Föräldrars egen tid

Jag vill börja med att säga att jag tycker att all tid är vår egen tid. Vems skulle det annars vara? Vi gör däremot ständigt val av hur vi ska fördela vår tid.
När vi är singlar kan vi göra i princip vad vi vill med vår tid. Det är bara vi själva som påverkas av våra val. När vi har en partner så händer något. Vi har plötsligt en till att ta hänsyn till. För att underhålla vår relation behövs att vi även tar denne persons önskningar på allvar. Vår partner kan alltid välja att vara med oss eller lämna oss beroende på hur väl vi väljer att tillgodose varandras behov. När det gäller att bli förälder så har barnet inget val. Att deras behov blir tillgodosedda ligger i våra händer och vi behöver ha både deras och våra behov i beaktan när vi fattar beslut som gäller min tid och våra barns tid.
Under de senaste åren har det blivit mer och mer tydligt för mig att “Alla människor gör det de gör för att tillgodose behov”. Och när dessa behov är hörda och bekräftade möjliggörs en gemensam grund för kontakt och samarbete.
Vi har alla behov av vila, näring, motion, kontakt, utveckling, kärlek, autonomi (självständighet), kompetens och samhörighet. Alla har vi också behov av mina favoriter: att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad, tagen på allvar och ömsesidighet. Det finns otroligt många fler behov och vill ni läsa mer om dessa kan jag rekommendera er att införskaffa en bok från friareliv.se, de säljer böcker med grund i Non Violent Communication. Det är NVC:s grundantaganden som jag baserar endel av detta inlägg på. Tycker du att NVC verkar intressant kan jag varmt rekommendera den bok, “Med känsla för barns självkänsla” som Petra Krantz Lindgren har skrivit. En väldigt givande bok som kommer att bidra till många familjers liv.
Enligt NVC kan vi tillgodose våra behov med olika tillvägagångssätt, det brukar kallas strategier. Behovet av motion kan till exempel tillgodoses genom att springa, spela tennis, spela fotboll, träna på ett gym mm.
Det finns alltid flera olika strategier för att tillgodose våra olika behov. Det är här som vi som föräldrar behöver tänka till och kanske använda lite kreativitet. Den strategi, det sätt som vi tidigare har valt att tillgodose vårt behov på kan behöva justeras lite. Om jag alltid har tillgodosett mitt behov av motion och rörelse genom att besöka ett gym två-tre timmar per dag så kanske jag när jag blivit förälder behöver hitta fler strategier att tillgodose detta behov på eftersom det finns andra som jag behöver ta hänsyn till.
Konflikter i våra relationer uppstår många gånger just på grund av att vi fastnat i uppfattningen att vårt behov endast kan tillgodoses med en specifik strategi och vid en speciell tid. När vi har partner och barn kanske vi behöver använda vår kreativitet och hitta nya strategier. Vi har inte längre bara oss själv att tänka på.
För att möjliggöra en gemensam grund för kontakt och samarbete som är A och O i en familj så behövs att allas behov blir tillgodosedda. Allas behov behöver bli hörda och bekräftade. När detta kan ske utan att det sker på bekostnad av någon annans behov då mår alla i familjen bra. Det är viktigt att skilja på behov och lust. Barn kan ha lust att ha femton bilar men de har inte behov av femton bilar. Behovet av lek kan tillgodoses på flera olika sätt som inte inkluderar femton bilar.
Jag tänkte dela med mig av två exempel på vad som kan hända när vi föräldrar väljer att se, höra, bekräfta, respektera och ta barnets behov på allvar. Mitt ena barn ville verkligen inte gå hem från fritids och tillsammans löste vid det.  Att gå hem från förskolan kan också vara en utmaning ibland. Det är en utmaning att tänka utifrån behov, både mina och barnens, men för mig har det öppnat en ny värld.
Vi föräldrar behöver tänka till när det gäller hur vi får våra behov tillgodosedda utan att det sker på bekostnad av barnens behov. Kanske betyder det att jag istället för två timmar på gymmet varje dag kan byta ut några timmar gym mot några timmar av annan motion som samtidigt tillgodoser barnets behov av kontakt, gemenskap, rörelse och så vidare. Hur kan jag både få mitt behov av motion och rörelse tillgodosett medan min partner och mitt barn får sina behov av kontakt, gemenskap, kärlek och så vidare tillgodosedda?
Jag gillar till exempel att läsa föräldraskapsböcker och det går inte alltid att få göra det i lugn och ro hemma men om jag tar med barnen till en lekpark då tillgodoses deras behov av lek och rörelse medan mitt behov av lugn och ro samt utveckling blir tillgodosett. En pappa som gick på kurs hos mig hade stort behov av lugn och ro men hade två barn som älskade att hoppa i soffan (behov av rörelse, lek) i vardagsrummet så han fixade en resårmadrass på vinden som de kunde hoppa och studsa i medan han fick en lugn stund i vardagsrummet. Om barnen hoppade i soffan för att tillgodose sina behov av kontakt med sina pappa då hade madrassen inte varit någon lösning utan då hade han fått använda sin kreativitet och hittat ett sätt som tillgodosedda både barnens behov av kontakt och hans egna behov av lugn och ro.
