi SMS:ar varandra eller ringer dagligen. Små korta SMS med Jag saknar dig osv förgyller vardagen.
Vi berör varandra i vardagen. Om vi passerar varandra i köket så möts vi. Detta är nog mer Peters förtjänst än min om jag ska vara ärlig ;o) Dessa stunder uppskattas i alla fall av mig. Jag ska nog också ta initiativet till vardagsberöringen känner jag nu när jag skriver om det.
Vi äter lunch med varandra på stan ungefär en gång i veckan.
Peter fortfarande visslar efter mig på det där uppvaktande sättet. Känns väldigt bra!
Peter tidigt förstod hur viktigt det var för mig att få vara mycket med våra barn. Jag har fått vara hemma sammanlagt över tio år på heltid.
Peter konstant fortsätter stödja min satsning på mitt företag även om det skulle vara betydligt mer lönsamt om jag arbetade på ett “vanligt” jobb.
Att vi valt att tillsammans utveckla oss som föräldrar. Peter har till exempel gått Aktivt föräldraskap 5-12 år samt tonår. Att vi uppmärksammar varandra på vad varje barn just nu behöver och försöker tillsammans fylla det behovet.
KramAtt vi tillsammans med barnen goas (kramas) varje morgon. Vi “tankar” närhet och kärlek till och med varandra. En dag sa ett av barnen: De här kramarna ger mig energi.
Att vi upplever och uttrycker tacksamhet till varandra.
Upptäcka nya ställen tillsammans. Det kan vara en grotta i norrländska skogen eller en ny stad.
Att när vi har haft en nedgång i vårt förhållande har vi bestämt oss för att göra allt vi kan för att inte fatta för stora beslut i nedgången utan att först ta oss därifrån. Om det betyder att under en tid besöka varsin psykolog, då gör vi det.
Det som konstant påminner mig om hur underbar Peter är, är hans sätt att engagera sig i barnen. Det är något som får mig att bli pirrig i kroppen och alldeles varm inombords. Jag älskar att se min man och mina barn tillsammans. Blir förälskad varje gång i denna underbara man.
Precis som i alla relationer är nyfikenhet och empati för vad den andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar lika viktigt som ärlighet för vad jag själv tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Alla människor vill känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar
 

Mål med föräldraskapet del 5 9/100 #blogg100

Bild1I går skrev jag om att ta ansvar och inte bli ett offer. Idag fortsätter jag på samma tema. Om vi som föräldrar har målet att våra barn ska bli ansvarstagande vuxna behöver vi vara deras förebilder i detta avseende. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om att jag måste träna. Hur vi framställer oss själva som offer för omständigheter. Som om någon annan har tvingat oss till olika saker. I det inlägget tog jag upp vilket ansvar jag tror vi lägger på våra barn när vi som offer väljer att lämna dem på förskolan (precis som Alex). Nu tänker jag ta upp en annan aspekt.
Vilka “måsten” har vi? När jag ställer den frågan på mina föreläsningar brukar jag få svaren: Städa, tvätta, laga mat, jobba och så vidare. Min motfråga blir då: Är det helt säkert att du måste? Om vi till exempel väljer tvätta kläder. Jag hävdar att vi har flera val när det gäller det här med tvätta kläder. Vi kan välja att tvätta kläder när de är smutsiga. Vi kan välja att ha samma kläder på oss hela tiden så att vi inte behöver tvätta. Vi kan välja att slänga dagens kläder i en sopkorg istället för en tvättkorg och köpa nya kläder. Alla dessa val har olika konsekvenser. Att gå i samma kläder hela tiden kan få konsekvensen att människor tar avstånd i från oss för att vi luktar illa. När jag skriver detta drar jag mig till minnes en diskussion jag hade med min tonårsdotter för några år sedan. Jag föreslog att det kanske var dags att duscha varpå hon säger: Men mamma du borde vara glad. Den här lukten håller killarna på avstånd. Sant, men samtidigt finns det ju andra som vill vara nära dig vid matbordet (läs mamma) men som får svårt att känna lukten av maten. Sant, svarar hon och går och duschar. När det gäller att kasta kläder istället för att tvätta blir konsekvensen att det blir väldigt dyrt och framförallt ur miljösynpunkt förkastligt.
Det gäller att hitta vad som motiverar oss att göra det vi vill. Jag vill tvätta kläder eftersom jag uppskattar att kunna sätta på mig nytvättade kläder som inte luktar svett och jag vill att mina barn också ska få ha rena kläder. Att tvätta underlättas av att alla familjemedlemmar väljer att lägga sina smutsiga kläder i tvättkorgarna. Konsekvensen av att lägga tvätten på golvet är att kläderna inte blir tvättade. Det finns saker att göra för att underlätta att bland annat kläder hamnar där de ska. Jag beskriver ett exempel här. Jag ska tillägga att min man också gillar nytvättade kläder så han tvättar också i vår familj.
Hur kommer det sig att jag skriver om det här när det gäller Mål med föräldraskapet. Jo, för en sak som jag tycker hör till när det gäller att ge våra barn rötter är just ansvarsbiten. Att vi tar ansvar för våra val och de konsekvenser som våra val leder till. Att ta ansvar handlar om personligt ledarskap och kan vi ge det vidare till våra barn då är mycket vunnet. Det här är också kopplat till de vingar som jag så småningom kommer att skriva om.
I tidigare inlägg bad jag dig fundera på hur det står till med din självkänsla, ditt självförtroende, ditt mod och ditt ansvarstagande. Mycket av det jag har skrivit när det gäller ansvar är nära knutet till självkänslan. Att vi säger Jag vill istället för jag måste är att ta ansvar och jag tror att det stärker vår självkänsla. Det gör det också lättare för vår omgivning att lära känna oss. Jag kommer i morgon att skriva om vår självkänsla. En viktig del i att ge våra barn rötter.
Om du gillar det du har läst i detta inlägg får du gärna dela det vidare i ditt nätverk, om du vill ;o)
#Blogg100

