Mål med föräldraskapet del 6 Din självkänsla10/100

Jag fortsätter att fylla på med inlägg om rötter kopplade till Mål med föräldraskapet. För att kunna ge våra barn rötter som skapar trygghet behöver vi välja att titta på oss själva och se hur vi kan stärka upp våra egna rötter.
I några inlägg har jag skrivit om betydelsen av att vi tar ansvar. Något jag skulle ha tagit upp innan jag skrev om ansvar är självkänsla. Det är grunden till allt. Jag brukar ta fram en vippdocka när jag pratar om självkänsla.
bildsjälvkänsla
Vad händer om jag puttar till denna leksak?
Jo, den kommer i gungning.
Den gungar en liten stund för att så småningom hamnar i utgångsläget igen. Det är tyngden i botten som gör att den ganska så snart stabiliserar sig och hamnar i utgångsläget igen. Självkänslan är på samma sätt den trygga botten i oss som gör att trots att vi utsätts för påfrestningar slutligen hamnar i upprätt läge igen.
Självkänsla är att vara trygg i mig själv och mina behov men också att kunna låta andra vara sig själva. Att kunna glädja mig med andra utan att fastna i jämförelser.
Självkänsla är att känna att det jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar har betydelse. Att jag är värdefull för att jag är jag. När jag kan stå för den jag är vill jag också att andra respekterar mig och jag vill respekterar andra (ömsesidig respekt) . Med en trygg självkänsla vågar jag utmana mig själva och jag vet att även om jag misslyckas är jag inte misslyckad. Jag vågar också vara annorlunda och fatta beslut som inte följer normen. Jag vågar framförallt bjuda på mig själv.
Fråga dig själv:

Vem är jag? Vad vill jag? Vad tycker jag? Vad känner jag?  Vågar jag visa alla känslor? Vilka känslor behöver jag träna mer på att känna och uttrycka? Vilka behov har jag?  Ser jag till att tillgodose mina behov? Vilka behov behöver jag tillgodose bättre? Vad önskar jag? Vilken dröm har jag och vad längtar jag efter?

De tre satserna som jag presenterade förut passar också in här fast nu med fokus på dig själv. Du har ett egenvärde. Du har värdighet och egenvärde helt enkelt därför att du finns. Behandla dig själv så som du behandlar andra dvs ta hand om dig så som du tar hand om andra. Om det du väljer att göra behåller både din och andras värdighet fortsätt göra så.
När vi uttrycker till vår omgivning vem vi är och vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar är det viktigt att påminna oss om att:

Ingen i vår omgivning är varken tankeläsare eller minnesmästare så vi kan behöva upprepa våra önskemål.

Det finns hur mycket som helst att skriva om självkänsla så jag kommer att återkomma till detta ämne i senare inlägg.
Om du gillar det du läst får du gärna dela med dig av inlägget i din omgivning. Som du ser har jag gjort inläggen i en serie så du kan gå tillbaka och läsa början genom att välja “Mål med föräldraskapet del 1 och så vidare.
“blogg100
 