Något jag har upptäckt är att barn har ett stort behov av kontakt och att bli sedd, hörd, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. När min man eller jag kommer hem från jobbet är det otroligt viktigt att vi tillgodoser deras behov av kontakt och att bli sedd, hörd och så vidare så snart som möjligt. När vi gör det så brukar kvällen förflyta oftast väl. Men om vi missar detta betydelsefulla då ökar antalet konflikter, tjat och skäll. Det är som om konflikter, tjat och skäll tillgodoser barnens behov av kontakt på samma sätt som att vi väljer att prata med dem om dagen, spelar lite landhockey, läser en bok eller liknande. Alla dessa strategier tillgodoser behovet av kontakt men de känslor som vi känner brukar vara olika. När vi bråkar känner vi irritation, frustration, ledsenhet och sorg medan när vi når kontakt genom det mer positiva känner vi kärlek, omtanke och så vidare. Vad skulle du välja?
Min upplevelse är att när jag fokuserar på att hitta strategier som tillgodoser både mina och barnens behov så tillgodoses våra behov av kontakt med varandra väldigt väl. När vi har fått det behovet tillgodosett söker vi tillfredsställa andra behov istället. Det kan vara att barnen vill leka med kompisar, sätta sig och läsa eller annat som inte inkluderar mig. Jag har nu tid att göra sådant som inte inkluderar barnen. Jag kan sätta mig och skriva ett blogginlägg eller se ett TV program.
bildegentidDet jag tror händer när vi fokuserar i första hand på vårt behov av “egen tid” är att det grundläggande som skapar en harmonisk familj blir förbisett. Vår jakt efter “egen tid” tar all tid i anspråk och vi känner oss aldrig riktigt nöjda. Jag tror att om vi fokuserar på det grundläggande som gör en familj harmonisk så kommer det att frigöra tid för att göra saker i ensamhet eller tillsammans med andra utanför familjen. Och kalla dessa för vad det är: Jag har behov av reflektion, jag har behov av gemenskap med mina vänner och så vidare.
Vilka kreativa lösningar har du för att både du och dina barn ska få sina behov tillgodosedda?
Barn är beroende av oss när de är nyfödda men med tiden blir de mer och mer oberoende. Åren går otroligt fort så mitt råd till dig är att den tid du väljer att spendera tillsammans med ditt barn kommer att berika er relation och med tiden kommer du att märka hur barnet väljer att söka sig bort från dig. Inte för att de inte får sina behov tillgodosedda tillsammans med dig utan för att de fått det de behöver i relation med dig och nu kan leva sitt eget liv. Jag har skrivit lite om föräldraskapet-en relationsresa från beroende till oberoende.
Men om jag som förälder mår bra så mår mina barn bra har vi ju fått lära oss. Jag håller med att det är viktigt att vi gör saker som får oss att må bra. Men med en familj behöver vi tänka till och försöka hitta nya strategier för att få våra behov tillgodosedda om våra strategier krockar med vår partners och barns strategier. Det är både vi och våra barn värda. Men om du “offrar” dig och gör saker för ditt barn som du egentligen inte vill finns alltid en risk att barnet känner att det står i skuld till dig och det är naturligtvis inte heller bra.
Jag gillar att skriva på Facebook och i min blogg, det tillgodoser mitt behov av omtanke, kreativitet och utveckling men också mitt behov av att bidra till andra. Ibland när jag väljer att skriva ett inlägg kommer min yngsta och säger: “Jag vill ha dig!” Jag vet direkt vad han menar. Han gillar att goas. Antingen kan jag fortsätta skriva och låta honom vänta eller så väljer jag att goas med honom på en gång. Ofta så vill jag avsluta det jag håller på med så jag brukar berätta att han får vänta en liten stund, vilket brukar gå bra. Sedan springer vi och lägger oss i sängen och kramas en stund. Väldigt snart märker man att hans behov är tillgodosett just nu och hans behov av rörelse är mer i fokus. Han tar en bil och låter den flyga runt i huset och jag kan sätta mig och fortsätta skriva.
PS! Besök på tex gymmet kan vara en strategi för att tillgodose flera andra behov än det jag nämnde. Det kan tex vara behov av tillhörighet, frihet, lugn, hälsa, kontroll, att bli sedd och så vidare.
Bidrar detta inlägg till något av dina behov? Du får i så fall gärna dela det vidare.
Gilla också gärna min sida på facebook längst ned på sidan eller i högra sidospalten.

