Boken “Se och bli sedd” snart i en brevlåda nära dig.

Se och bli sedd - ömsesidig respekt i mötet med barn
Se och bli sedd – ömsesidig respekt i mötet med barn av Maria Klein

Jag har svårt att riktigt förstå att boken är klar. Det är över fyra år sedan jag bestämde mig för att faktiskt göra slag i saken och skriva en bok. Jag tänkte att du kanske vill ha en inblick i bokens innehåll innan du bestämmer om du vill beställa eller inte.

Det fina bokomslaget har Mia Fallby formgivit och med Nina Petterssons hjälp blev baksidestexten så här:

 

”Mamma, du gör min hjärna så liten.”

Jag minns hur de orden fick mig att stanna upp. Jag ville ju möta våra barn utifrån ömsesidig respekt. Jag ville möta dem på det sätt som jag själv ville bli mött, eller ännu hellre på det sätt som de ville bli mötta.

Det kan vara utmanande att möta ett frustrerat barn. Om du utgår från att barnet behöver förändras ligger det nära till hands att locka, hota och ta hjälp av guldstjärnor och timeout-stolar. När du istället utgår från att barnet gör så gott det kan för att tillgodose sina behov finns andra lösningar där båda parter känner sig sedda och tagna på allvar.

I boken delar familjecoachen Maria Klein med sig av sin erfarenhet som föreläsare, kursledare, coach och mamma. Hon berättar med både humor och allvar om egna och andras utmaningar, framgångar och bakslag. Du uppmuntras att utforska och lita på din egen inre kompass.

En liten inblick i vad som tas upp i boken:

Att möta barn utifrån ömsesidig respekt handlar mycket om dig och din förmåga till reflektion, mod, sårbarhet och ansvar. Du kommer att få utforska dig själv, dina tankar, känslor och reaktioner när det gäller vem du är men också ditt föräldraskap (eller ledarskap inom förskola/skola). Du får sedan tips på hur du på ett ärligt sätt kan låta barnet du möter få lära känna dig. När du möter barn är det avgörande hur du väljer att se på barnet och hur du väljer att använda den makt som du som förälder har. För att nå kontakt och samarbete tror jag det är viktigt att du är nyfiken på barnets tankar, känslor, behov och önskemål. En relation som grundar sig i ömsesidig respekt (där båda blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar) berikar alla inblandade. Avslutningsvis knyts säcken ihop när du tillsammans med barnet hittar lösningar på de problem som ni upplever.

Jag hoppas att du upplever detta spännande och väljer att beställa en av mina första böcker.  Det blir en mjuk bok på 272 sidor i storleken 135*210 mm. Cityprint i Norr AB kommer att trycka böckerna här i Umeå.

Kom ihåg att meddela om du vill ha boken signerad och ifall det finns önskemål på vad det ska stå. Gör din beställning av boken här.

 

