Världens bästa mamma

bildsupermotherÄr det viktigt att bli den bästa mamman? Vem är det som avgör om vi är det? Om det fanns en perfekt förälder så skulle åtminstone jag inte vilja vara barn till den förälder. Tänk vilken otrolig press det skulle vara. Jag har tidigare skrivit om good enough parent och varför jag är stolt över att jag valt att våga se mig själv och valt att förändra mitt föräldraskap. I dag vill jag skriva om att vi är ledare i våra egna liv och själva väljer vad vi ska ta till oss av det vi läser och hör.
När jag hade föräldragrupp i går pratade vi bland annat om ett citat från Jesper Juuls bok “Ge plats för familjen”
“Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.”
Det här är ett typexempel på regel som vi föräldrar kan haka upp oss på. En “expert” skriver att man ALDRIG ska gör något för barn som de kan göra själv. Innebär det att om jag gör något för mitt barn som det kan göra själv då gör jag fel. Finns det “rätt” och “fel”?
Jag lutade mig fram mot deltagarna och sa: Jag tar B som fyller fyra år i januari i mitt knä varje morgon och klär på honom overallen. För vet ni vad, Jesper Juul bor inte i min familj. Ett befriande skratt hördes. Det är faktiskt jag som själv väljer om jag klär på mitt barn oavsett om det kan det själv eller inte. Om mitt barn visade mig att det inte kändes bra att jag klädde på honom då skulle jag reflektera omkring mitt handlade och göra annorlunda.
Precis så här utgår jag ifrån att alla föräldrar förhåller sig till det som “experter” och andra som gillar att uttala sig om föräldraskap skriver eller säger. Min favoritbloggare Petra Krantz Lindgren skrev för någon dag sedan ett inlägg om vad hennes intention är när hon skriver, läs mer om det här. Jag inser när jag läser hennes inlägg att jag inte varit så tydlig som jag borde vara omkring min tanke när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Det är dags att bli mer tydlig och det behöver göras nu, även om det kanske hade varit snyggare att inte skriva mitt inlägg så snart efter Petra har skrivit sitt. Jag gillar att uttala mig om föräldraskap i både skrift och tal, det är det jag brinner för just nu. Jag har en vision om att alla människor kan förverkliga sina drömmar. Att alla människor ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att alla människor ska uppleva ömsesidig respekt. Och då jag är övertygad om att detta tar sin början i familjen är det där jag just nu vill bidra med mina tankar om hur det kan gå till. Observera “hur” det kan gå till inte “ska” gå till.
När jag är och föreläser eller håller i föräldragrupper väljer jag att se på deltagarna som hjältar i sina egna liv. Att de har sina egna drömmar och mål. Att de har egna svar på sina egna frågor. Att de kan smaka på det jag säger och sedan själva välja vad de fortsätter att smaka på, vad de kan tänka sig att smaka på vid annat tillfälle eller vad de vill spotta ut och aldrig mer smaka på igen. Jag tror att varje förälder själv kan ta ansvar i sina liv och välja vad som passar i just deras familj. Varje människa är unika och varje relation är unik.
Just för att jag tror på föräldrarnas förmåga att själva välja vad de vill ta med sig väljer jag ibland att utmana föräldrar att se på sig själva och situationen istället för att stirra sig blinda på barnet och dess “problem”.
“Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”
Jag kommer att fortsätta förmedla vad jag tycker när jag föreläser eller sitter med i en grupp men jag behöver bli ännu bättre på att förmedla att det jag säger inte är “det rätta sättet” utan det är ett sätt. Ett förhållningssätt som jag själv har haft stor nytta av och som jag upplever har hjälpt mina barn att drömma och försöka nå sina drömmar. Det förhållningssättet handlar om att våga vara mig själv och hitta min inre motivation. Att jag tar ansvar för mina val och de konsekvenser som följer av mina val. Att jag kan “misslyckas” utan att jag är misslyckad. Att jag ärlig med vem jag är samtidigt som jag är nyfiken på vem barnet är. Att när alla känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar väljer vi i högre grad att samarbeta för att vi vill inte för att vi måste. Att belöningar och bestraffningar är yttre motivation som kan sätta den inre motivationen ur spel. Att det är viktigt att fundera innan vi använder dessa. Att barn gör som vi gör fick Ulrika By erfara, jag hänvisar till hennes krönika i detta inlägg. Att ömsesidig respekt handlar om både mig och barnet, vårt samspel.
Jag kan ärligt säga att jag inte lever som jag lär varje dag. När jag inte gör det så har jag flera stycken som informerar mig om mitt beteende. I stunden kan det kännas väldigt jobbigt att ha alla dessa läromästare omkring mig men mest av allt är jag tacksam. De hjälper mig att vara den Maria jag vill vara. Jag vill möta andra med kärlek, omtanke och förståelse. Här finns exempel på när jag inte levt som jag lär: Inte lyssnar och när jag skrämmer mina barn eller gör mitt barns hjärna liten.
Visst har ni insett att det är omöjligt att få priset “World¨s greatest super mother” såvida du inte är en man. Eller tycker du att statyn ser ut som en kvinna? Ja, jag förstår att det ska likna en oscarstaty men kunde inte låta bli att skratta när jag tänker på att det är en man.
Jag tror inte våra barn vill ha en supermamma, jag tror de vill ha oss precis som vi är.