Föräldrars egen tid

Jag vill börja med att säga att jag tycker att all tid är vår egen tid. Vems skulle det annars vara? Vi gör däremot ständigt val av hur vi ska fördela vår tid.
När vi är singlar kan vi göra i princip vad vi vill med vår tid. Det är bara vi själva som påverkas av våra val. När vi har en partner så händer något. Vi har plötsligt en till att ta hänsyn till. För att underhålla vår relation behövs att vi även tar denne persons önskningar på allvar. Vår partner kan alltid välja att vara med oss eller lämna oss beroende på hur väl vi väljer att tillgodose varandras behov. När det gäller att bli förälder så har barnet inget val. Att deras behov blir tillgodosedda ligger i våra händer och vi behöver ha både deras och våra behov i beaktan när vi fattar beslut som gäller min tid och våra barns tid.
Under de senaste åren har det blivit mer och mer tydligt för mig att “Alla människor gör det de gör för att tillgodose behov”. Och när dessa behov är hörda och bekräftade möjliggörs en gemensam grund för kontakt och samarbete.
Vi har alla behov av vila, näring, motion, kontakt, utveckling, kärlek, autonomi (självständighet), kompetens och samhörighet. Alla har vi också behov av mina favoriter: att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad, tagen på allvar och ömsesidighet. Det finns otroligt många fler behov och vill ni läsa mer om dessa kan jag rekommendera er att införskaffa en bok från friareliv.se, de säljer böcker med grund i Non Violent Communication. Det är NVC:s grundantaganden som jag baserar endel av detta inlägg på. Tycker du att NVC verkar intressant kan jag varmt rekommendera den bok, “Med känsla för barns självkänsla” som Petra Krantz Lindgren har skrivit. En väldigt givande bok som kommer att bidra till många familjers liv.
Enligt NVC kan vi tillgodose våra behov med olika tillvägagångssätt, det brukar kallas strategier. Behovet av motion kan till exempel tillgodoses genom att springa, spela tennis, spela fotboll, träna på ett gym mm.
Det finns alltid flera olika strategier för att tillgodose våra olika behov. Det är här som vi som föräldrar behöver tänka till och kanske använda lite kreativitet. Den strategi, det sätt som vi tidigare har valt att tillgodose vårt behov på kan behöva justeras lite. Om jag alltid har tillgodosett mitt behov av motion och rörelse genom att besöka ett gym två-tre timmar per dag så kanske jag när jag blivit förälder behöver hitta fler strategier att tillgodose detta behov på eftersom det finns andra som jag behöver ta hänsyn till.
Konflikter i våra relationer uppstår många gånger just på grund av att vi fastnat i uppfattningen att vårt behov endast kan tillgodoses med en specifik strategi och vid en speciell tid. När vi har partner och barn kanske vi behöver använda vår kreativitet och hitta nya strategier. Vi har inte längre bara oss själv att tänka på.
För att möjliggöra en gemensam grund för kontakt och samarbete som är A och O i en familj så behövs att allas behov blir tillgodosedda. Allas behov behöver bli hörda och bekräftade. När detta kan ske utan att det sker på bekostnad av någon annans behov då mår alla i familjen bra. Det är viktigt att skilja på behov och lust. Barn kan ha lust att ha femton bilar men de har inte behov av femton bilar. Behovet av lek kan tillgodoses på flera olika sätt som inte inkluderar femton bilar.
Jag tänkte dela med mig av två exempel på vad som kan hända när vi föräldrar väljer att se, höra, bekräfta, respektera och ta barnets behov på allvar. Mitt ena barn ville verkligen inte gå hem från fritids och tillsammans löste vid det.  Att gå hem från förskolan kan också vara en utmaning ibland. Det är en utmaning att tänka utifrån behov, både mina och barnens, men för mig har det öppnat en ny värld.
Vi föräldrar behöver tänka till när det gäller hur vi får våra behov tillgodosedda utan att det sker på bekostnad av barnens behov. Kanske betyder det att jag istället för två timmar på gymmet varje dag kan byta ut några timmar gym mot några timmar av annan motion som samtidigt tillgodoser barnets behov av kontakt, gemenskap, rörelse och så vidare. Hur kan jag både få mitt behov av motion och rörelse tillgodosett medan min partner och mitt barn får sina behov av kontakt, gemenskap, kärlek och så vidare tillgodosedda?
Jag gillar till exempel att läsa föräldraskapsböcker och det går inte alltid att få göra det i lugn och ro hemma men om jag tar med barnen till en lekpark då tillgodoses deras behov av lek och rörelse medan mitt behov av lugn och ro samt utveckling blir tillgodosett. En pappa som gick på kurs hos mig hade stort behov av lugn och ro men hade två barn som älskade att hoppa i soffan (behov av rörelse, lek) i vardagsrummet så han fixade en resårmadrass på vinden som de kunde hoppa och studsa i medan han fick en lugn stund i vardagsrummet. Om barnen hoppade i soffan för att tillgodose sina behov av kontakt med sina pappa då hade madrassen inte varit någon lösning utan då hade han fått använda sin kreativitet och hittat ett sätt som tillgodosedda både barnens behov av kontakt och hans egna behov av lugn och ro.