Barn är vår framtid-15 barn per avdelning

Bild1När jag arbetade inom barnomsorgen i början på 90-talet blev det ramaskri när grupperna skulle öka från 14 till 15 barn per avdelning. Då var det tre personal och daghemsgrupperna innefattade sexåringar. I dag heter det förskola och innefattar betydligt fler barn, i vissa fall nästan det dubbla och de äldsta barnen är ett år yngre än tidigare. En skillnad är också att större andel av våra ettåringar vistas i förskola jämfört med tidigare.
När jag läste artikeln om psykologerna som rekommenderade max 12 barn kände jag hopp. Kanske skulle de som bestämmer förstå hur betydelsefullt det är med mindre grupper där barnen får möjlighet att känna trygghet och ha färre relationer att hålla reda på. När jag för en tid sedan passerade en förskola och såg ettåringar gråta ikapp tänkte jag på hur små de trots allt är och hur lite famnar de har att söka sig till. Samma tanke slog mig när jag såg en bild på en polis som plockat upp ett gråtande barn. När jag hör en mamma till en tvååring med oro i rösten berätta att personalen kallar hennes dotter för “kommandoran” inser jag hur svårt det ska vara att se varje barn för den de är istället för att sätta etiketter på de små.
Att barn får det svårare att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar ju större grupperna är krävs ingen forskare att förstå men ändå väljer skolverket att ta bort rekommendationen på 15 barn per avdelning. I artikeln får de det dessutom att låta som om rekommendationen har hindrat förskolor att ha mindre grupper och att de nu kommer att minska gruppstorlekarna till under 15. HALLÅ SKOLVERKET! hur många barngrupper idag är ens i närheten av att ha 15 barn per avdelning? Jag känner EN familj som har sitt barn i en barngrupp med färre än 15 barn och det är i en förskola som inte är kommunal. Kommunerna behöver mer ledning så att de minskar sina barngrupper till 15 snarare än frihet att välja själva hur många barn de ska lyckas få in i varje grupp. I och för sig har de struntat i rekommendationen så den har ju uppenbarligen inte haft någon betydelse.
Skolverket skriver att Barngruppernas storlek ska utgå från barnens bästa därför rekommenderar jag att alla föräldrar som anser att deras barn går i en för stor grupp kräver en Barnkonsekvensanalys och i högre grad gå vidare med sina krav ifall inte förskolan tar tag i de problem som för stora grupper leder till för de barn som vistas där. Låt Skolverket få veta hur det egentligen ser ut i verkligheten.

