Vad händer i mig vid trots?

Jag är tacksam över att Petra inspirerar mig att skriva blogginlägg. Nu senast är det detta inlägg som satt fart på mig. Där skriver Petra så inspirerande om vad trots är och fem tips till dig som har trotsiga barn.

Vad är trots? (Läs gärna Petras beskrivning, sedan fyller jag på lite nedan) Vad väcker det hos dig?

Jag brukar uppmuntra föräldrar att ställa sig mitt emot varandra. Sätta upp sina händer mot den andras händer. Bestämma vem som är 1 och vem som är 2. 1:an pressar på lite och väntar in en reaktion från 2:an. I 99 % av fallen brukar 2:an hålla emot. 1:an får nu pressa lite mer och då brukar 2:an ta spjärn med ena foten (dvs sätta bak en fot för att orka hålla emot). Sedan får de slappna av och jag brukar säga: Nu har ni upplevt mitt första möte med trots.

Trots är ett ord som väcker många känslor i oss, jag tror det är delvis vad ordet betyder för oss men jag tror också det handlar om vilka behov vi inte får tillfredsställda när våra barn är “trotsiga”

Jag börjar med ordets betydelse. När barnet kommer in i en period av “jag vill inte”, “jag vill” och “kan själv” är det så lätt att vi hamnar i kamp. Precis på samma sätt som vi säger: “Det gäller att välja våra strider” utgår vi ifrån att det handlar om en kamp även om det faktiskt inte är det. Det här är vad “trots” var för mig när jag först mötte detta “fenomen”.

Nu till vilka behov jag inte får tillfredsställda när mitt barn “trotsar”. Vad händer i mig som förälder när barnet uttrycker sina tankar, känslor, behov och önskningar?

Jag minns en enorm frustration över att inte kunna bestämma på samma sätt som tidigare. Allt var så mycket enklare när jag bestämde. Mitt behov av att känna mig betydelsefull fick sig också en törn precis som mitt behov av förtroende. Att mitt barn kunde lita på att jag hade svaren. Tidigare var allt så självklart och det fanns en ordning som jag gillade. Jag kände också att mitt behov av att bli lyssnad och respekt inte blev tillfredsställt som tidigare. Ja, jag vet att det kan låta lite egoistiskt men det är ju så skönt när allt blir precis som jag vill. När alla dessa behov inte blir tillfredsställda väcktes dessa känslor hos mig: arg, besviken, upprörd, sur, orolig, ilsken, irriterad och ledsen. För andra kan det vara andra behov och känslor.

Jag är otroligt tacksam över att jag fick “Ditt kompetenta barn” av min svärmor i rätt tid (1995). Den fick mig att se på ordet trots på ett nytt sätt. Att det handlade om “självständighetsprocess”. En ny värld öppnade sig. Nu kunde jag på ett mer positivt sätt möta mina barns “trots”. När Jesper Juul skrev att om jag mötte självständighetsprocessen på ett konstruktivt sätt kunde jag få en mer harmonisk tonårstid blev det som en utmaning för mig själv. Tänk att få vara tonårsförälder utan tonårsrevolt.

Vad är då självständighetsprocess? Barnet växer och försöker lära känna sig själv och sin omgivning. Det här är jag, vem är du? (En till läsvärd bok av Jesper Juul, jag vill poängtera att jag inte håller med om allt han skriver). Det är barnets väg att sakta men säkert bli självständiga. Att vara en unik person som klarar sig alldeles utmärkt utan en förälder.

När jag ser på mitt barn med tanken om “självständighetsprocess” väcks en större nyfikenhet hos mig. Jag blir nyfiken på hur mitt barn tänker och känner. Vad mitt barn har för behov och önskningar. Jag får möjlighet att lära känna mitt barns unika “jag”. Efter att ha fått följa fem barns självständighetsprocess kan jag lugnt säga att de har gjort mig till en bättre “jag”. De är så fantastiskt olika varandra och varje barn har gett mig flera gåvor. När jag nu pratar om “gåvor” menar jag ovärderliga lärdomar om både dem men också om mig själv.

Fortfarande kan “självständighetsprocessen” väcka känslor hos mig som inte är så trevliga, då vet jag att det finns ytterligare lärdomar att lära mig. Vilket behov är det nu jag inte får tillfredsställt? Men framförallt vilket behov är det barnet försöker få tillfredsställt? Det är det verkligt intressanta detektivjobbet.

Jag ska aldrig göra som min x gjorde!

Är det fler som känner igen sig i det löftet? Jag ska aldrig göra som min mamma gjorde när vi bråkade, det var mitt löfte.

Tänk vad djupt förankrat vår uppväxt är i oss. De mönster som vi fick hemifrån lever kvar i oss. Jag skulle kunna säga att vi trots att vi flyttat hemifrån fortsätter att “samarbeta” med våra föräldrar. När jag läser Jesper Juuls bok “Ditt kompetenta barn” så beskriver han en konflikt mellan integritet och samarbete. För mig blir ordet samarbete lite missvisande men jag tänker att det handlar om att kopiera eller synliggöra. Så i mitt exempel väljer jag att kopiera min egen mamma även om jag lovat att inte göra det.

Det där löftet som jag gav till mig själv för att skydda mina barn från min egen upplevelse var tänkt att efterlevas men vad var det som hände?

Jo, jag tror att när jag är trött, stressad eller på annat sätt urbalans då kommer de mest primitiva lösningarna. Det handlar helt plötsligt om att fly eller fäkta, det finns inget annat. När jag blir utmanad väljer jag att utmana. Min egen pappa valde att alltid fly men min mamma valde att “fäkta”. När jag som barn trotsade henne valde hon att trotsa tillbaka. Det blev en maktkamp. Som ni alla vet finns det ingen vinnare när det blir maktkamp. Båda vill ha igenom sin vilja och kämpar för att uppnå detta. Som förälder har vi dock ett överläge bara genom att vara förälder.

Att välja att göra som jag lovat att inte göra är det lättaste. I alla fall om jag inte har något bra alternativ. Det är därför det är så viktigt att hitta alternativa lösningar på “gamla” mönster. För mig handlade det om att ändra mitt förhållningssätt till barn men även till andra människor. Att skapa nya spår att gå i som med tiden kändes mer och mer bekväma. Tidigare hade jag ett välanvänt spår men det ledde inte riktigt till mitt mål som förälder.

Mitt mål är ,liknande det som Barabara Coloroso skriver i “Växa med ansvar”, att “fostra” barn med stark känsla av inre motivation – som inte bara agerar för att behaga någon eller för att undgå straff. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter och få sina behov tillgodosedda samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Med det innefattar jag att barnen respekterar att vi föräldrar också har behov. Jag vill att mina barn är ansvarsfulla och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så eller utdömer straff eller tillhandahåller belöningar utan för att de känner inom sig att “det känns rätt”.  som blir sina egna ledare i sina liv.