Något jag har upptäckt är att barn har ett stort behov av kontakt och att bli sedd, hörd, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. När min man eller jag kommer hem från jobbet är det otroligt viktigt att vi tillgodoser deras behov av kontakt och att bli sedd, hörd och så vidare så snart som möjligt. När vi gör det så brukar kvällen förflyta oftast väl. Men om vi missar detta betydelsefulla då ökar antalet konflikter, tjat och skäll. Det är som om konflikter, tjat och skäll tillgodoser barnens behov av kontakt på samma sätt som att vi väljer att prata med dem om dagen, spelar lite landhockey, läser en bok eller liknande. Alla dessa strategier tillgodoser behovet av kontakt men de känslor som vi känner brukar vara olika. När vi bråkar känner vi irritation, frustration, ledsenhet och sorg medan när vi når kontakt genom det mer positiva känner vi kärlek, omtanke och så vidare. Vad skulle du välja?
Min upplevelse är att när jag fokuserar på att hitta strategier som tillgodoser både mina och barnens behov så tillgodoses våra behov av kontakt med varandra väldigt väl. När vi har fått det behovet tillgodosett söker vi tillfredsställa andra behov istället. Det kan vara att barnen vill leka med kompisar, sätta sig och läsa eller annat som inte inkluderar mig. Jag har nu tid att göra sådant som inte inkluderar barnen. Jag kan sätta mig och skriva ett blogginlägg eller se ett TV program.
bildegentidDet jag tror händer när vi fokuserar i första hand på vårt behov av “egen tid” är att det grundläggande som skapar en harmonisk familj blir förbisett. Vår jakt efter “egen tid” tar all tid i anspråk och vi känner oss aldrig riktigt nöjda. Jag tror att om vi fokuserar på det grundläggande som gör en familj harmonisk så kommer det att frigöra tid för att göra saker i ensamhet eller tillsammans med andra utanför familjen. Och kalla dessa för vad det är: Jag har behov av reflektion, jag har behov av gemenskap med mina vänner och så vidare.
Vilka kreativa lösningar har du för att både du och dina barn ska få sina behov tillgodosedda?
Barn är beroende av oss när de är nyfödda men med tiden blir de mer och mer oberoende. Åren går otroligt fort så mitt råd till dig är att den tid du väljer att spendera tillsammans med ditt barn kommer att berika er relation och med tiden kommer du att märka hur barnet väljer att söka sig bort från dig. Inte för att de inte får sina behov tillgodosedda tillsammans med dig utan för att de fått det de behöver i relation med dig och nu kan leva sitt eget liv. Jag har skrivit lite om föräldraskapet-en relationsresa från beroende till oberoende.
Men om jag som förälder mår bra så mår mina barn bra har vi ju fått lära oss. Jag håller med att det är viktigt att vi gör saker som får oss att må bra. Men med en familj behöver vi tänka till och försöka hitta nya strategier för att få våra behov tillgodosedda om våra strategier krockar med vår partners och barns strategier. Det är både vi och våra barn värda. Men om du “offrar” dig och gör saker för ditt barn som du egentligen inte vill finns alltid en risk att barnet känner att det står i skuld till dig och det är naturligtvis inte heller bra.
Jag gillar att skriva på Facebook och i min blogg, det tillgodoser mitt behov av omtanke, kreativitet och utveckling men också mitt behov av att bidra till andra. Ibland när jag väljer att skriva ett inlägg kommer min yngsta och säger: “Jag vill ha dig!” Jag vet direkt vad han menar. Han gillar att goas. Antingen kan jag fortsätta skriva och låta honom vänta eller så väljer jag att goas med honom på en gång. Ofta så vill jag avsluta det jag håller på med så jag brukar berätta att han får vänta en liten stund, vilket brukar gå bra. Sedan springer vi och lägger oss i sängen och kramas en stund. Väldigt snart märker man att hans behov är tillgodosett just nu och hans behov av rörelse är mer i fokus. Han tar en bil och låter den flyga runt i huset och jag kan sätta mig och fortsätta skriva.
PS! Besök på tex gymmet kan vara en strategi för att tillgodose flera andra behov än det jag nämnde. Det kan tex vara behov av tillhörighet, frihet, lugn, hälsa, kontroll, att bli sedd och så vidare.
Bidrar detta inlägg till något av dina behov? Du får i så fall gärna dela det vidare.
Gilla också gärna min sida på facebook längst ned på sidan eller i högra sidospalten.

