Good enough parent

bildvemärjagJag har mer än en gång hört uttrycket “Good enough parent” och känt att det har varit något som tilltalat mig i uttrycket men samtidigt fått mig att rysa lite. Jag har även själv använt uttrycket och känt att det fått föräldrar att känna sig avslappnade. Skönt att det räcker att bara vara och göra så gott vi kan.

Jag gillar att känna att det är skönt att bara vara. Att vara här och nu och inte i vare sig dåtiden eller framtiden. Varje sekund har jag möjlighet att påverka mitt liv. Men samtidigt som det känns befriande att kunna påverka mitt liv känns det också lite belastande. Mitt liv ligger i mina händer och jag kan påverka det. Min potential kan bara blomma om jag väljer att ge den näring.

Vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Något jag brukar ha i åtanke oavsett vem det är som gör något. Var och en gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag skulle kunna luta mig tillbaka och tänka att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar. Men det tänker jag faktiskt inte göra. För jag har insett vart jag skulle ha varit och vart mina barn skulle ha varit om jag valt att tänka “Good enough parent” för x antal år sedan. Jag är stolt över att jag vågade se på mig själv och vilka områden jag skulle kunna utvecklas inom. Det här med uppmuntran istället för beröm. Det här med mina och barnet behov och känslor istället för logiska förklaringar utan lyssnandet. Det här med att se misstag som lärtillfällen. Det här med att ta ansvar och säga förlåt har gett mig så otroligt mycket. Det har berikat mitt liv men också min mans och mina barns liv. De viktigaste personerna i mitt liv.

Jag kan känna större kärlek till min mamma när jag tänker att hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Det betyder inte att jag inte önskat att hon gjort vissa saker annorlunda. Jag önskar verkligen att hon haft mod att möta mina känslor även när känslorna var sorgsen, ledsen, arg och besviken. Jag förstår att hon inte själv haft möjlighet att leva ut dessa känslor och därför inte riktigt visste hur hon skulle möta dem. Jag önskar att hon för min skull men också för sin egen skull hade vågat möta dessa känslor även om hon inte hade förutsättningarna för dem. Tänk vilken rik värld som hade kunnat öppna sig för henne och för mig.

Jag skulle kunna välja att fortsätta i dessa hjulspår. Jag skulle kunna välja att möta dessa känslor och mina barns vilja på samma sätt som min mamma och pappa gjorde men jag väljer att ta mod till mig och våga möta det okända. Inte bara för mina barns skull utan också för min egen. Genom att utforska det okända kan jag utvecklas och skapa möjlighet för min hela potential att blomstra.

Det som är mest intressant när vi pratar om “Good enough parent” är något som jag tidigare skrivit om. Det faktum att många av oss har rätt höga krav på hur vi vill att våra barn ska vara och hur våra barn ska agera. Om vi ska fortsätta luta oss tillbaka mot “Good enough parent” ska vi också låta våra barn luta sig tillbaka och tänka “Good enough kid”. Sluta förvänta dig att barnet alltid ska vara rätt och göra rätt! Sluta förvänta dig att barnet aldrig ska göra fel!

Jag tycker nog att våra barn ska få känna “Good enough kid” men det betyder inte att de ska sluta utvecklas. Utvecklas är något som är berikande och som får vår potential att växa.

Jag tycker att vi inte ska underskatta vare sig oss själva eller våra barn. Att utvecklas är fantastiskt berikande och ett av våra grundläggande behov. Så tänk gärna “Good enough parent” och “Good enough kid” men luta dig inte tillbaka och nöj dig där du är. Att utvecklas är en del av livet och kan tillföra både dig själv och dina närmaste en fantastisk möjlighet att frigöra just er potential.