Uppmuntranskalender

Vi har under några år köpt legokalendrar till barnen som adventkalendrar. I vårt konsumtionssamhälle känner jag att det inte känns rätt att göra det då barnen faktiskt inte leker med dessa legokonstruktioner sedan.
Alternativ två är ju chokladkalendrar men då känner jag att det bara uppmuntrar till sötsaker i överflöd. Alternativ tre är det vi gjort de senaste åren och som uppskattats av barnen.
Vi har skapat uppmuntranskalendrar till våra barn. I år satte sig MN, elva år ner och började på en kalender till G, åtta år. Hon kom inte riktigt igång men viljan fanns där. Nu har jag kommit på hur vi kan förgylla årets uppmuntranskalender. Vi kan ta med barnen i hela processen. De kan få vara med och skriva ner uppmuntran till varandra. Tidigare år har det varit jag och Peter som skrivit 24 uppmuntran till var och en. Vi har lagt lapparna i en skål åt dem var och sedan har de fått dra en lapp per dag.
I år tror jag den kommer att bli ännu mer uppskattad när de själva får vara med i processen.
På lapparna skriver man saker som:
bilduppmuntranJag gillar att prata med dig om din skoldag. Tänk vad roligt vi hade när vi … Jag tycker om när du säger vad du tycker. Jag uppskattar att du delar med dig av dina känslor. Tack för att jag får lära känna dig. Du betyder mycket för mig. Jag gläds med dig när du … Jag gillar att se på film tillsammans med dig. Jag tycker om att … med dig. Tack för att du är tydlig med dina gränser.
Som ni ser så fokuserar vår uppmuntran mer på barnets varande än deras görande. Självklart skriver jag till exempel Jag gläds med dig när du har kul på fotbollsträningen. Men jag skriver inte Du är så duktig på att spela fotboll. Jag skulle kunna skriva: Du ser ut att ha otroligt roligt på dina fotbollsträningar. Fast hur ni väljer att göra är ju upp till er.
Det här är en kalender som berikar både den som skriver och den som läser.
Inser att vi ska göra en till min man, deras pappa, också. Jag vet att barnen har massor som de gillar att göra med Peter och jag vet ju hur mycket jag och de älskar honom.
Jag gillar att uppdatera denna kalender. Senast kom Linda med förslag på aktiviteter man kan göra med barnet den dagen de öppnar lappen. Det kan vara “Jag ser fram emot att se på Luciafirandet på TV:n tillsammans med dig i morgon”. Det enda som jag behöver förändra för att göra detta är att sätta siffran 12 på just den lappen så att den öppnas rätt dag. Likadant får jag göra på andra specifika dagar. I övrigt kan de ta lapparna ur skålen.
Lycka till!
Gillar du det du läst här får du gärna dela vidare. Då bidrar du till min dröm om att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
………..
Mina föreläsningar inspirerar och bjuder på både allvar och skratt. Varmt välkommen!
Linköping den 23 november boka din plats här.
Göteborg den 24 november boka din plats här.
Stockholm den 9 december boka din plats här.

Jag är ensam-ingen leker med mig!

Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.

Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Han är säkert kär i dig!

När våra döttrar kommer hem och berättar att någon kille är besvärlig med dem är det allt för vanligt att vi säger saker som: Han är säkert kär i dig, kärlek börjar alltid med bråk eller något annat som vi fick höra när vi själva växte upp.