Uppmuntranskalender

Vi har under några år köpt legokalendrar till barnen som adventkalendrar. I vårt konsumtionssamhälle känner jag att det inte känns rätt att göra det då barnen faktiskt inte leker med dessa legokonstruktioner sedan.
Alternativ två är ju chokladkalendrar men då känner jag att det bara uppmuntrar till sötsaker i överflöd. Alternativ tre är det vi gjort de senaste åren och som uppskattats av barnen.
Vi har skapat uppmuntranskalendrar till våra barn. I år satte sig MN, elva år ner och började på en kalender till G, åtta år. Hon kom inte riktigt igång men viljan fanns där. Nu har jag kommit på hur vi kan förgylla årets uppmuntranskalender. Vi kan ta med barnen i hela processen. De kan få vara med och skriva ner uppmuntran till varandra. Tidigare år har det varit jag och Peter som skrivit 24 uppmuntran till var och en. Vi har lagt lapparna i en skål åt dem var och sedan har de fått dra en lapp per dag.
I år tror jag den kommer att bli ännu mer uppskattad när de själva får vara med i processen.
På lapparna skriver man saker som:
bilduppmuntranJag gillar att prata med dig om din skoldag. Tänk vad roligt vi hade när vi … Jag tycker om när du säger vad du tycker. Jag uppskattar att du delar med dig av dina känslor. Tack för att jag får lära känna dig. Du betyder mycket för mig. Jag gläds med dig när du … Jag gillar att se på film tillsammans med dig. Jag tycker om att … med dig. Tack för att du är tydlig med dina gränser.
Som ni ser så fokuserar vår uppmuntran mer på barnets varande än deras görande. Självklart skriver jag till exempel Jag gläds med dig när du har kul på fotbollsträningen. Men jag skriver inte Du är så duktig på att spela fotboll. Jag skulle kunna skriva: Du ser ut att ha otroligt roligt på dina fotbollsträningar. Fast hur ni väljer att göra är ju upp till er.
Det här är en kalender som berikar både den som skriver och den som läser.
Inser att vi ska göra en till min man, deras pappa, också. Jag vet att barnen har massor som de gillar att göra med Peter och jag vet ju hur mycket jag och de älskar honom.
Jag gillar att uppdatera denna kalender. Senast kom Linda med förslag på aktiviteter man kan göra med barnet den dagen de öppnar lappen. Det kan vara “Jag ser fram emot att se på Luciafirandet på TV:n tillsammans med dig i morgon”. Det enda som jag behöver förändra för att göra detta är att sätta siffran 12 på just den lappen så att den öppnas rätt dag. Likadant får jag göra på andra specifika dagar. I övrigt kan de ta lapparna ur skålen.
Lycka till!
Gillar du det du läst här får du gärna dela vidare. Då bidrar du till min dröm om att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
………..
Mina föreläsningar inspirerar och bjuder på både allvar och skratt. Varmt välkommen!
Linköping den 23 november boka din plats här.
Göteborg den 24 november boka din plats här.
Stockholm den 9 december boka din plats här.