“Det finns ingen annan som är precis som du” “Du är unik”

Att våga se mig själv i spegeln och fundera på mitt föräldraskap kräver en hel del mod. Jag hittar saker som jag skulle vilja gjort annorlunda. Den enda som kan se till att jag möter nästa liknande situation annorlunda är jag själv. Det ligger på mitt ansvar. Så nästa gång min son inser att matchen han har sett fram emot inte blev som han hade tänkt tänker jag bekräfta honom ännu mer. Jag tänker inte tänka på vad andra föräldrar tänker om jag faktiskt bekräftar att han blev fälld och att när domaren har blåst spelar det ingen roll om någon slår pucken ur plocken och gör mål så blir det inte mål. Barnen är inte så stora än så alla kan inte alla regler men de som kan reglerna blir förstås frustrerade när domaren inte dömer utifrån reglerna. Den frustrationen tänker jag bekräfta nästa gång. Det kan jag titta mig i spegeln och lova.

Ta ansvar och sluta skylla på barnen Amelia

Att ta ansvar för våra val är A och O. När vi är vuxna är vi mogna att ta ansvar för våra val, vi är också ansvariga för att bearbeta vår egen barndom, lära oss av den och gå vidare.

Amelia Adamo skriver i Expressens sommarkrönika: Sluta skylla på dina föräldrar. Hon berättar om den mammaskuld som inte ger henne någon ro. Hon blir illamående av att läsa när levande människor får sin föräldraroll ifrågasatt av sina egna barn. För det första tror jag på påståendet: “Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva”. Jag tror att barn i extremt hög grad försvarar sina föräldrar, de är lojala. Det krävs helt enkelt en hel del kränkningar innan ett barn väljer att lämna ut sina föräldrar i media. Jag är också övertygad om att om deras föräldrar hade valt att ta ansvar för sina handlingar och sina val så hade deras barn inte behövt skriva av sig i bokform. Med tanke på Felicias mammas auktoritet som barnuppfostringsexpert är det dessutom viktigt att hennes historia kommer ut medan hennes mamma faktiskt lever och har möjlighet att svara och ta ansvar för sina val.

Amelia försöker få fram att föräldern “gråter, skäms, gömmer sig, för vad ska den kunna göra. Det är ju redan försent”. Men det är aldrig försent att ta ansvar för sina val. Jag har som förälder gjort en del mindre bra val och det står jag för. Jag kan ta ansvar för dessa val och välja att inte skylla på mina barn.

Amelia skriver: “Barn tycker inte om att man jobbar för mycket, samtidigt vill de ha råd med nya märkeskläder och utlandsresor”. Men vänta nu lite, försöker hon skylla sitt arbetande på barnets önskan om märkeskläder och utlandsresor? Vem är det som har ansvar för att ge barn vad de behöver och inte vad de har lust med? Barn behöver många saker men märkeskläder och utlandsresor hör inte till barns behov. Barn präglas väldigt mycket av sina föräldrar och är märkeskläder och utlandsresor viktigt för föräldrarna så är det viktigt för barnen.

Jag håller inte med Amelia om att barn är egensinniga, egenmäktiga och självcentrerade i den grad som hon beskriver. Jag upplever att barn i väldigt hög grad anpassar sig efter sina föräldrar. Som familjecoach har jag träffat väldigt många familjer som inte har i närheten av de ekonomiska möjligheter att tillfredsställa sina barns lust men där relationen mellan barn och förälder har ett högre värde. De har föräldrar som står för sina val och vågar se sina barn i ögonen och säga: Jag har gjort fel och jag tar ansvar för det.

“Att vi föräldrar har önskningar, drömmar och ambitioner att leva ett bra liv” tycker jag är väldigt viktigt. Att vi förmedlar det till våra barn och inte i efterhand är bittra för hur vi har offrat oss. Vi ska absolut leva vårt liv men den dag vi väljer att bli förälder väljer vi också att ta ansvar för vårt barns liv. Att se till att de får det de behöver och inte det som de har lust med. Det är oftast så att när begäret efter ting blir tillfredsställt uppkommer ett nytt begär efter nya ting. Varför är det så? Jo, därför att ting inte kan tillfredsställa våra verkliga behov. De får oss att för stunden må bättre men det varar inte så länge.