Good enough parent

bildvemärjagJag har mer än en gång hört uttrycket “Good enough parent” och känt att det har varit något som tilltalat mig i uttrycket men samtidigt fått mig att rysa lite. Jag har även själv använt uttrycket och känt att det fått föräldrar att känna sig avslappnade. Skönt att det räcker att bara vara och göra så gott vi kan.

Jag gillar att känna att det är skönt att bara vara. Att vara här och nu och inte i vare sig dåtiden eller framtiden. Varje sekund har jag möjlighet att påverka mitt liv. Men samtidigt som det känns befriande att kunna påverka mitt liv känns det också lite belastande. Mitt liv ligger i mina händer och jag kan påverka det. Min potential kan bara blomma om jag väljer att ge den näring.

Vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Något jag brukar ha i åtanke oavsett vem det är som gör något. Var och en gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag skulle kunna luta mig tillbaka och tänka att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar. Men det tänker jag faktiskt inte göra. För jag har insett vart jag skulle ha varit och vart mina barn skulle ha varit om jag valt att tänka “Good enough parent” för x antal år sedan. Jag är stolt över att jag vågade se på mig själv och vilka områden jag skulle kunna utvecklas inom. Det här med uppmuntran istället för beröm. Det här med mina och barnet behov och känslor istället för logiska förklaringar utan lyssnandet. Det här med att se misstag som lärtillfällen. Det här med att ta ansvar och säga förlåt har gett mig så otroligt mycket. Det har berikat mitt liv men också min mans och mina barns liv. De viktigaste personerna i mitt liv.

Jag kan känna större kärlek till min mamma när jag tänker att hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Det betyder inte att jag inte önskat att hon gjort vissa saker annorlunda. Jag önskar verkligen att hon haft mod att möta mina känslor även när känslorna var sorgsen, ledsen, arg och besviken. Jag förstår att hon inte själv haft möjlighet att leva ut dessa känslor och därför inte riktigt visste hur hon skulle möta dem. Jag önskar att hon för min skull men också för sin egen skull hade vågat möta dessa känslor även om hon inte hade förutsättningarna för dem. Tänk vilken rik värld som hade kunnat öppna sig för henne och för mig.

Jag skulle kunna välja att fortsätta i dessa hjulspår. Jag skulle kunna välja att möta dessa känslor och mina barns vilja på samma sätt som min mamma och pappa gjorde men jag väljer att ta mod till mig och våga möta det okända. Inte bara för mina barns skull utan också för min egen. Genom att utforska det okända kan jag utvecklas och skapa möjlighet för min hela potential att blomstra.

Det som är mest intressant när vi pratar om “Good enough parent” är något som jag tidigare skrivit om. Det faktum att många av oss har rätt höga krav på hur vi vill att våra barn ska vara och hur våra barn ska agera. Om vi ska fortsätta luta oss tillbaka mot “Good enough parent” ska vi också låta våra barn luta sig tillbaka och tänka “Good enough kid”. Sluta förvänta dig att barnet alltid ska vara rätt och göra rätt! Sluta förvänta dig att barnet aldrig ska göra fel!

Jag tycker nog att våra barn ska få känna “Good enough kid” men det betyder inte att de ska sluta utvecklas. Utvecklas är något som är berikande och som får vår potential att växa.

Jag tycker att vi inte ska underskatta vare sig oss själva eller våra barn. Att utvecklas är fantastiskt berikande och ett av våra grundläggande behov. Så tänk gärna “Good enough parent” och “Good enough kid” men luta dig inte tillbaka och nöj dig där du är. Att utvecklas är en del av livet och kan tillföra både dig själv och dina närmaste en fantastisk möjlighet att frigöra just er potential.

“Det finns ingen annan som är precis som du” “Du är unik”

Att våga se mig själv i spegeln och fundera på mitt föräldraskap kräver en hel del mod. Jag hittar saker som jag skulle vilja gjort annorlunda. Den enda som kan se till att jag möter nästa liknande situation annorlunda är jag själv. Det ligger på mitt ansvar. Så nästa gång min son inser att matchen han har sett fram emot inte blev som han hade tänkt tänker jag bekräfta honom ännu mer. Jag tänker inte tänka på vad andra föräldrar tänker om jag faktiskt bekräftar att han blev fälld och att när domaren har blåst spelar det ingen roll om någon slår pucken ur plocken och gör mål så blir det inte mål. Barnen är inte så stora än så alla kan inte alla regler men de som kan reglerna blir förstås frustrerade när domaren inte dömer utifrån reglerna. Den frustrationen tänker jag bekräfta nästa gång. Det kan jag titta mig i spegeln och lova.