Det är rätt tragiskt att vi möter dessa berättelser med sådana uttalanden eftersom slåss, puttas, retas, dra i håret eller liknande inte nödvändigtvis behöver ha någonting med kärlek att göra. Visst kan det vara så att pojken vill kommunicera och inte vet hur han ska uttrycka det men att vi vuxna försöker försvara dessa strategier är helt klart onödigt. 

Jag minns när E gick i ettan och en kille som alltid stod bakom henne i kön i början av skoldagen och på väg till matsalen puttades i ryggen. Det var på den tiden då jag inte lät barnen ta hand om sina egna konflikter men jag hade ändå en insikt om att barn som puttades inte gjorde det för att vara elaka utan för att de försökte kommunicera. Jag följde med E till kön på morgonen, gick ner på huk och vände mig till den nya killen i klassen. Hej x, välkommen till klassen! Jag förstår att du vill lära känna E men jag vill att du pratar istället för att puttas. Han slutade puttas och de blev kompisar. 

Ett år senare gick E i tvåan och kom hem och berättade om en kille som puttade henne ute på rasten. Jag svarade: Han är säkert kär i dig! E gick tillbaka till skolan och nästa gång han puttade henne reste hon sig upp och sa: Det verkar nästan som om du är kär i mig! Han svarade: Inte i dig, du är så ful! E svarade snabbt: Och jag stinker också, så håll dig på avstånd! Han slutade puttas och de blev kompisar. 

Förutom att jag lärde mig att min dotter E är en tjej med självkänsla så lärde jag mig att tänka mig för när jag möter flickor som blir retade av pojkar. Att lyssna på dem och finnas där för dem när de kommer fram till hur de ska hantera situationen. Ta deras upplevelser på allvar helt enkelt. Jag lärde mig också att det som vi tycker är praktiskt (att barnen alltid står på samma plats i en kö) kan bli till ett onödigt lidande för våra barn. Vi behöver se till att ändra i ordningen då och då. 

Jag är rädd för dig mamma

Våra två mellanbarn som är sju och nio år gamla är inne i en period när de har små groll med varandra och med mig. Så här i efterhand minns jag inte ens vad vi höll på att tjafsa om jag och de två mellanbarnen. Det jag minns är att jag var trött och hungrig samtidigt som jag försökte färdigställa lunchen. När jag är hungrig och trött blir min stubin betydligt kortare än om jag är pigg och mätt. Kanske någon som känner igen sig ;o)

Jag har lärt mig att det bästa jag kan göra är att vara ärlig med att jag inte kan hantera konflikter i detta tillstånd utan vill gärna pausa för att det inte ska spåra ur. Försöker göra detta på ett bra sätt men när jag väl sätter mig ner vid matbordet gråter B som är två år.


-Jag är rädd.

-Är du rädd? (var lite osäker på om det var det han sa)

B nickar och fortsätter gråta.

-Vad är du rädd för?

-Mamma!

-Är du rädd för mamma?

B nickar.

-Det var inte meningen att skrämmas, förlåt. Jag lägger min hand på honom och försöker trösta.

Plötsligt pekar han på maten.

Tidigare hade jag garanterat sagt: Men du behöver inte vara rädd för mamma. Men numera vågar jag bekräfta barnets känslor även om de känns lite tungt att jag uppenbarligen har skrämt honom.

Följa sitt hjärta utan en hjärna som stör

Jag gillar att betrakta barn och deras förmåga att följa sitt hjärta. De väljer inte alltid den enklaste vägen utan kan gott välja en längre väg bara den tillfredsställer deras behov.