Värt att tänka på vid beslut om föräldrastöd

Tänk om de som beslutar om föräldrastöd i landets kommuner kunde vara öppna för det Håkan Stattin sa på Slutkonferensen för projektet Familjepeppen i Umeå den 19/11. Jag kommer presentera det han sa senare i inlägget.
I dag finns belöningssystem i både hem och skola. Många tycker att det är ett enkelt sätt att få barn att göra som vi säger och prestera mera. Vi antar att barnen själva inte har någon motivation utan att de behöver yttre motivation. Jag är väl medveten om att det finns barn som har begränsad inre motivation men problemet är att belöningssystemen som används i hemmen och skolorna inte tar hänsyn till att de flesta barnen faktiskt har en inre motivation. Barn vill lära sig saker utan att få belöningar. Barn vill ställa upp för andra utan att få belöningar. Barn vill ifrågasätta utan att undvika att bli utan belöning. För ni vet väl att baksidan på belöningar är bestraffningar. När jag inte lyckas få en belöning så känner jag mig bestraffad. Barn vill …
Det är med sorg i hjärtat jag hörde Håkan läsa upp hur ungdomar upplever våra belöningssystem/värderingssystem:
“Det är många ungdomar som säger att deras föräldrars värme och öppenhet gentemot dem är beroende på hur de klarar sig i skolan.
Går det bra är föräldrarna vänliga och stödjande. Går det sämre känner de snarare kyla och avstånd.
Forskning har visat att det här har ett pris. Barn som har föräldrar som reagerar på detta ”betingade” sätt sluter sig och uttrycker mer fientliga attityder till föräldrarna än andra barn.
Den glädje och lycka de känner när de berättar om att de lyckats bra på en skrivning är kortlivad. Lyckas de sämre känner de skuldkänslor.
Ett föräldraskap som bygger på belöningssystem är något som många svenska föräldrar kanske inte ställer sig bakom.
Men detta är något som finns i beteendebaserade program som används i Sverige. Gängse förekommande program bygger på beteendeprinciper (inlärningsteori eller social inlärningsteori i vid bemärkelse).
Det innebär att man arbetar med positiva och negativa förstärkningar som minskar sannolikheten för att barns och ungdomars negativa beteende uppträder eller eskalerar.”
Det jag önskar att beslutsfattare förstår är att “stjärnor” för utförda uppdrag och borttagande av förmåner är precis detsamma som det Håkan beskrev ovan. Låt föräldrar få möjlighet att välja föräldrastödsprogram som inte innefattar belöningar och borttagande av förmåner. Låt också skolpersonal få utbildning i belöningssystemens nackdelar och finna sätt att uppmuntra sina elever utan manipulation. Det är våra barn värda.
Jag är glad att Landstinget i Västerbotten i alla fall valt att satsa på ICDP-vägledande samtal. Ett fantastiskt förhållningssätt som bygger nära och långsiktiga relationer. Det finns hopp för en värld med rika relationer med ömsesidig respekt som grund.

Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Respektera varandras gränser börjar i familjen