Att vi präglas av våra föräldrar är ett faktum. Äpplet brukar inte falla så långt från trädet, brukar det heta. Men nu är vi ju inga äpplen tack och lov, vi har möjlighet att välja hur nära äppelträdet vi vill vara. Som vuxna kan vi välja vad vi vill föra vidare till nästa generation och vad vi vill förändra. Om vi själva inte har fått vissa behov tillfredsställda som barn kan det krävas endel reflektion och kunskap för att förändra och kunna tillfredsställa dessa behov hos oss själva och hos våra barn. Som vuxna kan vi välja att ta ansvar för våra val, titta i våra barns ögon och be om ursäkt. Vi gjorde så gott vi kunde men vi har insett att vi kunde gjort annorlunda. Ingen är felfri men alla kan ta ansvar, det är det budskap vi kan föra vidare till våra barn.

Följa sitt hjärta utan en hjärna som stör

Jag gillar att betrakta barn och deras förmåga att följa sitt hjärta. De väljer inte alltid den enklaste vägen utan kan gott välja en längre väg bara den tillfredsställer deras behov.

På väg hem från förskolan valde vi skogsvägen. Den är både lite kortare och betydligt vackrare än cykelvägen. Barnen sprang iväg i en otrolig fart. Plötsligt säger G, 7 år, vi springer varsin väg och möts där framme, han springer iväg till en annan stig. B, 2 år fortsätter springa på den stig vi var på i några sekunder sedan lockas han av att hellre springa med G och lämnar stigen för att välja en längre väg. Fast när jag skriver välja en längre väg så är det klart att det är ju inte så han tänker. Han drivs av lusten att hellre springa med G.

Allt för ofta väljer vi vuxna den väg vi känner igen och den väg som vi upplever snabbare tar oss till vårt mål. När jag lyssnar på mig själv som förälder och på andra föräldrar slås jag av hur ofta vi väljer att göra på samma sätt om och om igen även om det sättet faktiskt inte leder till att vi förgyller kontakten med våra barn. Istället för att ändra på vårt sätt att göra saker på försöker vi ändra på barnet. Ju mer vi försöker desto längre ifrån att lära känna vårt barn kommer vi. Vi kommer dessutom längre och längre ifrån att lära känna oss själva. Varför fortsätter vi att bete oss på det sätt som skadar vår kontakt med våra barn och som inte känns rätt i hjärtat? Jag tror bland annat att det beror på följande:

  • *Reptilhjärnan tar över framförallt när vi blir arga. Då är det fly eller fäkta som gäller. Vi agerar utan att vi hinner tänka eller känna så mycket.
  • *Våra hjärnor fungerar så. Det är mycket enklare att göra så som vi alltid har gjort än att tänka nytt. Det kräver mycket mer av oss att stanna upp och tänka annorlunda.
  • *Vi lever upp till förväntningar och omgivningens krav. Vi tänker att vi behöver visa vem som bestämmer och att vi faktiskt vet att vårt barn tex har gjort fel. För om det är hos dem felet ligger då är ju vi oskyldiga.
  • *Vi vill nå vårt mål så snabbt som möjligt, för vi har inte tid. Det kräver för mycket tid och energi att göra på något annat sätt än det vi är vana.

Men vad kan vi då göra? Här kommer några förslag, det finns säkert fler som ni gärna får lägga till i en kommentar:

  • *Reptilhjärnan har benägenhet att ta över framförallt när vi är arga. Ilska känner vi när vi har ett behov som vi inte upplever blir tillgodosett. Det första vi behöver göra är att bestämma oss för att lära känna oss själva bättre. Vad är det för behov vi inte får tillgodosett och hur kan vi uttrycka för oss själva och vår omgivning att vi behöver fylla dessa behov? Och hur kan de fyllas? Under tiden vi lär känna oss själva bättre behöver vi hjälp med att “pausa” innan vi agerar.  Vi behöver ta en “time-in”, ge oss själv tid att reflektera och lyssna efter våra behov.
  • *Våra hjärnor kopplar gärna de kopplingar som de alltid har gjort. Alltså behöver vi skapa nya kopplingar. Det kan vi göra genom att välja att utveckla oss. Fylla på vårt förråd av sätt att tänka och agera. Det finns flertalet böcker som kan inspirera oss och sedan finns det kurser som förmedlar förhållningssätt baserade på ömsesidig respekt. Där skapa kontakt står i fokus framför att få barn att lyda. Det tar tid att skapa de nya kopplingarna men med tiden kommer det vara dessa som blivit automatiserade.
  • *Är det verkligen viktigare hur omgivningen ser oss än hur våra barn ser oss? Jag älskar när föräldrar säger till mig att numera skiter jag i vad mina vänner och släktingar tycker. Nu gör jag som jag vill med mina barn. Det går inte att leva upp till alla andras krav, då blir vi aldrig bra nog. Det är bättre att vi själva avgör vad vi vill med vårt liv och med vår familj och framförallt med vår kontakt med våra barn. Barn känner när vi inte agerar utifrån vårt hjärta, när vi inte är autentiska.
  • *Vi behöver se över våra mål. Om vi vill ha rätt och få lydiga barn då kanske vi kan fortsätta bestämma och så snabbt som möjligt få våra barn dit vi vill, men om vi vill skapa kontakt, ömsesidigt förtroende, ömsesidig förståelse och uppleva genuint samarbete då kanske vi får sätta det som mål. Den tid vi lägger ner för att uppnå kontakt med våra barn kommer vi tjäna igen om och om igen. Som min då sjuttonåriga son sa när en mamma avbokade en föräldrakurs pga brist på tid “Tänk om hon visste vad mycket tid hon kan tjäna” Att fördjupa kontakten med våra barn är ju dessutom värt så otroligt mycket.

Jag är övertygad om att det är viktigare än någonsin att tänka “outside the box”. Se bara på hur vårt samhälle har utvecklas de senaste åren. Om människor inte hade tänkt utanför boxen hade jag inte skrivit denna blogg.

Att visa våra barn att vi är intresserade av oss själva, av dem och av att ständigt utvecklas skapar enorma förutsättningar både för oss själv men framförallt för våra barn och deras framtid. Att följa våra hjärtan öppnar porten för ännu mer kontakt och kärlek.

Hjärnan kommer alltid att påverka oss så därför är det ju så mycket skönare när hjärnan stödjer det våra hjärtan känner. När de fungerar tillsammans istället för var för sig.

Ett "problem"- en lösning?

Jag älskar verkligen att möta föräldrar och få äran att vara med på deras resa. Att få se vad som händer när föräldrar utvecklar sig själva och sitt föräldraskap och hur de många gånger även utvecklas i sitt arbetsliv är otroligt tillfredsställande. Att få höra en förälder berätta hur deras morgnar har förändras från kaos till harmoni bara genom att förändra några minuter av morgonrutinerna, det ger mig en otrolig kraft att fortsätta arbeta med familjeutveckling.
Det som jag själv har insett på vägen är att det inte finns en lösning på ett specifikt “problem”. Det finns otroligt många olika lösningar på varje problem och det gäller för varje förälder att hitta just sin lösning. Det ska passa dem själva och det ska passa deras barn.

Det finns några saker som jag tycker är viktiga att tänka på när jag som förälder upplever ett “problem”.

  • Situationen: Hur ser situationen ut? Vilka är delaktiga i situationen? När uppstår det? Var uppstår det? Vilken tid uppstår det? Hur kan jag förändra situationen så att “problemet” inte upplevs.
  • Föräldern: Vad ser jag? Vad hör jag? Vad känner jag?  Hur förmedlar jag mina känslor? Vilka behov har jag? Hur förmedlar jag mina behov? Hur agerar jag? Hur påverkar det situationen, mig själv och mitt barn? Vad önskar jag? Hur förmedlar jag det? Vad kan jag göra som gör att jag får mitt behov tillfredsställt?
  • Barnet: Vad ser barnet? Vad hör barnet? Vad känner barnet? Hur förmedlar barnet känslan? Vilka behov har barnet? Hur förmedlar barnet behovet? Hur agerar barnet? Hur påverkar barnet situationen och mig som förälder? Vad önskar barnet? Hur förmedla barnet önskemålet? Vad kan jag göra för att hjälpa mitt barn att få behovet tillfredsställt?

Jag vill också ha i åtanke tre tankar som hjälpt mig i mitt liv:

  1. Barn har ett egenvärde bara genom att finnas.
  2. Jag vill behandla mitt barn som jag själv vill bli behandlad/som barnet vill bli behandlad. Ömsesidig respekt i fokus.
  3. Jag vill att både jag och mitt barn får behålla värdigheten. Att en metod fungerar betyder inte att den behåller värdigheten så det gäller att tänka till.