Respektera varandras gränser börjar i familjen

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Det är otroligt viktiga behov som vi alla behöver tillgodose för att vi ska uppleva oss hela.
Bild1Jag vill att mina barn ska känna att deras vilja har betydelse. Att deras känsla är rätt. Att deras kropp är deras kropp och att de alltid är de som ska bestämma över sin kropp. Att deras behov är viktiga. Att deras önskningar är betydelsefulla.
Jag vill också att mina barn respekterar andras vilja. Att andras känslor är rätt. Att andras kroppar är andras kroppar och att andras behov och önskemål är viktiga.
Jag behöver som förälder vara ärlig med vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar samtidigt som jag är intresserad av vad barnet tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Jag tror i grund och botten att vi alla föds med denna inbyggda respekt för varandra. Jag tror att vi alla har ett grundläggande behov av att bidra till andra. Vi vill samarbeta med andra människor. Vi vill behandla varandra med respekt men någonstans på vägen händer något som gör att vissa människor inte längre respekterar andras gränser. De sätter sig inte in i den andras situation utan agerar utifrån sin egen vilja utan att vara nyfiken på den andras vilja.
När det gäller närhet och så småningom sex är det otroligt viktigt att båda partnerna vill dela denna närhet. Jag har här skrivit om att respektera barns vilja att kramas eller inte kramas. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/jag-vill-inte-ar-ocksa-ett-nej/
Sedan tror jag att vi behöver tänka till som föräldrar när det gäller kram som förlåt. http://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/kram-som-forlat/ vi förmedlar att det är ok att först slå någon och sedan kramas man oavsett om båda parter vill eller inte. Respekten för den andras gräns finns inte i denna konstruktion av oss vuxna.
Vi behöver i familjen fundera på hur vi kan hjälpa våra barn att både förmedla sina egna gränser men också att respektera andras gränser.
Det handlar inte bara om att förmedla betydelsen av att tjejer och killar säger NEJ om de inte vill, det handlar också om att förmedla till både tjejer och killar att vara uppmärksam och respektera andras NEJ. Det är till och med så att vi behöver förmedla att de ska sätter sig in i den andras situation och fundera på om det verkligen är rimligt att den personen vill. Att gå in i ett rum som är låst och mörkt och ha samlag med en 15-årig flicka som inte har möjlighet att lämna rummet och visar att hon inte vill skulle i så fall solklart väljas bort.
Jag tror att när barn blir bemötta med respekt, respekterar de andra. Det är ett samspel som startar i familjen. Sedan har både förskola och skola en viktig uppgift att fortsätta upprätthålla denna respekt.
Minns när vi berättade att för förskolepersonalen att vår dotter hade fått skaftet på en träslev uppstoppad i slidan på förskolan. De svarade att de inte kunde göra något eftersom kompisarna skulle förstå att flickan hade skvallrat. Samma svar fick den förälder vars barn hade blivit utsatt för ett strypgrepp som gjorde det svårt att ropa efter hjälp.
Jag minns också när min dotter älskade att kramas och det skapades en kramlek på skolan. När något barn upplevde denna lek obehaglig förbjöds kramar istället för att de fick lära sig att uttrycka och respektera varandras JA eller NEJ. Kramar är ju mysiga så länge de delas i ömsesidig respekt. Då tänker jag på Stefan Einhorns variant gör mot andra så som de vill att du gör.
Även om att respektera varandras gränser ska börja i familjen är det minst lika viktigt att det fortsätter i förskolan och skolan. Pedagoger, ta barns kroppar och deras gränser på allvar. Sluta tvinga barn att kramas förlåt.