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Det är otroligt viktiga behov som vi alla behöver tillgodose för att vi ska uppleva oss hela.
Bild1Jag vill att mina barn ska känna att deras vilja har betydelse. Att deras känsla är rätt. Att deras kropp är deras kropp och att de alltid är de som ska bestämma över sin kropp. Att deras behov är viktiga. Att deras önskningar är betydelsefulla.
Jag vill också att mina barn respekterar andras vilja. Att andras känslor är rätt. Att andras kroppar är andras kroppar och att andras behov och önskemål är viktiga.
Jag behöver som förälder vara ärlig med vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar samtidigt som jag är intresserad av vad barnet tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Jag tror i grund och botten att vi alla föds med denna inbyggda respekt för varandra. Jag tror att vi alla har ett grundläggande behov av att bidra till andra. Vi vill samarbeta med andra människor. Vi vill behandla varandra med respekt men någonstans på vägen händer något som gör att vissa människor inte längre respekterar andras gränser. De sätter sig inte in i den andras situation utan agerar utifrån sin egen vilja utan att vara nyfiken på den andras vilja.
När det gäller närhet och så småningom sex är det otroligt viktigt att båda partnerna vill dela denna närhet. Jag har här skrivit om att respektera barns vilja att kramas eller inte kramas. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/jag-vill-inte-ar-ocksa-ett-nej/
Sedan tror jag att vi behöver tänka till som föräldrar när det gäller kram som förlåt. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/kram-som-forlat/ vi förmedlar att det är ok att först slå någon och sedan kramas man oavsett om båda parter vill eller inte. Respekten för den andras gräns finns inte i denna konstruktion av oss vuxna.
Vi behöver i familjen fundera på hur vi kan hjälpa våra barn att både förmedla sina egna gränser men också att respektera andras gränser.
Det handlar inte bara om att förmedla betydelsen av att tjejer och killar säger NEJ om de inte vill, det handlar också om att förmedla till både tjejer och killar att vara uppmärksam och respektera andras NEJ. Det är till och med så att vi behöver förmedla att de ska sätter sig in i den andras situation och fundera på om det verkligen är rimligt att den personen vill. Att gå in i ett rum som är låst och mörkt och ha samlag med en 15-årig flicka som inte har möjlighet att lämna rummet och visar att hon inte vill skulle i så fall solklart väljas bort.
Jag tror att när barn blir bemötta med respekt, respekterar de andra. Det är ett samspel som startar i familjen. Sedan har både förskola och skola en viktig uppgift att fortsätta upprätthålla denna respekt.
Minns när vi berättade att för förskolepersonalen att vår dotter hade fått skaftet på en träslev uppstoppad i slidan på förskolan. De svarade att de inte kunde göra något eftersom kompisarna skulle förstå att flickan hade skvallrat. Samma svar fick den förälder vars barn hade blivit utsatt för ett strypgrepp som gjorde det svårt att ropa efter hjälp.
Jag minns också när min dotter älskade att kramas och det skapades en kramlek på skolan. När något barn upplevde denna lek obehaglig förbjöds kramar istället för att de fick lära sig att uttrycka och respektera varandras JA eller NEJ. Kramar är ju mysiga så länge de delas i ömsesidig respekt. Då tänker jag på Stefan Einhorns variant gör mot andra så som de vill att du gör.
Även om att respektera varandras gränser ska börja i familjen är det minst lika viktigt att det fortsätter i förskolan och skolan. Pedagoger, ta barns kroppar och deras gränser på allvar. Sluta tvinga barn att kramas förlåt.

Vara den förälder jag vill, inte som jag tror att andra vill.

hockeyspelandeG, 8 år har gillat att spela hockey/innebandy sedan han kröp. På öppna förskolan brukade han krypa runt med en innebandyklubba i högsta hugg. Han älskade att spela då och han älskar att spela nu.

Efter att ha gått i skridskoskola och senaste åren i hockeyskola har han verkligen längtat efter att få spela match på riktigt och gärna emot Björklöven eftersom han själv spelar i Teg.

Tillslut var det dags. Det skulle bli flera matcher på en och samma dag och mest på lek utan några höga ambitioner. Fast för G så finns inget på lek. Det ska vara på riktigt och det ska vara med riktiga regler.

Dagen innan matchdagen har han svårt att somna eftersom han har längtat så efter denna dag. På morgonen är han uppe långt före klockan ringt. Det är en hel del fjärilar i magen då han både ska få stå i mål och spela ute.

I första matchen ser jag hur han får tacklingar och hamnar på isen. Jag ser hur han ligger kvar, som för att visa domaren att han faktiskt blivit tacklad, men inget händer. Min enda tanke är “res dig upp” och hjälp ditt lag. Om inte domaren har blåst när det sker kommer han troligen inte att blåsa. Det kan jag som vuxen förstå men en åttaåring kan inte förstå hur det kommer sig att motståndarna får tacklas och fällas med klubborna.

När han under andra matchen ska stå i mål blockerar han pucken och domaren blåser för blockering. Sekunden efter kommer en motståndare och slår pucken ur plocken och gör mål. Domaren åker till tränarna för att se om han kan få döma mål. Tränarna som inte vill verka småsint visar att de inte vet hur han ska göra genom att rycka på axlarna. Domaren som är från samma lag som han som gjorde mål dömer mål.

Efter matcherna möter jag min son som gråter och gråter och gråter. Det som skulle ha blivit bästa dagen i hans liv hade blivit en besvikelse. När han gråter kommer vuxna förbi och berättar för honom hur duktig han har varit men det hjälper föga. Han är så otroligt ledsen och besviken.