Som ni ser finns det många frågor att ställa och svaren på frågorna kan därför skifta enormt mycket. Därför finns det inte ett enkelt svar på en komplicerad fråga. För att kunna ge en lösning behöver man ha hela bilden klart för sig. Vi är alla människor och inte maskiner därför går det inte att hitta ett verktyg som löser problemet.

Ett “problem”- en lösning?

Jag älskar verkligen att möta föräldrar och få äran att vara med på deras resa. Att få se vad som händer när föräldrar utvecklar sig själva och sitt föräldraskap och hur de många gånger även utvecklas i sitt arbetsliv är otroligt tillfredsställande. Att få höra en förälder berätta hur deras morgnar har förändras från kaos till harmoni bara genom att förändra två minuter av morgonrutinerna, det ger mig en otrolig kraft att fortsätta arbeta med familjeutveckling.

Det som jag själv har insett på vägen är att det inte finns en lösning på ett specifikt “problem”. Det finns otroligt många olika lösningar på varje problem och det gäller för varje förälder att hitta just sin lösning. Det ska passa dem själva och det ska passa deras barn.

Det finns några saker som jag tycker är viktiga att tänka på när jag som förälder upplever ett “problem”.

  • Situationen: Hur ser situationen ut? Vilka är delaktiga i situationen? När uppstår det? Var uppstår det? Vilken tid uppstår det? Hur kan jag förändra situationen så att “problemet” inte upplevs.
  • Föräldern: Vad ser jag? Vad hör jag? Vad känner jag?  Hur förmedlar jag mina känslor? Vilka behov har jag? Hur förmedlar jag mina behov? Hur agerar jag? Hur påverkar det situationen, mig själv och mitt barn? Vad önskar jag? Hur förmedlar jag det? Vad kan jag göra som gör att jag får mitt behov tillfredsställt?
  • Barnet: Vad ser barnet? Vad hör barnet? Vad känner barnet? Hur förmedlar barnet känslan? Vilka behov har barnet? Hur förmedlar barnet behovet? Hur agerar barnet? Hur påverkar barnet situationen och mig som förälder? Vad önskar barnet? Hur förmedla barnet önskemålet? Vad kan jag göra för att hjälpa mitt barn att få behovet tillfredsställt?

Jag vill också ha i åtanke tre tankar som hjälpt mig i mitt liv:

  1. Barn har ett egenvärde bara genom att finnas.
  2. Jag vill behandla mitt barn som jag själv vill bli behandlad/som barnet vill bli behandlad. Ömsesidig respekt i fokus.
  3. Jag vill att både jag och mitt barn får behålla värdigheten. Att en metod fungerar betyder inte att den behåller värdigheten så det gäller att tänka till.

Som ni ser finns det många frågor att ställa och svaren på frågorna kan därför skifta enormt mycket. Därför finns det inte ett enkelt svar på en komplicerad fråga. För att kunna ge en lösning behöver man ha hela bilden klart för sig. Vi är alla människor och inte maskiner därför går det inte att hitta ett verktyg som löser problemet.

Min man vill ha en till fru (om att vänta syskon)

Min man bad mig sätta mig ner i soffan för han ville prata med mig. Han berättade att han hade så mycket kärlek att ge. Han kände ett behov av ytterligare en fru. Han berättade för mig om hur viktigt det var att jag tog emot den nya frun med entusiasm. Att jag såg till att hon kände sig välkommen till vår familj. Han ville att jag skulle dela med mig av de saker som hon skulle kunna tänkas vara intresserad av. Framförallt tyckte han att det vore bra om jag började sova i eget rum innan hon anlände. Det var ju viktigt att hon fick möjlighet att sova i samma rum som honom.

När den nya frun behöver honom vill han att jag ska låta dem vara ifred. Den nya frun behöver lugn och ro när hon ska få sina behov tillgodosedda. Stör inte!