Uppmuntranskalender

Vi har under några år köpt legokalendrar till barnen som adventkalendrar. I vårt konsumtionssamhälle känner jag att det inte känns rätt att göra det då barnen faktiskt inte leker med dessa legokonstruktioner sedan.
Alternativ två är ju chokladkalendrar men då känner jag att det bara uppmuntrar till sötsaker i överflöd. Alternativ tre är det vi gjort de senaste åren och som uppskattats av barnen.
Vi har skapat uppmuntranskalendrar till våra barn. I år satte sig MN, elva år ner och började på en kalender till G, åtta år. Hon kom inte riktigt igång men viljan fanns där. Nu har jag kommit på hur vi kan förgylla årets uppmuntranskalender. Vi kan ta med barnen i hela processen. De kan få vara med och skriva ner uppmuntran till varandra. Tidigare år har det varit jag och Peter som skrivit 24 uppmuntran till var och en. Vi har lagt lapparna i en skål åt dem var och sedan har de fått dra en lapp per dag.
I år tror jag den kommer att bli ännu mer uppskattad när de själva får vara med i processen.
På lapparna skriver man saker som:
bilduppmuntranJag gillar att prata med dig om din skoldag. Tänk vad roligt vi hade när vi … Jag tycker om när du säger vad du tycker. Jag uppskattar att du delar med dig av dina känslor. Tack för att jag får lära känna dig. Du betyder mycket för mig. Jag gläds med dig när du … Jag gillar att se på film tillsammans med dig. Jag tycker om att … med dig. Tack för att du är tydlig med dina gränser.
Som ni ser så fokuserar vår uppmuntran mer på barnets varande än deras görande. Självklart skriver jag till exempel Jag gläds med dig när du har kul på fotbollsträningen. Men jag skriver inte Du är så duktig på att spela fotboll. Jag skulle kunna skriva: Du ser ut att ha otroligt roligt på dina fotbollsträningar. Fast hur ni väljer att göra är ju upp till er.
Det här är en kalender som berikar både den som skriver och den som läser.
Inser att vi ska göra en till min man, deras pappa, också. Jag vet att barnen har massor som de gillar att göra med Peter och jag vet ju hur mycket jag och de älskar honom.
Jag gillar att uppdatera denna kalender. Senast kom Linda med förslag på aktiviteter man kan göra med barnet den dagen de öppnar lappen. Det kan vara “Jag ser fram emot att se på Luciafirandet på TV:n tillsammans med dig i morgon”. Det enda som jag behöver förändra för att göra detta är att sätta siffran 12 på just den lappen så att den öppnas rätt dag. Likadant får jag göra på andra specifika dagar. I övrigt kan de ta lapparna ur skålen.
Lycka till!
Gillar du det du läst här får du gärna dela vidare. Då bidrar du till min dröm om att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
………..
Mina föreläsningar inspirerar och bjuder på både allvar och skratt. Varmt välkommen!
Linköping den 23 november boka din plats här.
Göteborg den 24 november boka din plats här.
Stockholm den 9 december boka din plats här.

Värt att tänka på vid beslut om föräldrastöd

Tänk om de som beslutar om föräldrastöd i landets kommuner kunde vara öppna för det Håkan Stattin sa på Slutkonferensen för projektet Familjepeppen i Umeå den 19/11. Jag kommer presentera det han sa senare i inlägget.
I dag finns belöningssystem i både hem och skola. Många tycker att det är ett enkelt sätt att få barn att göra som vi säger och prestera mera. Vi antar att barnen själva inte har någon motivation utan att de behöver yttre motivation. Jag är väl medveten om att det finns barn som har begränsad inre motivation men problemet är att belöningssystemen som används i hemmen och skolorna inte tar hänsyn till att de flesta barnen faktiskt har en inre motivation. Barn vill lära sig saker utan att få belöningar. Barn vill ställa upp för andra utan att få belöningar. Barn vill ifrågasätta utan att undvika att bli utan belöning. För ni vet väl att baksidan på belöningar är bestraffningar. När jag inte lyckas få en belöning så känner jag mig bestraffad. Barn vill …
Det är med sorg i hjärtat jag hörde Håkan läsa upp hur ungdomar upplever våra belöningssystem/värderingssystem:
“Det är många ungdomar som säger att deras föräldrars värme och öppenhet gentemot dem är beroende på hur de klarar sig i skolan.
Går det bra är föräldrarna vänliga och stödjande. Går det sämre känner de snarare kyla och avstånd.
Forskning har visat att det här har ett pris. Barn som har föräldrar som reagerar på detta ”betingade” sätt sluter sig och uttrycker mer fientliga attityder till föräldrarna än andra barn.
Den glädje och lycka de känner när de berättar om att de lyckats bra på en skrivning är kortlivad. Lyckas de sämre känner de skuldkänslor.
Ett föräldraskap som bygger på belöningssystem är något som många svenska föräldrar kanske inte ställer sig bakom.
Men detta är något som finns i beteendebaserade program som används i Sverige. Gängse förekommande program bygger på beteendeprinciper (inlärningsteori eller social inlärningsteori i vid bemärkelse).
Det innebär att man arbetar med positiva och negativa förstärkningar som minskar sannolikheten för att barns och ungdomars negativa beteende uppträder eller eskalerar.”
Det jag önskar att beslutsfattare förstår är att “stjärnor” för utförda uppdrag och borttagande av förmåner är precis detsamma som det Håkan beskrev ovan. Låt föräldrar få möjlighet att välja föräldrastödsprogram som inte innefattar belöningar och borttagande av förmåner. Låt också skolpersonal få utbildning i belöningssystemens nackdelar och finna sätt att uppmuntra sina elever utan manipulation. Det är våra barn värda.
Jag är glad att Landstinget i Västerbotten i alla fall valt att satsa på ICDP-vägledande samtal. Ett fantastiskt förhållningssätt som bygger nära och långsiktiga relationer. Det finns hopp för en värld med rika relationer med ömsesidig respekt som grund.

Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Vad händer i mig vid trots?

Jag är tacksam över att Petra inspirerar mig att skriva blogginlägg. Nu senast är det detta inlägg som satt fart på mig. Där skriver Petra så inspirerande om vad trots är och fem tips till dig som har trotsiga barn.

Vad är trots? (Läs gärna Petras beskrivning, sedan fyller jag på lite nedan) Vad väcker det hos dig?

Jag brukar uppmuntra föräldrar att ställa sig mitt emot varandra. Sätta upp sina händer mot den andras händer. Bestämma vem som är 1 och vem som är 2. 1:an pressar på lite och väntar in en reaktion från 2:an. I 99 % av fallen brukar 2:an hålla emot. 1:an får nu pressa lite mer och då brukar 2:an ta spjärn med ena foten (dvs sätta bak en fot för att orka hålla emot). Sedan får de slappna av och jag brukar säga: Nu har ni upplevt mitt första möte med trots.

Trots är ett ord som väcker många känslor i oss, jag tror det är delvis vad ordet betyder för oss men jag tror också det handlar om vilka behov vi inte får tillfredsställda när våra barn är “trotsiga”

Jag börjar med ordets betydelse. När barnet kommer in i en period av “jag vill inte”, “jag vill” och “kan själv” är det så lätt att vi hamnar i kamp. Precis på samma sätt som vi säger: “Det gäller att välja våra strider” utgår vi ifrån att det handlar om en kamp även om det faktiskt inte är det. Det här är vad “trots” var för mig när jag först mötte detta “fenomen”.

Nu till vilka behov jag inte får tillfredsställda när mitt barn “trotsar”. Vad händer i mig som förälder när barnet uttrycker sina tankar, känslor, behov och önskningar?

Jag minns en enorm frustration över att inte kunna bestämma på samma sätt som tidigare. Allt var så mycket enklare när jag bestämde. Mitt behov av att känna mig betydelsefull fick sig också en törn precis som mitt behov av förtroende. Att mitt barn kunde lita på att jag hade svaren. Tidigare var allt så självklart och det fanns en ordning som jag gillade. Jag kände också att mitt behov av att bli lyssnad och respekt inte blev tillfredsställt som tidigare. Ja, jag vet att det kan låta lite egoistiskt men det är ju så skönt när allt blir precis som jag vill. När alla dessa behov inte blir tillfredsställda väcktes dessa känslor hos mig: arg, besviken, upprörd, sur, orolig, ilsken, irriterad och ledsen. För andra kan det vara andra behov och känslor.

Jag är otroligt tacksam över att jag fick “Ditt kompetenta barn” av min svärmor i rätt tid (1995). Den fick mig att se på ordet trots på ett nytt sätt. Att det handlade om “självständighetsprocess”. En ny värld öppnade sig. Nu kunde jag på ett mer positivt sätt möta mina barns “trots”. När Jesper Juul skrev att om jag mötte självständighetsprocessen på ett konstruktivt sätt kunde jag få en mer harmonisk tonårstid blev det som en utmaning för mig själv. Tänk att få vara tonårsförälder utan tonårsrevolt.