Hela jag känner hur jag vill omfamna honom och visa att jag förstår hur besviken han är. Säga att jag såg att han blev tacklad och fälld. Berätta att jag såg att han hade pucken blockerad när det sedan blev dömt mål. Jag hade velat visa honom min empati och varit den han behövt istället ville jag inte göra någon stor sak av det hela. Jag ville visa omgivningen att jag inte daltar med min son. Jag ville inte kritisera domarna, för det ska man ju inte göra. Jag försökte istället få honom att fika lite eftersom jag vet att han är känsligare när han är tom i magen. Medan jag lugnt hjälper honom av med utrustningen och tar fram en festis säger G: Du bara retas mamma. Jag säger att det inte är meningen att jag ska retas, att jag bara vill hjälpa honom. Men jag förstår vad han menar. Jag är inte äkta. Jag följer inte min egen känsla. Jag beter mig på ett sätt som jag tror att omgivningen förväntar sig av mig. Jag gör det jag vet att jag egentligen inte vill. Jag vill vara äkta och i varje givet tillfälle göra det jag kan för att nå kontakt med mina barn.

Jag brukar tänka på att det bästa jag kan göra är att reflektera och det kan jag alltid göra. Nu vet jag att nästa gång detta händer så ska jag göra allt jag kan för att vara äkta och vara det stöd som min son behöver. Jag behöver träna mer på att kunna hantera när mina barn är ledsna. Våga vara där i empati och ärlighet.

 

HÄR ÄR JAG, MAMMA!

En av föräldraskapets utmaningar är det här med gränssättning. Hur sätter vi gränser? När ska vi sätta gränser? Vilka gränser är det som ska gälla? Måste jag alltid vara konsekvent när det gäller gränser? Behöver jag och min man ha samma gränser?

För mig har det här med gränser i högre grad blivit vikten av att visa andra vem jag är, vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag behöver, vad jag känner och vad jag önskar. Det har mer och mer blivit en fråga om nuet än något som är konstant hela tiden. Vissa dagar vill jag inte att mina barn hoppar i sängen och vissa dagar kan jag tycka att det är helt ok. Det beror alldeles på min egen dagsform och vilka behov jag just då har. Om jag har stort behov av lugn och ro, kanske inte hoppa i sängen är det första jag ropar YES! till. Men det här med att visa mina barn mina gränser börjar kännas ganska tryggt för mig.

Det som är en mycket större utmaning för mig är att kunna leva upp till det jag skrev om i mitt förra inlägg om att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och det svåra tycker jag är att få mitt barn att känna så.

I vissa åldrar eller perioder i barnets liv är de mer tydliga än någonsin med vad det tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det är som om hela deras person skriker ut DET HÄR ÄR JAG!

Bildutropstecken

Hon/han tycker till om allt mellan himmel och jord, tänker så det knakar, känner sig stundom glad och stundom rosenrasande, behoven skiftar i en väldigt fart och önskningarna är allt ifrån ett husdjur till nyaste och dyraste mobilen. Hon/han skiftar från att vara liten och behöva få vara liten till att vara “vuxen”.

Det är verkligen inte lätt att alltid se, höra, bekräfta, respektera och ta på allvar när HÄR ÄR JAG visar sig med stora bokstäver. Men de gånger jag lyckas då berikas mitt liv och alldeles säkert mitt barns.

Föräldraskapet är verkligen fyllt av både utmaningar och möjligheter ;o)

Good enough parent

bildvemärjagJag har mer än en gång hört uttrycket “Good enough parent” och känt att det har varit något som tilltalat mig i uttrycket men samtidigt fått mig att rysa lite. Jag har även själv använt uttrycket och känt att det fått föräldrar att känna sig avslappnade. Skönt att det räcker att bara vara och göra så gott vi kan.

Jag gillar att känna att det är skönt att bara vara. Att vara här och nu och inte i vare sig dåtiden eller framtiden. Varje sekund har jag möjlighet att påverka mitt liv. Men samtidigt som det känns befriande att kunna påverka mitt liv känns det också lite belastande. Mitt liv ligger i mina händer och jag kan påverka det. Min potential kan bara blomma om jag väljer att ge den näring.