Om jag visade mina känslor av avundsjuka och andra obehagliga känslor så ville han informera mig om att det inte var ok. Hon är ju faktiskt ny i familjen och det är ju viktigt att hon känner sig välkommen. Han berättade också entusiastiskt att jag minsann skulle inse hur bra det var med en till fru med tiden. Om några år skulle vi vara kompisar och kunna göra roliga saker tillsammans.

När den nya frun väl anlänt skulle jag ha förståelse för att han faktiskt kunde vara väldigt trött efter alla vakna nätter. Att han kanske kunde vara på lite sämre humör än vanligt. Han skulle också behöva min hjälp i större utsträckning och ville att jag skulle vara stor och duktig.

Ja, hur kändes det här för mig? Ja, om det hade varit en sann historia vågar jag inte skriva vad jag skulle ha gjort både med min man och den nya frun. Men tack och lov är det inte en sann historia utan bara en beskrivning på hur det kan kännas att någon ny kommer och tar plats i familjen. Ni vet när barn får syskon. En fantastisk erfarenhet men också ganska svår att förstå för ett litet barn.

Vill inte gå hem från fritids slutar med glad sång

Jag vill inte använda bilen i onödan, försöker tänka på miljön. Så när min man är bortrest hämtar jag de två yngsta barnen promenerandes. När jag kommer till fritids spelar G, sju år fotboll och har otroligt roligt. Inser fort att det kommer bli svårt att få honom att vilja gå hem. Eftersom jag sällan har bråttom sa jag att han fick fortsätta spela en stund, sedan skulle vi gå hem.

Efter tjugominuter gav jag honom en förvarning om att vi snart skulle gå hem. Efter ytterligare några minuter sa jag att nu är det dags.

Han kom gråtande och sa: Jag vill inte gå hem.

Jag: Jag förstår att du har roligt och inte vill gå hem.

En fritidspedagog sa: Ibland får man lov att göra sådant som man inte vill och beskrev en sak han skulle göra som han inte ville. Väldigt omtänksamt av honom men G blev inte mer villig att gå hem.

När vi väl började gå sa han igen: Jag vill inte gå hem.

Jag: Menar du att du inte vill hem eller att du inte vill GÅ hem (jag vet att han vill åka bil).

G: Både och.

Jag försöker försvara mitt val av promenad med ett prat om miljön. (Försvar och inte så mycket behovsinlyssnande) Jag försöker igen:

Du vill inte GÅ hem, vill du berätta varför?

G: det är både jobbigt och inte speciellt roligt.

Jag: Men du spelade ju precis fotboll och det gick ju bra.

G: ja, men det är ju därför jag är trött i benen nu.

Jag: OK så du är trött i benen och behöver vila lite? Du kan ju säga till om du vill att vi ska pausa då och då så att du får vila lite. Är det något mer?

G: Ja, det är inte roligt att GÅ.

Jag: Finns det något vi kan göra för att det ska bli lite roligare?

G: Jag ser något blått.

(Jag insåg att han börjar med “I spy with my little eye”) för att göra promenaden lite roligare. Det pågick under en lång stund sedan började han sjunga på en Eric Saadelåt och skuttade fram.

Tro alltid barnet om gott!

Lars H Gustafsson skriver: Utgå ifrån att barnet vill dig väl och gör vad det kan för att samarbeta!

Det här är lätt att skriva och läsa men kanske svårare att tänka när barnet får ett utbrott.

För att skapa reda i olika uttalanden brukar jag försöka söka olika perspektiv för att kunna skapa en klarare bild.

Jesper Juul skriver att Barn alltid samarbetar och att vi ska skilja på vad barn har lust med och vad de har behov av.

Jag tänkte använda mig av Non violent communication för att försöka skapa viss klarhet i detta. NVC förmedlar följande: “Allt vi gör, gör vi för att tillfredsställa ett behov” “Barn försöker tillfredsställa sina behov på det bästa sätt de kan”

Vi har alla samma grundläggande behov vi behöver få tillfredsställda för att må bra. Jag har gett exempel på behov som vi alla har i kommentarerna till ett tidigare inlägg:

En av anledningarna till att vi föräldrar är rädda för att lyssna på vad barn vill är att vi inte förstår skillnaden mellan behov och strategier för att fylla behov. Vi är rädda att om vi lyssnar på barnets lust att få ytterligare en leksak så kommer vi antingen att hamna i en konflikt eller få lov att ge efter och köpa leksaken.