Varför leker du inte med någon?

Varför leker du inte med någon?

En fråga som som endel föräldrar ställer till barn när de inte leker med någon under tex lov.

Varför ställs den frågan?

Är vuxna rädda för att barnet inte har någon kompis?

Om barnet har kompisar i skolan/förskolangaidjupsno2 men väljer att inte vara med någon på fritiden kanske det inte finns någon anledning till oro.

Har ni tänkt på att barn faktiskt kan ha behov av vila och återhämtning? Att efter flera veckor med ständig kontakt med klasskompisar och pedagoger så är deras umgängeskvot rätt välfylld.

Att ständigt vara trevlig och relatera till flera olika personligheter kan vara arbetsamt. Under skolveckor har barnet inget val, det är bara att anpassa sig till alla dessa kontakter.

När det blir helg eller långledigt kanske de känner ett behov av vila från relationer.

Men när de följer sina behov reagerar vi med att signalera att de känner fel eller till och med att barnet är fel. Det gör vi genom att upprepade gånger fråga: Varför leker du inte med någon? Ska du inte gå och fråga om x vill leka med dig?

Det finns vuxna som är ganska dåliga på att vila från relationer. Som inte tar sitt behov av reflektion eller lugn och ro på allvar. Kanske är det barndomens förväntningar på att vi hela tiden ska vara med någon som ställer till det.

Personligen har jag mer och mer börja uppskatta perioder av att vara helt själv. Det har tagit tid att uppskatta tystnaden och ensamheten. Ensamhet är inget hemskt så länge den är självvald.

Låt barnet få vara i lugn och ro när de är lediga. Det är ett behov som är bra att ha med sig redan från barnsben.

Jag ska aldrig göra som min x gjorde!

Är det fler som känner igen sig i det löftet? Jag ska aldrig göra som min mamma gjorde när vi bråkade, det var mitt löfte.

Tänk vad djupt förankrat vår uppväxt är i oss. De mönster som vi fick hemifrån lever kvar i oss. Jag skulle kunna säga att vi trots att vi flyttat hemifrån fortsätter att “samarbeta” med våra föräldrar. När jag läser Jesper Juuls bok “Ditt kompetenta barn” så beskriver han en konflikt mellan integritet och samarbete. För mig blir ordet samarbete lite missvisande men jag tänker att det handlar om att kopiera eller synliggöra. Så i mitt exempel väljer jag att kopiera min egen mamma även om jag lovat att inte göra det.

Det där löftet som jag gav till mig själv för att skydda mina barn från min egen upplevelse var tänkt att efterlevas men vad var det som hände?

Jo, jag tror att när jag är trött, stressad eller på annat sätt urbalans då kommer de mest primitiva lösningarna. Det handlar helt plötsligt om att fly eller fäkta, det finns inget annat. När jag blir utmanad väljer jag att utmana. Min egen pappa valde att alltid fly men min mamma valde att “fäkta”. När jag som barn trotsade henne valde hon att trotsa tillbaka. Det blev en maktkamp. Som ni alla vet finns det ingen vinnare när det blir maktkamp. Båda vill ha igenom sin vilja och kämpar för att uppnå detta. Som förälder har vi dock ett överläge bara genom att vara förälder.

Att välja att göra som jag lovat att inte göra är det lättaste. I alla fall om jag inte har något bra alternativ. Det är därför det är så viktigt att hitta alternativa lösningar på “gamla” mönster. För mig handlade det om att ändra mitt förhållningssätt till barn men även till andra människor. Att skapa nya spår att gå i som med tiden kändes mer och mer bekväma. Tidigare hade jag ett välanvänt spår men det ledde inte riktigt till mitt mål som förälder.

Mitt mål är ,liknande det som Barabara Coloroso skriver i “Växa med ansvar”, att “fostra” barn med stark känsla av inre motivation – som inte bara agerar för att behaga någon eller för att undgå straff. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter och få sina behov tillgodosedda samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Med det innefattar jag att barnen respekterar att vi föräldrar också har behov. Jag vill att mina barn är ansvarsfulla och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så eller utdömer straff eller tillhandahåller belöningar utan för att de känner inom sig att “det känns rätt”.  som blir sina egna ledare i sina liv.