Vi gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Något jag brukar ha i åtanke oavsett vem det är som gör något. Var och en gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag skulle kunna luta mig tillbaka och tänka att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar. Men det tänker jag faktiskt inte göra. För jag har insett vart jag skulle ha varit och vart mina barn skulle ha varit om jag valt att tänka “Good enough parent” för x antal år sedan. Jag är stolt över att jag vågade se på mig själv och vilka områden jag skulle kunna utvecklas inom. Det här med uppmuntran istället för beröm. Det här med mina och barnet behov och känslor istället för logiska förklaringar utan lyssnandet. Det här med att se misstag som lärtillfällen. Det här med att ta ansvar och säga förlåt har gett mig så otroligt mycket. Det har berikat mitt liv men också min mans och mina barns liv. De viktigaste personerna i mitt liv.

Jag kan känna större kärlek till min mamma när jag tänker att hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Det betyder inte att jag inte önskat att hon gjort vissa saker annorlunda. Jag önskar verkligen att hon haft mod att möta mina känslor även när känslorna var sorgsen, ledsen, arg och besviken. Jag förstår att hon inte själv haft möjlighet att leva ut dessa känslor och därför inte riktigt visste hur hon skulle möta dem. Jag önskar att hon för min skull men också för sin egen skull hade vågat möta dessa känslor även om hon inte hade förutsättningarna för dem. Tänk vilken rik värld som hade kunnat öppna sig för henne och för mig.

Jag skulle kunna välja att fortsätta i dessa hjulspår. Jag skulle kunna välja att möta dessa känslor och mina barns vilja på samma sätt som min mamma och pappa gjorde men jag väljer att ta mod till mig och våga möta det okända. Inte bara för mina barns skull utan också för min egen. Genom att utforska det okända kan jag utvecklas och skapa möjlighet för min hela potential att blomstra.

Det som är mest intressant när vi pratar om “Good enough parent” är något som jag tidigare skrivit om. Det faktum att många av oss har rätt höga krav på hur vi vill att våra barn ska vara och hur våra barn ska agera. Om vi ska fortsätta luta oss tillbaka mot “Good enough parent” ska vi också låta våra barn luta sig tillbaka och tänka “Good enough kid”. Sluta förvänta dig att barnet alltid ska vara rätt och göra rätt! Sluta förvänta dig att barnet aldrig ska göra fel!

Jag tycker nog att våra barn ska få känna “Good enough kid” men det betyder inte att de ska sluta utvecklas. Utvecklas är något som är berikande och som får vår potential att växa.

Jag tycker att vi inte ska underskatta vare sig oss själva eller våra barn. Att utvecklas är fantastiskt berikande och ett av våra grundläggande behov. Så tänk gärna “Good enough parent” och “Good enough kid” men luta dig inte tillbaka och nöj dig där du är. Att utvecklas är en del av livet och kan tillföra både dig själv och dina närmaste en fantastisk möjlighet att frigöra just er potential.

“Det finns ingen annan som är precis som du” “Du är unik”

Att våga se mig själv i spegeln och fundera på mitt föräldraskap kräver en hel del mod. Jag hittar saker som jag skulle vilja gjort annorlunda. Den enda som kan se till att jag möter nästa liknande situation annorlunda är jag själv. Det ligger på mitt ansvar. Så nästa gång min son inser att matchen han har sett fram emot inte blev som han hade tänkt tänker jag bekräfta honom ännu mer. Jag tänker inte tänka på vad andra föräldrar tänker om jag faktiskt bekräftar att han blev fälld och att när domaren har blåst spelar det ingen roll om någon slår pucken ur plocken och gör mål så blir det inte mål. Barnen är inte så stora än så alla kan inte alla regler men de som kan reglerna blir förstås frustrerade när domaren inte dömer utifrån reglerna. Den frustrationen tänker jag bekräfta nästa gång. Det kan jag titta mig i spegeln och lova.