En ny leksak är inget behov utan en strategi för att fylla ett behov. Behovet kan vara lek, samhörighet, inspiration eller liknande.

Varför är det så viktigt att kunna skilja på behov och strategi? Jo, eftersom de flesta konflikter vi har med barn och andra är bråk om strategier och kan lösas eller förebyggas genom att vi fokuserar på behovet bakom strategin. Ett exempel på en strategibaserat bråk:

Barnet spelar hockey på gården.

Föräldern: Nu är det matdags.

Barnet: Jag vill inte äta nu.

Föräldern: Men du måste äta.

Barnet: Men jag är inte hungrig.

Föräldern: Men du kommer att bli hungrig om du inte äter.

Barnet: Nä, det blir jag inte.

Föräldern: Jo, det blir du visst.

Ingens behov blir mött. Varken förälderns eller barnet.

Om föräldern först lyssnar på barnet behov för att sedan uttrycka sitt behov skapas mer kontakt, förståelse och möjligheter för samarbete. Ex.

Föräldern: Matdags.

Barnet: Jag vill inte äta nu.

Föräldern: (försöker gissa barnets känsla och behov) Du har väldigt roligt när du spelar och vill gärna fortsätta, är det så?

Barnet: Ja

Föräldern: Kan jag få berätta varför jag vill att du ska komma och äta nu?

Barnet: Ja

Föräldern: Jag skulle uppskatta gemenskap, att vi äter tillsammans. Jag är också orolig för att du inte får i dig den näring du behöver. Så jag skulle vilja att du äter nu och leker vidare efter maten. Hur låter det för dig?

Barnet: OK, jag kan komma nu och spela vidare sedan.

Det kan ju också vara så att föräldern tycker att det är ok att barnet spelar en stund till och sedan kommer och äter. Framförallt har jag lärt mig att barn behöver tid att avsluta sin lek så att vara proaktiv och förbereda barnet kan ge barnet den möjligheten.

Barn lever i nuet och försöker tillfredsställa sina behov så gott de kan. I det här fallet var det behovet av lek som inte blir uppfyllt när det äter. Men med kontakt och förståelse ökar lusten att samarbeta. Vi vill tillfredsställa varandras behov. Ömsesidig respekt!

Tro alltid barnet om gott!

Vill du läsa mer och få fler exempel om att skilja på behov och strategier? Läs gärna Petras inlägg om detta här.

Vad har barnet för behov?

I dagens samhälle har vi för lite tid. Lite konstigt med tanke på att vi alltid har haft 24 timmar per dygn. Att vi är stressade har blivit vardagsmat för våra barn. Ibland kanske det inte är det ordet som används utan istället säger vi att vi inte har tid, vi måste skynda oss osv. Oavsett vad vi säger så handlar det om att få tiden att räcka till.

När vi hämtar barnet på förskolan går det fortast att ta dem i vagnen och promenera snabbt. Tror vi. Om barnet vill komma upp använder en del föräldrar selen som numera är standard i flertalet vagnar. Om de ändå försöker komma upp försöker föräldern säga till dem att sitta stilla så att de snabbt kan komma hem. Efter att ha sett en förälder försöka förhindra barnet att ta sig ur vagnen funderar jag: Vilket behov försöker barnet tillfredsställa när det vill upp ur vagnen?

Många gånger har barnet otroligt mycket spring i benen, de har helt enkelt behov av rörelse och kanske även frihet och autonomi. Idag valde jag att lämna kvar vagnen på förskolan och promenera hem.

Jag är imponerad över hur mycket energi som kan finnas i en tvååring. Benen går som trumpinnar. Det går att springa fort även om man har stövlar på sig som inte riktigt är i rätt storlek.

Plötsligt stannar B upp och vill inte gå ett enda steg till. Utan vagn finns två val. Antingen försöker jag uppmuntra B att springa vidare (med lite erfarenhet brukar det bli tjat, gnäll och annat) eller så lyssnar jag på det behov som barnet nu förmedlar. Behovet av att vila. Jag bekräftar att barnet behöver vila en stund. Vi stannar och njuter av stillhet en stund.