På väg hem från förskolan valde vi skogsvägen. Den är både lite kortare och betydligt vackrare än cykelvägen. Barnen sprang iväg i en otrolig fart. Plötsligt säger G, 7 år, vi springer varsin väg och möts där framme, han springer iväg till en annan stig. B, 2 år fortsätter springa på den stig vi var på i några sekunder sedan lockas han av att hellre springa med G och lämnar stigen för att välja en längre väg. Fast när jag skriver välja en längre väg så är det klart att det är ju inte så han tänker. Han drivs av lusten att hellre springa med G.

Allt för ofta väljer vi vuxna den väg vi känner igen och den väg som vi upplever snabbare tar oss till vårt mål. När jag lyssnar på mig själv som förälder och på andra föräldrar slås jag av hur ofta vi väljer att göra på samma sätt om och om igen även om det sättet faktiskt inte leder till att vi förgyller kontakten med våra barn. Istället för att ändra på vårt sätt att göra saker på försöker vi ändra på barnet. Ju mer vi försöker desto längre ifrån att lära känna vårt barn kommer vi. Vi kommer dessutom längre och längre ifrån att lära känna oss själva. Varför fortsätter vi att bete oss på det sätt som skadar vår kontakt med våra barn och som inte känns rätt i hjärtat? Jag tror bland annat att det beror på följande:

  • *Reptilhjärnan tar över framförallt när vi blir arga. Då är det fly eller fäkta som gäller. Vi agerar utan att vi hinner tänka eller känna så mycket.
  • *Våra hjärnor fungerar så. Det är mycket enklare att göra så som vi alltid har gjort än att tänka nytt. Det kräver mycket mer av oss att stanna upp och tänka annorlunda.
  • *Vi lever upp till förväntningar och omgivningens krav. Vi tänker att vi behöver visa vem som bestämmer och att vi faktiskt vet att vårt barn tex har gjort fel. För om det är hos dem felet ligger då är ju vi oskyldiga.
  • *Vi vill nå vårt mål så snabbt som möjligt, för vi har inte tid. Det kräver för mycket tid och energi att göra på något annat sätt än det vi är vana.

Men vad kan vi då göra? Här kommer några förslag, det finns säkert fler som ni gärna får lägga till i en kommentar:

  • *Reptilhjärnan har benägenhet att ta över framförallt när vi är arga. Ilska känner vi när vi har ett behov som vi inte upplever blir tillgodosett. Det första vi behöver göra är att bestämma oss för att lära känna oss själva bättre. Vad är det för behov vi inte får tillgodosett och hur kan vi uttrycka för oss själva och vår omgivning att vi behöver fylla dessa behov? Och hur kan de fyllas? Under tiden vi lär känna oss själva bättre behöver vi hjälp med att “pausa” innan vi agerar.  Vi behöver ta en “time-in”, ge oss själv tid att reflektera och lyssna efter våra behov.
  • *Våra hjärnor kopplar gärna de kopplingar som de alltid har gjort. Alltså behöver vi skapa nya kopplingar. Det kan vi göra genom att välja att utveckla oss. Fylla på vårt förråd av sätt att tänka och agera. Det finns flertalet böcker som kan inspirera oss och sedan finns det kurser som förmedlar förhållningssätt baserade på ömsesidig respekt. Där skapa kontakt står i fokus framför att få barn att lyda. Det tar tid att skapa de nya kopplingarna men med tiden kommer det vara dessa som blivit automatiserade.
  • *Är det verkligen viktigare hur omgivningen ser oss än hur våra barn ser oss? Jag älskar när föräldrar säger till mig att numera skiter jag i vad mina vänner och släktingar tycker. Nu gör jag som jag vill med mina barn. Det går inte att leva upp till alla andras krav, då blir vi aldrig bra nog. Det är bättre att vi själva avgör vad vi vill med vårt liv och med vår familj och framförallt med vår kontakt med våra barn. Barn känner när vi inte agerar utifrån vårt hjärta, när vi inte är autentiska.
  • *Vi behöver se över våra mål. Om vi vill ha rätt och få lydiga barn då kanske vi kan fortsätta bestämma och så snabbt som möjligt få våra barn dit vi vill, men om vi vill skapa kontakt, ömsesidigt förtroende, ömsesidig förståelse och uppleva genuint samarbete då kanske vi får sätta det som mål. Den tid vi lägger ner för att uppnå kontakt med våra barn kommer vi tjäna igen om och om igen. Som min då sjuttonåriga son sa när en mamma avbokade en föräldrakurs pga brist på tid “Tänk om hon visste vad mycket tid hon kan tjäna” Att fördjupa kontakten med våra barn är ju dessutom värt så otroligt mycket.