Vad är då självständighetsprocess? Barnet växer och försöker lära känna sig själv och sin omgivning. Det här är jag, vem är du? (En till läsvärd bok av Jesper Juul, jag vill poängtera att jag inte håller med om allt han skriver). Det är barnets väg att sakta men säkert bli självständiga. Att vara en unik person som klarar sig alldeles utmärkt utan en förälder.

När jag ser på mitt barn med tanken om “självständighetsprocess” väcks en större nyfikenhet hos mig. Jag blir nyfiken på hur mitt barn tänker och känner. Vad mitt barn har för behov och önskningar. Jag får möjlighet att lära känna mitt barns unika “jag”. Efter att ha fått följa fem barns självständighetsprocess kan jag lugnt säga att de har gjort mig till en bättre “jag”. De är så fantastiskt olika varandra och varje barn har gett mig flera gåvor. När jag nu pratar om “gåvor” menar jag ovärderliga lärdomar om både dem men också om mig själv.

Fortfarande kan “självständighetsprocessen” väcka känslor hos mig som inte är så trevliga, då vet jag att det finns ytterligare lärdomar att lära mig. Vilket behov är det nu jag inte får tillfredsställt? Men framförallt vilket behov är det barnet försöker få tillfredsställt? Det är det verkligt intressanta detektivjobbet.

Jag ska aldrig göra som min x gjorde!

Är det fler som känner igen sig i det löftet? Jag ska aldrig göra som min mamma gjorde när vi bråkade, det var mitt löfte.

Tänk vad djupt förankrat vår uppväxt är i oss. De mönster som vi fick hemifrån lever kvar i oss. Jag skulle kunna säga att vi trots att vi flyttat hemifrån fortsätter att “samarbeta” med våra föräldrar. När jag läser Jesper Juuls bok “Ditt kompetenta barn” så beskriver han en konflikt mellan integritet och samarbete. För mig blir ordet samarbete lite missvisande men jag tänker att det handlar om att kopiera eller synliggöra. Så i mitt exempel väljer jag att kopiera min egen mamma även om jag lovat att inte göra det.

Det där löftet som jag gav till mig själv för att skydda mina barn från min egen upplevelse var tänkt att efterlevas men vad var det som hände?

Jo, jag tror att när jag är trött, stressad eller på annat sätt urbalans då kommer de mest primitiva lösningarna. Det handlar helt plötsligt om att fly eller fäkta, det finns inget annat. När jag blir utmanad väljer jag att utmana. Min egen pappa valde att alltid fly men min mamma valde att “fäkta”. När jag som barn trotsade henne valde hon att trotsa tillbaka. Det blev en maktkamp. Som ni alla vet finns det ingen vinnare när det blir maktkamp. Båda vill ha igenom sin vilja och kämpar för att uppnå detta. Som förälder har vi dock ett överläge bara genom att vara förälder.

Att välja att göra som jag lovat att inte göra är det lättaste. I alla fall om jag inte har något bra alternativ. Det är därför det är så viktigt att hitta alternativa lösningar på “gamla” mönster. För mig handlade det om att ändra mitt förhållningssätt till barn men även till andra människor. Att skapa nya spår att gå i som med tiden kändes mer och mer bekväma. Tidigare hade jag ett välanvänt spår men det ledde inte riktigt till mitt mål som förälder.

Mitt mål är ,liknande det som Barabara Coloroso skriver i “Växa med ansvar”, att “fostra” barn med stark känsla av inre motivation – som inte bara agerar för att behaga någon eller för att undgå straff. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter och få sina behov tillgodosedda samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Med det innefattar jag att barnen respekterar att vi föräldrar också har behov. Jag vill att mina barn är ansvarsfulla och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så eller utdömer straff eller tillhandahåller belöningar utan för att de känner inom sig att “det känns rätt”.  som blir sina egna ledare i sina liv.