Att sitta ner och vila brukar inte vara attraktivt så länge. Lika snabbt som B behöver vila behöver han återigen rörelse. Vi springer vidare. Snart har vi hunnit hela vägen hem och både jag och B har fått våra behov tillfredsställda. Han har fått rörelse och vila, kanske också lite skön känsla av frihet och autonomi. Jag har fått en välbehövlig promenad i raskt tempo och kommer hem glad och nöjd.

För mig har livet blivit så mycket enklare sedan jag började tänka i behov. Att vara en detektiv i att ta reda på vilket behov barnet försöker tillfredsställa. Även fundera på vilka behov jag försöker tillfredsställa.

Möt monster med hörselkåpor.

Idag har jag blivit inspirerad av någon annans blogg igen. Tur att jag har vänner som skriver blogginlägg som inspirerar mig att skriva. Den här gången är det Petra Liuski som inspirerat mig genom att skriva om det monster med stort M som tog över hennes kropp. Hon berättar hur hon försöker tysta monstret och tänker vara mer förberedd nästa gång det kommer.  Monstret i Petras inlägg är inte alls ett barn som hon beskriver utan snarare tankar, men jag kan som vanligt inte låta bli att dra paralleller till föräldraskap, vore väl konstigt annars med tanke på min passion ;o)

Ibland får jag tillfälle att möta föräldrar som har barn som skriker så högt att de behöver införskaffa hörselkåpor till alla i familjen för att överleva.

Vad har hänt kan man stilla undra.

Väldigt ofta är det så att barnen från början försökt uttrycka sig med mindre skrik men det är ingen som förstår eller lyssnar. Så för att öka chansen att bli hörd skriker de högre. Det är samma sak när det gäller utbrott. De första utbrotten är ganska harmlösa men när barnet inte blir bekräftat och lyssnat på så ökar utbrottens styrka.

Ibland försöker vi bara säga till barnet att sluta. Fungerar en stund sedan börjar de igen. Ibland försöker vi svara utan att ha lyssnat på vad de egentligen försöker säga och då brukar de försöka igen. Varpå vi blir väldigt irriterade. I andra fall kan vi föräldrar välja att hantera skriken och utbrotten med att ignorera. Om vi inte låtsas om att de skriker eller får utbrott då finns de inte. När vi ignorerar barnet är det budskap vi skickar att dem inte finns. Vilket naturligtvis inte är en behaglig känsla för någon. En del barn upphör att försöka uttrycka sig när de bli ignorerade men de flesta försöker att tydligare uttrycka sig för att bryta isoleringen och faktiskt bli hörda. Alla människor vill bli sedda, hörda och respekterade.

Så även om hörselkåpor gör att vi inte får ont i öronen försvinner inte det behov som barnet försöker tillfredsställa.

”Barns beteende är inte problemet. Det är lösningen på ett problem som barnet upplever.” Aktivt föräldraskap

På samma sätt tänker jag på “monster”, tankar i våra huvuden som vi inte vill ha. Ju mer beväpnade vi är för att möta dessa monster desto fler monster kommer vi att möta. De kommer bara att komma mer kraftfulla för varje gång, för att vi ska lyssna. Istället kan jag tänka att vi behöver lyssna på monstret innan de hinner bli så kraftfulla att vi vill bli av med dem så snabbt som möjligt. Vad har “monstret” för budskap? Vad vill “monstret” hjälpa oss med? Vad vill “monstret” uppmärksamma oss på? Vilket behov är det “monstret” försöker tillfredsställa? Vilket behov känner jag att jag inte får tillfredsställt? Hur kan jag uttrycka till min omgivning de känslor, behov och önskningar jag har?

Att våga ta emot det budskap som “monstret” kommer med kräver mycket mod men ger så otroligt mycket tillbaka.

Som ni säkert märker kan vi byta ut “monstret” mot barnet och lära oss något även i vårt föräldraskap.

Vill verkligen vara tydlig med att jag inte ser barn som monster, utan använder endast liknelsen för att koppla tillbaka till det inlägget som inspirerade mig att skriva.