Jag är övertygad om att det är viktigare än någonsin att tänka “outside the box”. Se bara på hur vårt samhälle har utvecklas de senaste åren. Om människor inte hade tänkt utanför boxen hade jag inte skrivit denna blogg.

Att visa våra barn att vi är intresserade av oss själva, av dem och av att ständigt utvecklas skapar enorma förutsättningar både för oss själv men framförallt för våra barn och deras framtid. Att följa våra hjärtan öppnar porten för ännu mer kontakt och kärlek.

Hjärnan kommer alltid att påverka oss så därför är det ju så mycket skönare när hjärnan stödjer det våra hjärtan känner. När de fungerar tillsammans istället för var för sig.

Jag ska aldrig göra som min x gjorde!

Är det fler som känner igen sig i det löftet? Jag ska aldrig göra som min mamma gjorde när vi bråkade, det var mitt löfte.

Tänk vad djupt förankrat vår uppväxt är i oss. De mönster som vi fick hemifrån lever kvar i oss. Jag skulle kunna säga att vi trots att vi flyttat hemifrån fortsätter att “samarbeta” med våra föräldrar. När jag läser Jesper Juuls bok “Ditt kompetenta barn” så beskriver han en konflikt mellan integritet och samarbete. För mig blir ordet samarbete lite missvisande men jag tänker att det handlar om att kopiera eller synliggöra. Så i mitt exempel väljer jag att kopiera min egen mamma även om jag lovat att inte göra det.

Det där löftet som jag gav till mig själv för att skydda mina barn från min egen upplevelse var tänkt att efterlevas men vad var det som hände?

Jo, jag tror att när jag är trött, stressad eller på annat sätt urbalans då kommer de mest primitiva lösningarna. Det handlar helt plötsligt om att fly eller fäkta, det finns inget annat. När jag blir utmanad väljer jag att utmana. Min egen pappa valde att alltid fly men min mamma valde att “fäkta”. När jag som barn trotsade henne valde hon att trotsa tillbaka. Det blev en maktkamp. Som ni alla vet finns det ingen vinnare när det blir maktkamp. Båda vill ha igenom sin vilja och kämpar för att uppnå detta. Som förälder har vi dock ett överläge bara genom att vara förälder.

Att välja att göra som jag lovat att inte göra är det lättaste. I alla fall om jag inte har något bra alternativ. Det är därför det är så viktigt att hitta alternativa lösningar på “gamla” mönster. För mig handlade det om att ändra mitt förhållningssätt till barn men även till andra människor. Att skapa nya spår att gå i som med tiden kändes mer och mer bekväma. Tidigare hade jag ett välanvänt spår men det ledde inte riktigt till mitt mål som förälder.

Mitt mål är ,liknande det som Barabara Coloroso skriver i “Växa med ansvar”, att “fostra” barn med stark känsla av inre motivation – som inte bara agerar för att behaga någon eller för att undgå straff. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter och få sina behov tillgodosedda samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Med det innefattar jag att barnen respekterar att vi föräldrar också har behov. Jag vill att mina barn är ansvarsfulla och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så eller utdömer straff eller tillhandahåller belöningar utan för att de känner inom sig att “det känns rätt”.  som blir sina egna ledare i sina liv.